Imorse snoffsade jag till Tuva, satte på finfin Kitty-klänning med matchande tights i jeans-look, gjorde fina pippilottor i håret. Så for vi till förskolan, för idag var det dags för fotografering! 9.30 skulle vi vara på plats, och det var vi. Sen kunde vi bara vänta. Det brukar alltid vara lite stressigt och ta lite tid, men det gjorde det inte idag. Det tog en faslig tid! Till saken hör att man detta år anlitat en ny fotograf, men om samma fotograf återkommer nästa år kommer jag skrika rätt ut. En mänsklig snigel!! Vi väntade, och väntade och väntade. Under tiden lekte vi, hade samling, läste varenda bok i sagorummet mer än en gång. Jag kunde se personalens frustration växa med varje minut, även om de gjorde sitt allra bästa för att inge ett lugnt och samlat intryck. Klockan 11.30 var jag tvungen att ge upp och ta med mig Tuva hem igen, hon skulle ju rida och måste hinna äta lunch först. Vilken flopp, vilken besvikelse. Vilken jäkla kass fotograf!
Varför böt dom överhuvudtaget? Den förra fotografen var snabb, effektiv och jätteduktig på att hantera även de mest trumpna ungar så att de log som små solstrålar på korten!
Jag känner mig riktigt blåst på konfekten!

Imorgon ska Anton fotograferas på skolan, hoppas det går bättre där.

Jaja, ridningen var i alla fall en hit. Förstås. Piraterna och hajarna kom idag också, till Tuvas stora glädje! Hon satt som en prinsessa på hästryggen, hon börjar bli så mjuk och fin tack vare ridningen. Det håller i sig en bra stund efter passets slut. Synd att hon inte kan rida varenda dag! Pandy har redan lärt sig att vi har nåt gott med oss som belöning när passet är slut, när jag klappade om honom tittade han på mig med ögon som sa:
– Du har väl inte glömt mitt godis?

Det hade vi ju inte, jag skuttade iväg och hämtade äppelpåsen och mutade den glada pållen som började dregla långt innan jag hunnit fram till honom.

Nu ska jag njuta lite av vårt vardagsrum, Hasse har satt upp gardiner och fönsterbräda. Här är så fint! Och så är det ju höst nu, så äntligen kan vi börja elda i kaminen igen och jag får tända hur mycket värmeljus jag vill (det är ett litet beroende jag ärvt av Nilla)!! Myyyys!!!

Klockan är halv tio och vi är nyss hemkomna från Enköping. Vi har varit på 85-årskalas! Min farmor var födelsedagsbarnet. Massor med gott att äta, smörgåstårta, bullar å kakor, princesstårta, kaffe, vin, baileys och så nån jättesmarrig dessert med vit choklad, grädde och blåbär. Jag känner mig som en julegris! Tack till Nicklas, Pernilla och Anna-Karin som svängt ihop det fina kalaset, det gjorde ni himla bra!
Kul att träffa lite kusiner igen, det blir inte så tätt mellan varven. Jag har för mig att det var 10 år sen sist…
Jag tog med mig nåt till kalaset som var lite onödigt, nämligen en sjujäkla huvudvärk! Och den blev inte underlättad av allt glatt tjatter och mummel, jag ingav nog ett väldigt osocialt intryck. Pratade inte så mycket, satte mig i rummet med minst folk när jag skulle äta, gick ofta till dörren och hämtade frisk luft.

Tuva fick känna på hur drygt det kan vara med mindre barn, nu kanske hon har lite mer empati för hur Anton känner sig när hon stör i hans lekar. Mitt yngsta kusinbarn Sigge var på plats, en liten rulting som är i krypstadiet, och han var helt betagen av Tuvas rullstol! Fort som blixten kröp han fram till henne och reste sig med hjälp av Humlan. För att han inte skulle klämma fingrarna så låste jag Humlan när han kom för att kika. Det gillade inte Tuvan! Dessutom ville han pilla och dra i Tuvas glittriga tröja, och gärna lite i det långa lockiga håret också.
– Men ååååh!!! suckade Tuva om och om igen.

