Kollijisses vad vi försov oss idag, barnen och jag! Hasse har sovit ute i stugan med jaktkompisarna, annars brukar jag ju bli lite väckt av hans väckarklockor innan mina egna börjar ringa. Men jag hade ställt mina klockor tidigt, redan klockan 6, eftersom jag vet att jag har fått lite svårare att vakna till på morgonen (om inte Tuva gör nåt ljud som hon inte brukar göra, då är jag på benen fortare än kvickt). Jag minns ju att klockan ringde, men jag tryckte på ”slumra”-knappen, så den skulle ringa igen om 10 minuter. Måste nog ha gjort det ganska många gånger, för jag vaknade kl 08.02. Anton börjar i F-klassen klockan 08.00…panik!!!
Upp med båda barnen, på med kläderna, Anton måste ha lite frukost, hundarna får nöja sig med att pinka på gräsmattan, hinner inte på nån promenad just nu, ut i bilen, jäklar gympaväskan! Sådär då, nej vantarna och mössan! Vi ramlade in strax före nio, jag vågade inte titta fröken i ögonen ens.
Alltså, jag vet att jag är stor flicka nu och borde kunne se fröken i ögonen och förklara hur det låg till, att jag faktiskt börjar bli lite trött i ögat efter två års sömnbrist och ständig oro, men det sitter väldigt väl inpräntat i mig att man ska komma i tid till skolan. Varför vet jag inte, jag har haft väldigt snälla lärare, men det känns så otroligt pinsamt att komma för sent med Anton. Och pinsamt för Antons skull, jag vill inte att han ska bli den där grabben som har en morsa som alltid kommer försent och verkar lite förvirrad.
Jaja, skolveckan har ju fem dagar, så jag har tre försök på mig att lyckas lite bättre med tidsplaneringen.

När det var dags att hämta hem gossebarnet igen så lämnde jag bilen hemma, tog Tuva i rullstolen och Idefix på armen (jag fick bära honom en bra bit, små valpar ska inte släpas ut på så långa promenader, det är inte bra för lederna) och gick ner. Antons skola är med i nån tävling under två veckor, och varje gång familjen ställer bilen och går eller cyklar för att hämta/lämna vid skolan så får skolan poäng. Klart man vill bidra med lite poäng, förresten var det vackert väder (lite blåsigt bara). Anton var glad som en sol ända tills han såg att där inte stod nån bil på parkeringen.
– Men…mamma har du gått hit?
– ja visst, vi skulle ju samla poäng till tävlingen sa du ju häromdagen.
– Näe, jag sa att skolan var med i en tävling och att man kunde samla poäng. Jag sa aldrig att jag ville gå hem!

Sen var han sur som en citron hela vägen hem. Då blev jag också sur som en citron, här skulle jag kompensera min morgon-flopp med försovningen genom att vara hurtig och gå, och så får man kalla handen av sonen. Surare och surare blev vi, Idefix blev tyngre och tyngre att bära (ja, jag bara honom ju inte hela vägen, lite fick han allt gå). Men Tuva var glad som en lärka i alla fall, hon tyckte det var en jättebra idé med en promenad, bara hon fick sitta i Humlan!

Lite gladare blev sonen dock på eftermiddagen, när hans ridlärare ringde och undrade om han ville byta ridgrupp. Han har ju gått i knattegruppen, men nu fanns det plats i den lite äldre gruppen där barnen var jämnåriga med Anton. Så vi fick åka en halvtimma tidigare idag och rida i stora gruppen, det var jättekul! Framför allt var det lite mer fart och fläkt, mycket trav. Barnen skulle styra och göra all fart själva, vi som höll i grimskaften skulle göra så lite vi bara kunde. Anton var lite försiktig i början av lektionen, så hans häst ville inte alls trava, men ridläraren uppmuntrade och peppade tills Anton vågade vara mer bestämd med hästen och då blev det fart på kusen vill jag lova. Mamma fick springa sig lite svettig!
Nästa vecka är det dags att prova rida med stigbyglar, det blir spännande att se! Det är inte helt rätt att hålla koll på allt ska ni veta; tårna ska peka upp i taket, hälarna ska peka mot golvet, tyglarna ska vara lagom långa, benen måste hänga med och skänkla om hästen slappar till, man måste hålla balansen, sträcka på ryggen, luta sig lite bakåt när det går undan och så måste man hinna med att höra vad instruktören säger också, och hålla koll på hästen framför så man inte kommer för nära!!

