Nu börjar det dra ihop sig…snart är det jul, hörni!
Det är nu det ska läggas in sill, kokas knäck och kokas skinka för glatta livet! Granen ska pyntas, klappar ska slås in. Och här ligger vi på soffan och fångar slemkräkor. Suck. Det är lite svårt att få till den rätta julkänslan när vi är så trötta att det är svårt att ens ha koll på dygnsrytmen… Men vi har i alla fall fått hem granen, även om den fortfarande står kvar i förrådet. Å julklapparna är färdigköpta och inslagna, så helt väck är vi ju inte än, hihi. Om orken och dygnets timmar räcker till ska det nog kunna bli en och annan variant av julgodis också. I måndags tog jag med mig egenhändigt knåpade marsipantomtar till mina härliga kollegor för att önska alla en riktigt god jul. Det är ganska meditativt på nåt sätt, att stå vi köksbänken och pyssla, och eftersom jag är en gottegris ända ut i fingertopparna så är det roligast att pyssla med sötsaker.
Just idag är det färdigpysslat för dagen, jag har intagit position i soffan bredvid Tuva, med kräkspåsar och hushållspapper i högsta hugg.
Hon börjar bli riktigt trött av att hosta och dregla, dregla och hosta. Hon växlar mellan skratt och gråt om vartannat och vi känner oss så hopplöst maktlösa. När de där stora tårarna trillar ner för hennes kinder medan hon hostar fram att hon är trött och vill sova, då känner man sig ganska liten och klen. Vi vill ju hjälpa! Dr Kalkyl ger oss råd och idag har vi påbörjat en kortisonbehandling. Vi hoppas att den tar skruv så att vi alla orkar fira jul tillsammans!

Anton mår i alla fall bra, han njuter för fulla muggar av att ha jullov och kunna göra vad han vill hela dagarna, dra sig så länge han vill i sängen på morgonen. Underbart! Och självklart väntar båda barnen på tomten (ja, Anton har ju klurat ut att det här med tomten är lurendrejeri men…vem det än är under skägget så kommer han ju med paket och är därmed hjärtligt välkommen i vilket fall)!

Tadaa!! Är det inte vackert?! Det är vårt pepparkakshus!
Anton valde designen, vi frångick det traditionella lite i år, hihi.

I lördags var det storbak här hemma, jag hade gjort egen deg (den blev helt perfekt!) och Anton hade bjudit hit två kompisar att baka tillsammans med. Egentligen hade jag inte alls ork att baka något pepparkakshus, jag har legat hemma förkyld sedan i torsdags. Hur trist som helst! Jag blir så vansinnigt rastlös när jag är sjuk! Det riktigt kryper i kroppen av tristess, men jag orkar liksom inte göra något. För varje aktivitet har jag varit tvungen att lägga mig ner en stund. Men, ett löfte är ett löfte och jag lovade i måndags att vi skulle baka pepparkakshus när det blev lördag. Så, det var bara att riva fram pepparkaksformar, kavlar, mmf (ja, fåglarna och grisarna är gjorda i mmf, mycket mer lättarbetat än marsipan när 9-åringar ska kreera) och bjuda in barnen i köket.
– Men alltså, vart är själva huset? frågade sonen när han kom in i köket.
– Det ska vi ju baka nu! svarade jag glatt och pekade på den enorma pepparkaksdegen.
– Nej, men alltså…du får baka huset. Vi gör djuren.

Jahapp… Det var bara att sätta igång det. Tid tog det, men sent omsider hade jag lyckats knåpa ihop ett pepparkakshus à la Angry Birds efter den bild Anton sett på nätet! Vi blev tvärnöjda!