Tihi, ja ibland kan en dos av egen medicin vara behövlig!
Jag hade gjort mig fin till kalaset, tagit på en tjusig tunika, tights och mina svarta stövlar. Å så hade jag förstås rakat mig också! Hasse var också nyrakad på huvudet, fast inte med maskin som jag, utan med hyvel. Det diggade väl inte farmor så hårt…
– Det är visst nån fluga där uppe i Långshyttan, men se vackert är det då inte! hörde jag henne konstatera i samtal med sina vänner ur kören.
Jag övervägde att bli stött, men lät det rinna av mig. Mitt hår, eller avsaknaden av det, är min ensak. Då tog en annan gäst av den medelgamla generationen till orda.
– Jag tycker det är väldigt snyggt!

Hade kunnat pussat henne på munnen! För det ÄR snyggt! Och bekvämt. Ett av mina kusinbarn, som kom lite senare, hade väl ingen direkt åsikt om mitt hår, men undrade om det fanns nån särskild anledning.
– Ida, varför har du inget hår?
– För jag vill inte ha nåt.
– Aha.

Ett svar helt utan värderingar, bara ett ”aha – då vet jag”. En sak till som var lite trist att höra var när farmor drog igång med att beklaga över allt som Tuva inte kan, hon kan inte gå, hon kan inte si och så… Då var det min mamma som lackade ur och sade emot, högt och ljudligt.
– Tuva är Tuva och det finns ingen sorg i det!!!

Tack mamma, jag hade inte kunnat säga det bättre själv! Hon är världens gladaste lilla skit och vi älskar henne precis som hon är. Jag vet att farmor inte menar nåt illa, men ibland uttrycker hon sig så klumpigt. Och kanske är det svårare att finna acceptans i Tuvas öde om man inte träffar henne dagligdags och ser vilket fantastiskt liv hon har och lever. Vi som finns nära henne har redan klivit förbi det där sorgestadiet, för det ger ändå ingenting än mera sorg. Som den klassiska liknelsen med glaset: är det halvfullt eller halvtomt? Jag svarar tveklöst: halvfullt!

En härlig dag har vi haft i alla fall, med tjocka släkten. Nu ska jag ta min huvudvärk och stoppa den i säng. Puss och kram hela dan!

Åh, nu är vi så gott som klara med det utvändiga arbetet på nedre plan! Fönstren och dörren är på plats, foder och utsalningar och allt vad det heter sitter där det ska och är målat och klart. Tack, min flitiga lilla snickargubbe! Som du har kämpat, och så fint det blev. Du är bara bäst, Hasse!

Kikade efter nån ”före”-bild, men orkade inte leta så ihärdigt så här klockan elva på kvällen så det fick bli en bild från när vi var och tittade på huset första gången. Ni får i alla fall ett hum om hur det såg ut innan vi satte kofoten i väggen och började göra om!

Japp, falurött och bäcksvart. Trist. Mörkt. Synd att det inte syns på  bilden hur slut fönstren var, de suckade av lättnad när vi rev ur dem!  Det är inte ett dugg likt den här bilden längre. Förrådet är flyttat till andra änden av vår pyttelilla tomt, vi har byggt en altan och så nu, nya fönster. Med på bilden syns en väldigt ung liten Anton, som redan när den här bilden togs hade bestämt sig för att vi skulle köpa just det här huset!

Och så här fint är det nu! Jaa, det är lite mörkt på bilden men solen hade ju gått ner. Jag lovar att ta en bild till när vi är klara med övervåningen också. Den knäpper vi i fullt dagsljus! Oh, det blev så fräscht med vita foder och vit knut! Känner mig som ett barn på julafton! Fast, om nån kommit på julafton när jag var barn och sagt:
– God Jul, lilla vän, du får nya fönster med vita foder omkring!

Ja, då hade jag nog blivit lite besviken…men man blir klokare med åren. Det här tycker jag duger som både julklapp och födelsedagspresent till nästa år!

