Tuva har tagit en premiärtur i cykelkärran idag! Hon älskade det!
– Fort, fort!! ropade hon till pappa som satt på cykeln

Vilken lycka! Det blev bara några varv runt kvarteret idag, får bli en längre tur när det blåser lite varmare vindar. Men den lilla provturen och det enorma smilet på Tuvas läppar gjorde den där kärran värd vartenda av de många många ören som den kostade. Hon har inte hunnit knata nåt i gåstolen idag, så jag har inte kunnat knäppa några bilder på det. Det var ju simning idag, så Tuva var lite för trött i kroppen för att orka gå. Då är det tur att Humlan finns, som snällt bär henne.Jag vet inte vilket som gjorde Tuva tröttast i bassängen, träningen eller allt skrattande. Hon var på sånt skratthumör att hon kved av skratt så fort Stina pratade med henne!

Jag har också fått mig ett litet träningspass, för idag var det nästan idel trav på ridningen och Anton fick en stor häst (=stoora steg). Efter tio minuter stannade läraren hela gruppen och kom fram till oss.
– Anton, kan du alls ställa dig upp i stiglädren? Dom är ju jättelånga!

Åh, amatörmiss av mamman! Klart man inte kan rida lätt om stiglädren är så långa att man har jämt göra att hålla kvar fötterna i stigbyglarna… Efter en ordentlig omjustering red han som en gud! Fast han är lite lättdistraherad, eller så har han bara så väldigt mycket som han måste hinna tänka på att varje enskild sak inte får många sekunder. Medan han satt där i sadeln hade han fullt upp med att titta på ridläraren, kolla hur det gick för de andra i gruppen och prata med mig om hur allt egentligen ligger till i Ben10. Jag blev trött bara av att försöka hänga med i konversationen. Lite bättre fokus blev det när vi tog bort grimskaften, då var han ju tvungen att koncentrera sig för att inte skumpa in i hästen framför.

Imorgon kommer äntligen en hundtränare! Det ser jag fram emot, jag vill ju få ordning på Idefix. Han är nu en rymmare i världsklass! Så fort han får chansen så drar han, som en avlöning. Vi har satt förstärkt staketen på baksidan så han inte kunde hoppa över, men likförbaskat lyckades han rymma på nåt sätt för grannen kom hem med honom i söndags. Pinsamt… Så nu får han vara kopplad i långlina om han ska kunna vara på baksidan och busa med Zingo. Promenader med den lilla illbattingen är så dryga så dem orkar jag inte ens ge mig in på att beskriva. Men så blir han vår lilla bebis på kvällarna, kryper upp i soffan och vill bli masserad i nacken och tittar på oss med de där enorma bruna ögonen. Ja jösses. Jag har höga förväntningar på den där hundtränaren kan jag säga.

Nu är det dags att göra nattamat till prinsessan. Hon somnade redan klockan nio, så jag gick här och funderade vad jag skulle göra när jag hängt tvätten, med så mycket tid kvar till sista målet. Jag kunde ju städa köket, det behövs. Eller gå på en skön promenad när jag hängt tvätten. Eller rent av ta ett litet yoga-pass. Men näe…jag hände tvätten som låg å väntade, slängde ihop några power-bars som står i ugnen och slängde mig på soffan med en glass. Ah…det gäller att prioritera tiden!

Så var Tuvas maskinpark utökad med två nya, stora och otympliga med ack så ovärderliga prylar!
I söndags köpte vi en cykelkärra till lilla damen. En jättefiffig sak, man tar bara sitt-delen från hennes vanliga (handikapp-) vagn och klickar i den i cykelkärran. Stabil och fin, Tuva får allt stöd hon behöver och kan vara med familjen å cykla. När man kommit fram till målet kopplar man loss kärran från cykeln och sätter på ett hjul i framändan av kärran och vips så har man en cross (en trehjulig vagn). Häppa! Toksmidig…och apdyr. Fritidshjälpmedel får man bekosta alldeles själv nämligen. Vi hade en himla tur som hittade en begagnad, den kostade förstås fortfarande snuskigt mycket pengar, men inte fullt lika mycket som en sprillans ny (dom kostar i runda slängar 15 000:-). Men nu kan Tuva få känna vinden i håret på en cykeltur hon också! Eller snart…ingen av våra gamla rosthögar kan dra den där kärran så vi behöver införskaffa en ny cykel eller två. Men sen blir det åka av!

