Söndag är tvätt- och städdag här hemma, så även i söndags. Men allt medan det städades och tvättades här hemma började det krypa i kroppen av uttråkning, vi måste hitta på nåt! Vi har länge haft för avsikt att besöka ett utflyktsmål här i krokarna som vi fått varmt rekommenderat, så i söndags gjorde vi slag i saken och släpade dessutom med oss farmor, farfar och mormor dit!

I den gassande sommarsolen packade vi in oss allihop i vår lilla Corolla och styrde mot Stora Lunån Gårdsmejeri! Ett gårdsmejeri mitt ute i ingenstans, väl värt ett besök!
Förutom gårdsmejeri är finns där även ett gårdscafé/gårdsbutik där man säljer gott fika, lättare lunch och självklart ostar från själva mejeriet. Men bäst av allt är ändå alla djuren!
Flisans ögon var stora som tefat under hela besöket och hon blev både förtjust och förskräckt innan vi for hemåt igen!

Det första vi mötte efter att ha parkerat bilen var den här stilige herren:

Runtom på gården fanns dessa små foderautomater där man för en tia kunde få en handfull pellets att mata djuren med, och Herr Kalkon hade strategiskt placerat sig framför den första automaten alla besökare passerar. Där stod han och spände ögonen i oss när vi kom, och kluckade uppfordrande medan han tittade ömsom på oss och ömsom på automaten. När vi inte fattade piken burrade han upp sig i all sin prakt och kluckade ännu högre. Vem kan motstå det? Klart vi stoppade en tia i automaten och i samma stund som vi vred runt vredet kryllade det av höns som konkurrerade med Herr Kalkon om godbitarna!
Jag tappade faktiskt kollen på hur många tior vi brände i den där automaten, till och med för en vuxen var det löjligt roligt att mata söta höns och en knasig kalkon! Lovisa försökte vara rättvis i fördelningen.

Alldeles intill den glupska kalkonen fanns två rymningsbenägna getter som man gärna fick gå in och klappa, de var dock mer intresserade av att försöka slinka ut genom grinden än att låta sig bli klappade. Deras grannar var desto keligare, åsnorna Knut och Bengt, som genast kom kilande till staketet och ville bli kliade. Vid deras grind låg borstar och det var fritt fram och dessutom väldigt uppskattat av åsnorna, att gå in och borsta dem en stund. Jag tror jag blev lite kär i Bengt…nån dag ska jag ha en egen åsna.

Lovisas absoluta favoritdjur i hela världen är ju gris, och tänk vilken lycka att just på Stora Lunån Gårdsmejeri fanns det en gris! En riktig tamgris, som växt upp inne hos familjen som driver Stora Lunån, men som fått flytta ut till egen inkvartering när hon blev för tung att lyfta upp för trapporna. Söta Heidi. Just när vi såg henne satt där en man och matade henne med morötter. Han såg Lovisas stora, förtjusta ögon och frågade om hon ville ge grisen en morot. Lite läskigt var det ju, så det var säkrast att göra det sittandes i mammas knä. Heidi mumsade glatt i sig moroten medan Flisan passade på att klappa grisen, men…sen tog ju moroten slut…och Heidi ville gärna ha mer. Jag var alldeles för långsam och såg för sent vad Heidi tog sig för, så olyckan var ett faktum. Är man en relativt tjock gris, som ju grisar är överlag, så är det svårt att se rakt nedanför trynet. Det luktade ju morot, så Heidi provade att ta en tugga…men se, det var Lovisas hand hon tuggade på!
Grååååt och tandagnisslan! Hur kan en gris, en gullig tam gris, bita den hand som ger morötter?! Lovisa var alldeles förstörd!
Nåväl, efter lite tröst och en förklaring om att Heidi antagligen trodde att det där fingret var en riktig liten primör kändes det bättre igen. Vi styrde upp till caféet, vad tröstar väl bättre än…en godisvåffla?!

Jösses, ingenting på den tallriken platsar väl riktigt i kostcirkeln, men är man på sommarlovssöndagsutflykt och just har blivit biten av en gris så är man värd en stor våffla med vaniljglass, vispgrädde, chokladsås, strössel och färgglada marshmallows!
För vuxnare gommar fanns det våfflor med räkor, gräddfil och lök. Det var mumma!
Vi måste nog åka dit igen snart, för det fanns även hemgjord ostkaka med mjölk från Lunåns eget mejeri och det måste ju provsmakas!