Jag måste få avsluta med lite bilder på ryttarinnan Tuva! Jag har inga bilder där hon rider på sin älskade sago-häst Pandy, men det hinner vi nog leverera vad det lider. De här bilderna är med hästen Busan, som även Anton ridit de sista tre gångerna (och som han är heligt less på kan tilläggas). Hon är inte ett dugg busig, lite envis bara. Och tjock. Därav Tuvas plågade ansiktsuttryck. Tänk dig själv, om du är stel i varenda muskel i hela kroppen, och så ska du sitta gränsle över en hel jäkla soffa! Det spänner rejält, kan jag lova! Men hon gillade Busan, rätt som det var kom det små smil från lilla fjärilen. Vi lyckades fånga ett, i närbild!

Trevlig helg på er allihopa! Det är dags för fredagsmyyys (för att citera reklamen)! Puss och kram hela dan.

Mmm, det fick man passa sig för i måndags när vi var i ridhuset. Det var lekar på gång! Hela ridhuset delades i tre delar, en rimpa var land, mittenbiten var havet och den andra sidan var ett skepp. Barnen fick först skritta i godan ro på ”land” en stund, sen blev vi så varma att vi var tvugna att rida ut i ”havet” och svalka oss. Men knappt hade vi hunnit i förrän där började komma hajar! Ridinstruktören jagade efter oss med nyporna som fick gestalta urtidsmonstren ur djupet, det gällde att trava för att hinna undan.
Hjälp, tänkte jag, det här går aldrig. Tuva kommer bli skiträdd om vi börjar trava, och sen vill hon inte rida mer. Men ack, så jag bedrog mig! När hästen började skumpa fram i trav sprack Tuva upp i Dalarnas bredaste smil och skrattade så hon nästan kiknade! Vi fick rädda oss upp på ”skeppet” för att slippa undan de glupska fiskarna. Men på skeppet kunde man inte heller vara helt lugn, för bäst som vi skrittade där så kom minsann en pirat och ville ha tillbaka sitt skepp! Då fick vi snabbt som attan trava ner i ”havet” igen, för piraten kunde inte simma. Tuva njöt i fulla drag och skrattade sig igenom nästan hela passet!

Idag har vi varit på förskolan, och ute på gården där står en jättefin träbåt som barnen leker i och på. Med mast och förarhytt (eller vad det nu kallas på en fiskebåt) och roder. Där ville Tuva gå upp idag. Sagt och gjort, vi lämnade Humlan på landbacken och klättrade ombord. När Tuva knatat runt en stund började hon prata om pirater, för vi var ju på ett skepp precis som vi varit i fantasin i måndags.
– Pjate! sa Tuva
– Ja, skepp 0’hoj landkrabbor och pirater! hojtade jag med min värsta sjörövarröst.

En liten tjej på 3 år plirade storögt på oss en stund innan hon hängde med på leken. Hon lade ena handen för ögat, precis som jag gjorde, och mullrade fram:
– Släpp o’boy, kjabater!

Vi lekte rövare och pirater både länge och väl, tills min rygg upplyste mig om att det finns en gräns för hur länge man kan gå böjd som Ringaren i Notre Dame och stötta upp en liten pirat på 20 kilo. Då var klockan redan dags att gå hem, till Tuvas stora förtret. Hon spände sina stora bruna ögon i mig och försökte lirka:
– Meja? Båååt? Pjate!
– Näe, vi måste gå nu. Nästa gång kan vi leka mera.
– Buuuhäää…mamma, dum. Pjate!

Än mindre poppis blev jag vad dagen led. När vi kom hem var det dags att Emla (plåster med bedövningssalva, används för att bedöva huden innan provtagning) Tuvas armveck. Hej, vad arg hon blev. Och det kan jag förstå, det stramar nog rätt duktigt att ha de där plåstren i armvecken, särskilt om man är stel i armarna och har svårt att räta ut dem. En timma senare bar det av till vårdcentralen för provtagning. Hasse var också med, erfarenheten har lärt oss att det går åt fler man än man tror för att hålla lilla fjärilen stilla. Tuva själv var inte alls nöjd med läget och tvekade inte att upplysa oss om det, men vi fick en väldigt bra sköterska. Lugn och varm. Första armvecket gav inte en enda droppe blod, så det fick bli två stick. Men nummer två gav utdelning! Tuva blev så klart ledsen, mest för att det är otäckt att vara fasthållen och tvingas räta ut de där spastiska armarna, men på det hela taget så tror jag att det är vår mest lyckade provtagning hittills. All heder åt sköterskan!

