Jodå, vi lever! Och vi mår faktiskt rätt hyfsat, just idag i alla fall.
Tuva hörde när jag ringde till Barnkliniken i torsdags och bokade en tid hos Dr Kalkyl (eller Dr Underbar, som han kallas av en annan mamma).
– Jag vill ha en tid hos Dr Kalkyl, när som helst. Återbud går alldeles utmärkt, får vi bara 1½ timmes förvarning är det inga problem.
– Oj, det låter som om det är ganska bråttom?
– Ja.

Vi var så trötta, Tuva var så trött. Grå i ansiktet, med djupa skuggor under de vackra bruna ögonen, hennes energi räckte bara några timmar, sen behövde hon vila. Länge. En liten gnutta, tja…inte panik, men åtminstone ett förstadium, grodde i bröstet. Varför slutar hon aldrig hosta? Hur länge orkar hennes kropp hålla på så här innan den går i strejk? Vi har gjort allt vi kan och lite till, provat alla mediciner mellan himmel och jord. Vår energi räckte till ett steg i taget, en fot framför den andra. Inte trilla, inte rasa ihop. Bara fortsätta.
Nu måste expertisen sättas på uppdraget, något är fel och det måste gå att fixa eller åtminstone underlätta. På nåt sätt.

– Kors i taket! Det finns faktiskt en tid redan nästa vecka!
– Taget!

Och sedan vände Tuvas hosta. Sakta men säkert började den avta och nu är det bara sporadiska hostattacker kvar. Och en himla massa dregel. Men hon mår bättre. Lite rosor på kinderna igen. Skuggorna under ögonen börjar långsamt mattas av. Jag pustar ut, det känns som om jag hållit andan i flera månader. Lättnaden är helt obeskrivlig, men vi vet bättre än att ropa Hej innan vi kommit över bäcken. Vi gläds åt stunden istället.

Just nu sitter jag och planerar lite kalas, Anton har ändrat sina önskemål om bakverk på kalaset. Från början löd beställningen ett styck Minecraft-tårta (tårtan skulle alltså se ut som tårtor gör i dataspelet) till barnkalaset och Creeper-cupcakes till vuxenpartajet (creeper är monster i Minecraft). Jahapp, knepigt men inte omöjligt. Och just som jag funderat ut hur jag skulle lyckas med uppdraget vände sonen på steken.

– Du, mamma! På barnkalaset vill jag ha en tårta som ser ut som en avhuggen arm!
– Va?!
– Ja, det fixar ju du som är så händig att baka!

Och till vuxenpartajet blev det en tårta med tema från Antons andra favoritspel, Terraria. Den ska se ut som loggan till spelet. Så nu har jag lite att bita i! Eftersom jag lyckats bra med tidigare tema-tårtor är sonens förväntningar högt ställda…uj uj uj, önska mig lycka till.
Fast han håller fast vid sin kalas-idé vilket jag tycker låter toppen. Bara Anton och två kompisar. Först blir det tårtfika här hemma, sen drar vi till äventyrsbadet i Borlänge och plaskar loss. Ingen stor lokal att städa efteråt, inga okrossbara piñatas, inga horder med barn att hålla reda på. I like it!

Lite presenter ska det ju jagas rätt på också förstås, och det är ganska specifika önskemål även där. Vi får se hur vi lyckas. Så här långt har tre av önskemålen liksom trillat omkull, alla tre måste beställas från USA och hinner omöjligen hit före födelsedagen och den ena saken har inte ens börjat tillverkas ännu, utan går bara att förbeställa!

Hasse och jag är inga storköpare av kläder. Det är så urbota tråkigt att åka och handla kläder. Så det brukar bli väldigt långa mellanrum mellan shoppingturerna med den följden att det ibland kan bli lite smått akut. Igår fick det lov att bli en tur till Kupolen för att fräscha upp makens garderob en aning samt köpa skor åt Anton. Vi plockade ihop en hel hög med kläder och skickade in Hasse i ett provrum där han blev kvar en god stund (ja, jag fortsatte ju ösa in fler plagg när han ändå var därinne). Under tiden kikade jag lite på barnkläderna som hängde alldeles utanför provhytten och hittade en ursnygg grön pikétröja som skulle klä Anton likt en ädelsten.
– Anton, om jag köpte den här åt dig, skulle du då använda den?