Dagen gick och vi såg och klappade på hästar, kor, får, änder, alpackor, hundar och som ett ”tack för besöket” fick vi en enastående uppvisning av Herr Påfågel innan vi trötta men väldigt nöjda makade in oss i bilen och styrde hemåt igen.

Senare på kvällen när Lovisa skulle sova pratade hon om utflykten.
– Mamma? Grisen bet mig, faktiskt. Fast jag inte var en morot.
– Ja, jag vet. Så knasigt.
– Mmm. Men, mamma? Jag matade kalkonen, faktiskt! Han blev glad.
– Vad var roligast då?
– Kalkonen. Han blev glad.

Ja, då har vi sett och upplevt det omtalade meckat för erfarna shoppingfyndare. Ullared!!

Och jag som alltid sagt att jag aldrig skulle åka dit! Det blev ett blixtbeslut, vi visste att våra (alldeles underbara) grannar skulle dit, så i söndags när jag var yrvaken efter en tupplur med Lovisa frågade maken om vi skulle hänga på grannarna till Ullared följande dag. Jag övervägde att göra A.K.U.T-testet på honom… (Vet du inte vad A.K.U.T är? Googla genast, det kan vara livsavgörande!!)

Kanske borde ha gjort testet på mig själv också, för jag svarade ”Ja, vilken kul idé!”. Sagt och gjort! Vi inkvarterade jycken hos svärfar och Lovisa togs om hand om både farmor/farfar och mormor/morfar, sen drog vi!

Anton ville, till vår förvåning, gärna hänga med på roadtrip och galen shopping och det blev både en rolig å härlig resa!

Problem nr 1 var boende. Det kryllar av övernattningsmöjligheter runt Ullared, men tyvärr kryllar det av gäster också, särskilt om man börjar leta boende kvällen innan man tänkt åka…men efter lite letande hittade vi ett B&B bara 700m från varuhuset som drevs av världens i särklass mest entusiastiska värdinna. Anton fick eget rum bredvid vårt och till vårt förfogande fanns också toalett med dusch och ett litet sällskapsutrymme utrustat med bord, stolar och kortlek. Perfekt! Dessutom bjöds vi på ett var sitt par hörselproppar…huset låg ett stenkast från vägen och varje gång en bil körde förbi så lät det som om den passerade genom själva huset!
På varje säng låg en uppsättning handdukar, om vi ville använda duschen, så vi bestämde oss för att tvätta av oss resdammet…och höll på att krevera av skratt när vi vek ut våra handdukar. För de var just det – handdukar. En var sin handduk och en var sin tvättlapp. Ha ha ha, ibland är det väldigt praktiskt att inte ha något hår att torka, för det hade inte de där tvättlapparna räckt till!

Vi kom till varuhuset runt kl 17 och de fruktade köerna utanför entrén…lyste med sin frånvaro! Tur var väl det, för väl inne blev jag yrslig av varuhusets blotta storlek. Jeez, det är ju enormt! Steget från lilla ICA Mathyttan här hemma till GeKå’s är inte minimalt. Tur att vi hade Viktoria med oss som kunde ge oss förstagångare en snabbguide och lite tips!