Pryl nummer två fick vi låna av LD Hjälpmedel, en gåstol. Tuva har ju börjat få spring i benen igen, och nu kan hon få springa hur mycket hon vill. Den är helt underbar! Hon sitter som på en liten sadel så om hon blir trött i benen kan hon bara sitta där och vila. Det krävs inte mycket kraft för att få den att rulla, Tuva provade på en gång vi satte henne i den. Framåt marsch!
Det tar sin lilla tid att prova ut ett hjälpmedel, det ska justeras och ställas in så allt blir perfekt. Vi höll nog på i över en timma med gåstolen så när vi var färdiga så var Tuva också helt färdig. Tänk er själva, att ha tagit kanske 5-6 steg om dagen (med stöd förstås) i över ett år och sen plötsligt ut och knata i nästan en timme! Hon somnade som en liten gris i bilen. Trött, men väldigt lycklig.
Bilder på den nya pärlan utlovas förstås, det har bara inte hunnits med idag.

Just nu sitter jag och väntar på att Tuvas mat ska gå färdigt, för jag är också lite trött i ögat. Zingo och jag har varit ute och sprungit. Idag hade jag vett att vänta tills solen börjat gå ner. =)
När jag sprungit klart och duschat så tog jag över nattningen av Tuva och lyckades natta oss bägge två på soffan, så vi ligger lite efter med maten. Oh, men det är ganska skönt att slockna med lilla damen i famnen och en trött å nöjd voffsing vid fötterna!

Innan jag säger godnatt så vill jag sända en varm tanke till lilla My, som skulle fyllt 4 år idag. Anton pratade lite om det igår och han var fullkomligt övertygad om att hon skulle få ett brak-kalas av alla de andra små änglarna. Det tror jag också att hon fått idag.

Det är skillnad det, på solbrun och solbränd alltså. Jag är solbränd. Vårens första solbränna, aj aj aj.
Jag var så noga idag, smorde in barnen så fint för jag tänkte att nu börjar solen ta ganska så ordentligt. Smorde in mig själv också för all del, det är bara det att innan vi väl kom ut i solen så bytte jag tröja. Tänkte inte på det…att där kom fram lite mer hud på ryggen nedanför nacken. Nu kan jag inte tänka på annat, fasen vad det svider

!

Va korkad man är! Jag vet ju att jag har jättelätt för att solbränna mig, jag har väl väldigt nordiska pigment antar jag. Men likväl, vartenda år, så lyckas jag bränna mig på samma ställe på ryggen. Smörjer armar, ansikte, nacke och hals så nog så noga. Som om min kropp inte bestod av fler hud-ytor. Men dem blir man ju smärtsamt varse på kvällskvisten.
Hoppas att jag inte missade nån fläck på ungarna.

Idag har vi gjort minsta möjliga tror jag. Bara skrotat omkring. Skrotat lite hemma, gått på promenad, skrotat länge och väl hos Susanne och Conny (tack, det var jättemysigt att skrota hos er) och nu skrotar jag lite inomhus. Skrot skrot. Snart är det dags att sparka fart på grillen för första gången i år. Ah, ingenting är väl som säsongens första grill-middag? Då känner man riktigt hur hela sommaren kommer och sköljer över en där man står och drar i sig doften av tändvätskan som drar i grillkolen. Eller så känner man sig susig just för att man står och drar näsan full med tändvätska… hmm.
Anton ger också lite sommarkänslor, han kom nyss in och grävde runt i sin godispåse. Smutsig i ansiktet, skitiga händer och gräsfläckar på byxorna. Nu är sommaren snart här!

