Eller, visst är det väl så?
Jag vaknade med sån ryggvärk att jag snudd på trodde att ryggen gått rätt av nånstans vid svanken, men så var icke fallet. Det var bara en knuta med stenhårt spända muskler som talade om för mig att jag och Tuva hoppade studsmatta igår… Jag klev upp klockan åtta, eller klev och klev, jag rullade ur sängen så att benen hamnade på Antons madrass och överkroppen låg kvar i sängen, sen fick jag försöka resa mig från den ställningen. Tuva var hyffsat morgonpigg, låg och ropade på mig i sängen att det var morgon och dags att stiga upp. Men hur få upp 20 kilo Tuva ur sängen, till skötbordet och sedan vidare till vardagsrummet och ner i soffan när ryggen är pannkaka? Jo, så som jag egentligen borde göra varje morgon (men är alldeles för lat för, det tar ju längre tid). Jag fick köra in Tuvas höj- och sänkbara stol till sängen, ställa den i nivå med sängen och hasa Tuva till kanten, sätta henne upp och hasa över henne i stolen. Och så samma förfarande för att få henne upp på skötbordet, ner igen, ut till soffan och ner i den.
Jag hade ju förstås kunnat skrämt upp maken också, men det är jag alldeles för envis för. Kan själv!

Ryggvärken släppte inom en timme, utan värktabletter. Jag var ju bara lite stel, ryggmuskulaturen fick sig nog en rejäl chock igår. Efter två timmar var jag smidig som en vidja igen. Eller i alla fall så smidig som jag brukar vara.
Ont skall med ont fördrivas heter det och det har jag gjort idag. Vi har hoppat studsmatta. Igen. Fast egentligen inte för att fördriva det onda med mer ont utan för att det är så jäkla roligt. Och för att ljudet av Tuvas hisnande skratt när vi hoppar är det vackraste ljudet i hela världen!
20 minuter orkade vi, men vi hoppar ju inte som galningar hela tiden. Det blir lite stillsamt gungande varvat med riktiga studsmatte-hopp. Och paus däremellan. Studsandet  verkar ha en liknande effekt som ridningen på Tuvas kropp, hon blir spagetti-mjuk i hela kroppen och om jag låter henne sitta med benen över båda mina höfter får vi till höftstrechingen också. Pauserna är nödvändiga för att hon ska hinna få tillbaks nån slags styrsel i kroppen innan vi fortsätter. Hur härligt som helst och ett riktigt träningspass för mamsen!

Gäsp. Vi är just hemkomna efter en snabb tur- och retur tripp till Västerås.
Anton fyller ju år snart och han har växt ur sin cykel, så vi for till Cykelringen i Västerås för att införskaffa en ny. Världens fräsigaste blev det, en grön skönhet med 5 växlar. Han kommer att cykla som en gud!
Det fick bli en tidig födelsedagspresent, helt enkelt. Han har redan tagit första cykelturen och jag tror att ännu en vända står på dagsschemat.

Vi tog en cykeltur igår, på den ”gamla” cykeln, för att dela ut inbjudningar till Antons kalas. Hela 5 kilometer blev det totalt och under den sträckan plågades jag hela vägen av att se honom sitta på den där alldeles för lilla cykeln. Ramen är alldeles för kort för honom, så att knäna snudd på slår i styret för varje tag med tramporna. Ryggen får också en inte helt naturlig vinkel när styret hamnar sådär nära kroppen. Han har ju skjutit iväg på längden så pass att jag börjar misstänka att han smygtutar på växtnäringen som jag har till tomatplantorna…
Jag tyckte det var nyss han fick sin fina, svart-vita Svalan men nu när jag sitter här och kikar igenom blogg-arkivet ser jag ju att han fick den 2008. Inte konstigt att han växt ur den då… Det var en fröjd att se honom provsitta en cykel i rätt storlek i cykelaffären! Plötsligt insåg jag hur VÄLDIGT liten hans cykel varit, när han klev av den provcyklade 24″-cykeln och gick förbi en rad 20″ cyklar. Som att sätta en giraff på en trehjuling.