Måndagseftermiddagen spenderade jag på avdelningen för damkläder! Sprang som en tätting fram och tillbaks, klämde, kände och plockade på mig plagg. Ett enda litet bryt hade jag och det var när jag såg en vit top med blå fjärilar och texten ”Fly free like a butterfly”…då brast det en smula. Det är lite intressant det här med hur folk reagerar på en främling som gråter. När jag såg tröjan var jag omgiven av andra glada shoppare, men när tårarna började rinna skingrades de likt morgondimma i gryningsljuset. Skitläskigt med gråtande främlingar! Särskilt om de därtill är kala om huvudet… Nåväl, det var bara ett litet bryt, jag var snart på banan igen och fortsatte plocka på mig plagg!
Tyvärr hade Hasse och jag bara tagit en var sin kundkorg, nybörjare som vi är, så till slut började min arm krampa av alla kläder som hängde över den. Dags att prova! Jag hade väl hängt en sisådär 25-26 plagg över min krampande arm, men till min förskräckelse fick man bara ta med 7st per gång in i provhytten. Det blev ett jäkla löpande fram och tillbaka, och entusiasmen sjönk i takt med provningarna då det mesta satt som en höpåse. Men jag lyckades ändå skrapa ihop några plagg som fick följa med till kassan. En kvart före stängning, 19:45, gick vi ut ur varuhuset och styrde mot vårt boende igen för att lämpa av dagens fynd och pusta ut lite. En knapp timme senare sammanstrålade vi med grannarna igen för en bit mat, nu var vi hungriga! Målet var Harry’s, blott ett stenkast från GeKå’s. En god bit mat och en kall öl, gud anåda som det det knorrade i magen! 20:45 klev vi in genom dörren till Harry’s…

Stället var nästan fullsatt, men vi såg en glipa där vi skulle få plats så vi ställde oss snällt vid skylten ”vänligen invänta personal” och tittade suktande på de redan ätande gästerna. Och där stod vi. Magarna kurrade. Personalen fullkomligt ignorerade oss. Då såg vi den, skylten med öppettider. ”Måndag-Tisdag 11-21”. Va? Stänger de kl 21?! Bara en ynka timme efter varuhusets stängningstid?! Tydligen. Jag kan åtminstone tycka att personalen kunde ha kommit fram och upplyst oss om att vi vare sig skulle hinna äta eller dricka på den kvart som återstod av öppettiden, men nähä då.
Jaja, glada i hågen lommade vi vidare till restaurangen bredvid. De stängde inte kl21! De stängde 20:30… Vi kollade alla matställen på området och samtliga var stängda och igenbommade kl 21:00! Gah, antiklimax! Jag vet inte om det var av hunger eller utmattning, men vi tappade inte humöret, vi tyckte snarare att det var rätt komiskt. Vi måste sett både desperata och roliga ut där vi for runt från mathak till mathak och kikade in i mörka fönster! Det enda som fattades var Benny Hill-musiken, haha!
– Jaja, i värsta fall får vi handla nåt på ICA och käka det på rummet. tröstade Viktoria när vi satt oss i bilen för att fortsätta vår jakt på mat.
– Näe du, hahaha! För de stängde kl 21!! skrattade jag när vi körde förbi ICA och såg deras skylt med öppettider.

Till slut hittade vi den. Räddningen. Den enda jäkla pizzerian i hela Ullared som har öppet till 22! Frälsning! Aldrig har väl en pizza smakat så jäkla bra!

Dag 2 av vår Ullareds-roadtrip började tidigt, vi såg till att vara på plats redan vid öppning. Inga köer. Lovely! Frukosten på vårt B&B hoppade vi över (pulverkaffe, apelsinfestis, skorpor, marmelad, musli och tysk mjölk av den där sorten som klarar sig i princip hur länge som helst i rumstemp…) Vi shoppade nån timme istället och käkade sedan frukost i varuhuset. Där fanns allt man behöver för att orka shoppa vidare! Det shoppades friskt fram till lunch, när både orken och plånboken tyckte att det var dags att lomma till kassan och fara hemöver. Enda fadäsen var väl att jag råkade ta fel vagn och styra mot kassan…men vagnens rätta ägare jagade snart ikapp mig och tog tillbaks sin vagn.

Hemresan fick ta sin tid. Vi tog vägen över Jönköping och pep in i Gränna för att köpa lite polkagrisar. Gjorde stopp för att käka, sträcka på benen och pudra näsan. Klockan var läggdags när vi klev innanför dörren här hemma, trötta men väldigt nöjda.
Vi hade en härlig resa. Roligt att ha besökt Ullared (men jag blir nog ingen stammis), kul med en roadtrip, nya intryck, vackra vyer. Men framför allt roligt att få göra det tillsammans! Tja, Lovisa var ju inte med, men om hon vetat vad vi haft för oss så hade hon nog varit väldigt glad över att ha sluppit!

Gårdagen kom och gick. Tung och ofattbar, men ändå så ljus och varm. Det blev en vacker begravning.

