Jag har verkligen blivit bortskämd ikväll! Magen är så full att den står i fyra hörn.
Goda vänner (Richard och Susanne) missade min 30-årsskiva och ville fira mig i efterhand så i afton kom de hit och barrikaderade mitt kök. Vi bjöds på en 3-rätters middag som sent skall falla i glömska! Chili- och koriandermarinerade räkor med rostad baugette, grillad biff med fantastisk hemslungad potatissallad och tzatziki och avslutningsvis en himmelsk variant av smulpaj, med linfrön och mandel. Gud i skruven, om jag lyckas rulla min trinda mage ur sängen imorgon så är det ett rent under. Tack, underbara ni!

Eller undergång, kanske. Det har varit väldigt dåligt med bilder här på bloggen på sistone, för mitt j-dra bildhanteringsprogram (ja, nu får alla datanördar ursäkta mig om det inte heter så) har ballat ur totalt!
Men bilder kommer…vilket århundrade som helst….

Förra året fick jag för mig att slänga in en anmälan till Tjejmilen i Stockholm. Bara för att se om jag klarade det. Få ett konkret mål med min träning. Det blir ganska trist i längden att träna utan att ha nåt att sikta på.
Och jag klarade det ju, över förväntan till och med! Jag hade räknat med 70-72 minuter på milen ungefär, eftersom jag aldrig hade sprungit så långt förut, men gick i mål på 66 minuter!
Knappt hade jag hunnit över mållinjen innan jag bestämde mig för nästa utmaning: Säters Triathlon!

Fast sen kom vintern, soffan blev bekväm och latmasken var stundvis ganska envis. Tänkte skjuta på det där med Triathlon till nästa år. Men så föll det sig att en bekant anmälde sig till denna tävling och tyckte att jag skulle hänga på. Klart jag gjorde! Det är ju ännu mer peppande om man är två som åker!
Nu börjar det dra ihop sig. På lördag kl 14 går startskottet. Jag borde vara i absolut toppform…

Visst, löptränat det har jag gjort. Och cyklat. Lite grann. Men simmat…det har jag inte gjort sen förra sommaren och det blev inte mer än ett par dopp då! Hasse är övertygad om att jag kommer få kramp och sjunka som en sten.
Själva simningen är 375 m, vilket inte låter särskilt långt. Jag kollade in banan förra veckan när jag var i Säter. 375 m SER jättelångt ut!!

375 m simning i en stor, kall sjö följt av 2 mil på cykel och avslutningsvis 5 km löpning (som förresten är förlagd i en jäkla uppförsbacke, 3 gånger ska jag upp och ner för den där backen). Vad tusan har jag gett mig in på?
Nu ska jag ägna resten av veckan åt att vila musklerna och samla ihop all jävlar-anamma jag kan hitta, för har jag gett mig tusan på något så brukar det oftast gå vägen. Mer eller mindre.

Jösses jag börjar nog verkligen bli gammeln. Är det redan midsommar, igen? Jag tycker inte att det var många veckor sedan jag plockade undan julsakerna, påsken hann jag inte riktigt med att registrera.
Men att det är en högtid på G det gick inte att ta miste på igår, när vi for till vårat lilla ICA här i byn. Knökfullt med folk, överallt! Full huggsexa om de klassiska midsommarvarorna som jordgubbar och sill. Det är ganska intressant att studera folk som handlar inför en högtid, vare sig det är jul, påsk eller midsommar. Människans bästa sidor verkar lämnas kvar på parkeringen och med in i butiken följer ”hink och spade”-mentaliteten…
Vi ska ha lite folk här i kväll, njuta av god mat och trevligt sällskap och hade således i ett svagt ögonblick av överdriven entusiasm tagit på oss uppdraget att införskaffa maten. Jag fick, i min enfald, för mig att på en sån här liten ort går det relativt lugnt till med dylika shoppingrundor. Icke!
När Hasse och jag (Tuva och Anton var tack och lov hemma med Linda) lyckats krafsa åt oss det som stod på notan och ställt oss i kön var vi svettiga båda två. Pulsen var på max och syretillgången kändes ganska knapp. Nåväl, efter lång väntan kom vi så fram till kassan och packade upp våra inköp på bandet. När Hasse höll på att packa de sista sakerna och jag stod å betalade kom vi naturligtvis på att vi glömt nåt.
– Ida? Tog vi några majskolvar att grilla?

