Förväntansfulla vasalöpare i startledet

Japp, nu kan jag titulera mig vasalöpare! Eller tja..lite i alla fall. Jag vet inte om Kortvasan räknas, den är ju så…kort!

Men det var en härlig upplevelse! Fullt med folk (över 7 000 anmälda) i alla åldrar, allt från barn till pensionärer.
Jag hamnade i näst sista startfältet, vilket innebär att en himla massa skidåkare åkt före mig i spåren, så första halvmilen var spåren i stort sett obefintliga. Vi åkte i löst, sladdrigt florsocker men det gick ju det också. Tungt som fasen!
Det finns en enkel regel vid alla vasaloppen, det är att snabba åkare kör i de två vänstra spåren, medan vi lite långsammare håller oss till höger. Superenkelt. Eller inte. Nästan hela första milen var ett enda gytter av åkare i alla fyra spåren, de stackare som hade några som helst ambitioner på en bra tid låga frustande bakom ”sniglarna”. Själv höll jag mig till höger, klev bara till vänster när jag var tvungen att åka förbi någon som var snigligare än jag själv. =)

Vallan var det stora samtalsämnet i startområdet, men jag höll mig tyst som en liten mus. Jag hade ju ingen valla…jag körde på vallatejp. Ingen hit. Funkar i vissa fören, men inte många… Men på något sätt hade jag fäste hela vägen, kors i taket! Glidet var det värre med…helt obefintligt första milen, i det sladdriga florsockret. Men efter första kontrollen i Hökberg hade alla hittat sin egen hastighet, klungorna hade löst upp sig och det fanns således spår kvar att åka i och de var lite lätt frusna. Det gillar vallatejpen!

Tur var väl det, för vid det laget hade jag börjat fundera på hur fasen jag skulle orka ta mig de tre milen helt utan minsta lilla glid under skidorna. Efter Hökberg började även utmaningarna ramla in.
Jag är ju lite rädd för backar…dels har jag svårt att ta mig upp och när jag ska ner har jag hjärtat i halsgropen och dödsfruktan i maggropen. Efter Hökberg var det många backar…
Som en enda berg- och dalbana! Men man får ta seden dit man kommer, jag kollade hur övriga åkare betedde sig för att ta sig uppåt och gjorde likadant och tametusan, det funkade! Fast…har man kan kommit upp så måste man ju ner också. Några damer tog av sig skidorna och gick nedför backarna, men det vägrade jag göra. Allt eller inget!
Så där stod jag, på toppen av berget. Eller ja, i alla fall högst upp i en ganska brant backe. I mina ögon, i alla fall. Det fanns ju spår hela vägen ner, så det var bara att ta fart och hoppas på det bästa och det visade sig vara skitroligt! Farten jag samlade på mig i medlut räckte för att ta mig nästan hela vägen upp i nästa lilla slänt och sådär höll det på ett bra tag. Hur kul som helst!

Kontrollerna i Hökberg och Eldris var som en skänk från ovan. Just när jag kände de sista krafterna rinna ur armarna hörde jag ljudet av musik och röster i högtalare, ett löfte om att en kopp varm blåbärssoppa och en slät vetebulle inte var långt borta. Himmel och pannkaka, så gott har det nog aldrig varit med blåbärssoppa! Genast blev jag som pånyttfödd och orkade fortsätta!

När jag startade hade jag tre ”värsta-tänkbara-scenarion”. Listan ser ut så här, i omvänd ordning:
3. Ramla.
2. Ramla och dra med mig andra åkare.
1. Ramla, dra med mig andra åkare och skada mig så att jag måste fraktas till Mora med sjukvårdsskotern.

Och tänk, jag klarade mig undan alla tre! Enda gången jag var lite orolig var efter kontrollen i Eldris, alltså närmare mål än start, när jag såg hur en klunga med människor plötsligt stannade upp och blev alldeles stela.
Aj då, tänkte jag, är det någon som skadat sig? Näe. Det var ett gäng äldre vasalöpare som kommit till en riktigt brant backe UTAN SPÅR! Spåren var borta eftersom så många åkare plogat nerför den förrädiska backen. Så gubbarna (ja, det var bara gubbar, faktiskt) började med panik i blicken att försöka ploga sig ner för backen. Och när man är i Rom gör man som romarna, alltså försökte jag också ploga. Nu har ju jag inte övat så mycket på det här med plogning. Inte alls, faktiskt. Så det gick ju inget vidare. Jag fick med mig mer och mer fart, hur mycket jag än försökte bromsa och till slut insåg jag att om jag fortsatte försöka ploga skulle jag hamna i skräckscenario nummer 1 (ramla, dra med mig andra åkare och bli skadad) så jag pep fram ett gällt Ave Maria, drog ihop hälarna och for ner för backen med ett stigande ”åååÅÅÅÅÅ”. Klarade det förresten alldeles galant!

