Idag är det Halloween!!! Ingen som har missat det va?
Jo faktiskt…typ varenda unge i hela Långshyttan. Jag som köpte en stoor påse med blandade skumgodisar till alla förmodade Halloween-firande barn som skulle knacka på dörren…men nähä då. Inte en knackning, inte ett endaste litet pling på dörren. Vilket i och för sig kan ha nåt att göra med att vi inte kom hem förrän sisådär klockan sju på kvällen. Men det är väl då alla barn borde börja knacka på? När dom har avnjutit en god och näringsriktig middag med familjen, då kan man gå ut och tigga sig en godisbit eller två. Slår vad om att det kommer några bus-eller-godis-barn imorgon, när jag klämt i mig alla skumgodisarna själv.

Anton ville också gå bus-eller-godis idag, men det blev sent och vi var trötta allihopa. Vi gjorde ju en familjeutflykt till Borlänge, för att prova Tuvas nya Pandastol. Över två timmar tog det! Fast då justerade vi ju Humlan lite också förstås. Hon har ett sånt underbart humör, Tuva. Hon satt så snällt och fann sig i att vi pillade och skruvade och mekade med stolen fast hon satt i den. Lite orolig blev hon dock när Micke (en tekniker) monterade isär Humlan för att byta ryggstöd på den. Tuva tittade på honom med svarta ögon, men mjuknade förstås när hon såg att han faktiskt lyckades montera ihop hennes ögonsten igen. Nu har hon fått ett bättre ryggstöd, som förhoppningsvis inte ska vara lika svettigt mot ryggen som det förra, och även hjälpa henne lite med att inte säcka ihop fullt så mycket (hennes ryggmuskler har nämligen börjat vrida sig lite, för att hon säckar i rullstolen). När allt var provat och klart undrade teknikerna om vi skulle ta med oss stolen på en gång eller om vi ville ha den skickad hem. Klart vi skulle ta med den, vi har ju en stoor Toyota Avensis juh! Men när det kommer till kritan är den inte så stor faktiskt…inte i jämförelse med hur mycket vi ville knöka in i den. Kanske hade det gått, på nåt vis. Men vi skulle ju in på Kupolen en sväng också, och om man då omsorgsfullt packar bilen för att få in både Pandstol och Humlan, så blir det ett jäkla bök när man ska ur bilen igen för att gå på Kupolen, och sen ska in med Humlan igen när vi var klara. Näe, stolen levereras hem till oss på onsdag istället. Låter väldigt bra tycker jag.

Jo, vi var tvugna att gå in på Kupolen en sväng. Hasses skor sjunger på reprisen av sista versen, och så ville jag hemskt gärna ha en liten kofta ( att bära till en väldigt snygg klänning som jag köpte förut, vi ska på fest nästa vecka), och både Anton och Tuva skulle belönas för sitt ändlösa tålamod på Hjälpmedelscentralen. Anton har förresten haft tålamod som en ängel i över en vecka nu, när jag har varit mycket själv med barnen.
Vi delade på oss, Hasse och Anton kollade på BR ( Anton köpte ett plug’n play med WALL*E) sen kollade dom på skor till Hasse medan Tuva och jag letade kofta till mig. Hittade en perfekt på första affären jag gick in i. Fast i fel storlek. Och jag hittade bara just den, hur jag än letade kunde jag inte hitta vart den hörde hemma för där borde ju hänga fler storlekar. Efter en stunds svettigt letande (med en dotter i rullstolen som glatt ryckte ner vartenda plagg hon kom åt) frågade jag en expedit, som snällt hjälpte mig att leta. Efter 7 minuters springande in i vartenda hörn på butiken kunde han konstatera att den var helt slut så när som på det exemplar jag höll i handen. Storlek XS…njae, hur mycket jag än suger in magen så kan jag inte klämma mig in i nåt som är två storlekar för litet.