Jag vände mig om och tittade på kön som ringlade från kassan och ända längst bak i butiken och kände ångesten stiga. Aldrig i livet att jag går in bland allt folk igen. Nein. No. Never. Aldrig. Men vi skulle ju ha majskolvar…tårar av trött desperation hotade välla över.
– Näe…vi gjorde ju inte det…

Det löste sig ändå. Vi delegerade helt enkelt ut det på en av aftonens gäster!
Väl hemma igen belönades vi för vår möda. Linda, Tuva och Anton hade nämligen tagit en promenad till affären tidigare på dagen och när Hasse å jag kom hem från ICA hade de gullpluttarna dukat upp fika! Kladdkaka, jordgubbar och grädde. Mums! Lite för att fira den annalkande midsommaraftonen och lite för att vi hade ett födelsedagsbarn i huset igår. Zingo fyllde 3! Han bjöds på grisöra och tuggeben och fick ”Ja må han leva” framförd av grannen.

Näe, här har inte jag tid att sitta längre, jag har mat att förbereda! Tjipp å’hoj på er och ha en riktigt trevlig midsommar!!!

Igår var det fest, på alla sätt och vis och hela dagen!
Vi fick fint besök av Krigarprinssessan Tekla och hennes härliga föräldrar! Fika-fest med saft, bullar och kakor laddade sessorna för en rejäl portion bus! Tuva visade Tekla något av det roligaste som finns: att svischa ner för handikapprampen på baksidan. Den har alldeles lagom lutning, sådär så det killar i magen utan att det blir farligt läskigt. Farten räcker en bit ut på gräsmattan, alldeles lagom långt för ett bubblande skratt!
Där for de, upp och ner för rampen, både länge och väl. Mammorna (som fick köra sessorna upp för rampen och springa med nerför) blev alldeles svettiga i sommarsolen, men pauser tilläts endast för att dricka lite vatten, sen var det full fart igen.

Rampen delade Tuva gärna med sig av, hon höll noga kolla på vems tur det var att åka så att det blev varannan gång. Men när Tekla skulle hoppa studsmatta blev det för mycket för Tuva, som inte alltid är så generöst lagd…
Hon satt nedanför, medan Tekla hoppade med pappa Fredrik, å snyftade högt och ljudligt under protest:
– Min…snyft, snyft, MIIIIN!!!!
– Näe, Tuva det är faktiskt Antons studsmatta. inflikade jag.

Då kom hon av sig lite. För det är ju faktiskt hans. Lite nöjdare blev hon när hon insåg att hon stod näst på tur att få studsa och hoppa! Då var det skratt och glada miner ända tills Tekla for hem. Det gick inte heller för sig, Fjärilen satte igång att gråta på nytt.
– Tettla…baaaauukaaaa…. (översättning: Tekla ska komma tillbaka)
– Men vi kommer ju träffas igen, en annan dag.
– Jaa…buuäää, annan….

Det var väl tur att farmor och farfar kom framåt middagstid, då blev allt roligt igen! Barnen och farföräldrarna hade tacofest å kvällsmys medan mamman och pappan for iväg på Westernfest med Stugknuten!
Vi var så tjusiga i våra utstyrslar, Hasse som prisjägare och Linda å jag som glädjeflickor. Men nu kom jag på att det var ju ingen som tog nåt kort på oss i all vår prakt…va synd. Men jag såg kameror cirkulera på festen, någon annan kanske fick en bild. I så fall utlovas publicering!
I min utstyrsel ingick en peruk, lockigt, långt rött hår, som fick mig att förstå varför jag kapade av mig kalufsen. Hår är i vägen! Jag tror jag chokade mina stackars bordsgrannar vid middagen när jag frågade om det var okej att jag tog av mig håret, för det kom i maten. De höll på att tappa hakan när jag drog av den röda kalufsen och lade den på stolen bredvid mig. Jag tror inte att de hade räknat med att det skulle vara fullkomligt kalt därinunder!
Det blev en härlig kväll med underbart väder, vackra cowboys och indianer, god mat och underhållning. Tack, Stugknuten, för en lyckad afton! Ett stort tack till grannen, som skjutsade dit oss, och till Mats som hämtade oss på natten. Och ett enormt, varmt och djupt tack till svärmor och svärfar som tog hand om barnen!!