Nu har jag varit lite slapp med att skriva igen! Men här snickras ju för fulla muggar! Det blir så fint, så fint men jag vill inte förära er med en bild förrän det är klart. Dammråttorna och det skitiga golvet gör liksom inte de nya fönstren riktig rättvisa om jag skulle fotografera nu. Invändigt är vi klara så när som på lite kabelkanaler som ska upp för att dölja sladdarna som ormar omkring på golvet här. Utvändigt är det lite mer kvar. Såga, måla, mäta, spika. Tur att jag har en händig karl!

I lördags tog vi faktiskt lite ledigt från alla snickerier, jag tog mest ledigt av oss allihop. Vi packade in oss i bilen och for till Hummelsta där jag dumpade man och barn, tog med mig mamma och for till Västerås. Vi gick på Ladies Night! Stora biljetten hade vi kostat på oss, med fördrink och mingel, middag och efterrätt och så showen förstås. Hejdlöst roligt hade vi! En hela arena full med gladlynta och skrikande tjejer. Mikael Tornving uttryckte det på pricken när han försökte få Magnus Samuelsson att sluta spela elpiano och dansa lite istället.
– Tror du att 2931 kvinnor har kommit hit för att se dig spela Fur Elise? Nej! Dom har kommit för att de för en enda kväll vill få släppa loss och vara lite ansvarslösa, Magnus, de har kommit hit för att de vill se lite kött!!

Precis, Herr Tornving! Herr Samuelsson lydde snällt, tog av sig kavajen och rev av ett dansnummer. Hela showen var fantasiskt, sång och musiknummer varvades med dans och roliga sketcher. Särskilt minnesvärd var dansarnas eget nummer, där de dansade med bara överkroppar medan de städade! En dammsög, en annan moppade golvet och dansare nummer tre och fyra hjälptes åt att stryka! Det var en syn jag sent ska glömma!
Sista kvarten hade jag lite svårt att koncentrera mig, för jag var så pinknödig så jag höll på att gå i bitar. Men jag ville ju inte gå heller, då missar man ju en massa och på slutet ger ju liksom alla järnet! Näe, gå iväg och lätta på trycket var inget alternativ. Jag fick helt enkelt stå stilla och försöka njuta av finalen. Jag kunde inte klappa, tjoa eller vissla för då hade det hänt en olycka. När showen väl var slut var jag så pinknödig att det gjorde ont när jag lyfte på fötterna, så jag släpade mig ut (förlåt till mina stövlar för det överdrivna slitaget på klack och sula) utan att lyfta fötterna.

Barnen var snälla mot pappa och morfar under kvällen, men Anton vägrade sova. Han härdade ut tills mamma kom hem och kunde stoppa om honom. Tuva hade också envisats, men till slut gett upp innan jag kom hem.
Vi for hem igen igår, lite stressade för att huvet fläckvis är oskyddad mot väder och vind så länge där inte sitter nån panel. Men ett besök på Godisstoppet i Hummelsta hann vi med! Samma förfarande som alltid, man går därifrån med en alldeles för välfylld påse ur vilken man äter på sin höjd tre nävar innan man är jäkligt less på lösgodis.
Nu är det dags att gå ut och snickra lite igen, eller…ja, Hasse spikar och jag står bredvid och försöker se ut som att jag är honom väldigt behjälplig!

Det ser ut att bli lite dragigt inne i höst….

Ja suck. Vi som var nästan klara! Tapeterna på plats, soffan levererad och monterad, bara fönsterbytet kvar. Men vi får byta lite mer än bara fönstren i vardagsrummet. Panelen är slut, kaputt, nicht funkis nå mer. Alltså, det är inte jättemycket merarbete, vi ska bara byta panelen under och runt de fyra fönster som ska bytas, resten byter vi i vår. Men ändå! Luften gick liksom ur oss. Suck.
Bara att bita i det sura äpplet, hosta upp mera pengar och skaffa lite brädstumpar.