På vägen hem från Västerås förklarade vi än en gång att cykeln var en födelsedagspresent, och inte bara från oss utan även från farfar. Att det är en väldigt dyr gåva, och därmed det enda han får av oss tre. När man är 8 och ska fylla 9 är inte pengar särskilt greppbart och en cykel är inte det häftigaste man kan tänka sig i present när det finns Lego Ninjago och nya spel till Nintendo DS, men han förstod vad vi ville ha sagt och var nöjd med det. Efter en stunds tystnad tillade han dock:
– Men jag kommer ju i alla fall få presenter av mormor och morfar.

Just nu står mina grabbar på garageuppfarten, spänner på sig hjälmarna och rättar till kläderna. Dags för tur nr 2 och den går ända ut till Rörshyttan!

Idag börjar påsken hörni! Fram med kvastarna, putsa kaffepannan och kamma katten, för ikväll bär det av mot Blåkulla!

Jag har putsat och fejat som tusan, men tyvärr har jag inte hunnit till kvasten än. Jag vårstädar. Eller årsstädar, är nog ett bättre ord för det är inte alltid som lusten och tiden infinner sig på våren. Det kan lika gärna vara mitt i sommaren eller på hösten. Eller till jul, för den delen. Stolt som en tupp är jag som har klarat av det allra värsta redan: tvättstugan och köket. Skinande rent och dammfritt! Jag har samlat ordentligt med vuxenpoäng också, för igår både putsade jag fönster, sydde upp och satte dit nya, fräscha sommargardiner. Och jag svor inte ens 10 gånger medan jag sydde! Jag tror jag börjar bli kompis med svärmors gamla Husqvarna 2000! Den ser ut att vara äldre än jag, men den tickar och går. För det mesta. Men nu får årsstädningen vänta lite, här ska firas påsk!
Fick världens sötaste påskgrupp av svärmor häromdagen förresten:

Glad Påsk på er!!

Jag blev besatt igår. Av kakmonstret. Näe, inte den där blåa gubben som käkar kakor utan ett sånt där monster som får dig att vilja baka kakor och aldrig sluta!
Ungarna och jag var ner på affären och handlade lördagsgodis så då passade jag på att handla ingredienser till en kaksort. EN. Sega mandelkakor. Vi har ju ofta folk på kaffe här och då tycker jag det är trevligt att kunna ställa fram något hembakat, nån liten kaka eller så. Så jag åkte hem och bakade de där mandelkakorna. Medan de gräddades stod jag och bläddrade i kakboken och då flög kakmonstret i mig.
Jag hade ju ändå kladdat ner i köket och värmt ugnen, så då kunde jag ju lika gärna göra lite brysselkex också. Sagt och gjort. Och se där, i skafferiet låg det ju lite blockchoklad och såg ensam ut, då kan vi svänga ihop lite havrekakor med choklad medan brysselkexen svalnar. Synd att jag inte hade någon sötmandel, då hade jag kunnat göra lite biscotti också. Ner å krafsa i lådorna. Jo, tametusan här finns ju precis den mängd sötmandel jag behöver!
Häppa, en plåt biscotti bakad och klar!

Vädret var ljuvligt så jag uppbådade all min styrka för att kunna diska undan och lämna kakbaket för en långpromenad med Tuva och Zingo. Helt underbart. Solsken och fågelsång. Grabbarna var ute och flög med Hasses radiostyrda flygplan så det var ingen brådska hem å göra middag. Vi gick i en hel timme, babblade å skrattade.
Jag borde varit dödstrött när vi kom hem (jag är fortfarande inte helt frisk från min förkylning) men jag hade liksom ångan uppe. Så…när jag svängt ihop degen till middagspajen fick jag ju en stund över när den skulle vila i kylen…äsch, va tusan några fudgemuffins hinner vi ju precis göra på den tiden!

