Jag vaknade med en förvirrad panik i bröstet i morse. Solen sken och fåglarna kvittrade. Herregud, Anton är sen till skolan och jag är sen till jobbet! Snart ringer dom och undrar vart tusan vi är någonstans! Eller? Vad är det för dag? Fredag, måndag? Näe, vänta lite nu…det är ju lördag.
Jag låg på 2-sitsdelen av vår lilla soffa, ihopvecklad som en origami-fågel, bredvid Tuva som sov gott på divanen intill. Tätt intill mig, som ett frimärke, låg Anton. En relativt vanlig syn hos familjen Krogh, åtminstone under en period av vaknätter. Anton kommer alltid smygande runt 6-tiden på morgonen och kryper ner i vår säng men när vi nattvakar är sovrumsdörren alltid stängd. Innanför den sover Hans, som hade första passet. På soffan ligger jag, efter att ha löst av Hans vid 3-4 på morgonen. Den är inte särskilt stor, den där sittdelen av soffan där både Anton och jag tränger ihop oss. Jag sitter och tittar på den nu, där Anton ligger kvar och sover. Han kan inte ligga raklång på den, och då mäter sonen blott 140 cm över havet. Själv är jag dryga 170 cm lång. Hur tusan får vi plats på den där lilla ytan, båda två?
Nåväl, finns det hjärterum så finns det stjärterum, heter det ju. Och jag skulle aldrig drömma om att förneka honom ”morgonmyset” bara för att det är trångt i soffan. Det är bara att böja i alla leder tills vi båda får plats, ignorera min skrikande rygg och benen som domnar. Vad är mammor och pappor annars till för, om inte för att ge värme och trygghet när barnen behöver det som mest?
Jag har tappat räkningen på hur många vaknätter vi gjort den här rundan. Många. För många. Nätterna med sammanhållen sömn vi hann skrapa ihop mellan den förra förkylningen (och dess vaknätter) och denna var alldeles för få. Ingen chans till återhämtning. Jag skulle vilja kidnappa min man och ta in på hotell, bara för en natt. Vi gör så ibland och det är helt ofattbart hur starka vi känner oss när vi kommer hem igen. En god middag som ingen av oss behövt laga, en hel natts sömn i ett tyst hotellrum i sängar som ingen av oss behöver bädda, en enorm och långdragen frukost. I bilen på väg hem finns inte längre några bekymmer som känns övermäktiga, inget som tynger våra axlar så till den milda grad att de hotar knäckas av trycket. Vi känner oss som Stålmannen och Stålkvinnan, redo att ta oss an vilka bovar som helst. Eller vardagen, hihi. För två år sedan fick jag en weekend i London i 30-årspresent, fyra hela dagar med Hasse (och vår bäste vän Tobbe) i underbara London. Jag har inte ens ord att beskriva hur jag kände mig efter den resan. Viktlös, oövervinnerlig, stark och vacker! Jag saknade förvisso barnen så det gjorde ont, men jag visste ju att de var trygga hemma, omgivna av människor som älskade dem (mormor, morfar, farmor, farfar, Linda).
Till London tillåter inte riktigt plånboken den här gången, jag får nog sikta lite närmare, typ Gävle. Men jag känner att det är välbehövligt snart. Helst nyss. Bara Tuva får ta sig igenom den här förkylningen, sen så. Jag minns inte riktigt när hela den här förkylningskarusellen började (det var i alla fall helt säkert före jul), men jag vet att om bara några veckor tar vårterminen slut och jag tror att man kan räkna de gånger hon varit frisk nog att åka på sina aktiviteter (simning, ridning) och gå till skolan går att räkna på fingrarna. Är inte ens säker på att man behöver räkna med mer än en hand. Suck.
Näe, nu rycker vi upp oss lite här! Solen skiner, fåglarna kvittrar och det ser ut att bli en härlig dag. På vår altan kommer vi upp i medelhavsvärme i juni (den ligger skyddat, i söderläge) så idag borde det bli alldeles lagom skönt där, perfekt för en fika i solen. Om grannens rabarber kikat upp tillräckligt kanske det blir en bit paj till kaffet också! (Jag har lov att palla så mycket rabarber jag vill där.)
Och i soffan ligger två guldklimpar och andas lugnt. Det, i kombination med fågelsången, skapar en symfoni som inget kan överträffa. Livet är ganska gott, ändå!