Nu är kortisonkuren klar och färdig. Hostan är kvar, om än lite bättre och hittills har nattsömnen hållit i sig. Tuva fick sista dosen i tisdags eftermiddag och jag kan inte låta bli att hålla andan en smula. Rädd att hostan ska ta hennes nätter igen. Jag lämnade ett meddelande till Dr Bråttom idag, via Mina Vårdkontakter (jag bara älskar att man kan få tag på doktorn via datorn!!) och Dr Bråttom ringde upp blott några timmar senare.
Efter lite funderande skrev han ut ett slemlösande preparat, för slemmet måste bort. Om Tuva lyckas hosta upp det eller sväljer ner det i magen kvittar lika, bara det kommer väck från luftvägarna. Vi skulle prova i en vecka och sedan höra av oss.
– Men jag är inte här nästa vecka…få se nu, vilka av era skyddsänglar som jobbar när jag är borta.

Jag gillar den, benämningen på de läkare som träffat, och förtrollats likväl som förundrats, av vår Fjäril. Skyddsänglar. Mitt i prick. När vi behöver dem kommer de svävande genom korridorerna på Barnkliniken, med läkarrockarna fladdrande bakom sig likt änglavingar. Alltid där för att hjälpa Fjärilen med vad än de kan hitta på. Tuvas skyddsänglar.

Nåväl, det fanns en skyddsängel i tjänst nästa vecka också, om vi behövde prata med en läkare. I annat fall skulle Dr Bråttom höra av sig så snart han var tillbaks.

Just nu ligger Fjärilen på soffan och väntar på John Blund, efter en skön, solig dag. Linda å Tuva har varit ute och njutit av vädret medan jag legat på knä i på garageuppfarten och mördat ogräs. Ett verkligt otacksamt jobb. Det tar evigheter att rensa bort otyget men det växer tillbaks på nolltid… För tillfället är det i alla fall väldigt fint på såväl framsidan som baksidan.
Efter allt ogräsrensande tyckte jag att jag kunde belöna mig med en äppelpaj. Och bjuda familjen förstås. Nilla & Raie ramlade in lagom tills pajen var färdig att kalasa på, liksom grannarna.
– Har du gjort paj, Tuva? frågade Nilla
– Jaaa.
– Är det gott, tycker du?
– Jaaa. Nyttit!

Haha, nyttigt för själen kanske. Men det är inte att förakta!

Det är Tuvas hosta i ett nötskal det. En evig följetong. Nu har hon fått kortisontabletter sedan i torsdags. De både hjälper och hjälper inte. Den slemmiga, hemska, bubblande hostan är fortfarande kvar. Men den har åtminstone fått en något så när vettig dygnsrytm. Tuva har fått sova gott flera nätter i rad och det gör oändlig skillnad! Både för Fjärilen och Mamman å Pappan. Det är en sådan lättnad att jag inte kan beskriva den med ord.
Men hostan är ju alltså fortfarande kvar, med sitt mysterium. Vad tusan kommer den av och varför vill den inte ge sig?! Tuva ser piggare ut, men kortisonet lurar henne att tro att hon är piggare än vad hon egentligen är. Jag har själv aldrig fått kortison så jag vet inte personligen hur kroppen känns och beter sig, men min svägerska är tjenis med medicinen. Den ger en liten ”kick”, så att man nästan blir lite speedad. Huvudet är fortfarande trött, men kroppen tror att den är i form för precis vad som helst.
I lördags såg jag det tydligt, Tuva såg ut att vara pigg som en mört och for omkring som en furie med sin Humla. Så, efter ungefär två timmar av ystert busande, försvann plötsligt all färg från ansiktet och ögonen blev stirriga, ungefär som på en koffeinkänslig person som just dragit i sig en hel kanna kaffe. Pang tjoff!
Så vi försöker balansera upp det hela, varva vila med aktivitet även om Tuva kan tycka att det är för mycket vila och för lite aktivitet. Korta små utflykter, en fika med grannen. Lagom är bäst.