Nämen nu har jag allt slarvat lite med bloggandet ett tag, skäms på mej!

Vi lever i alla fall och har hälsan! Och värmen börjar komma smygandes igen, det riktigt spritter i kroppen. Igår såg här ut som ett bombnedslag inomhus, men det var så skönt väder att det fick vara hur skitigt det ville inne: jag ville bara ut! Tuva och jag gick ut och krattade gräsmattan och rensade lite i landet, Anton kom efter och hjälpte till. På sitt sätt. Vi har två land, alldeles intill varandra, varav det ena ska bort. Så jag lyfte försiktigt upp alla tulpanlökar (som jag trott varit döda) som börjat växa i landet å flyttade över dem i en stor kruka, grävde bort rosenbuskarna (de är helt stendöda, jag har dubbelkollat). Sen började jag rensa i det land som ska vara kvar, och så lade jag ogräset tillfälligt i det första landet. Anton tog glatt en spade och började vända jorden i det landet som ska grävas bort och jag hann inte se nåt förrän han vänt nästan hela landet! Så det blir nog prima nytt ogräs om vi använder den jorden…
jordgubbarna gav mig gråa hår, så när jag rensat runt pallkragen gav jag upp för dagen. De sprider sig ju som ogräs! Små plantor precis överallt, huller om buller! Hur i hela friden ska jag kunna gallra där? Med mina ogröna fingrar kommer jag säkert rensa bort de allra livskraftigaste och lämna kvar skräpet!

I tisdags for vi hela familjen till stallet och kollade när Anton red! Halva gruppen fick rida barbacka medan den andra halvan fick rida i sadel ”på lina” så läraren kunde kolla att alla behärskade lätt sits. Vi som ledde barbacka-hästarna fick inga grimskaft den här gången, för barnen skulle styra själva. Vi fick ta tag i tyglarna om så behövdes. Jag tyckte det var lite pirrigt att inte ha kontoll över hästen som man har med grimskaftet, men Anton klarade ju det där alldeles galant!

Idag är det torsdag så Tuva har så klart varit å badat. Idag började en ny liten tjej, Tuva gjorde allt hon kunde för att underhålla den nya lilla förmågan och riktigt visa upp sig. Och försöka visa att Stina, det är Tuvas sjukgymnast, ingen annans!
Själv har jag varit ute och joggat idag. Fick nåt tokryck och gav mig ut klockan ett på dagen, när det var som varmast. Sisådär runt 17 grader, strålande solsken och svarta löparkläder. Smart Ida…smart. Jag kunde ju ha väntat till kvällen, nu när det är svalt och skönt. Men nähä då. Ut i solgasset bara!
Jag ser för himla rolig ut i ansiktet när jag sprungit, jag måste ta kort på det nästa gång. Jag blir väldigt färgglad i nyllet, en blandning av djuuupt mörkröd och plommonlila. Och så kritvit runt munnen. Som en clown. Ser inte riktigt klokt ut, folk som ser mig måste ju tro att jag sprungit flera mil och är på vippen att trilla av pinn!

Näe, om man skulle ta sig en glass…till. Glassbilen kom förbi idag, och vi har inte handlat av den på jättelänge så idag slog vi till. Två påsar blandade glassar och ett paket med glasspinnar. Mums! har bara ätit två stycken än…och jag har ju lite ont i huvudet. En glass till kanske skulle göra susen?

Hemma igen!

Vi har varit i Hummelsta hela helgen, därför har det inte blivit nåt bloggande på flera dagar. Vi kom ner sent i fredags. På lördagen kom brorsan och Sofia, sen drog vi på marknad i Enköping. Helt otroligt va mycket skräp det finns som man inte hade en aning om att man behövde! Jag hade till exempel ingen aning om att jag behövde det där putsmedlet för glasögon som försäljaren lyckades lura på både mig och mamma. Glasögonen blev väldans rena, sen vet jag ju inte om det är nåt mirakelmedel precis. Antagligen inte, men tron kan flytta berg sägs det, så om jag tror på att det är superdupermegabäst för mina glasögon så blir det ju det också!

