Alla träffar vi väl nån gång i livet en annan människa som sveper in som en räddande ängel? Någon som helt osjälviskt ger av sig själv för att glädja någon annan? Lite som änglar. Undrar bara vart dom gör av sina vingar, alltså vart kan man gömma dom nånstans? Jag tycker ju att det borde bukta lite under tröjan eller skjortan på ryggen, lite i alla fall. Men icke, jag har då inte lyckats avslöja nån ängel än.
Men jag har träffat en hel hoper. Helt säker på att dom har vingarna undanstoppade nånstans. Min svärfar, han måste ha ett par vingar under skjortan. Han finns alltid där, ställer upp för oss i vått och torrt även om han har mycket att göra själv. I tisdags gjorde han en sån där änglagrej.
Det var så här att Friluftsfrämjandet anordnade en Spökkväll i tisdags, här i Långshyttan på Mörttjärnsberget. Det brukar vara jättemysigt, i år skulle det vara spök-stig och så bjöds det på grillad korv och festis. Jag hade lovat Anton att få gå dit, det kändes som ett ganska heligt löfte eftersom han inte fick gå på Halloween-festligheterna som var i Hedemora i fredags. Vi hade pratat om att gå på det också, men Hasse och Tobbe hade ju hockeybiljetter just den dagen, och eftersom det skulle vara spök-aktiviteter på tisdagen också så tyckte Anton att det var okej att inte åka in till Hedemora i fredags.
Men så slumpade det sig som så att Hasse och Raie kom överens om att hjälpas åt med de enorma vedhögarna den här veckan. Snart kommer vintern och snön, och då vill vi ha veden under tak. Och i tisdags slet grabbarna hårt hela dagen, först med våran ved och sen med Raies. När det började bli dags att åka mot Mörttjärnsberget så var dom inte färdiga med veden ännu, och det regnade ute. Det var liksom inte läge att bara släppa allt för att åka iväg och spöka… Jag kunde ju inte gärna ta ungarna och åka själv, dels skulle Tuva ha mat just precis då och förresten är det omöjligt att få upp en rullstol eller vagn till toppen av berget. Det såg ut som om jag skulle bli tvungen att svika mitt löfte. Anton var både arg och ledsen när han såg vart det barkade hän.
– Du lovade mamma. Du lovade faktiskt mig!!!
Åh, suck. Om jag bara kunde förklara. Men när man är 6 år så känns nog vedhantering jäkligt egalt i jämförelse med en spökkväll. Vi satte oss vid middagsbordet, Anton och jag. Glodde på varandra. Just då kommer Gunnar! När det uppdagades för honom att Anton inte skulle få gå på sin efterlängtade spökkväll så sa han:
– Jamen jag kan ju stanna hos Tuva, så kan ni åka på spökkvällen i alla fall!
Åh, underbara, supergulliga, jättebästiga svärfar! Anton sken upp som en sol, och jag blev så lättad att jag nästan lyfte ifrån stolen!
– Eller så kan väl du och jag åka dit, Anton? fortsatte Gunnar.
– Åh, kan vi det?! Jaa!!!
När det väl blev dags att åka så spöregnade det ute. Vi väntade en liten stund för att se om det skulle sluta, men det såg inte så ut. Anton ville åka i alla fall. Så Gunnar klädde på sig och tog med sin sonson ut i regnet och mörkret å for på spökkväll. Anton var trött, men jättenöjd när dom kom hem en dryg timma senare! Tack snälla fina Gunnar, för att du finns. Om du bara visste vad det betydde för Anton att ni åkte!! Men vart tusan har du gömt vingarna?
kunde inte låta bli att gråta en skvätt, för när allt körde ihop sig så kom din räddande ängel. Har själv ett par i krokarna hemmavid i skåne. Kan bara småle. Sitter självklart spikad vid tvn den 9nov.
Mmm. tänk vilken go pappa jag har, jag tror faktiskt att han har vingarna där under flanellskjortan, har sett att det rör sig ibland! =)