Just nu sitter Tuva och jag å hänger i soffan, vi är helt slut och fullkomligt färdiga båda två. Hasse tog med mig och Tuva till Lekterapin på Falu Lasarett idag, för att träffa ett gäng av spelarna från LIF!
Vi är ju inbitna Leksingar här hemma, och Hasse hade fått nys om att LIF skulle komma till Lekterapin just idag. Det var inte tänkt att jag skulle följa med, jag är fortfarande hemma och är sjukskriven men ett erbjudande om något annat än hemmets fyra väggar att glo på en stund var alltför lockande. Jag hängde med!
Det blev lite fel för Tuva till en början, när vi parkerade utanför sjukhuset blev hon ledsen och grät stora tårar och ville inte riktigt tro på oss när vi lovade att vi inte skulle träffa någon läkare. Väl framme på Lekterapin var det väldigt mycket folk, både barn och föräldrar, blandat med Leksands-spelare. Tuva har ju aldrig sett en hockeyspelare utan utrustning förut, så hon kopplade inte riktigt vilka grabbarna i blå tröjor var. Det blev för många intryck för lilla Fjärilen, hon började tokgrina och ville åka hem, genast! Vi fick gå ut i korridoren ett slag, prata lite och lugna ner Tuva en stund. När hon samlat sig ville hon stå alldeles utanför dörren och bara titta in. Så vi stod där och kollade en stund. Massor av glada barn och glada hockeyspelare, Leksandströjor överallt. När vi stod därute i korridoren kom en av spelarna ut och ställde sig en bit ifrån oss och bara stod där en stund. Tuva blev nyfiken och hejade, varpå han kom och satte sig på huk intill Tuva. Mattias Timander. Han var jättefin mot Tuva, jag vet inte om han gjorde allting medvetet men han gjorde allting precis RÄTT! Du gjorde Tuvas dag, Mattias!

Eftersom det var så många intryck att ta in var Tuva inte särskilt kommunikativ rent verbalt, vilket kan stressa många vuxna. Förvisso en naturlig reaktion, vi vill ha respons på våra handlingar för att veta hur vi ska bete oss. Men Tuva gav inte så väldigt mycket respons, annat än att hon tog Mattias i handen. Och han bara satt där, lugn som en filbunke och tog det i Tuvas takt. Hans tålamod gav resultat, snart nog började Tuva småprata och Mattias satt kvar. Båda hans fötter måste ha somnat, det gjorde i alla fall mina där jag satt på huk på Tuvas andra sida, men han satt kvar. Och sen var det Mattias som gällde för hela slanten! Nu kunde Tuva våga sig på att rulla in på Lekterapin och kolla läget lite, när Timander brutit isen. Vi fick med oss flaggor, tatueringar, pins och posters att ta med hem. Och nya autografer på barnens tröjor, förstås!
Gissa hur nöjd Tuva var när alla spelarna klämde ner sig i soffan för ett foto med Fjärilen i centrum?! Ännu roligare blev det när alla barnen som var där klämde ner sig med spelarna i soffan för gruppfoto.
Så, det var värt att tömma alla krafterna på den där resan. Tack LIF, det var ett väldigt uppskattat besök som betydde otroligt mycket för barnen!

Anton blev också nöjd, trots att han gick i skolan och inte kunde följa med. Han skickade med oss en hälsning i alla fall.
– Om Hanses är där, så hälsa honom att han är världens bästa målvakt!!

Och Hanses var där, vi framförde hälsningen och fick med oss ett helt lass LIF-prylar till Anton.
– Vi skulle hälsa så mycket till dig från Hanses, han tyckte att det var synd att du inte kunde följa med.
– Va?! Säkert?! Hälsade han tillbaka? Wow!

Det får nog bli en tripp till Tegera Arena med barnen snart….

När snön lyser med sin frånvaro får man försöka ordna med julkänslan bäst det går. Vi satte vår enda julskiva i cd-spelaren, rev fram alla pepparkaksformar vi kunde hitta och skapade loss! Det doftar fullkomligt himmelskt här hemma just nu!

Anton, Linus och Tuva  bakar för glatta livet!

Många pepparkakor blev det!

Efter att ha kavlat en stund övergick Tuva till att suga på kavlen istället. Mums!!