Det är Brukets Dag idag, minsann. Här i Långshyttan är det större än midsommarafton, Valborg och nyårsafton sammanslaget. Folk går man ur huse för att mingla på bruket bland knallar, lokala band, loppisar och diverse lokala förmågor som tar tillfället i akt att visa upp sig. Vädret bjöd som brukligt på mörka moln. Jag kan bara minnas ett år då solen sken på Brukets Dag och det minns jag för att jag brände ryggen så det stod härliga till!  I år var för övrigt 27:e upplagan, för den som undrade.

Rejält påbylsade med både fleecetröjor och regnjackor knatade vi ner till ”City” för att se vad som erbjöds. Det blev en snabb titt på alla stånd, alltifrån kläder till fikabröd och sedan lunch i Bruksparken med härliga moster Mona. Där fanns två karuseller på torget som Anton var suger på att prova, men jämte dessa fanns också ett lotteri där högvinster var en Crazy Frog i jätteformat. Efter långt övervägande struntade han i karusellen om han fick lägga pengarna på lotter istället, och det gick väl för sig. Men när vi köpte våra sista lotter upptäckte vi vad som endast kan betraktas som ohyggligt osmidigt fusk…
Anton betalade för sina två sista lottremsor, varpå försäljaren lade ner en lottremsa bredvid sig och sträckte fram resten mot sonen. Anton trodde då att den nedlagda remsan var till honom, men när han försökte ta den lade försäljaren snabbt som attan handen på den och upplyste sonen om att han fick ta ifrån fjädern av lotter som hölls fram istället. Ögonblicket därefter kom ytterligare ett barn för att köpa sig en remsa, varpå försäljaren lade ner samma remsa bredvid sig igen och höll fram resten. Jag ger mig tusan på att högvinsten fanns på den remsa som försäljaren så idogt vaktade och undanhöll. Vilket kan anses som väldigt ofint. Om högvinsten nu fanns på denna remsa och han verkligen inte tänkte dela med sig av den så kunde han väl ha lämnat den i bilen eller nåt. Bara gett tusan i att ha den med sig. Anton köpte lotter för 100 kr och vann inte ens ett tröstpris…

Nåväl, vi lämnade den rävaktige försäljaren bakom oss, köpte lördagsgodis och gick tillbaka till Bruksparken istället. Träffade härliga Långshyttebor och lyssnade på musik. Tuva hade fullt sjå att hålla koll på allt folk som cirkulerade och blev alldeles överlycklig över att träffa några av sina absoluta favoriter, Lasse och Anja.
Just nu ligger det två små troll i soffan, det äldre trollet med sitt blonda hår och sina rådjursbruna ögon har redan somnat medan lillasystertrollet busar allt vad hon orkar med sin filt för att inte somna. Själv försöker jag trumma nationalsången med tårna för att hålla mig vaken längre än lillasystertrollet. Trött som en urlakad gammal disktrasa, men med ett gött smil på läpparna efter en härlig dag. Är det månne gammeln som kommer krypande med kvällströtthet? Jag blir ju trots allt 30 nästa vecka…

Det är helt otroligt vad lite sömn kan göra. Och vad för LITE sömn kan ställa till med!
Vi puffar Tuva med kortison nu och jag tror tametusan att det har någon slags effekt. Hostan är inte helt borta, inte på långa vägar, men hostperioderna är kortare och nu har hon sovit gott två nätter i rad när hon väl lyckats somna. Helt fantastiskt! För varje ny dag kan jag se lite mer energi, lite mer ork i de där busiga bruna ögonen.
Energin har faktiskt räckt till lite aktivitet, vilket var längesen sist. Linda tog Tuva med till stallet häromdagen, för att titta på när andra handikappade red, kela lite med hästarna och busa med personalen. Igår gjorde de en bilutflykt, idag har vi varit till habiliteringen, allt utan att Tuva blivit helt och fullkomligt utpumpad. Underbart!!
Lite trist är väl att just som Tuva börjar hämta sig tillräckligt för att vi ens ska våga fundera på aktiviteter, så tar terminen slut. Badet slutar på torsdag, ridningen i måndags. Men men, bada får hon ju göra när helst hon vill och orkar, det är bara att boka en tid. Fast då blir det ju utan alla roliga kompisar, förstås. Hästar finns det lite här och var att hälsa på även om man inte får rida.

Min energi har återvänt med raketfart, och jag är nästan säker på att anledningen till att jag har känt mig förkyld och allmänt jättehängig i fem veckor är den bristfälliga sömnen. Kroppen har inte fått möjlighet att återhämta sig. Efter några nätters sammanhängande sömn är jag som en ny människa, det spritter i kroppen och sinnet är lätt som en fjäder! Jag har varit ute och tränat varenda dag den här veckan (fast i små doser, huvudet får bromsa lite när kroppen inte vet nån hejd), sugit i mig solsken och frisk luft. Nästa vecka är det ju Blodomloppet, så energikicken kom lämpligt för att köra en liten formtoppning den här veckan!