Vi harvar på med kortisonet så får vi se vad Dr Bråttom kan klura ut därefter.

Igår morse lessnade jag ur. Tålamodet pulveriserades totalt av sömnbristen, maktlösheten blev mig övermäktig. Jag ringde till tidsbokningen på Barnkliniken och drog en kort resumé av de senaste månaderna i Tuvas liv, vilket är lätt sammanfattat: hosta, vakna nätter, HJÄLP!!!
Den vänliga kvinnan på andra sidan tråden upplyste mig om att det var semestertider och att ingen läkartid fanns att tillgå. Hon upplyste mig också om vem som hade jouren på barnakuten för att se om det var någon jag kände igen, som träffat Tuva tidigare. Jag ville artig säga ”tack” men det var mer än jag klarade av. Mina desperata tårar svämmade över och jag började gråta. Lade på utan ett ord. Akuten. Ska vi, efter vakna nätter, släpa med oss flickebarnet och spendera en hel jäkla dag på akuten? Orkar vi det? Orkar HON det? Knappast.
Torsdagen var dessutom skolavslutningsdagen, så vi fick vänta till fredagen med akut-utflykten. Jag hann bara gå tre steg ifrån telefonen innan det ringde. Skyddat nummer.
– Hallå? svarade jag med rösten fortfarande tjock av gråt.
– Hej, det är Dr Bråttom! Jag råkade stå bredvid och höra vem och vad det handlade om.

Ja, alltså, han heter inte Dr Bråttom på riktigt. Han är en urtrevlig läkare, proffsig och förtroendeingivande, alltid engagerad i patienten. Bråttom kallar jag honom bara för att han pratar väldigt fort, med stockholmsdialekt, har ganska ryckigt kroppssråk och flyger fram med långa steg genom sjukhuskorridorerna. Jag gillar Dr Bråttom skarpt!

– När ni är i nöd, ringer räddaren! Ja, eller nåt… Berätta, vad står på?
– Åh, hej! Jo, det är så här…

Och så rann hela historien ur mig igen. Dr Bråttom lyssnade och hmm-ade och kom fram till att så här kan vi inte ha det. Och vi skulle absolut inte sitta en hel dag på akuten! Efter mycket funderande skrev Dr Bråttom ut en till  kortisonkur i tablettform. Inhalationerna gjorde uppenbarligen inte susen. Vi fick en något längre kur med tabletter utskriven, sex dagar. Om inte det gjorde någon skillnad skulle vi ringa direkt till Dr Bråttoms sekreterare så skulle han återkomma samma dag. När vi avslutade samtalet var jag nära att utbrista att jag älskade honom, för det gjorde jag just då. Men folk kan ju bli lite generade om man slänger ur sig kärleksförklaringar till höger och vänster, så jag nöjde mig med att låta honom veta att han var bäst!

Idag har Tuva fått sin andra dos av kuren och hon ser piggare ut. Jag hoppas, hoppas, hoppas.

Glass är mumma när man är sjuk och hängig!

Jaha, så var den där jädra karusellen i full fart igen då.

Tuva hade varit hemma så länge, snart tre månader. Hållit sig ifrån sina älskade aktiviteter för att ge hostan en chans att läka ut. Vi trodde att kortisonet hjälpte, men det verkar ju ha varit en ren tillfällighet att hostan lättade några dagar. Den började smyga tillbaka…
Igår hade Linda planerat en utflykt med Tuva, till Älgparken här i Långshyttan. Innan de skulle åka ringde Linda till mig för att dubbelkolla att det var okej (jag var inte hemma). Jag funderade lite. Risken fanns att Tuva kunde bli sämre av en utflykt. Men å andra sidan har hon hållits hemma och ifrån allt som är roligt så länge att hon måste vara på väg att krevera av uttråkning. Jag ville unna henne det, att ha lite kul, komma ut och se nåt annat än husets fyra väggar. Så jag sa åt dem att åka.