Vi vill uttrycka vårt allra varmaste tack! Tack för all hjälp inför, omkring och efter begravningen. Tack för alla varma tankar och hälsningar. Tack för alla vackra kondoleanser vi fått. Tack för alla minnesgåvor som skänkts till Tuvas minne.

Tack till alla som kom till begravningen och fyllde kyrkan med så mycket kärlek. Tack för alla vackra blommor i kyrkan. Tack för alla kramar. Från djupet av våra hjärtan, tack!!

Och Tuva…alla tack har sitt ursprung i Dig, som visat och lärt oss vad som är det enda viktiga här i livet; kärleken, glädjen och nuet. Tack, älskade Du.

Har känt mig märkligt känslolös idag. Avtrubbad. Som om känslorna helt kopplats bort för att skydda mig eftersom insikten skulle göra för ont. Antar att det började redan igår, när jag började fara fram som en furie med golvmopp och dammvippa redan klockan nio på morgonen och fortsatte tills det var dags att landa på kudden igen. Städade precis hela huset, tvättade sju (!) maskiner tvätt (bytte såklart allas lakan i min framfart, till och med i gästrummet), bakade, kokade saft, klippte gräset. Hela tiden med hjärtat bultande så hårt i bröstkorgen att jag stundvis trodde att det skulle bryta sig ut genom revbenen. En vild, växande panik som bara kunde tryckas tillbaka genom att fortsätta ha något för händerna, hålla mig sysselsatt.

Idag var farten som bortblåst, men jag försökte ändå hålla mig sysselsatt. Nu är allt klart. Vi har koll på att allt är i ordning, prästen vet vart han ska, blommorna kommer till rätt plats på rätt dag, musiken är vald och ordnad. Det blir ljust och vackert, precis som vi önskat.

Jag förstår att jag planerar en begravning, förstår att den är imorgon. Men att det är mitt eget barn som ska begravas, det kan jag inte ta in. Det är för stort, för svårt, för smärtsamt. Jag kommer på mig själv med att tänka på praktiska detaljer som jag alltid sett till att ha koll på när vi ska iväg; finns det ramp vid lokalen, behöver jag packa mediciner och sondmat, vart i kyrkan ska vi sätta oss så att Tuvas permobil får plats intill mig? Nej, visst ja… Det behövs ingen ramp, inga mediciner och ingen sondmat. Ingen permobil. Jag kommer på vart i kyrkan hon kommer vara…

För bara några dagar sedan firade vi Antons examen och imorgon säger vi farväl till Tuva. Ibland blir livets kontraster för stora för ett människohjärta att hantera.

Några dagar efter att Tuva somnat in kom det brev från Försäkringskassan till både mig och Hasse. Man beklagade djupt vår sorg och skrev att det är viktigt att få sörja, så därför får man hela 10 dagar Tillfällig föräldrapenning. Alltså, jag förstår att grundtanken är att de där tio dagarna ska vara någon slags första lösning och att det sedan är meningen att någon annan del av skyddsnätet ska gå in om mer tid behövs, sjukskrivning eller nåt. Men det kändes ändå jäkligt kallt, ”beklagar att din dotter dog, ta du och var ledig i 10 dar, det borde räcka”. Det här kommer ta betydligt längre tid än så.

Vi tar det dag för dag. Ingen brådska, vi kommer att sörja av och till hela våra liv för att förlora ett barn går liksom emot allt som är naturligt och normalt. Föräldrar ska inte begrava sina barn, det är barnen som ska begrava föräldrarna. Att Tuva varit sjuk hela sitt liv och att vi hela tiden vetat vart det skulle sluta mildrar inte sorgen på något sätt, det hör liksom inte hit överhuvudtaget. Hon var vårat barn, och vi miste henne. Det gör ont. För evigt ont. För jävligt ont.
Hjärnan gör vad den kan för att värja sig, jag har fått nåt slags rastlöst, snudd på maniskt, behov av att organisera här hemma. Rensa i garderober, städa kökslådor och få ordning. Hålla mig sysselsatt. Men orken tryter, allt tar en väldig tid. Jag påbörjar projekt som tar flera dagar att slutföra och så blir jag uppgiven för att jag inte orkar och för att hjärnan verkar gå i någon slags zombietakt. Det är nog den tydligaste delen av sorgen, näst tårarna; tröttheten. Jag är trött precis hela dagen, hela tiden. När Lovisa sover middag så gör jag henne sällskap, men är lika trött när jag vaknar. Det är ingen trötthet som går att sova bort. Den måste få läka ut.