Och Zingo då? Samma lika, men nu är magen tom så han behöver inte springa ut varannan minut för att bajja. Idag fick han risavkok till mellis (alltså vattnet som riset kokat i), han blev jättelycklig när jag ställde ner matskålen. Sen tittade han i den och tittade menande upp på mig, ungefär som för att säga ”vaddå, är det här allt jag får”?  Till middag fick han en matsked ris i vattnet också, men det gick ju inge vidare för han kräktes upp alltihop igen. Mattes stackars gulleplutt. Jag får skämma bort honom med en massa gos tills han blir bättre, då ska han få ett enormt tuggeben av mig!

Oj oj oj, vad vi har bowlat ikväll! Stugknuten anordnade en bowlingkväll, vi kom ett helt kompani ifrån Långshyttan. Eller, tja, vi var i alla fall 7 stycken. Hasse, jag, Tuva, Anton, Raie, Victor och Gunnar. Hur kul som helst. Roligast av alla hade nog Tuva och Anton. Tuva fick änvända en sån där klot-ramp igen, istället för att kasta klotet själv. Och när det ska bowlas vill hon minsann inte sitta i Humlan! Då ska man gå, och när man puttar klotet ska man stå upp. Hon lyckades till och med få in en strike!
Anton bytte till en annan bana efter halva tiden, för på våran bana fanns det inga bumpers, ni vet såna där som blockerar rännan. Hans klot hamnade ju i rännan hela tiden, det är ju jättesvårt att både styra klotet rätt och samtidigt ge det tillräckligt med fart för att ta sig hela vägen fram. Så till slut gick han över och spelade med ett annat syskon i Stugknuten-gänget. Dom såg ut att ha väldigt skoj med en hel bana alldeles för sig själva.

Jo, förresten. Jag glömde ju skriva det igår att det är söndag 2/11 som jag ska sitta i Tildes soffa. Så, nu har jag talat om det.

Hehe, Anton sa nåt roligt härom dagen. Ja, det gör han ju i och för sig varje dag. Så här var det: Anton hade fått en ny Ben10-klocka av mormor och han ville ha hjälp att sätta på sig den. Den knäpps med ett elastiskt band runt handleden.
– Hur hårt vill du att jag ska sätta den då? undrade Hasse.
– Tja, när handen börjar skrynkla sig så kan du sluta…

Haha, det ska vara Anton till att komma på nåt sånt!

Men allt är inte alldeles bra här hemma, en av mina gullungar är ju sjuk. Zingo-plutten är magsjuk. Av vad vet jag inte riktigt, men om jag säger så här: varje gång han har gjort nummer 2 så måste jag tvätta baken på honom. Det bara rinner och rinner. I och för sig inget ovanligt när det gäller hundar, men det brukar ju ge sig efter nån dag. Men det här har hållit i sen i lördags, så idag är han satt på svält. Låter jättegrymt, men det är för att magen ska få en chans att hämta sig. Först svält i 24 timmar, sen en vecka med skonkost. Fisk och ris. Undras just hur mycket fisk och ris en 30-kilos Golden kränger om dan? Men han orkar i alla fall busa med Idefix, så det är ingen större fara på taket ännu. Fast det kändes så grymt att ge Idefix mat när Zingo bara fick titta på…

På tal om sjuk, så ska vi vaccinera oss på torsdag, för att inte bli sjuka. Det kommer visst en lite småelak sväng med flunsan i år, och Tuva är en högriskpatient (alltså det betyder att det vore attans nedrigt olyckligt om hon skulle dra på sig flunsan, eftersom hon har svårt att tackla en vanlig förkyling). Då är det bra om hela familjen vaccinerar sig, dels för att inte vi ska ligga alldeles utslagna så ingen kan ta hand om lilla damen, men också för smittorisken. Jag själv är ju inte nålrädd det allra minsta ( jag har fått akupunkturbehandling, epidural när jag födde barn, jag är blodgivare, ja jag är inte rädd för nålar helt enkelt), men Anton och Hasse är ju en annan femma. Jag får väl köpa dem en var sin glass som jag kan vifta med när sköterskan sticker.