Suck, vi gick vidare till nästa butik. Tuva hade maten påkopplad och trött som hon var efter stol-provningen så började hon må lite illa efter en stund. Jag han bara se mig om en gång i butiken, konstatera att där hängde flera potentiella köp på galgarna, innan jag hörde Tuvas hulkning. En ganska liten, men ack så välriktad kräka dekorerade butiksgolvet med ett ”skvätt”. Högröd i ansiktet grävde jag fram våtservetter ur väskan och försökte torka bort eländet innan lukten spred sig, sen körde vi fort som blixten ut därifrån. Jag vet ju att hon inte rår för dom där kräkorna, men folk stirrar ganska oförlåtande när det händer. Kände inte att jag ville dröja kvar en sekund därinne.
I den tredje butiken såg jag nåt svart kofta-liknande hängades på ett rea-ställ, högg plagget i farten och gick till barnavdelningen å tog en liten tröja till Tuva ( hon är inte så road av leksaker, men kläder vet ni väl vid det här laget att hon fullkomligt älskar), sen letade vi på grabbarna.
Dom var också färdiga med sina bestyr, klockan var mycket och hungern rev i våra magar. Det är märkligt, vad annorlunda en del saker ser ut när man är riktigt hungrig. När jag är mätt och belåten så tycker jag att snabbmatsdejornas lysande skyltar ser hiskeliga ut, de lyser nästan lite smått demonisk och snudd på viskar ”kom, kom hit och frossa i svettiga pommes frites och överstekta hamburgare”. Men när hela familjen är vrålhungriga och på dåligt humör på grund av lågt blodsocker, då skiner de där skyltarna nästan med en glorias glans. Vi föll pladask förstås. Jag kände att jag inte hade ork eller lust att börja laga mat klockan sju på kvällen, vi hade ju planerat en liten Halloween-middag med efterrätt, men den skulle i så fall ha varit klar klockan…hm, få se nu…ungefär 21.30. Och vid det laget hade Hasse och Anton retat gallfeber på varandra och jag hade förmodligen fått två vansinnesutbrott ( vi blir alla tre väldigt otrevliga när vi är hungriga).

Nu ligger de trötta barnen och sussar i sina sängar, själv sitter jag och mofflar i mig de där skumgodisarna. Bus eller godis? Jag tar godiset tack!

Okej, fram med det nu. Vem var det som beställde snö till helgen? Vem?!!
Alltså, det här funkar inte alls med mina helgplaner. Igår fredagsstädade jag (ja, jag vet att det var torsdag igår), så att jag skulle ha det klart. Jag har övervåningen kvar förstås, och så hade jag planerat att putsa fönstren i helgen. Dom ser verkligen bedrövliga ut. Näe, värre än bedrövliga…dom är hemska! Men alla fönster på nedervåningen öppnas ju utåt…jag har ingen lust att stå i snöslask och putsa fönster… Jag hade ju hoppats på lite uppehåll och några plusgrader. Tji fick jag. Ja ja, det är bara oktober än så länge, det hinner komma mildväder igen. Måste ju ha rena fönster så tomtens små nissar kan kika in och se så Anton sköter sig!

Vi ska till Borlänge idag, Tuva ska få prova ut en mat/lekstol på Hjälpmedelscentralen. Men det är inget höjdarväder för en biltur heller. Vi få väl åka i god tid och köra långsamt.
Men snövädret väntade i alla fall tills veden var färdigfixad! Igår kväll, precis när Hasse och Raie var färdiga så började det. Vilken himla tur att dom fick för sig att göra veden just den här veckan! Det är ingen höjdare att stå i snö och blåst och gräva fram ihopfrusna vedträn. Vinterdäcken har vi hunnit få på också! Annars hade jag aldrig vågat åka till Borlänge idag. Förra året kom snön före däckbytet minns jag. Vi skulle till Borlänge då också, Tuva och jag. Till Datateket. Men jag fick vända i Säter för bilen bara slirade omkring på vägen. Obehagligt.

Vi tjuvstartade Halloween igår. Alltså, vi brukar inte göra nån stor grej av det. Tänkte inte pynta det allra minsta i år, men Anton har ju suttit hela veckan och ritat egna dekorationer, färglagt dem och klippt ut. Så igår när Tuva och jag for hem från simningen så svängde jag in på Hemköp och köpte en pumpa och två girlanger. En med döskallar och en med pumpor. Anton såg ut som om det var julafton när han såg dem! Han blev så lycksalig så han visste inte till sig. Nu är här pyntat och fint, med döskallar i köket och pumpor i hallen och så ett pumpahuvud ute på gräsmattan. Som förvisso är täckte med snö nu…men vi får väl sopa av det till kvällen. Middagen igår blev ryslig, i riktigt Halloween-anda. Vi käkade stekt människa, med tarmar och blod, till dryck fick vi pressad slem-groda. (Vi åt stekt falukorv med makaroner och ketchup, och drack päronsaft färgade med grön karamellfärg.) Hasse såg lite skeptisk ut när han kom hem och frågade vad som bjöds till middag och fick den där menyn presenterad för sig…

Näe, nu måste jag gå ut och sopa av bilen. Tjipp!!