Barnen hade bara ögon för godis och karuseller. Anton och Sofia köpte ett varsitt spett med marshmellows doppade i choklad, det var en sport att äta. Dom hade choklad både högt och lågt när dom var färdiga! Hasse fick också lite choklad, men en helt annan sort. Han vann 2 kg Toblerone på chokladhjulet. Gissa om han var barnens favorit efter det?!
Jag såg en knalle som gjorde flätor i håret, jag var så himla sugen på att knata fram och be dem göra ett helt gäng på mig, bara för att se hur dom reagerade. Vart fäster man en fläta på nån som inte har hår?

I söndags slappade vi lite och bara umgicks. På eftermiddan for vi till Västerås och hann träffa en hel hoper med människor vi tycker om. Först en snabbis förbi Barkis, Tuvas favorit i hela världen, sen vidare till Hasses kusin Anna å hennes Roger och deras lilla Catherine. Sistnämnda fröken är nog inne i ”min”-åldern för hon påpekade noggrannt allt som var hennes. Min mamma, min mössa, min sandlåda, mina stenar. Hon är så himla go den ungen, det är en fröjd varje gång vi träffas. Dom bor i ett underbart mysigt hus på Djäkneberget i Västerås, och det var precis där som det sa klick mellan Hasse och mig för sisådär 10 år sen! Näe, inte i det huset alltså, utan på Djäkneberget. Där blev det vi!

Efter lite fika å bulle och bus i lekparken for vi för att träffa en ny bekantskap, nämligen Mathilda. Hon är 6½ år och har Leighs precis som Tuva! Hennes mamma och jag har pratat på telefon, men vi har aldrig träffats förut. Det klaffade på direkten med oss allihop, det kändes som om vi känt varann jättelänge! Tuva rullade raka vägen fram till Mathilda och tog henne i handen. Sen satt dom och pillade med händerna under hela tiden vi var tillsammans. Vi for ut till det stall där de har sina hästar, där flickorna fortsatte hålla handen. Bilder på det utlovas, jag hinner bara inte lägga ut dem just nu. Men det var så himla fint att se! Ibland åkte Tildas jacka ner över handen, då var Tuva snabb med att be oss rätta till det.
– Mera! Hålla.
Hålla handen mera! Flickorna fick sig en kelstund med världens förmodligen goaste kuse, Tårtan. En vit skönhet som såg ut att vara plockad direkt ur en sagobok. Hon stack ut huvudet genom sin öppnade boxdörr och luktade å kelade med både Tilda och Tuva. Den hästen hade jag kunnat packa ner i väskan och ta med mig hem!

Jag skulle kunna blogga mycket mera om våran helg, men det hinner jag inte för det ligger en vrålförbaskad liten fjäril i sin säng och talar om att hon inte på villkors vis tänker somna, utan snarare hotar med att gorma tills hon kräks. Så jag får nog vackert ta och plocka upp henne!
Jag får sammanfatta helgen lite snabbt med några ord.

Familj. Vänner. Underbart.

Det blir inget långt ärtigt blogginlägg om livets små koveser idag. Känner mig inte så ärtig.
Vi har varit på My’s begravning. Det var jättefint, med blommor och ljus. Men det blir så fel när där står en alldeles för liten kista. Det borde inte finnas så små kistor, för så små människor ska inte dö. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn, det var ju liksom inte så det var tänkt. ”Man föds, man lever, blir gammal och dör”. Så ska det vara. Men så är det inte.

När jag var ung och grön, sisådär i 16-årsåldern hade jag en dröm. Att bli musikalartist!
När vi åkte med skolan till en mässa för högskoleutbildningar drogs jag som av en magnet till Kulturama-montern. Tänk va, att få jobba med musik och dans. Stå däruppe på scenen och få ge liv åt en historia med kroppen och rösten. Ljuvligt!