Näe, nu har jag inte tid att sitta här längre, nya numret av Illustrerad vetenskap kom ju idag!!

Igår tog jag lite ledigt. Mamma kom upp och hjälpte Hasse med hundar och ungar så jag kunde dra iväg och vara borta ett tag. Gissa vart jag åkte? Men hur kunde du gissa rätt på första försöket? Japp, jag for till Kupolen. det är så skönt att gå och skrota i affärer, klämma å känna, prova lite kläder. Bara tänka på ingenting, lyssna på folk, titta på folk. Och så behövde jag lite nya trasor att hänga på kroppen också, vill ju vara lite snygg när vi far till Stockholm. Jo, för vi ska till storstan i november. Hela familjen! Jag har blivit inbjuden att sitta i soffan med Tilde de Paula i TV4 Söndagmorgon!! Hur häftigt är inte det då?! Lilla jag, som bor i lilla Långshyttan, och ursprungligen kommer ifrån det ännu mindre Hummelsta! Vad är sannolikheten för att hamna i soffan på TV4? Jag tror jag har fått en släng av hybris…

I alla fall så hade jag en skön dag på Kupolen. Jag kom väl på plats vid ett-tiden, och började skrota runt. När jag gick där och klämde på kläder så blev jag så sugen att prova, allt möjligt, även sånt som jag visste att jag inte ville ha. Bara för att det är kul att prova kläder. Jag provade allt ifrån hysteriska tonårs-munderingar till riktiga affärs-dräkter. Skitkul! Ni skulle ha sett hur jag apade mig framför spelgarna. Och ni skulle ha sett minen på damen som för dagen arbetade i H&M:s provrum. Hon höjde ögonbrynen lite mer för var gång jag kom kånkandes på ett berg av kläder att prova. Jag gick förbi henne 4 gånger, med 12 plagg varje gång. Hittade ett par jättesköna byxor, snygga var dom också, som jag verkligen ville ha. Tills jag hade provat dom, vill säga. Alltså, jag fattar inte riktigt det här med den sjukt lågt skurna midjan. De allra flesta flickor/kvinnor har ju lite höfter, men när man tar på sig ett par byxor med den där låga midjan så hänger höften liksom över lite, det spelar ingen roll om du är helt normalviktig. Eftersom byxan slutar strax ovan könsbehåringen så blir den naturliga följden att höfterna skjuter ut lite ovan byxlinningen på ett osmickrande sätt. Jag har sett drösvis med unga tjejer där höfterna hänger över. Det är tametusan inte snyggt alltså. Det kan få även den trådsmalaste tösen att se ut som en vandrande reklampelare för Michelin-däck! Lägg då till min lite uttänjda mage där över byxlinningen. Jag skrattade så jag nästan kissade på mig där i provhytten för det såg hysteriskt roligt ut.
I slutändan hittade jag en snygg tröja, ett par leggings och en vit t-shirt som jag ville ha. Dom hängde jag undan i kassan, det blir så drygt att släpa på påsarna när man ska i flera affärer. På KappAhl hittade jag sju plagg som jag ville prova, men det var så förbenat lång kö till provhytterna, så jag hängde undan tröjorna i kassan där med. Tänkte jag kunde prova lite senare. Kollade på lite skor också, och hör och häpna, jag har köpt mitt livs första par klippetiklopp-stövlar! Alltså, stövlar med klack som låter klippeti-klopp när man går. Attans va tjusig jag kände mig! Två klädbutiker senare började jag bli lite slö och törstig, så jag gick till Waynes. Tog en iste och nåt som hette Devils cake, det lät så förföriskt smaskigt. Men efter första tuggan förstod jag att den måste heta så för att inte ens Fan själv skulle äta av den. Fy tusan vilken torr och smaklös klump med choklad och smörkräm det var. Blää för Devils Cake.