Alla träffar vi väl nån gång i livet en annan människa som sveper in som en räddande ängel? Någon som helt osjälviskt ger av sig själv för att glädja någon annan? Lite som änglar. Undrar bara vart dom gör av sina vingar, alltså vart kan man gömma dom nånstans? Jag tycker ju att det borde bukta lite under tröjan eller skjortan på ryggen, lite i alla fall. Men icke, jag har då inte lyckats avslöja nån ängel än.
Men jag har träffat en hel hoper. Helt säker på att dom har vingarna undanstoppade nånstans. Min svärfar, han måste ha ett par vingar under skjortan. Han finns alltid där, ställer upp för oss i vått och torrt även om han har mycket att göra själv. I tisdags gjorde han en sån där änglagrej.
Det var så här att Friluftsfrämjandet anordnade en Spökkväll i tisdags, här i Långshyttan på Mörttjärnsberget. Det brukar vara jättemysigt, i år skulle det vara spök-stig och så bjöds det på grillad korv och festis. Jag hade lovat Anton att få gå dit, det kändes som ett ganska heligt löfte eftersom han inte fick gå på Halloween-festligheterna som var i Hedemora i fredags. Vi hade pratat om att gå på det också, men Hasse och Tobbe hade ju hockeybiljetter just den dagen, och eftersom det skulle vara spök-aktiviteter på tisdagen också så tyckte Anton att det var okej att inte åka in till Hedemora i fredags.

Men så slumpade det sig som så att Hasse och Raie kom överens om att hjälpas åt med de enorma vedhögarna den här veckan. Snart kommer vintern och snön, och då vill vi ha veden under tak. Och i tisdags slet grabbarna hårt hela dagen, först med våran ved och sen med Raies. När det började bli dags att åka mot Mörttjärnsberget så var dom inte färdiga med veden ännu, och det regnade ute. Det var liksom inte läge att bara släppa allt för att åka iväg och spöka… Jag kunde ju inte gärna ta ungarna och åka själv, dels skulle Tuva ha mat just precis då och förresten är det omöjligt att få upp en rullstol eller vagn till toppen av berget. Det såg ut som om jag skulle bli tvungen att svika mitt löfte. Anton var både arg och ledsen när han såg vart det barkade hän.
– Du lovade mamma. Du lovade faktiskt mig!!!

Åh, suck. Om jag bara kunde förklara. Men när man är 6 år så känns nog vedhantering jäkligt egalt i jämförelse med en spökkväll. Vi satte oss vid middagsbordet, Anton och jag. Glodde på varandra. Just då kommer Gunnar! När det uppdagades för honom att Anton inte skulle få gå på sin efterlängtade spökkväll så sa han:
– Jamen jag kan ju stanna hos Tuva, så kan ni åka på spökkvällen i alla fall!

Åh, underbara, supergulliga, jättebästiga svärfar! Anton sken upp som en sol, och jag blev så lättad att jag nästan lyfte ifrån stolen!
– Eller så kan väl du och jag åka dit, Anton? fortsatte Gunnar.
– Åh, kan vi det?! Jaa!!!

När det väl blev dags att åka så spöregnade det ute. Vi väntade en liten stund för att se om det skulle sluta, men det såg inte så ut. Anton ville åka i alla fall. Så Gunnar klädde på sig och tog med sin sonson ut i regnet och mörkret å for på spökkväll. Anton var trött, men jättenöjd när dom kom hem en dryg timma senare! Tack snälla fina Gunnar, för att du finns. Om du bara visste vad det betydde för Anton att ni åkte!! Men vart tusan har du gömt vingarna?

Åh, jag minns de där ljuvliga höstloven. Inte så mycket vad jag gjorde när jag hade lov, utan mera känslan av att vara alldeles fullkomligt ledig från skolan i en hel vecka! Anton har höstlov nu, men han börjar redan låta som att han tröttnat lite på det. Ända sen i lördags har han sagt_
– Nu har det gått en vecka mamma, nu är mitt höstlov slut! Imorgon är det F-klass igen!
När jag försöker förklara att det bara har varit alldeles vanlig helg och att han är ledig hela den här veckan så ser han lite oförstående ut. Nästan lite förskräckt. Fast det får man väl tycka är bra i alla fall, att han längtar till F-klassen! Jag intervjuade honom igår, vi har fått lite frågor inför föräldrasamtalen om några veckor, både frågor till Anton och till oss föräldrar. När jag frågade Anton vad som var bäst med att gå på F-klassen fick jag det här till svar:
– Kompisarna. Det är kul med så många att leka med… Och maten, såklart! Det är så god mat jämt!

Jamen, det tycker jag är stort! En 6-åring som uppmärksammar maten i skolan och att den är väldigt bra! Det brukar väl hamna ganska långt ner på listan i vanliga fall har jag för mig, det är inte många 6-åringar som ens uppmärksammar maten i skolan.
Det han tyckte var jobbigast i F-klassen var att sitta still i samlingen. Haha, det hade jag faktiskt kunnat gissa mig till. Idag åkte han av sin stol 8 gånger när vi åt middag, snacka om myror i brallan! Vid den sista lilla avhoppningen råkade han välta ut sitt mjölkglas, och hälften av all mjölk hamnade i pälsen på Zingo. Efter några svordomar och lite städning insåg jag komiken i det hela. Där låg vår fina, vita golden, alldels full i mjölk och undrade lite vad han skulle göra, slicka bort det eller ligga riktigt riktigt stilla eftersom matte verkar lite irriterad? Det fick bli ett litet hundbad, gammal mjölk luktar inte mumsmums och jag vill inte ens tänka på hur det skulle lukta av gammal mjölk i hundpäls!