Middagen blev alldeles precis klar tills grabbarna klev innanför dörren. Kräftor till förrätt, sedan en skink/broccolipaj, grönsallad och mangovinägrett. Jag hade tänkt servera fudgemuffins med vispad grädde och blåbär, men vi var alldeles för mätta. Vi får väl kränga dom idag istället!

Nu är det dags för kalasplanering, det är visst nån som fyller nio år snart…

Oj oj, Anton fick ingen bra början på dagen.

Jag är förkyld och vaknade imorse kl 4 av att det var svårt att andas, det var alldeles tjockt med slem i halsen. Jag harklade mig och försökte få bort det. Det lät dovt och skrovligt, som det gör när man är väldigt förkyld. Hasse vände på sig när han hörde ljudet och vände sig med ett mumlande ”namnamnam”.
Två sekunder senare kom Anton skuttande till min sängkant (han sov på en madrass nedanför dubbelsängen) och skakade som ett litet asplöv.
– Maammaaa…
– Men kära barn, vad är det? Du skakar ju.
– Hörde du inte?! Det var något som morrade, jättehögt, och sen sa det ”namnamnam”. viskade sonen fram med liten röst, sprucken av rädsla.
– Haha, men det var ju bara jag som harklade mig!
– Va? Näe, det lät som ett monster…
– Gubben, det var jag. Gå och lägg dig igen.
– Okej…

Anton smög längs med väggen, hela vägen till dörren och skyndade sig att stänga den. I fall det var ett monster, ändå. I hallen kanske. Sen kröp han ner under täcket och virade in sig till en liten puppa.
Arma barn, det är inte lätt när morsan gör monsterljud framåt småtimmarna.

Dagen har varit underbar, varmt och soligt. Härliga vår! Jag inledde den med att gå och lägga mig när assistenten kom, för att försöka sova bort min förkylning. Efter en tre timmars tupplur tog jag mig en promenad i solskenet, med Anton som kommit hem ifrån skolan. Han tog sin premiärtur för i år på cykeln. Jag var lite tveksam till att låta honom cykla de 3 km jag hade tänkt gå, men han lovade att ta det försiktigt.
– Tänk på att det är mycket grus, du kan inte tvärbromsa för då kommer du vurpa.
– Jaaa då, mamma.

Det gick bra. Ganska länge. Ända till vi kom till viadukten. Där är det frestande att släppa på i nedförslutet för att få med sig lite fart till uppförslutet. Och där, mitt i tunneln, är det hål i asfalten. Inget djupt hål, och har man tillräcklig fart så är det bara att köra rakt över det. Anton hade bra med fart, men fick panik när han såg hålet och…just det, tvärnitade. Cykeln wobblade och krängde till några gånger innan den slutligen stannade och dammade sonen rakt ner i backen.

Gråt och tandagnisslan.
– Ring pappa!! Buuuäää, jag vill ha skjuts hem…det gör jätteoooont!!

Jag inspekterade lite snabbt och konstaterade att det som var värst skadat var cykelsadeln, som blivit uppskrapad. Anton hade tagit emot sig med vänster knä och armbåge, huvudet var aldrig ner i backen. Lite blås på det onda och lite tycka synd om, sen gick vi hemåt. Anton hävdade att han ändå behövde skjuts, men jag lyckades övertyga honom om att det inte var någon dum idé att prova att gå lite först. Efter 50 meter höll han med mig.
– Det onda verkar släppa lite när jag går…snyft, snyft. Tur, för jag trodde att både benet och armen var av, faktiskt,
– Tur att de inte är det då.
– Mmm…

Cykeln fick jag leda hela vägen hem, som väl var så hade vi inte så långt kvar. Nu ligger har och snusar å sover i sängen igen. Hoppas att han får sova gott, och att det inte kommer några hemska monster och morrar inatt. Tihi.

Tuva har varit lite halvsvajig i veckan, sagt att hon är trött och haft nära till tårarna. Eftersom det brukar vara tecken på en annalkande infektion så drog vi ner på aktiviteterna och tog det lugnt. Igår stannade vi hemma på förmiddagen istället för att gå till skolan som vi brukar, och sparade istället energin till kvällen för då var det…maskeradparty i skolan!!