Nåväl, klockan närmade sig 17 och jag var tvungen att flytta på bilen för att vara helt säker på att CarPark inte skulle tjäna mer pengar på mig. Och enligt min planering så stängde Kupolen klockan 18, så nu var det dags att börja lösa ut det som jag hängt undan och prova de där tröjorna på KappAhl. Men först ville jag kolla lite på nedersta planet, dom affärerna hade jag inte hunnit glutta nåt i. Just som jag satte ner foten på bottenvåningen säger en trevlig röst i högtalaren:
-Klockan är 17.00 och Kupolens köpcentrum stänger för dagen. Våra öppettider är…bla bla bla.

Helvete! Stänger dom nu?! Men mina kläder?! Dom jag lagt undan?!! Nej, nej det här får inte hända nu. Min perfekta dag, krossad i ett nafs! Nog för att jag kunde åkt tillbaks på söndagen och löst ut plaggen, men just då i det ögonblicket kändes allt helt förstört om jag inte fick med mig kläderna hem.
Likt en antilop löpte jag panikslaget upp för rulltrappan och rusade in på H&M, fram till kassan.
– Hej, jag…pust…hade lagt undan…flås, flämt…lite kläder. Stånk! Namnet är Krogh. Flås!!!

Mannen i kassan tittade på mig som om jag just var frisläppt från mentalvård en aning för tidigt. Långsamt som en snigel blippade han in mina tre stackars plagg, packade dem ännu långsammare i en kasse. Till slut blev jag så stressad att jag slet kvittot och påsen ur nävarna på honom, jag var ju tvungen att hinna in på KappAhl också!!
– Tack så mycket, ha en trevlig kväll!! ropade jag i farten.

På KappAhl hade man redan börjat hissa ner gallret. Lite snabbt kalkylerade jag gallrets hastighet neråt, och hur stor glipan till golvet skulle vara när jag var framme. Jo då, det skulle gå. Jag hukade mig lite och liksom gled in under gallret och hamnade framför en chockad expedit som förmodligen inte visste om hon skulle skratta åt mig eller tillkalla en vakt (för att ta hand om det där psykfallet som inte fattar att när gallret går ner har butiken stängt).
– Hej. sa jag med min allra vänaste röst. Förlåt att jag kommer nu när du ska stänga, men jag har hängt undan plagg i kassan. Kan jag få lösa ut dem, tack? Jag bor en bit bort så jag har ingen möjlighet att komma tillbaks imorgon. (vinkade lite med ögonfransarna och lade huvudet lite på sned, det funkar ju för hundvalpar så varför skulle inte jag se lika charmig ut om jag gjorde så?).
– Va, jaha. Ja, jo vi har väl en kassa öppen tror jag. Kom då.

Jag hade ju inte hunnit prova kläderna, men expediten såg inte ut att vara på humör efter min lilla entré, så jag frågade inte om jag möjligen kunde få prova dem. Sju plagg hade jag hängt undan, jag köpte fyra av dem.

Sen kunde jag åka hem glad i hågen. Eller näe, för på vägen till bilen fick jag skitdåligt samvete för hur mycket pengar jag hade bränt under dagen. Fick så ont i magen att jag höll på att få mig en andra titt på den där biten av djävulskakan, migränen lade sig på lur bakom vänster öga. Men jag tröstade mig med att alla dom där tröjorna från KappAhl kommer säkert inte att passa, så dom lämnar jag nog tillbaks och vips så har jag ju gjort av med 500 kr mindre…

Men väl hemma, när jag provade allt jag köpt, så satt ju allt helt perfekt! Skit också, då har jag verkligen gjort av med så där mycket pengar… Låg halva natten och försökte intala mig själv att jag var värd det, att jag inte handlar kläder så väldigt ofta så om man slår ut mina klädinköp på ett år så blir summan faktiskt helt inom det normala. Men det hjälpte inte. Jag har fortfarande dåligt samvete. Men nu kan jag i alla fall vara väldigt snygg när jag har dåligt samvete…

Idag har vi haft en skön dag med ungarna, mamma och jag. Hasse har förberett för älgjakt, det är ju premiär imorgon. När mamma på eftermiddagen for hem blev Anton ledsen, han är så känslig, min lille son. Han grät stora tårar och önskade att alla han älskade kunde bo i samma hus hela tiden och jämt… Det är inte lätt att vara liten!