Fem kilometer från mål började jag bli riktigt trött, törstig och hungrig. Trodde att mitt mål att klara loppet på fyra timmar sedan länge var spräckt och funderade lite på hur mina stumma armar och stela axlar skulle kunna ta mig fem kilometer till. Just när det var som värst hörde jag en liten röst som ropade mitt namn.
– Heja Ida! Du är jätteduktig, nu är det inte långt kvar!!!

Oj, vilken kraft det gav! Det var en go vän till oss som är bosatt i Mora som stod invid spåret och hejjade på mig! Genast kände jag mig som stålkvinnan igen och stakade för allt vad tygen höll! Men allra härligast var ändå när jag kom in mot mål och såg en liten, rosa jacka på läktaren invid ansiktet tillhörande mitt hjärtas kärlek för där stod Tuva å Hasse och hejade på mig. Och svärfar, förstås! Det var musik för mina öron.
Tänk att de pallrade sig hela vägen till Mora, i trafikkaoset, för att få se mig de där få sekunderna. Det värmer hjärtat, det.

Och tiden då? Den är jag jättenöjd med! 3 timmar och 46 minuter!!!
Nästa år ska jag bättra den tiden. För självklart ska jag göra det igen!!

Åh huga, det drar ihop sig. Imorgon ska jag visst åka Kortvasan….

Kliva upp klockan jättetidigt, packa med mig allt jag behöver och dra mot Mora. Fast jag behöver inte köra själv, tur det för jag tror inte jag hade kunnat köra längre än ner till ICA så där tidigt på morgonen!
Just nu oroas jag mest för vädret. Det är – 30 här hos mig just nu!!
Väderleksrapporten lovar förvisso varmare väder tills imorgon, men jag vet inte jag. Det har varit så här kallt i flera dagar, så det känns smått otroligt att det plötsligt skulle bli över 20 grader varmare bara till imorgon…

Jag är alltid lite pirrig när jag ska iväg på nått nytt motionslopp, oavsett om det är simning, löpning, cykel eller som idag: skidor.  Man kollar PM:et för den aktuella dagen minst 100 gånger dagen innan det är dags, kollar att man har vad man behöver så många gånger att man till slut riskerar att glömma hälften hemma bara för att man envisas med att packa i och ur väskan så många gånger.
Men 30 km…det fixar väl jag? På ren envishet, om inte annat. För det vore nog höjden av pinsamhet, att behöva bryta loppet. Jag SKA ta mig över mållinjen, om det så blir med armarna kring någon medtävlandes ben (om jag blir så trött att jag inte orkar mer, alltså).

Vet ni då? Ni kan följa mig under Vasaloppet, om ni vill! Via mobilen!
Så här gör du om du vill se hur det går för mig:

Skicka ett sms till 72777, skriv: VASA KV 9410

Det kostar 20 kr och då får man ett sms för varje kontroll jag passerar plus ett sms när jag befinner mig 600 m från mål.

Eller så struntar ni i det och skickar ett sms till HjärtLungfondens insamling istället. =)

Nåväl, önska mig lycka till!

Ja, det är vad jag hoppas på i alla fall. Envisast vinner.
Vi håller på att lära Tuva somna i sin egen säng. Igen.

Det är som en ändlös procedur. Lagom tills Tuva har lärt sig slappna av och somna i sin egen säng kommer en infektion och drar in med dunder och brak, vilket medför en vecka eller två på soffan, dag som natt och sen är det bara att börja om igen med ”sova-i-egen-säng”-processen.

Vi började i torsdags. Tuva lade upp en strategi fortare än kvickt, nämligen att gråta krokodiltårar och ropa hjärtskärande efter mamma. Det kräver en hel skottkärra med styrka för att inte vända på klacken och plocka upp henne igen! Men jag genomskådade henne redan första kvällen.
Hon kör sitt ”det-är-så-synd-om-mig”-race i 20 minuter, max. När hon förstår att det faktiskt inte gör någon nytta övergår hon till att konversera med sina mjukdjur, vilket tydligen är väldigt roligt för hon ligger och gapflabbar. Varje kväll. Förhoppningsvis kommer vi snart till den punkten där Tuva inser att det är lika bra att hoppa över det där gråtandet eftersom det inte ger nån effekt, och gå direkt på konversationerna istället, för att sedan somna gott på egen kudde. Förhoppningsvis. Om vi hinner så långt, innan nästa infektion kommer och far som en virvelvind genom huset.