Lite mer komik kanske? Jo, i lördags när det var lunchdags så var det bara Anton som var hungrig. Hasse och Tobbe hade nyss käkat frukost och jag kände inte alls för lunch jag heller. Så Anton fick önska sig lunch, det blev snabbnudlar. Jag vet att de inte är särskilt nyttiga, men jag kan inte neka till att det är jäkligt gott ibland. Nåväl, jag satte en kastrull med vatten på spisen  och satte mig vid bordet hos Tuva, som höll på att få mat i knappen. När vattnet kokade kom Hans just in i köket, så jag bad honom slänga ner nudlarna i vattnet. Det gjorde han. Efter ett kort ögonblick kom jag på att jag glömt kolla på paketet hur länge de skulle koka, så jag gick till diskbänken för att kolla. Ingen påse, nähä men då är den väl överst i soporna då. Ja där var den, okej 3-4 minuter. Men vart var den där lilla påsen med kryddor, den som gör att nudlarna smakar nåt?
– Hasse, var är kryddpåsen?
– Kryddpåsen?
– Ja, den som låg i nudelpaketet.
– Du sa inget om nån påse, du sa att jag skulle hälla nudlarna i vattnet så det gjorde jag.

Han öppnade alltså paketet och hällde alltihop ner i kastrullen. Kryddpåsen låg där, under nudlarna. Men den klarade kokningen finfint, det var inte en skråma på den! Ibland så märks det faktiskt att vi sover lite för lite om nätterna!

Mina damer och herrar, jag kan stolt berätta att bildgalleriet är uppdaterat med en herrans massa bilder!

Jag skäms för att jag inte uppdaterat det, men sanningen är den att jag är tekniskt helt blåst när det gäller såna saker. Hasse har visat mig, visat igen och visat en gång till. Men det har inte velat fastna i mitt lilla huvud hur man beter sig för att uppdatera galleriet. Förrän nu. Mitt i natten. Och man måste smida medan järnet är varmt, eller hur?

Tyvärr går inte mitt tekniska geni längre än till just uppdatering ännu, så alla bilder ligger i samma galleri. Jag tänkte att jag skulle göra lite snyggt och lägga bilderna i olika kategorier, men så långt har jag inte kommit än.

Prov på mitt tekniska geni såg även min son när det väl blev dags att lägga honom. Han fick somna i min säng, medan han skulle lyssna på saga. Eftersom Anton har en förmåga att repa sönder alla CD-skivor han kommer i kontakt med så har vi börjat lägga in hans sagor på USB-minnen istället. Dom blir inte repiga. Ikväll fick han låna Tuvas stereo så jag slapp kånka ner Antons till sovrummet. Jag pluggade in USB-minnet och…det kom musik. Avslappningsmusik. Ingen saga. Jag kliade mig i huvudet lite, sen antog jag att det var nåt fel på USB-pluggen, så jag gick och hämtade en annan. Funkade inte heller. Fortfarande mysmusik. Va fasen då!!! Provade att dra ur pluggen och sätta i den igen. Näe. Funka inte. Men vänta nu…det ligger ju en skiva i CD-spelaren, vad är det på den? Öppnade och kollade. Mysmusik. Varför spelar stereon CD-skivan och inte USB-minnet för? Jaha…titta där ja…en knapp. Där det står ”USB”. Man kanske måste tala om för den stackars stereon vart man vill att den ska läsa information ifrån… Kände mig så himla smart just då, när jag såg knappen…INTE!

Men allvarligt talat, nu är klockan halv två på natten. Nu måste jag knoppa, även om jag har fler bilder som jag vill ha ut i galleriet. Lägger väl in dem imorgon. Nu när jag knäckt hur man gör. Natti natti!!

Tjohoo allihopa!!!

Datumet för sänding av intervjun är ändrat! Nytt datum 9/11!! Så ni inte sitter där med långa näsor den 2:a och funderar varför vi aldrig dyker upp i rutan.

Här råder smått kaos just nu. Eller näe, kaos är det inte. Det går bara inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade hela kvällen planerad, in i minsta detalj. Hasse och Tobbe har nämligen åkt på hockey i Leksand, och då brukar jag detaljplanera för att liksom få allt att gå ihop. Svärfar var här strax före middagen och kollade om jag skulle behöva nån hjälp ikväll. Gissa vad jag svarade?
– Näerå, det här går så bra så. Vi reder oss, ungarna och jag. Men tack ändå.