Näe, nu måste jag nog ta och lägga mig på soffan lite och varva ner så jag kan sova sen. Jag var så himla trött vid nio-tiden, men Tuva skulle ju ha mat igen vid elva så för att pigga upp mig lite så cyklade jag en mil på motionscykeln, sen styrketränade jag lite också. Nu är jag så pigg att jag skulle kunna storstäda hela huset i ett enda huj!

Men innan jag slutar måste jag bara få säga tack till mamma, som varit här och tagit hand om barnen så Hasse och jag fått lite avlösning. Tack tack tack tack, jag älskar dej mamma!!

Och så måste jag få passa på att säga tack till svärfar som lovat ta hand om hundarna när vi ska till Stockholm, så vi kan åka tillsammans hela familjen. Tack tack tack tack, jag älskar dej också Gunnar!!!

Så, nu är jag färdig.

Sådär ja! Ny dag, nytt mod, nya upptåg!

Idag är jag lite mera uppåt än jag var igår. Vi har varit på förskolan idag, Tuva och jag. Vi kom lite sent så vi trillade in mitt i arbetet med tvärgrupperna. Tuvas grupp målade…på golvet. Ja, alltså på ett papper på golvet förstås men ändå. På golvet. Tuva tyckte att det var lite knasigt, på golvet får man ju inte kladda! Hon fick måla vid ett staffli istället, det är ju lite svårt för henne att nå ner till golvet eftersom hon inte kan sitta. Personalen är så gulliga, dom donar och grejar så att Tuva ska få göra allt som de andra barnen gör, men på sina egna villkor. Efter måleri och sångstund gick vi ut. Alla barn styr direkt mot förrådet, så även Tuva. Där är det djungelns lag som gäller, först till kvarn.
– Vad vill du leka med då, Tuva? undrade jag.
– Vagn. svarade hon utan att tveka.
Hon menade en dockvagn, en sån där Brio-miniatyr av en liggvagn. Men hur tusan ska det gå till? Hon orkar ju inte stå och gå?
– Ska vi inte ta hink och spade, gå till sandlådan och göra kakor?
– Nä. Vagn.
Jahapp…tänka, tänka, tänka. Jag tog ut vagnen och provade lite, jo men hon når ju faktiskt ner att styra vagnen om hon böjer sig lite framåt i rullstolen. Så Tuva körde vagnen och jag körde rullstolen. Som ett tåg. Tuva stornjöt!! Vi åkte runt hela gården och samlade höstsaker; pinnar, löv, kottar, stenar.

Trötta och nöjda med vår härliga förmiddag sjönk vi ner i soffan när Tuva skulle ha lunch (i knappen). Slumrade till lite…vaknade och kollade på klockan…tio över ett. Hjälp!!! Tuva ska ju vara hos tandläkaren om 10 minuter! Panik!!! Fort som tusan ny blöja, på med kläderna, ut i bilen och svisch iväg. Vi hann, med nöd och näppe (det är väldigt nära till tandläkaren). Tuva var lite skeptisk till en början, men den rara tandsköterskan gav Tuva en massa presenter och det vet vi ju, att gåvor kan blidka den lilla donnan. Hon fick tandborste, tandkräm, ett mjukisdjur, en plånbok, kritor och vykort att färglägga. Efter den mutan gick Tuva med på att öppna munnen och få tänderna räknade, sköterskan fick till och med pilla lite på tänderna med den där vassa pigg-prylen! Men bara lite, sen stängde Tuva munnen och sa:
– Bye bye!
Ha ha, hon vet vad hon vill och inte vill. Nu var vi färdiga, punkt och slut. Tänderna såg jättefina ut, förresten. Anton blev grön av avund när han såg alla presenterna, men han ska ju till tandsköterskan om två veckor och då skulle han minsann be om att få precis samma saker som syrran. Rätt ska vara rättvist!

Sånt är livet, det går upp och ner. Oftast är jag ganska uppåt faktiskt, ser guldkornen i varje dag. Det är ju faktiskt dom som utgör själva livet! Men man måste få bli lite moloken ibland också, annars blir man nog lite smått bing i bollen. Jag är lite moloken idag.

Och förbannad. Frustrerad. Förtvivlad. Förbaskat irriterad.