Men annars är allt bra! Den äckelmagade kan ju sluta läsa nu, för nu ska vi tala om BAJS.
Tuvas mage har ju stått still hur länge som helst nu, med bara några små sporadiska produktioner några gånger per år. Så, i måndags bytte vi magmedicin till en ny sort eftersom den gamla uppenbarligen varken gör till eller från. Och jädrar ananmma vad ungen skiter nu! Jag vet ju inte om det beror på medicinen eller om magen bara fick för sig att det var läge att börja funka nu, men det kvittar faktiskt. Den funkar, med besked!
Vi är ju inte vana med att det kommer nåt i blöjan utan att vi först gett ett klyx, så igår när det började osa apa här var Tuva inte den första vi tänkte på som möjlig stink-källa. Vi började kolla efter hundskit under skorna, sniffa längs golvet, jag såg inte riktigt klok ut när jag kröp omkring här och försökte komma underfund med vart tusan stanken kom ifrån. Till slut reste jag mig upp och tittade på Tuva.
– Är det du som stinker?
– Ja. E bajs.

Likså imorse.
– Mamma? Bajs.
– Nähä?
– Jaaaa…

Halleluja, we are pooping again!!
Men nu får det vara nog med skitsnack, jag måste susa iväg och köpa virke. Imorrn kommer ju snickarn och byter våra fönster!

Nu har jag rensat alla fördömda lingon, och all den förbaskade svampen, förvällt och kokat sylt. Nu vill jag inte se ett enda lingon och inte en enda trattkantarell på …. minst två dagar. Sen så, kan jag nog tänka mig att göra om hela proceduren igen. =)

Här kommer helgen i bilder!

Tuva har äntligen låtit mamma sätta upp hennes hår! Egentligen var det Raie som fick göra det först, då kom Tuva på att det här med håruppsättning kanske inte var så himla farligt, så mamma fick göra det igen i lördags. Så stor hon blev på en gång!

Anton brukar sällan leka med Tuva, men imorse lekte de så det stod härliga till. Anton klämde på Tuva och sig själv hjälmarna som de fick av brandmännen igår sen for de omkring härhemma och släckte bränder! Anton tjöt som en siren medan han körde Tuva i full fart, lillasyster njöt så hon visste inte till sig. Självklart lyckades jag ta kort just när hon blinkade, så det ser ut som om den ene brandmannen sitter och sover…

Och här har vi vad jag har roat mig med i helgen. Det luktade ljuvligt i köket när jag förvällde svamparna och kokade sylt på bären!

Det skulle man väl kunna kalla kantareller och lingon för, i lite mer poetiska ordalag? Jag fick hem mängder av bägge sorter igår! Svärföräldrarna hade plockat lingon och Anton å Hasse gjorde en liten svamptur igår. En hel korg med svamp och hur mycket lingon som helst blev det. Enda kruxet med att skörda det skogen bjuder är ju att eländet måste rensas också. Efter middagen igår tänkte jag lite övermodigt att jag skulle börja med att rensa lingonen och sedan ta hand om svampen. Halvvägs igenom lingon-berget tänkte jag att först rensar jag färdigt lingonen och sen kräks jag på svampen! Så less var jag. Svampen står för övrigt fortfarande orensad, för efter tre timmar av lingonrensande var jag så trött att jag bara ville grina en skvätt och somna på soffan.

Tuva var på sitt värsta bushumör igår kväll, hon rullade runt och gjorde precis allt för att reta gallfeber på mamma och pappa, precis som vilken 5-åring som helst! Hon försökte välta ut hundmaten ur påsen, försökte ta tag i brickan som jag rensade lingonen på, petade ner TV-dosorna på golvet. Hasse hade lyft in det lilla förrådsfönstret på köksbordet för att måla det när Tuva nyfiket kom rullandes.
– Pappa? Måla?
– Ja, pappa målar. svarade Hans
– Mmm. Hjälp?
– Näe, pappa vill inte ha…åh, näe…

För sent, Tuva hade tagit ett fast grepp om det nymålade fönstret. Hon ville ju hjälpa pappa måla ju!
Sen härmade hon pappas ljud halv kvällen:
– Åh…näe…åh…näe