Tuva fick själv välja vad hon ville vara (vilket jag i efterhand blev lite svettig av eftersom tillgången på maskeraddräkter inte är helt obegränsad en timme innan festen börjar). Hon valde Pippi Långstrump! Som väl är har hon ju just en sådan dräkt som hon ärvt efter Anton. Själv var jag lite lat, slängde bara på mig en av Hasses rutiga skjortor, kavlade upp ärmarna och satte på mig en svart cowboyhatt. Voliá!

Världens finaste Pippi med tydliga spår av ketchup runt munnen

Vilken fest det blev! Alla barn var jättefint utklädda, där fanns allt från prinsessor och älvor, Batman, Spiderman, pirater och till och med Link (från spelet Zelda, ni vet). Alla ”fröknar” var också utklädda. Tuva blev alldeles överlycklg när hon såg att en fröken var utklädd till…häxa!! Med toppig hatt, spetsig näsa med vårta och hela kitet!!
Det blev en fest med gott att äta och dricka och lekar.

Först bjöds det korv med bröd. Och ketchup, förstås!

Sen blev det popcorn och läsk!

Till dessert bjöds det härliga glasstrutar!!

Efter middagen blev det lite lekar och så trollade en trollkarl (fröken) för oss. Det kom både grodor, höns och kaniner upp ur hatten. Le grande finale blev att hjälpa häxan hitta alla silverpengar som försvunnit ur hennes skattkista och när barnen hittat allihop fick de självklart en belöning, en varsin tablettask. Gissa om de redan ack så sockerstinna små monstren blev lyckliga? Tuva blev lika lycklig hon, fastän hon inte kan äta godis.

Så här chockad kan man bli när Häxan bjuder på godis!

När vi styrde kosan hemåt var det en dödstrött men superlycklig Tuva jag stuvade in i bilen. Hon sov som en stock hela natten och började prata om festen det första hon gjorde på morgonen när hon slog upp sina stora, kloka, bruna ögon. Tack till personalen på Fjärilen för en helkväll, det måste vi göra om!

Idag blåser verkligen vårvindar friska, vill jag lova. Lite för friska för min smak, faktiskt…
Jag hörde i förbigående på nyheterna att det varnades för stormigt väder i krokarna, så jag passade på att ta en lång, skön promenad på förmiddagen innan vindarna uppnått sin fulla styrka. Jag tyckte i och för sig att det var ganska stormigt redan då, när jag mötte bilar längs vägen gällde det att snabbt som tusan hinna vända ryggen till så att jag inte fick en ofrivillig grus-peeling i ansiktet! Zingo tittade på mig som om han funderade på om matte hade alla getter i hagen när jag vände mig snabbt så fort det kom en bil, men å andra sidan fick jag hans uppmärksamhet. Bäst att hålla koll på matte när hon beter sig underligt!
Jag höll nästan på att bli lite irriterad på blåsten, när jag såg de här skönheterna stråla mot mig i de bruna, torra kvarlevorna av höstlöven!

När ögat beskådar sån här skönhet kan man inte bli irriterad!

Vindarna fortsatte att friska i mer och mer under hela dagen och när klockan passerade ett började jag få kalla fötter. Tuva hade en tid bokad hos frisören, klockan två. Men vägen in till Hedemora kantas av öppna fält där vindarna får full fart och kraft att leka flipperspel med bilarna…
Vi for, i alla fall. Hasse skulle vara hemma och jobba, så jag packade in Tuva och mig själv i bilen. Anton hängde på han också, trots att han inte behövde klippas. ”Bara som sällskap”, som han själv sa.
Lite drygt halvvägs började jag ångra mig. Jag har kört i regn, snö, blask, snömodd och ishalka men det var länge sedan jag var så rädd bakom ratten som idag. Toyota-bussen är hög och tar lätt vind, jag höll ratten så hårt att knogarna vitnade och min ansiktsfärg matchade nog knogarna rätt bra. Vi tog oss hela vägen, ändå.
Väl inne hos frisören tog det i och blåste än värre, så pass att takpannor kom seglande ner och krossades mot trottoaren. (Vi satt trygga inne i salongen och bevittnade eländet).
Tuva blev i alla fall vacker som en dag. Hur skulle hon kunna bli något annat?