Sonen har alltid varit ganska petig med vad han har på sig, det ska vara lagom mjukt, lagom färg, lagoma mönster och rätt material så det var lika bra att fråga när han ändå var med.
– Wow, ja visst! Vilken snygg!

Anton ryckte åt sig plagget och höll det framför sig för att kolla i den stora spegeln utanför provrummen.
– Hm…japp!

Sen pilade han iväg mot ställningen där jag hittat tröjan och började kika omkring. Intill ställningen fanns ett bord med bomullsbyxor i väldigt våriga färger; gul, blå, röd, grön och vit.
– Dom här röda byxorna var ju snygga, får jag prova dom till?
– Eh, va?
– Får jag ta med mig byxorna och tröjan in i ett provrum och testa dom ihop?
– Ja…?
– Bra!

Jag blev stående en stund, det tog ett tag att plocka upp min chockerade haka från golvet. Hade min son just bett att få prova kläder? Uppenbarligen gillade han vad han hittat, för han kom ut glad i hågen och plockade på sig fler tröjor och fler par byxor. Till slut hade han en alldeles egen hög med två par brallor (ett par röda och ett par gröna), tre tröjor och ett paket boxerkallingar att kånka till kassan! Skor hittade vi också (i en annan butik, förvisso) som passade till. De gamla hederliga springskorna med kardborre är ett minne blott, nu ska det vara skate-skor. Allra helst ville han ha ett par svart/vita DC-skor men där drog mamma och pappa gränsen. 850 riksdaler för ett par dojor som kommer vara slitna bortom all igenkännlighet inom två månader är inte okej… Kanske lite längre fram, när han inte nöter skor fullt lika snabbt. Och inte växer ur två storlekar per säsong. Alltså typ när han är 18, hihi.

I morse klädde sig Anton så han skulle matcha sin far.
– Vad har pappa för färg på brallorna idag?
– Gröna.
– Då tar jag röda brallor. Och grön tröja!

Barnen på jobbet hade en så intressant diskussion igår att jag bara måste få dela med mig av den…
5 flickor i åldern 4-5 år sitter runt bordet och pysslar å ritar då en av dem plötsligt tittar upp på mig och säger:
– Sockersjuka, det är ingen rolig sjukdom!
– Näe…svarar jag. Det vill man inte ha. Den kan förresten även kallas diabetes.
– Ja…man kan DÖ av den!

Här började alla flickorna spåna fritt på ämnet allvarliga sjukdomar och döden. Jag satt tyst för att få höra vart diskussionen skulle leda dem. Flicka nummer två tog till orda:
– Men cancer, det är värre det.
– Jaa… (alla flickorna instämde).
– Om man får cancer i ögat, då måste man typ operera bort HELA ögat!
– Mmm…

En kort tystnad. Sedan tar flicka nummer tre till orda:
– Om man får cancer i benet, då måste man typ operera bort…båda två!
– Jaa…

Ytterligare en tystnad innan den fjärde flickan kommer med ett inlägg:
– Om man får cancer i hjärnan då…ja, då får man operera bort hela huvudet!

Här kände jag mig lite manad att gå in med en motfråga:
– Men vänta lite…kan man leva utan huvud då?

Flickan som föreslagit halshuggningen funderade en liten stund, sedan svarade hon:
– Ja! Fast det blir himla svårt att äta!

Jag måste få tacka för alla varma kommentarer på mitt förra inlägg, vilken respons! Tack!!
Efter det inlägget fick jag lite skrivhäfta, som jag alltid får när jag lyckats skriva något som får många reaktioner. Man får liksom lite prestationsångest, på nåt vis.