Idag borde hon somna, hon är dödstrött. Idag var nämligen terminens första sväng på habiliteringsridningen! Tuva har en ny springare i år, vackra Forest. En vit drömhäst, precis som Pandy. Idag var det lite extra roligt, för Tuva lyckades skänkla ( trycka med benen så att hästen går framåt) alldeles själv! Gissa hur stolt hon blev?!
Nu ska vi öva järnet hela veckan. Idag var det bara höger ben som rörde sig, efter att Tuva spänt hela kroppen från nacken till hälarna. Vi siktar på att få båda benen att röra sig. Ja, kanske inte till nästa måndag, men kanske till terminsavslutningen?

Jo, en sista sak… Mitt Hjärta är uppe i över 1000 kr!! Tack alla rara som sms:at och bidragit med livsviktiga kronor till forskningen kring hjärtsjuka barn!! Puss på er!!
Men det är några dagar kvar av månaden…kom igen, nu spurtar vi på slutet! Sms:a!!

Imorgon är det Alla Hjärtan Dag, hörni!
Kom ihåg att ge din käresta en extra liten puss, vet ja!

Jag vet att det egentligen bara är ett enda kommersiellt jippo, men jag gillar det i alla fall. Själv kommer jag inte ens att vara hemma hos mina älsklingar. Jag ska på kurs. Jag får väl ösa lite extra kärlek över övriga kursdeltagare då…
Men bara för att jag är hemma behöver ju inte innebära att jag inte kan lämna lite kärlek kvar här hemma!
Jag har bakat Valentin-cupcakes! Mitt allra första försök på dekorerade muffins, men jag tycker att det blev rätt bra faktiskt. Muffins med vit choklad och blåbär, alldeles överösta med rosa och lila kärlek!
Har ingen aning om hur de smakar, men vackra blev de.

Och imorgon när det är Alla Hjärtans Dag, kan ni väl skänka en alldeles extra fin liten tanke till alla barnhjärtan i vårt avlånga land och skicka ett litet sms till HjärtLungfondens insamling?

Puss å kram, hela dan!

I fredags när jag hämtade Anton var han alldeles särskilt uppspelt. Smilet gick från öra till öra och det bubblade av glädje om honom.
– Vet du mamma? Mimmi har frågat chans på mej och jag sa ja!

Wow. Första flickvännen. Det är stort. Mamma-hjärtat blev alldeles stort och varmt. Söt är hon också, som socker. Anton är överlycklig. Direkt när vi kom hem susade han upp på sitt rum och började pyssla med något. Jag såg honom inte på en lång stund, men så ropade han på mig och ville att jag skulle komma upp på hans rum.

– Jag tänkte ge det till Mimmi på måndag, tror du hon kommer gilla det?

I sin hand höll han en svart ask, formad som en skattkista. Jag vet att den där asken är honom ganska kär, den pryds av en stor döskalle i silver och han fick den för flera år sedan, då låg det en klocka och ett halsband inuti, också de med silvriga döskallar. Nu hade han istället lagt ner ett halsband med lila pärlor av plast och en hjärtformad, vit skumgummidyna i vilken det satt fyra vackra ringar av plast. Det var så vackert! Utanpå kistan satt ett urklippt pappershjärta, rödmålat, där det stod ”til dej”.
Fjompiga mamman var tvungen att ta sig för hjärtat och samla sig en stund innan hon kunde svara, blev lite rörd.
– Japp. Hon kommer älska det.

På lördagen kom hans kärlek hit och lekte. Vi bjöd på lunch, våfflor med sylt och grädde. Men hon fick inte presenten då. På måndag var det ju hon skulle ha den. Och igår presenterade han sin gåva, på sista lektionen. Självklart fick jag en rapport när jag hämtade honom.
– Hon sa att jag var den bästa pojkvännen man kunde tänka sig!!

Mmm, så är det. Omtänksam och givmild, det är bra pojkväns-material. Någonstans måste han ju ha fått det ifrån, tänker jag och ger Hasse och mig själv en mental klapp på axeln.
Anton planerar ganska långt fram i tiden med det här förhållandet, så han har upplyst mig om att till jul vill han inte ha någon mandel i gröten, för tjej det har han ju redan. Åh, lilla gubben. Kärleken, den kärleken. Den kommer att komma och gå många gånger än, men det behöver han inte veta. Just nu är han upp över öronen förälskad. I Mimmi.

Imorgon ska vi ta med de förälskade tu på lite bowling.