Och det brukar faktiskt reda sig och bli ungefär som jag tänkt mig. Planen var att käka lite mat, kolla på teater (Anton visade teatern WALL*E och Eva i Tuvas rum), gå ut med hundarna, natta Tuva, sen skulle Anton och jag käka rabarberpaj och vaniljsås medan vi kollade på lite film, sen natta Anton och när han somnat hade jag tänkt ta en repa på motionscykeln, styrketräna lite, varva ner, ta en dusch, krypa upp i soffan och käka pistach-nötter och sippa på ett glas rödvin.
Bra plan va?

När vi kollade på teatern kopplade jag på Tuvas mat. Maskinen pep och pep, jag höll på att bli galen. Den indikerade att något var fel i slangen, men jag såg då inget fel! Efter ett par minuter lessnade jag ur och började undersöka saken grundligt. Och hittade felet. Slangen hade glidit ur kopplingen, så all mat rann direkt ut på golvet…som tur var hade jag glömt öppna klämma på kopplingen som går in i knappen, annars hade Tuvas maginnehåll hamnat på golvet också…
Ja ja, torka nutrini är jag väl van med… Fick väl koppla på maten igen, kolla slangen, dubbelkolla, trippelkolla, jo nu sitter det som det ska. Efter halva föreställningen börjar Tuva småkräkas ( hon blir lätt illamående när hon är väldigt trött). Suck!! Byta kläder, torka av vagnen och sedan försöka sätta mig in i teaterpjäsen igen…

Hundarna var i alla fall urgulliga på promenaden, dom gick utan att trassla in kopplen och Zingo pinkade inte Idefix på huvudet en endaste gång! Då var det dags att lägga Tuva då! Hon var ju trött, så hon borde ju somna på två sekunder. Max!
Hmm…en portion rabarberpaj med vaniljsås var hon fortfarande vaken, och låg å grät i sängen. Alltså, jag vet ju att hon gör det för att det funkar, om man gråter tillräckligt länge så kommer mamma tillbaka. Jag vet att hon spelar på mina känslor, jag vet ju det, för när jag plockar upp henne skiner hon plötsligt som en sol. Men jag faller ändå för det, varenda gång!
Jaha, två pigga, glada ungar i soffan då. Nu har filmen varit slut i en halvtimme, Tuva sover fortfarande inte…Inte Anton heller. Tuva ska ju ha mat nu, så jag kan inte följa med Anton upp och ligga lite i hans säng som jag brukar göra. Jag får lägga Anton i min säng medan jag matar Tuva… alltså, i min originalplanering borde jag vara framme vid duschen nu, eller möjligen nötterna och vinet… Det här går inte helt planenligt…

Idag har vi haft storbesök i lilla Långsta må ni tro! Vi har städat halva dagen så här skulle se lite repsesentabelt ut. Klockan 11.00 stod jag och skurade golv iklädd pyjamasbyxor och en ut-och-in-vänd tröja (jag hann inte byta om innan jag började städa på morgonkvisten). Jisses så fint här blev.

Tilde de Paula har varit här, med fotograf Micke Malm. De gjorde en intervju som ska vara med i TV4 Nyhetsmorgon Söndag (2/11). Alltså, när man ser Tilde på TV så tycker i alla fall jag att hon ser ut att vara väldigt snäll och rar, sympatisk och okonstlad, men vet ni vad? Hon är ännu snällare och rarare i verkligheten. Vilken underbart vanlig människa! Det tog ungefär två minuter innan vi hade glömt att hon faktiskt är rikskändis, från TV4. Efter två minuter var hon bara Tilde, bara en himla trevlig människa.

Direkt när hon klev innanför dörren blev hon attackerad av barnen, Tuva ville hälsa och Anton måste genast visa sina allra coolaste Ben10-prylar för att kolla om den här besökaren har nån koll på vilka leksaker som är inne just nu. Det hade hon (hon har ju själv barn som är 7-8 år gamla). Anton blev mäkta imponerad! Sen var han som klistrad på Tilde hela eftermiddagen, visade leksaker, sina skrivböcker, trolleritricks.
Tuva ville också leka med Tilde, men hon var även väldigt intresserad av vad Micke hade för sig. Han hade ju en kamera, Tuva älskar kameror. Hon skulle hela tiden ha koll på vart han var nån stans. Efter att ha bekantat oss lite med varandra gav vi oss ut på en liten promenad i friska luften, Anton var väldigt snabb att ta plats vid Tildes sida för att hålla handen. Gullunge.
Själva intervjun gick bra. Tror jag. Jösses, jag minns inte riktigt vad jag sa faktiskt. Inte för att jag var nervös, för det var jag verkligen inte, utan för att jag pratade så in i vassen. Det var som om Tilde hittade nån ”on”-knapp på mig när hon ställde första frågan. Gulp…hoppas att jag i alla fall pratade sammanhängande…