Sitter här och fingrar på mitt blå spiderman-plåster och småler lite åt mig själv för att det sitter där på tummen. Jag hade städdag igår, precis som jag har de allra flesta söndagar. For fram som en furie med dammsugare och golvmopp, tills huset var skinande rent från golv till tak. Eller tja, åtminstone tillräckligt rent. I farten hittade jag en fotoram som trillade ner från väggen för säkert ett år sedan och har legat ”på lagning” sedan dess. Eftersom jag ändå hade ångan uppe kvistade jag ut i garaget och rev runt tills jag hittade lite trälim att laga ramen med. Äntligen kunde jag hänga upp den på sin plats på väggen igen! Vilket fick mig att tänka på den där köksstolen som gick sönder långt före fotoramen och som sedan dess tjänstgjort som klädhängare i sovrummet istället. Den skulle nog också må bra av lite trälim!

Sagt och gjort, jag hämtade stolen och diverse verktyg och började montera isär den. Själva lagningen visade sig inte vara så enkel som jag trodde, stolen var sprucken, en viktig skruv var helt sned och en träplugg hade gått av och fastnat. Okej, prio ett: få ur träpluggen. Jag greppade borren och kände mig som Martin Timell när jag faktiskt fick ur eländet efter mycket borrande och bökande. Eftersom vi inte hade en endaste liten träplugg här hemma så blev jag tvungen att göra en egen. Träplugg gör man ju av trä…till exempel…vedträ? Tja, varför inte. Fram med ett vedträ att karva i, och en morakniv att karva med, i äkta McGyver-anda! Oj, som jag karvade. Så här i efterhand skulle man ju kunna ha tänkt sig att börja med ett något mindre ämne att tälja till, men jag fick god träning. Och så lärde jag mig att moraknivar är vassa, särskilt om man använder tummen som stopp för kniven när man täljer. Slafs lät det när bladet sjönk in i tummen.

Fort ut i köket och skölja fingret för att sedan sätta på ett plåster. Inte för att det gjorde särskilt ont, mest för att det är så pinsamt typiskt mig att skära mig. Nåväl, i asken med Salvekvicks gamla hederliga bruna plåster fanns bara knälapparna kvar…lite väl stora för en tumme kanske. Det fick bli ljusblått spidermanplåster! Två stycken faktiskt, eftersom jag blödde igenom det första när jag karvade klart min eminenta träplugg. En röd träplugg blev det innan jag var klar.
Men nu är stolen hel, tametusan. Tack vare lite Martin Timell/McGyver-anda (och lite hjälp från Hasse, den där sneda skruven gick jag allt bet på)!

Puh, nu är klockan nästan halv åtta, snart är det legitimt att kura ihop sig i soffan bredvid Tuva och slappa. Hela dagen har gått på högvarv, som måndagar oftast gör, men kanske något högre varv idag eftersom jag jobbade själv med 12 barn hela förmiddagen. Tufft, men roligt. Normalt är vi två pedagoger på förmiddagen och så ansluter en tredje efter lunch, men idag var min förmiddagskollega sjuk. Tanken var inte att jag skulle jobba själv, jag skulle kolla om jag fick fatt i nån vikarie och i annat fall ringa till kollegorna på förskolan så skulle någon av dem komma mig till undsättning. Men…det krävde förstås att jag skulle hinna ringa. Och det hann jag helt enkelt inte med 12 små guldklimpar runt benen som ville påskpyssla så det stod härliga till. Jag tog mig inte ens halvvägs till telefonen… Så vi har påskpysslat, haft dramalek och varit ute. Barnen fick helt enkelt hjälp i tur och ordning och efter ett tag hade de själva ruggig koll på turordningen.
– Vad ville du ha hjälp med, C?
– Nämen, A och L bad om hjälp före mig.

Och så var de förstås förträffligt duktiga på att hjälpa varandra, både med pysslandet och ute i hallen när alla kläder skulle på. Godbitar! Det är väl ingen konst att jobba som ensam vuxen när man har sådana pärlor omkring sig! Fast, det ska ändå bli skönt att återse kollegorna imorgon…