Men jag är lite för realistiskt lagd av mig. Det är tufft att försöka överleva i musikalbranschen. Det räcker inte att vara hyffsad, du måste vara ruggigt bra för att klara dig. Sunda förnuftet skickade en ansökan till Högskolan i Gävle istället, jag gillade barn och det var skriande brist på förskollärare. Och så fick det bli, jag har inte varit arbetslös en dag sedan jag tog examen och jag älskar att vara förskollärare (även om jag just nu är assistent, vilket jag också trivs förträffligt med).

Lite då och då, med jämna mellanrum, så bubblar den där musikaldrömmen upp. Inte så att jag får för mig att göra nåt av den, men jag bara måste sjunga en snutt eller tjugo. Idag bubblade den upp. Jag spelade musikallåtar på stereon och skrålade med av hjärtats lust, levde mig in i Kristina från Duvemåla, Chess och Miss Saigon. Anton gjorde sitt bästa för att stänga ute mammas eviga sjungande, och jag sjunger inte tyst och diskret när jag får såna här ryck. Nej, det måste ju vara lite inlevelse också! Hur ska dom på sista raden höra mig om jag mjäkar i refrängen? Till slut gav sonen upp sina försök att koncentrera sig på leken och gick ut istället.
Tuva däremot, hon hängde med på noterna och skrålade med hon också. Jag tyckte allt att hon lyckades fånga känslan i Helen Sjöholms ”Lämna inga dörrar på glänt”, sådär lite plågat och bittert. Det skulle nog bli en finfin musikalartist av Tuva tror jag! Hon inte bara sjöng, hon dansade och svängde runt med Humlan också!

Min son är som förbytt. Inte av mitt musikal-skrålande alltså, utan rent allmänt. Han har haft en lång period då han vägrat leka i sitt rum på övervåningen, utan han har släpat ner högivs med leksaker och byggt upp sina lekar i kök och vardagsrum istället. Gå ut och leka har inte alls stått på schema om det inte varit under hot eller mot mutor. Men nu kliver han upp som vanligt på morgonen, käkar sin gröt och kollar en stund på TV. Sen går han (sjävmant!) och borstar tänderna varpå han glatt annonserar att han ska upp på sitt rum och leka. Efter en lång stund kommer han trippandes ner igen för att fortsätta leken ute, och då är han ute i flera timmar oavsett om han har nån kompis att leka med eller ej. Jag fattar ingenting, men jag gillar det!
Cykelfanatiker har han blivit också, idag tog vi en sväng runt sjön med Idefix på förmiddagen och när jag sedan skulle ut och jogga sent på kvällskvisten var sonen snabb med att anmäla sig som sällskap på turen. Kan det månne vara våren som flugit i honom?

Ibland blir man biten av latmasken vet ni, då orkar man ingenting. Allt känns för tråkigt för att göra. En sån dag hade jag igår. Fast jag gjorde en hel del, dammsög och snyggade till, tvättade en hel massa maskiner med tvätt och lite sånt. Men allt var så tråååååkigt. På kvällsvisten var det dags för en joggingtur, men jag hade ingen som helst lust. Till och med det kändes tråååååkigt. Tråk-måndag. Men jag gav mig ut i alla fall, på den där joggingturen. Jätteskönt. Hade Zingo med mig som jag fick släpa halva vägen. Det tar ett tag för honom att komma in i jogg-takten, så första halvan av rundan fick jag hela tiden påminna honom om att springa. Sen, när jag börjar bli lite trött och drar ner på tempot, då är han varm i tassarna så att säga, och ökar farten hela tiden. Man känner sig så njöd när man han tränat, den känslan är svårslagen.
Men sen övergick det i tråååk igen, när jag kommit hem, lagat mat och diskat. Tråååkigt.