Jag har kollat igenom lite gamla (och nya) foton idag, för vi har en liten fotovägg i hallen som jag tänkte fräscha upp med lite nya bilder. Dom som hänger uppe nu är ju tagna för två år sen! Satt där i godan ro och skummade igenom vårat gigantiska fotoarkiv (det blir måånga kort knäppta när man har digitalkamera!) när jag fick se det. Kortet som togs på Tuva i våras, när korna släpptes ut på bete i hagarna på Kallbäck. Hon har gröna tights, en grön/vit-randig tunika och cowboy-hatt. Hon är ute och går, mina ben är med på bilden. Tuva håller mig i en hand, en hand, där hon går vid min sida och tittar på korna. Åh, vad ont det gjorde att se den bilden. Näe, fy faan, på ren svenska. Så ont gjorde det. Jävla skitsjukdom!!

I våras var det på jäskens, hon var så himla nära att ta sina första stapplande steg på egen hand. Med skenornas hjälp började hon hitta balansen och tryggheten i sin egen kropp. Men då måste den förbannade Herr Leigh genast slå undan fötterna på oss! Fort går det också när den fähunden slår till. I våras skulle hon just börja gå själv, och nu sitter hon i rullstol. Det har bara hänt för mycket på för kort tid nu, var fasen är handbromsen? Kan vi inte bara få pusta ut lite?!
Det började lite smygande i juni med ökad tonus i ett ben, som långsamt med obarmhärtigt spred sig till båda benen och upp i ryggen. Rullatorn är parkerad i förrådet, inte använd på månader. Hon orkar inte. Cykeln har inte sett utsidan av garaget på flera veckor. Hennes ben är så stela att det blir en fruktansvärd ansträngning för benen att röra sig med tramporna. Vänster arm verkar ha tagit semester, den vill inte vara med om den inte prompt måste. Hon kan bromsa rullstolen med den, men inte göra fart som hon kan med höger hand. Nu har hennes rygg börjat vrida sig eftersom vänster sida är så mycket svagare än höger.

Där, på bilden med de gröna byxorna och cowboy-hatten, kan jag riktigt se hur nära hon är att släppa mig. Gå själv och titta på korna. Idag kämpade jag i över 20 minuter med att försöka stretcha hennes ben innan läggdags. Jävla, satans skitsjukdom. Så jävla less på dej är jag, Herr Leigh! Ta du och dra dit pepparn växer, stoppa upp din jäkla sjukdom där solen inte skiner! Jag hatar dig, jag hatar dig!!!!
Hör du det?! JAG HATAR DIG!!!!

Tuva är glädjen själv, oavsett vad Herr Leigh hittar på. Idag har hon både kämpat och njutit i poolen med sina två sjukgymnaster i vattnet och sjukgymnastassistenten på poolkanten.Oj vad dom har jobbat och oj vad Tuva har skrattat och varit glad. Vi har plaskat vatten, lekt Lucky Luke, gjort vågor, jagat badleksaker. Vi har haft det härligt helt enkelt. Trött som få men glad ändå har hon roat sig i Humlan nästan hela dagen, bara under protest har hon suttit i vagnen för en promenad i höstsolen. Retat smaklökarna har vi gjort också, Tuva har ätit apelsin! Alltså, inte en hel apelsin. Bara sugit på en klyfta (under mammas noggranna övervakning så lilla damen inte lyckades bita loss några bitar). Oh, så gott det var. Mumsfullibibblan!!

Vid läggdags fick hon så många pussar av Idefix så hon närpå kiknade av skratt. Fast hon kallar honom inte för Idde längre, nu får han heta Mjau. Jo, för han låter lite som en katt när han gäspar. Väldigt likt faktiskt. Det låter så roligt när Tuva ropar på hundarna.
– Hibbi? Mjau?

Och dom kommer glatt lufsande, och bjuder på sina goa pussar. Och då blir livet genast lite upp igen. När hundarna pussar på Tuva, eller när hon smaskar apelsin så saften rinner utmed hakan, eller när Anton kommer hem och berättar om dagens upptåg på F-klassen.

Lite upp och lite ner. Sådant är livet.

Ni vet väl att en tredje upplaga av min bok trycks just nu va?!

Jamen snart är det ju jul!!! Och en bok är alltid en bra julklapp vet ja! Se så, surfa nu in på:

www.litenupplaga.se/290

och köp årets julklapp!!!

Puss och kram!!