Det var så skönt att träffa vår familjepräst i veckan och få det förklarat att det är precis så sorg ofta yttrar sig. Som mental trötthet. Att träna hjälper lite, så att kroppen får bli lika trött som knoppen, då känns huvudet lite klarare en stund. Sen bäddar hjärnan mjukt in sig i tröttheten igen och tankarna blir långsamma och sega. Bara att knåpa ihop ett blogginlägg tar en mindre evighet, så hav tålamod med mig om jag blir osammanhängande!

Stress, har jag märkt, är ett annat sätt för sorgen att yttra sig. Härom dagen kände jag mig vansinnigt stressad, men över vad? Det kunde jag inte sätta fingret på. Stressad, fräsig, otålig och som resultat av det; en djävulsk huvudvärk. Jag begrep ingenting förrän jag för en liten stund blev helt ensam i huset. Anton var inte hemma och Hasse tog med sig Lovisa ner till ICA. Så snart det blev tyst omkring mig kom tårarna. Inte så där snyggt som skådisarna snyftar på film, utan hysterisk, hulkande gråt så hela kroppen skakar. Jag grät tills tårarna ar slut och axlarna slutade darra och vips, så släppte huvudvärken. Aha! Sorg som ”fastnar” i kroppen och inte tar sig ut blir alltså stress…

I onsdags hämtades alla Tuvas hjälpmedel. Jag visste att det skulle kännas konstigt, men jag var inte alls beredd på hur ont det skulle göra att se alla hennes saker rulla ut genom dörren och in i skåpbilen. Sängen, arbetsstolen, rullstolsunderredet, skötbordet, syrgasen… Svårast var att se permobilen försvinna. Tuvas ben, hennes självständighet. Hennes gnistrande, rosa vrålåk. När den försvann in i skåpbilen trodde jag nästan att ett hjärta faktiskt kan ramla isär i tusen bitar inne i kroppen. Det blev så svårt att andas.
Jag minns när hon fick den, lyckan när hon upptäckte att hon själv kunde bestämma vart hon ville åka. Förvisso var det lite svårt i början, den åkte inte alltid åt det håll hon tänkt sig, men bara friheten i att kunna förflytta sig var enorm. Strunt samma åt vilket håll det blev!
När alla saker var lastade var hela Tuvas rum ett stort, gapande hål. Ett blödande sår som dunkade och värkte. Jag kan inte ens beskriva hur ont det gjorde. Jag trodde inte att det materiella skulle ha sådan betydelse, men eftersom Tuva var borta så utgjorde ju alla hennes saker ett konkret, fysiskt bevis på att hon faktiskt var här, nästan alldeles nyss. Jag ville springa ut till skåpbilen, slita ut alla hennes saker och baxa in dem igen. Bara vägra lämna dem ifrån mig! Det är en annan, tydlig del av sorgen; rädslan. Rädslan att glömma. Trots att jag innerst inne vet att jag aldrig någonsin kommer glömma henne, eller någonting om henne. Jag kommer aldrig glömma färgen på hennes melerade ögon, eller nyanserna av guld i hennes bruna hår, ljudet av hennes skratt eller känslan av hennes hand i min. Men rädslan finns där ändå, som en naturlig del av sorgen.

Lovisa sprang runt i det tomma rummet, på en 2-årings bekymmerslösa sätt, och bara njöt av all yta i det tomma rummet och ekot av sin egen röst som studsade mot väggarna. Vi städade ur rummet och flyttade in alla Lovisas saker redan samma kväll, lät henne fylla det med liv igen. Jag tror Tuva skulle ha gillat det.

Livet fortsätter, vilket är både skönt och fullkomligt obegripligt. Jag tror inte att tiden kommer att läka några sår, men jag tror att tiden kommer att lära oss att leva med dem.