Vägen hem var…värre. Jag försökte se lugn och trygg ut, men när vinden fick fatt i en mötande lastbil med släp och styrde dem mot min vägbana slank ett litet ”aaah” ur mig… Man känner sig jäkligt liten i en sån situation, även i en så stor bil som Previan… Väl hemma, nyckeln hängd på sin plats men fortfarande med skorna på slank en liten tår av lättnad fram. Jäklar, vad det är läskigt att köra i storm!

Någon som släppt lös en hel flod med tårar idag är min prins, min pärla. Finaste Anton.
Han har länge, länge haft problem med sömnen. Svårt att somna, vaknar ofta om natten, drömmer mardrömmar och som grädde på moset har han på sistone börjat svettas nåt alldeles gröndjävulskt om nätterna. Ibland kan det räcka att bara vända på täcket och kudden, men det är inte alls ovanligt att dessa tu är så blöta att vi måste byta ut dem helt och hållet. Ibland flera gånger per natt. Så idag hade vi bokat en tid på vårdcentralen.
Hasse hade förvisso också såna nattsvettningar som barn, men vi ville ändå få en läkares syn på saken innan vi avskrev det som ”bara en period i livet”. En supertrevlig, kvinnlig läkare fick vi träffa. Hon var verkligen kanonduktig på att hantera barn, och var noga med att engagera Anton i samtalet. Det är inte alla läkare som kan det, många talar över huvudet på barnet, direkt med föräldrarna, för att få snabbare och rakare svar.
Anton kände sig trygg med henne. När hon var färdig med sin undersökning bad hon om att få gå och prata med en äldre, mer erfaren kollega för att få en andra åsikt om huruvida blodprov var nödvändiga. Eftersom nattsvettningarna pågått i flera månader ansåg kollegan att det kunde vara klokt att ta blodprov ändå. Till Antons förfäran!

Jag vet inte vad gossebarnet har byggt upp för hemska föreställningar om blodprov, eller vart han fått dem ifrån. Han trodde att när man tar blodprov i armen så sticker de först med en nål och sen ska det droppa ner i provröret, och att det skulle ta jättelång tid och göra vansinnigt ont. Hur jag än försökte övertyga honom att lab-tjejerna här i Långshyttan är de bästa jag någonsin stött på (och det menar jag verkligen) och att det går fort att ta blodprov kunde han inte lugna ner sig.
Fem rör skulle tas. Anton såg nog för sitt inre öga hur han blev halvt om halvt tömd på blod…
Men han jagade upp sig i onödan. Emla-plåstret gjorde vad det skulle och när sköterskan började på rör nummer 2 frågade Anton:
– Säg till när du börjar.
– Hon har redan fyllt ett rör, nu har hon snart fyllt ett till. svarade Hasse.
– VA?!

Provtagningen gick som en dans, och självklart belönades sonen för modig insats, han valde en glass och en kaka. Min modiga lilla, stora skrutt. Nu ligger han och sussar sött, laddar inför slutet av veckan. Imorgon vankas fredagsmys och på lördag dubbeldejt: Hasse och jag, Anton och Mimmi!

Den här veckan har gått alldeles för fort, jag hinner inte med! Det var ju helg, alldeles nyss? Eller?
Just nu sitter jag och mumsar på en härlig lördagsfrukost; äggröra, bacon, apelsinjuice och en kopp riktigt gott kaffe. Ljuvligt.