Anton, han har samma energi som alltid, förstås. Om man kunde tappa upp den ungens energi på flaska skulle vi kunna stänga vartenda kärnkraftverk i hela världen, han är helt otrolig! Upp i arla morgonstund, iväg till skolan, sedan härja på fritids, på eftermiddagen blir det hur många pass på studsmattan som helst, ett par svängar på sparkcykeln och så lite springlek däremellan.
Appropå sonen så har jag återfått ett privilegium där. Godnattsagan. Länge, länge har det varit musiksaga för hela slanten, Astrid Lindgren non-stop. Men förra veckan lånade han en bok på biblioteket, LasseMajas Dektektivbyrå, och bad mig läsa lite ur den när det var dags för läggning. För honom var det kanske ingen stor grej, men det var det för mig. Att åter få äran att läsa en bok för honom. Nu är vi inne på vår andra bok i serien, plus att vi avverkat lite Emil i Lönneberga däremellan. Och det är så mysigt. Det är något alldeles magiskt över att kura ihop sig i sängen, med våra huvuden tätt ihop, och träda in i fantasin tillsammans. Oavsett hur dagen har varit så avslutas den med en lugn stund av närhet och värme. Kan man avsluta dagen på ett bättre sätt? Tveksamt!

Japp, badsäsongen är härmed formellt inledd i familjen Krogh! Vädret såg inte så inbjudande ut, men vattnet bjöd på sköna 20 grader (vilket i och för sig är minst 3 grader för kallt för min smak) och grabbarna kunde inte låta bli!
Tuva och jag var hemma, men när Tuva såg mms:et från Hasse där Anton guppade i vattnet blev hon sotis. Jag kunde inte gärna erbjuda henne ett dopp i sjön, dels för att vi var kvar hemma men även för den där nedrans hostan. Den skulle förmodligen inte förbättras av ett kvällsdopp. Men ett dopp i badkaret gick precis lika bra!

Tuva sov som en stock, hela natten mellan onsdag och torsdag. Vi hissade segerflagg och gladdes över att vi äntligen hittat rätt grepp för att kväva den där envetna hostan. I torsdags var hon piggare än på väldigt, väldigt länge, lilla Fjärilen. Men det är väl inte att undra på, en hel natts sömn gör underverk!

Natten mellan torsdag och fredag sov hon också, men bara tack vare att Hasse inte sov en blund på hela natten. När Tuva sovit ett tag och det började bli dags för oss att krypa i säng hörde vi hur det började byggas upp i bröstet på flickebarnet. Ett litet, lätt rossel som växte sig större och starkare och slutligen exploderade i hosta. Skit också! Man ska inte ropa ”Hej” förrän man avslutat kortisonkuren, tydligen. Hasse tog upp henne i soffan och satt sedan å vände henne med jämna mellanrum hela natten. Sidan, magen, andra sidan, rygg i halvsittande, dränage-läge. På så sätt byggdes det aldrig på med slem, det flyttades runt istället och rann slutligen ut i mungipan utan att Fjärilen behövde hållas vaken av skrällande hosta. Men pappan var rätt trött på fredagsmorgonen…

Nu har vi pratat med tant Doktorn igen, som skrev ut kortisonet, och hon skrev ut ännu mera fast för inhalation den här gången. Naturligtvis var det en beställningsvara här på vårat lilla apotek så det kommer först på måndag. Hoppas att det har effekt. Lite spännande blir det ju att administrera eftersom ångan helst inte ska komma i ögonen. Det kan svida och vara väldigt obehagligt, tydligen. Men när jag ”puffar” Tuva med koksaltlösning har jag ju munstycket en bit ifrån hennes ansikte, det är omöjligt att få henne till att sluta läpparna om munstycket och inhalera på traditionellt vis. Någon mask har vi inte till inhalatorn och Tuva är därtill livrädd för allt vad masker heter, så jag kan inte riktigt se hur det skulle göra saken enklare om jag fick tag i en mask. Simglasögon, kanske? Eller cyklop? Simglasögon låter bäst, då är ju näsan fri att inhalera också.

Natten till idag var en hostnatt, mitt pass, ända fram till tre på morgonen. Trots att vi puffat koksalt och tagit näsdroppar. Men så somnade hon hårt och skönt, till slut. Vi bar in henne till vår säng och bäddade med hennes tumle-kuddar så hon låg bekvämt och lite upphöjt med huvudet. Det var så mysigt! Jag kan inte minnas sist Tuva sov i vår säng. Anton sov mycket i vår säng när han var liten, och kommer förresten fortfarande ner varje natt och kryper ner hos oss, men Tuva var alldeles tvärtom. Hon sov helst och bäst i egen säng. Men inatt sov hon gott i vår. Hasse och jag kröp intill på varsin sida, snusade i det lockiga håret och smekte de mjuka små kinderna. Jag somnade gott till ljudet av hennes regelbundna andning, med hennes hand hårt sluten om mitt pekfinger.
I morse när hon vaknade klippte hon med ögonen och såg på mig.
– Mamma?
– Godmorgon, hjärtat.
Hon klippte med ögonen igen och vred sig åt andra hållet.
– Pappa?
– Ja, du har sovit i våran säng inatt.
– Muusit!