Idag när jag vaknade var tråk-masken borta. Den hade lämnat plats för promenad-ryck! Jag har haft så mycket promenad i benen idag så jag vet inte vad. Först ut med hundarna, sen behövde jag handla mat så då tog jag ryggsäcken med mig och knatade ner till affären å veckohandlade. Tuva var med såklart, hon är aldrig bangen på en promenix! Vi hann lagom hem och packa ur ryggsäcken innan det var dags att gå och hämta Anton hos kompisen där han var och lekte. Det var skönt väder ute, jag tog Tuva och Zingo med mig å när vi hämtat upp Anton blev det en runda runt sjön av bara farten. Hade gärna klämt in en sväng runt sjön med Idefix efter middagen också, men då var det kött-packning på schemat. 90 kilo kött kom maken hem med! Nej, allt var inte till oss! Herregud, hur mycket tror du vi äter egentligen? Det var tre lotter à 30 kilo, varav vi själva ska ha en lott. Så vi har karvat och skurit å packat i påsar hela kvällen, och då har vi bara gjort en lott. Nummer två får vi ta imorgon, jag tror att min frys skulle få generalspunk och packa ihop totalt om jag avkrävde den att frysa 60 kilo kött i ett svep!

Anton har underhållit oss när vi jobbat med köttet, han har suttit med en sångbok och trallat så glatt. Men till slut kom han trippandes med små steg och bönade å bad om att få gå och lägga sig. För på påsklovet får man vara uppe mycket längre än vanligt, och sonen börjar nog inse att det inte alltid är så spännande att vara vaken lika länge som dom vuxna.

Ah, vilken underbar söndag vi har haft!
Förvisso var vi lite trötta imorse, vi ställde till med påskmiddag igår. Vi var ett alldeles lagom gäng, svärföräldrarna, Nilla & Raie, Håkan & Ulla i granngården och Vevve. Gott sällskap, delikat mat (bra jobbat Hasse, det var delikat) och ädla drycker. Tuva och Anton partajade friskt dom med, de var uppe tills alla gäster gått hem strax före midnatt. Då borstade vi tänderna och lade oss på soffan, jag tror det tog två minuter för dem bägge att slockna som små ljus!

Tuva sov fortfarande klockan halv elva i förmiddags, men då tyckte jag att det var dags för hela familjen att kliva opp. Anton och jag var ju uppe redan klockan åtta och käkade gröt! När hela familjen vaknat till och fått lite kläder på sig så knatade vi ut i solskenet. Vi skulle bara ta en sväng med hundarna, men det blev en lång sväng runt halva Långsta! Vi gick och hälsade på lite vänner och tog en sväng förbi Ica innan vi gick hem igen. Kristin och Patrick kom på eftermiddagen och käkade middag med oss. En helt perfekt familjesöndag, när man inte gör mycket produktivt utan bara passar på att umgås med folk man tycker om. Precis som Mannen Med Skägget hade tänkt sig söndagen!

Jag har just lagt två små troll i säng. Det blir lite si och så med läggningen när det är påsklov. Hasse och Anton har varit och tvättat bilen, Tuva hade just somnat i min famn när de kom hem men Zingo väckte henne. Han var ju tvungen att tala om att där kom nån utanför dörren, inte visste väl han att det var husse som kom. Så det var bara att börja om i soffan med lilla damen. Anton kom och lade sig på mina ben för att slappa lite innan läggdags, Idefix var inte sen att hänga på. Ganska snart hade jag två snarkande barn och en snarkande hund på mig i soffan. Det blir trångt det, hela kroppen värkte till slut, men jag hade inte hjärta att röra mig förrän jag var helt säker på att alla sov gott och tungt. Sen fick jag fösa undan hunden med ena benet (utan att knuffa honom ur soffan), lirka loss mitt andra ben som låg under Anton och sedan försöka resa mig ur soffan utan att väcka Tuva eller trampa på Zingo som låg som en ryamatta nedaför soffan. Ingen lätt uppgift, men jag klarade det.

Borde väl gå och knoppa jag med, men det är så skönt här i soffan. Undras just om Hasse kånkar mig till sängen om jag slocknar här?