Barnen sitter/ligger i soffan och glor på barn-TV och ser ut som om veckan varit alldeles tillräckligt lång för dem, hihi.
Och vet ni vad Anton har på sig? Skjortan!! Japp, den nya skjortan i rätt storlek!
Igår var det ju fredag, och på fredagar är Anton lite extra nog med vad han har på sig, för på fredagar vill han vara lite snyggare än vanligt. Så igår morse tog han på sig sina nya mjukis-jeans och en…för liten skjorta.
Hasse var tvungen att samla sig en stund för att inte börja skratta, det såg verkligen hysterisk roligt ut.
– Du…Anton?
– Ja?
– Ska du verkligen ha den där skjortan idag? Den är alldeles för liten…
– Det är din inte alls det, den är perfekt!
– Okej…jag omformulerar: Du FÅR inte gå till skolan i den där skjortan. Gå och byt.

Något trumpen traskade sonen iväg och böt skjorta, till den nya! Och efter att ha kommit över känslan av att den var för stor åt alla håll och kanter (i jämförelse med de små skjortorna, som Tuva säkert kan ha) gillade han den. Inte nog med det, jag fick tillåtelse att beställa nya skjortor, i rätt storlek!! Miraklens tid är icke förbi.
Det hemska nyinköpet är sedan igår uppgraderad till favoritplagg.
– Vet du, mamma? Mina klasskompisar sa att jag var snygg! Precis så sa dom ”Vad snygg du är idag”. (stooort leende)

Tuva och jag var i skolan igår. En riktig kick för mamma-hjärtat. Som vanligt kom barnen stormande för att välkomna Fjärilen, men idag var hon inte intresserad av att bli inbjuden till lek. Hon skulle läsa böcker. En liten kompis kom springande med en liten leksedel och tryckte in den i handen på Tuva.
– Så du kan komma och handla i mitt café!

Vid samlingen höll det på att bli bråk om vem av töserna N och C som skulle sitta bredvid Tuva.
– Men, ni kan ju sätta Tuva mellan er. Då sitter båda bredvid! föreslog jag.
– Va smart!!

Vid godmorgon-sången håller vi varandra i händerna, vilket inte alltid är så enkelt om man sitter bredvid Tuva. Hon kan bara öppna en hand, och den kan när som helst slå igen som en björnfälla och strypa blodcirkulationen i fingrarna på den lilla vän som råkar hålla den. Eller så blir Tuva uppspelt och slänger upp armarna över huvudet, då är det svårt att hänga med.
– Frööööken!! Tuva vill inte hålla kvar min hand!! konstaterade N, både irriterad och lite sårad.

C tittade fram på andra sidan rullstolen och såg på N.
– Men du, håll i hjulet, vet ja!

Mmm, inget problem som inte har någon lösning.

Före lunch stod massage på schemat. Alla förskolor borde ha massage, varje dag. Tja, varför inte alla skolklasser också? Det är helt magiskt att bevittna hur en hel grupp barn går från springande, skrikande småmonster till tysta, lugna massörer. En del kan tycka att det är obehagligt att bli masserade av händer, så vi använde tennisbollar igår. Som barnen njöt! Till lugn, harmonisk avslappningsmusik rullade de bollarna över rygg, axlar, ben och armar. Tuva kan inte ligga bekvämt på mage, så hon fick ligga på rygg istället. Det såg precis lika skönt ut. När hon väl lyckades komma ner i varv, vill säga. För det här med att slappna av kan ju vara livsfarligt, tänk om man somnar och missar nåt?!
Men till slut kunde Tuva inte kämpa emot stämningen som spred sig i rummet, hon blev alldeles stilla och tittade upp i taket. Fast när ögonlocken började bli tunga fick det vara färdigmasserat!

Fredag betyder fredagsmys, i någon form, här hemma på kvällskvisten. Igår kollade vi på talang och käkade frukt. Två olika sorters melon och jordgubbar med vit choklad.
– Vad är det för melon, mamma? undrade Anton.
– Den som är nästan vit är honungsmelon, och den lite mer rosa är cantaloupe.
– Honungsmelon gillar jag, men jag har aldrig käkat antilop…