Hihi, lilla tokfia.
Vi hade en jättemysig lördag, på förmiddagen åkte vi in till Hedemora och fikade på Wienerkonditoriet. Syndigt smaskig chokladtårta och en stor latte. Mums! Ibland önskar jag bara att jag kunde sätta en stor skylt på Tuvas rullstol som förklarar varför hon sitter där utan bakelse och festis, för folk glor. Igår satt ett äldre par och tittade å tittade på oss som satt där och moffade bakverk, medan de uppenbarligen letade efter den assiet som skulle varit Tuvas. Jag såg hur de undrade, varför inte flickebarnet fick något gott. Tuva fick förstås smaka, både chokladtårta och festis, men hon satte det naturligtvis rejält i halsen med en osmickrande ansiktsfärg som följd. Folk kunde väl fråga, rakt ut, istället för att försöka bränna hål i ryggen på mig med sina anklagande och frågande blickar. Jag skulle inte vilja något hellre än att kunna ge Tuva en egen tårtbit, för tusan, jag hade gett henne hela tårtan om hon kunnat äta den!

Nåväl, efter fikat spankulerade vi lite på stan. Kikade i brandbilen som stod uppställd utanför gallerian för alla nyfikna barn och vuxna, tog en sväng i leksaksaffären. Anton fick köpa ett paket Lego PowerMiners, med ett enda förbehåll: hans rum skulle städas innan han fick öppna paketet. Sonen blev så sur att han övervägde att ställa tillbaka legot i hyllan när han blev varse om villkoret! Men han avgav i alla fall ett löfte, och fick legot. Rummet blev städat. Sonen fick öppna paketet. Och bygga ihop legot, själv. Vi har alltid hjälpt honom med att bygga hittills, eller det är väl snarare så att vi byggt ihop hans lego medan han tittat på för han har haft för dåligt tålamod för att bygga själv. Igår när vi talade om för honom att han kunde bygga legot själv, om han bara tog det lugnt och följde beskrivningen, höll han på att tappa hakan! Bygga, själv? Drygt! Men det är ju liksom det som är halv idén med lego, att bygga det.
Han gav sig i alla fall i kast med uppgiften och blev klar med hälften igår, innan han blev för trött. Halv tio slocknade sonen som ett litet ljus efter en lång, händelserik dag.

Igår fick barnen lära sig när det räknas som att man kan rida. Det är när man ramlat av 100 gånger. Alltså är jag en ganska ofärdig och dålig ryttare, för jag kan inte minnas att jag ramlat av en enda gång! Anton är långt för mig, efter gårdagens ridlektion. De fick värma upp genom att trava en väldig massa. Instruktören tänkte just avbryta travandet och gå vidare av omtanke för mig som var tvungen att springa (bredvid en shettis, dom springer jäkligt fort i trav) när Anton upplyste henne om att mamma minsann sprungit Tjejmilen. Då tyckte instruktören att vi kunde trava lite till. Tack Anton!
Men det är ju faktiskt roligare att trava än att skritta, så jag sprang så glatt.
Nästa punkt på programmet var balansträning, barnen fick slå knut på tyglarna och släppa dem (ledarna fick ta över styrandet). Sen skulle barnen vända ett helt varv i sadeln, sitta baklänges, rida damsadel, allt i skritt. Det dunsade flera gånger i det mjuka spånet, men ingen som trillade blev rädd. Anton hade ju heller inte så lång bit att trilla, så det blev aldrig otäckt.

Nu är vardagsrummet nästan helt klart! Alla tapeter är på plats, nya soffan står ihopskruvad och klar på sin plats. Det är sååå fint! Nu återstår bara lite lister och att sätta upp TV:n på väggen och lite såna detaljer. Jag är så glad! Och stolt över världens bästa make som är en fena på att tapetsera!
Tanken är att hundarna inte ska få vara i nya soffan, och på dagtid sköter de sig väl någotsånär. På natten sover ju Idde i sin bur, medan Zingo sover i sin Bia-bädd. Men imorse när jag klev upp låg där allt en stor Golden och sov så sött så sött mitt på nya soffan, med huvudet på en kudde. Han såg väldigt skamsen ut när han vaknade och insåg att han blivit ”tagen på sängen”!