Jösses amalia mandarin vad Antons fötter har växt! Jag började ana oråd när hans naglar såg lite krökta ut längst fram, men han hävdade bestämt att de inte tog i fram i skorna. Men efter lite lirkande erkände han att tårna nog hade det lite trångt (han gillar inte att köpa nya skor). Så idag for Tuva och jag ut på Uppdrag Nya Skor! Vi for till Kupolen, det är så enkelt att handla där när man har Tuva med sig eftersom allt ligger under samma tak, allt från SkoHuset till Blomsterriket. Vad du än kan tänkas behöva så hittar du det där.
Det tog i och för sig en stund innan vi kom till själva Kupolen, vi hade lovat Hasse att lämna in hans badmintonracket för omsträngning på Badmintonhallen och sen skulle vi in på Granngården och köpa hundfoder. Bara två stopp på vägen, men om man räknar in alla moment som två stopp innebär så har man att göra ett tag. Tuva måste ju med in, så bältena måste knäppas upp (hon har dubbla bälten, ett bälte för att ge henne en behaglig sittställning och så det vanliga bältet som ska hålla fast henne vid eventuell krock), Humlan ska ut ur bilen, Tuva ska ner i Humlan, sen ska vi in i butiken och tampas (Tuva vill ju köra själv, men inte alls åt det håll som jag tycker att vi ska gå), hämta det vi skulle ha, ta oss till kassan, betala och gå ut till bilen igen, packa in Tuva, spänna båda bältena, packa in Humlan och köra iväg. Puh!!

Åh, vad mycket snyggt som har smygit sig fram i butikerna! Jag såg en ursnygg cardigan, en lång svart som bara viskade ” kryp in här så ska jag mota bort höstrusket”, och ett par jättesnygga byxor, en underbar tunika, ett par mockastövlar som var som klippta och skurna för mina fötter (mina fötter hade nog bytt mina varma vandringskängor mot vilket annat skodon som helst!). Och alltihop fick jag vackert trava förbi…snyft… Det var ju inte jag som skulle ha kläder idag, och inte skulle jag i min vildaste fantasi fått för mig att försöka prova kläder när Tuva var på sitt värsta ”driva-mamma-till-vansinne”-humör! Men jag köpte mig ett paket nya strumpor i alla fall, lite höstfin vill man ju vara.

Nåväl, vi tog oss till skobutiken i alla fall. Jag hade ritat av Antons fötter och expediten kollade på mätstickan.
– ja, men då landar vi runt storlek 31-32 ungerfär.
Inte konstigt att Antons naglar krökt sig då, den är stl 29 på hans springskor…
Vi letade runt lite och hittade perfekta kängor och allvädersstövlar med gosigt foder. För säkerhets skull mätte vi varje sko för att kolla så de skulle passa. Hör och häpna, det blev 32 på kängorna och 33 (!) på stövlarna. Nu ska väl gossens naglar börja peka åt rätt håll igen.
Men innan vi hade hittat de där kängorna så hade Tuva snudd på rivit ner halva skobutiken på golvet, tokfnissandes. Mamman var alldeles genomsvettig. Och det var ju inte slut där, Anton har ju växt på längden och börjat slita kläder som jag vet inte vad, så vi var tvugna att införskaffa byxor åt nådig herrn också.

Alltså, klädbutikerna möblerar jäkligt trångt tycker jag. Tuva nådde att dra ner plagg med bägge armarna där vi irrade i gångarna i jakt på byxor som var mjukare än jeans. (Och varför kan inte Anton släppa det här med att jeans är obekväma, det kryllar ju av jeans i butikerna!!). Efter mycket om och men hittade jag två par manchesterbyxor som var mjuka och sköna. Och så en ny tröja, inte för att den var blodigt nödvändig men den var så himla tuff. Efter en timme på H&M hade jag plockat upp ca 25 plagg från golvet och hängt tillbaks dem på galgarna, varje gång jag böjde mig ner för att plocka upp det som Tuva rivit ner så rev hon ner nåt på andra sidan gången. Suuuuuck!!!!!

På väg hem så somnade Tuva som en klubbad säl, det tar på krafterna att riva butiker. Men kul är det förstås, så det får jag faktiskt bjuda på tycker jag!