När intervjun var avklarad försvann Tilde och Anton upp på övervåningen och stängde in sig på Antons rum. Ögonblicket därefter hördes två glada röster sjunga Hej Hej Monika till musik från karaoke-maskinen för glatta livet, gissa om min son njöt av det ögonblicket? Efter lite kaffe och macka gick färden åter mot Stockholm för våra besökare, men när de skulle gå kramade Anton Tilde hårt och sa med tjock röst:
– Jag vill att du ska komma tillbaka nån gång…(här fick han kämpa för att hålla tillbaks tårarna).
– Ja, det vill jag också. Men du Anton, när kommer du och hälsar på mej i Stockholm då?
Anton tittade snabbt och hoppfullt mot mig med de där ögonen som säger:
– Kan vi åka dit imorgon mamma, kan vi, kan vi?!

Vi lovade Anton att åka och hälsa på Tilde någon gång så hon fick visa honom TV4, han blev väl lite halvnöjd med det. Fast helst vill han åka imorgon.

Nåväl, de begav sig hemöver och jag kikade på klockan. 18.00. Shit! Vi ska ju vara på mörkerspår med Antons F-klass om 30 minuter!! Reflexbana i skogen och korvgrillning! Anton hade ju sett fram emot det i flera veckor, så det var bara att snabbt som attan leta fram lite skogskläder, ficklampor, grillkorv och ketchup. Vi hann i tid, och det var jättemysigt. Reflexbanan var spännande att följa och vid slutet väntade en stor härlig eld att grilla över. De andra föräldrarna placerade sig i små grupper där de satt och koverserade och mumsade grillkorv. Själv grillade jag en korv åt Anton, sen sjönk jag ner på min sittdyna medan Anton lekte i skogen. Jag var så trött i huvudet efter dagen med TV4! Jag satt där länge, för mig själv, och bara lyssnade på det underbara ljudet av barn som leker tafatt, njöt av grilldoften och de andra föräldrarnas dova sorl. Efter en stund kände jag att nån stod och knackade mig på axeln.
– Du Ida, ville du ha en bulle?
– Va? Jaha, nej tack det är bra ändå.
– Sitter du och sover lite?
Nä, men det var snudd på. Jag hade kunnat sitta där hela natten och bara lyssna på barnen, det var så totalt avkopplande. Just nu är klockan ett på natten och jag borde nog försöka gå och koppla av på huvudkudden. Det är en ny dag imorgon. Eller idag, blir det ju faktiskt. Ja, om fem timmar för att vara exakt.

Har du kollat in nån innehållsförteckning på sistone? Det är både skoj och lite skrämmande faktiskt. Intressant att se vad man stoppar i sig för nåt, men skrämmande hur mycket skräp som tillförs kroppen via helt vanliga livsmedel.
I måndags när jag vecko-handlade så stod det saft på notan. Jag brukar köpa sån där högkoncentrerad saft, BOB eller dylikt, men just den här veckan var det extrapris på Icas egen saft ur deras I Love Eco-sortiment så jag tog en flaska av den istället. Egentligen borde man alltid köpa ekologiskt om det går, men jag får erkänna att plånboken har en hel del att säga till om om prisskillnaden är lite väl stor. En annan fråga är om man ska välja närodlat eller kravodlat, om båda finns att tillgå? Ska jag köpa morötterna som är odlade alldeles nära (Stora Skedvi), dom har ju inte fraktats så långt och det är ju bra för miljön och så främjar jag dom lokala lantbrukarna. Eller ska jag köpa dom kravmärkta morötterna, fastän dom är odlade långt från Dalarna, bara för att dom är odlade utan bekämpningsmedel och med hänsyn till en hållbar miljö? Dom har ju fått fraktas mycket längre än de icke-ekologiska morötterna, i en lastbil som spytt ut avgaser i luften. Åh, alla dessa jäkla val och möjligheter!! Vilket tjänar miljön mest på, i långa loppet?

Jag brukar variera just morötterna. Varannan gång tar jag de närodlade, varannan gång de krav-odlade. För att liksom gardera mig lite, både handla lokalt och tänka på miljön. Åter till saften i alla fall. Jag är ingen stor saft-älskare. Jag var det när jag var liten, saft var det bästa som fanns! Hemgjord var ju bäst förstås, men blandsaft från närbutiken gick precis lika bra.  När vi kom hem från affären i måndags blandade jag ett glas saft åt Tuva, ur den nya flaskan I Love Eco – jordgubbssaft. Smakade en smutt för att kolla att den inte blev för stark eller för svag. Himmelska njutning, vilken underbar smak! Det smakade sommar, solvarma jodgubbar, jag kunde känna skrubbsåren jag fick på knäna som barn om sommaren, till och med doften av nybakta kanelbullar kom över mig! Precis som när mamma eller mormor kokade egen saft, så smakade det.
Nyfiken tittade jag på flaskan för att se vad Ica smaksatt detta kulinariska mästerverk med, och hör och häpna, dom hade använt…jordgubbar!! Jo, det är sant! Så här stod det i innehållsförteckningen:

”Ingredienser: Råsaft av jordgubbar* (60 %), socker* (30 %), vatten, syror (citronsyra och askorbinsyra). *KRAV-certifierad ingrediens andel 99%. Drickfärdig saft innehåller 12 % juice och 6 % tillsatt socker.”