Nu sitter jag här och äter upp de orden… Utflykten blev kort, Linda ville inte riskera att Tuva tog ut sig. Men de hade roligt, fick träffa älgen Elvis och hans ”tjejer”. Vi kom hem nästan samtidigt som Tuva och Linda. Lilla Fjärilen var rosig om kinderna, hade en glädjestrålande glimt i ögat men såg ändå ut som om hon hade sprungit ett helt maraton! Vi såg genast vart det barkade hän. Natten blev lång, med konstant vak. Ge febernedsättande, torka snor, försöka skaka loss slem och fånga det när det kom ut i form av flygspyor. Förbannade, jävla SKIT!!!!
Jag är så hejdlöst frustrerad, maktlös och hjälplös! Vad är det som är fel?! Proverna vi tog på sjukhuset var alla negativa, så där fanns ingen tröst att hämta. Det snurrar i huvudet, jag tänker så det knakar för att försöka hitta en vettig orsak till den här evighetskarusellen. Vad kan orsaka den här totala utmattningen, febern och slemhostan? Minsta lilla ansträngning så tar den full fart igen, hur lugn den än verkar innan.

Har ringt och bett att få träffa Tuvas läkare, men vid det här laget nöjer jag mig med vilken jäkla läkare som helst. Bara han har rätt att ordinera prover och medicin, kommer han/hon med alltför korkade förslag har jag skinn nog på näsan för att sätta mig på tvären. Vi måste få hjälp, HON måste få hjälp. Hur mycket kan hennes redan hårt pressade kropp klara av innan den klappar ihop?
Men jag kan inte helt ångra att jag skickade iväg Tuva och Linda på utflykten. Det är inget liv, att bara sitta inom hemmets fyra väggar och undvika allt som är roligt och därmed kan vara utmattande. Ingen livskvalité. Jag tror, att om Tuva hade förmågan att förstå och svara på fråga ”var det värt det” så skulle hon svara med ett tveklöst ”JA”!
Jag vill bara så förtvivlat gärna finna en orsak till eländet, det går ju inte att laga nåt om man inte vet vad som är trasig, om ni förstår vad jag menar.

Oj oj, här har städats så det står härliga till och nu doftar hela huset av nybakad rabarberpaj och grön såpa. Det blir så himla tomt och ekande tyst när alla gäster har gett sig av att jag måste göra nåt för att fylla tomrummet. En rejäl städning fick det bli!

Vilken kanonhelg jag har haft! I torsdags fyllde jag år, vilket jag firade med att först springa Blodomloppet i Borlänge (på 31:17, jag är fantastiskt nöjd med en tiden!) för att sedan åka hem och äta gott å umgås med mina närmaste. Älskade mamma hade dukat upp så vackert här hemma, med potatissallad, kallskuret och exotiska frukter, ostbricka, mousserande vin och jordgubbar! Kände mig som en drottning när jag klev innanför dörren, så fint var här!
I fredags hade vi fest å bjöd in grannar och vänner, jag bjöd på nåt för alla magar och dryck för alla strupar. Här fanns allt från tacopaj till smörgåstårta att mätta sig med och allt från vin och öl till Pepsi att släcka törsten med. Tack, allesamman för en helt fantastisk afton! Särskilt tack till mamma Laila som stannade för att hjälpa mig förbereda festen innan hon åkte hem. Det hade ALDRIG gått utan dig!!

Den där smörgåstårtan var omdiskuterad. Vi kollade lite vad det kostar att beställa smörgåstårta och då kom snåljåpen och bet mig i ändan. Det var ju JÄTTEDYRT! Bättre att göra den själv då! Maken tyckte ändå att vi kunde kosta på oss att beställa, så slapp vi besväret. Risken fanns ju att om jag försökte själv och misslyckades så skulle han tvingas att fixa fram en smörgåstårta i sista stund, vilket i slutändan skulle kosta dubbelt. Men…jag är envisast av oss två, så jag gjorde den själv. Riktigt bra faktiskt, jag ställde stolt fram slutresultatet på bordet på fredagskvällen! Skåda och njut, snygg va?

Nu sitter jag och väntar på att grabbarna ska komma hem från fisketuren så vi får gå loss på den där rabarberpajen. Imorgon är det vardag och allvar igen, fast bara veckan ut. Sen börjar SOMMARLOVET!!!