Har du nånsin lagt märke till vad du gör när du ska ta i och öppna till exempel en burk sylt? Alldeles automatiskt så ställer man sig liksom lite på tå. Eller är det bara jag som gör så? Varför gör man så egenligen? Det är ju inte som att jag får mer armstyrka för att jag ställer mig som en prima ballerina där vid köksbänken! Det är nästan lika oförklarligt korkat som när jag hoppade upp och ner i provhytten för att kunna knäppa jeansen, bara för att konstatera att dom var för små…
Undrar om hjärnan inbillar sig att jag blir starkare om jag blir lite, lite längre? För samma fenomen inträffade när jag skulle krama brorsan igår. Jag ville ge honom en sån där riktig bamsing till jättekram, och gick alltså upp på tå. Nog för att han är längre än mig, men jag når gott och väl att krama honom fast jag står platt på marken. Märkligt det där…måste studera det där fenomenet i veckan.

Ja, storebror Tobbe har varit här i helgen med sin förtjusande töser Anneli och Sofia. Oh, Tuva blir så glad när dom kommer, och hon vet att dom liksom kommer i ett paket om tre. För om jag säger Tobbe så svarar Tuva med ”Hia” (Sofia). Vi har haft en jättemysig helg även om vädergudarna inte var med oss. Jag hade halvt som halvt tänkt släpa med hela gänget till Kallbäck för att packa lite ved. Vi har ju en hel hög som ligger och väntar på att packas, och pack-stativet kom i veckan. I år var vi så kloka att vi gick ihop om ett vedpackningsstativ så vi slipper stå och kröka ryggar och fingrar ur led för att få ner vedpinnarna i säckar. Men se det bidde inget packat, för det har ju regnat precis hela helgen. Usch och fy. Fast å andra sidan har jag ju inget dåligt samvete för veden heller, eftersom vädret inte tillät nåt arbete.
Barnen tog ingen större notis om blötan, igår kom dom snällt och frågade om jag kunde sno ihop två matsäckslådor för dom ville ha picnic! Självklart snodde jag ihop en picnic!
Idefix såg inte med fullt lika blida ögon på ovädret som barnen gjorde, han är så otroligt fånig när det är blött på marken. Igår när jag släppte ut honom ställde han sig på trädgårdsplattorna och backade bara ut med bakbenen i gräset för att pinka. Framtassarna stod fast på trädgårdsplattan!

Lite bortskämd med massage har jag blivit i helgen också. Sofia, som blott går i andra klass, är en riktig hävert på att massera axlar och nacke! Hon har starkare nypor än vad jag har ju! Det var bra nära att jag somnade av ren avslappning igår när hon klämde mig i nacken. 20 minuter masserade hon, så länge skulle jag aldrig orka knåda nåns nacke. Tack Sofia!

Tuva har röjt omkring i Humlan hela helgen, och stolt visat morbor och moster vilka trick och konster hon kan. Köra på hundarna till exempel, och köra runt runt, och möblera om i kökslådorna. Humlan är bäst! Nu vill hon inte längre sitta i sin TrippTrapp-stol vid matbordet, Humlan ska det vara (även om den är lite för låg, så hon får bordsskivan strax under hakan)! Igår vid middagen satt hon bredvid morbror och fjäskade åt sig en smakis av såsen. Och en till. Och en till. Och så bara en liten till…och lite mera. Hon vet precis hur hon ska vifta med ögonfransarna och bli sammetslen i rösten för att vira morbror runt sitt lillfinger!

När dom åkte hem idag blev här så fruktansvärt tomt och tyst. Som om luften gick ur oss som blev kvar. Hasse och jag hamnade i soffan som två hösäckar (ja, Tuva låg på min mage men hon var då inte slapp som en hösäck, snarare spänd som en fiolsträng som hon alltid är i vaket tillstånd). Anton gick upp på sitt rum och grät en skvätt för att han redan saknade Sofia så mycket.
Själv tog jag mig i kragen och satte mig på motionscykeln istället (skulle egentligen ha joggat idag men…regnet kom i vägen). Sen var jag lite piggare. Vädret lättade också, så vi gav oss ut på en liten familjepromenad, sen kändes allt nästan som vanligt igen. Nästan. Fortfarande lite tomt här…