Ja jäklar, det var tametusan jordgubbar som gjorde att saften smakade jordgubbe! Undrens tid är icke förbi. Jag gick och plockade fram apelsinsaften också, den lilla skvätt vi hade kvar för att kolla vad den innehöll. Den smakar ju inte direkt som pressad apelsin, utan har den där typiska konstgjorda smaken som vi lärt oss känna igen som just apelsinsaft. Så här stod det på den flaskan:

”Ingredienser: socker, apelsinjuice, vatten, syra (citronsyra), konserveringsmedel (natriumbensoat och kaliumsorbat), antioxidationsmedel (askorbinsyra), stabiliseringsmedel (E466). Drickfärdig saft innehåller 6 % apelsinjuice och 7 % tillsatt socker.

Det var ju ganska mycket jox och ganska lite apeslin i den kan man väl konstatera. Kommer nog fortsätta köpa den där Eco-saften. Det enda negativa är ju att jag tycker om saften…idag har jag druckit tre glas. Jag får helt enkelt införa lördagssaft även för mig själv, så får det bli!

Idag har vi varit på sjukhuset med Tuva. Nej, nej, det är inget fel på lilla damen hon mår som en drottning! Det var ett planerat besök, vi skulle prova ut en hostmaskin åt Tuvisen. Hon har ju lite svårt att hosta, det brukar mest bli långa brööööl när hon ska försöka göra sig av med slem i luftvägarna. Men då finns det en så fiffig manick som gör konstgjorda hostningar. Den blåser in luft genom en mask som hålls över näsa och mun, sen suger den ut luften igen. Som när vi hostar. Jättefiffigt! Jag fick prova den, för att visa Tuva vad det var för något, det var en ganska lattjo känsla faktiskt. Svårt att beskriva den. Men det var i alla fall inte obehagligt. Tuva själv ville helst inte se den där masken, hon slet av den och lade den åt sidan, sen använde hon hostmaskinen som en dammsugare istället. Dammsög själva maskinen, lite på britsen, lite på sjukgymnasten. Sen kom Tuva på att hon kunde ju använda den som hårfön också, föna mamma, sig själv, pappa, näsan, munnen. Helkul!

Hostapparatten fick vi ta med oss hem, den ska Tuva använda tre gånger om dagen är det tänkt. På så sätt underhåller man den hostförmåga hon redan har, och så håller man luftvägarna rena och fina från besvärande slem. Men först får vi nog leka dammsugare och hårfön ett tag till för lite läskig är allt apparaten…

…det är ganska så skoj att titta på faktiskt. Vi tänkte inte så mycket på vad namnen betydde när vi döpte barnen, vi tyckte bara att det var fina namn. ”Anton” betyder ”den ovärderlige” eller ”ovärderlig”, och det stämmer ju väldigt bra! Han heter ju egenligen Hans Anton, och Hans är en omskrivning av Johannes som i sin tur kommer från ett grekiskt namn och i slutändan är betydelsen ”Gud”. Anton heter alltså ”Gud, den ovärderlige”!

Mitt namn, alltså Ida, betyder ”flitig” eller ”idog”, och det får jag väl erkänna att det också stämmer ganska bra. Vad Tuva betyder har jag inte lyckats luska fram ännu. Personligen så funderar jag på att göra ett tillägg i mitt namn, jag heter ju Ida Kristina Krogh. Men jag skulle vilja ändra det till Ida Kristina Förlåt-att-jag-kommer-för-sent Krogh. Eller kanske helt ta bort Krogh, och ha Förlåt-att-jag-kommer-för-sent som efternamn, för jag kommer då försent jämt och ständigt! Med andan i halsen skyndar jag mig allt vad jag orkar men av nån anledning kommer jag alltid iväg senare än beräknat, så jag får springa som en galning nästan ända fram till där jag skulle ha varit för 10 minuter sedan. Där blir det tvärstopp, rätta till kläderna, på med det ursäktande leendet och sen kan jag gå in.
– Hejsan, förlåt att jag kommer för sent….

Oftast så har det i och för sig med barnen att göra, antingen så ligger Anton på hallgolvet och krånglar i 20 minuter eller så passar Tuva på att producera en redig bajsblöja precis när man fått på henne sista fingervanten så jag måste ta av alla kläderna igen. Förlåt-att-jag-kommer-för-sent.
Det läskiga är att jag började komma för sent när jag bytte efternamn! När jag hette Hallström var jag i tid jämt, oftast var jag på plats 5-10 minuter före utsatt tid! Men så fort jag bytte till Krogh så började klockan gå alldeles för fort, och jag började komma för sent till precis allt. Skumt det där.

Vi kom lite för sent till ridningen idag. Förstås. Förlåt-att-jag-kommer-för-sent! Men vi hade kul när Anton väl kom upp i sadeln, för idag fick barnen hälsa på Stig. Stig Bygel! Det var jättesvårt i början, att få foten att vara kvar i stigbygeln, men allt eftersom lektionen gick så vart det lättare. Barnen fick rida en stations-bana. Station 1 bestod av 4 bommar som låg i en kvadrat, där skulle barnen styra in hästen och få den att stanna i rutan. Sen fortsatte färden framåt, svänga in mellan två koner och ta sig över tre bommar som låg i spånet (och man måste stå i sadeln när hästen ska kliva över något). Sedan ner på rumpan igen och rida slalom (styra själv!) och avslutningsvis försöka få hästen att trava en snutt. Det där sista var svårast, för Antons häst var inte på nåt vidare trav-humör idag. Men sista gången fick han igång henne!
Nästa vecka är det lov, Anton vet inte riktigt hur han ska klara sig utan ridningen så länge!

Igår lessnade jag på att fastna med kammen i Tuvas hår,  jag bokade tid hos frisören! Anton såg ut som en rysk björnjägare med sån där pälsmössa (fast det var ju ingen mössa, det var hans hår!) så han fick åka med han också. Guud så tjusiga dom blev vill jag lova! Jag beundrade frisören Fridas tålamod när hon klippte Tuva. Dels fick hon ju jobba lite oergonomiskt eftersom Tuva var tvungen att sitta i rullstolen, sen satt ju inte Tuva still en sekund heller. Hon for fram och tillbaka, än hit än dit, och Frida hängde med och styrde saxen rätt. Helt fantastiskt duktig frisör!
Jag fick komplimang för min frisyr, eller avsaknad av sådan eftersom jag är rakad! Det är inte illa när det kommer från en frisör! När barnen var färdigklippta och inpackade i bilen igen blev Anton akut kissnödig. Attans! In i närmsta butik, som råkade vara ett konditori, för att låna toaletten. På dörren stod det ”endast för fikagäster”, men nöden har ingen lag! Medans Anton var därinne kände jag riktigt hur expeditens ögon brände i ryggen, vi hade minsann inte köpt nåt fika innan vi kissade. Men vi skulle ju inget ha egentligen…åh, varför får man dåligt samvete för nåt så fånigt som att låna toaletten utan att fika först? När sonen är så pinknödig att man kan se guldfiskar i ögonen på honom? När Anton var färdig så fastnade han framför bakverken och började snudd på dregla.
– Mamma? Titta vilka goda bakelser….(tittar på mig med valpögon).
– Mm, dom ser jättegoda ut.
– Var jag inte väldigt duktig hos frisören?
– Jo…det var du.
– Mamma…snälla…

Suck, ja ja. Om inte annat så för att lätta mitt dåliga samvete för toalett-lånet så köpte vi två bakelser, stora härliga bakelser med jordgubbar och choklad. En till Hasse och en till Anton. För när vi stod där på konditoriet och tittade på gräddbakelser och tårtor blev jag så himla sugen på…en rågmacka med ost! Men hallå!!! När jag kunde välja på allt från Schwarzwald till mazarin, så blir jag sugen på en sketen rågmacka med ost! Så när vi kom hem bredde jag min rågmacka och smaskade på den medan Anton smaskade på sin gräddbakelse.

Nu är det dags att stoppa en trött liten tös i säng! Jag väckte henne tidigt imorse, för hon skulle iväg och få sin influensa-vaccination. Sen hann vi bara hem och vända så var det dags att åka till simningen, på tisdagar är det lite mer ”jobba” på simningen än vad det är på torsdagar. Tuva var helt färdig när vi for hem, men hon höll sig vaken ända till klockan fyra i eftermiddags. Då toksomnade hon i soffan med Hasse medan hon fick mat. Tänkte att det blir nog omöjligt att få henne att sova till kvällen, men nu när jag tittar på henne så ser det inte ut att bli nån tuff match trots allt.

Natti natti!

Zingo är pigg som en mört och far omkring som en galning här hemma med Idefix. Igår gjorde båda hundarna tokrusningar här hemma så möbler och dammråttor for åt alla håll och kanter!