Mmm, det håller jag verkligen med om. Supermysigt!

Aj aj aj. Ömt. Bränner. Svider. Det här kommer inte kännas nåt vidare imorgon.
Linda jobbade ju ikväll, så Hasse och jag tänkte att vi skulle passa på att motionera lite tillsammans. Ikväll blev det Hasses förstahandsval vad gäller konditionsträning, nämligen cykel. Vi köpte ju nya cyklar i höstas men har inte hunnit använda dem så värst mycket. Idag använde vi dem lite för mycket, åtminstone jag.
Hasse föreslog en tur längs med Husbyringen, via svärmor och svärfar och hem igen via järnvägen. Vädret var varmt och skönt trots att vi inte kom iväg förrän efter 18, himlen var molnig och bar löfte om svalkande duggregn. Idealiskt för en cykeltur! Första biten var svårast, mina ben var stela och stumma sen Vårruset men när de blivit varma efter några kilometers trampande kändes det bättre. Vi svischade fram och bara njöt. Av farten, skogen, dofterna, ljuden, varandras sällskap.

Hasse har lite mer anpassad cykelutrustning än jag, eftersom han är gammal tävlingscyklist. Cykelskor och specialtrampor, vadderade cykelbyxor, cykelhandskar. Av erfarenhet vet han att dessa ting är en god idé och gör träningen effektivare och behagligare. Ungefär som jag och löpning. Bra skor är A och O i löpning, näst därefter kommer kläder i funktionsmaterial. Bomull är bannlyst.
Nåväl. Jag är löpare, Hasse är cyklist. Han har cykelutrustning, det har inte jag. Men det tänker jag ändra på efter aftonens lilla utflykt! Snudd på 3 mil cyklade vi. Hasse frågade med jämna mellanrum om allt kändes bra, gav tips och råd om hur jag kunde cykla effektivare, mera skonsamt för kroppen, utnyttja backar och ta hjälp av kroppstyngden. Han var lite bekymrad över det faktum att jag hade vanliga löpartights, helt utan vaddering i grenen, men jag kände inte av den ökända bak-värken man hör talas om vid långa cykelturer. Efter cirka två mil stannade vi till hos svärföräldrarna för att sträcka på benen och säga hej. Det var en dum idé. Vid det laget hade min rumpa domnat bort, den gjorde inte ont eller så, den kändes bara inte överhuvudtaget. När vi sträckt oss färdigt och skulle iväg igen hade den plötsligt ökade blodförsörjningen till min rumpa återgett mig känsel i nämnda kroppsdel. Aj aj aj. Det sved, brände och var ömt hela sista milen hem. Jag tog varje chans att stå upp med böjda ben för att avlasta den arma ändan, men efter att ha cyklat så långt orkade inte benen hålla upp mig längre stunder.
Så…cykelutrustning står just nu högt upp på inköpslistan. För det var härligt att cykla! Det brädar inte känslan av ett långt, bra löppass men det hamnar nästan på delad förstaplats!

Större delen av dagen har dock tillbringats på sjukhuset. Vi pratade med Tuvas läkare igår som tyckte att vi skulle fara in till barnakuten idag och ta lite prover för att se vad vi kan göra. Hon var tapper, vår lilla Fjäril. Hon vet så väl vad människor i vita kläder betyder och hon gillar det inte alls. Tack och lov behövde bara ett endaste litet blodprov tas idag, i fingret, så det var snabbt över. Men de två proven som togs i näsan var nästan värre. Men en lång tops-aktig sak petade sköterskan försiktigt långt in i Tuvas näsa för att samla bacillusker till proverna. Det såg inte skönt ut, och Tuva skrek högt i protest, grät de största tårar hon kunde frambringa. Hemska, hemska sköterska!
Men hon blev förlåten, förstås. Tuva förlåter väldigt snabbt. Som lön för sitt tapperhet belönades Fjärilen med en vacker ring, lila med lite glitter i, formad som just en Fjäril. Och sen kom det bästa av allt, nämligen att få åka hiss! Flera gånger! Först upp till röntgen, sen ner igen. Sedan ner till Barnavdelningen och upp igen! Tjohoo! Det killade så gott i magen på henne att det lyste i hennes ögon och smilet spred sig från öra till öra.

Tuva var skeptisk när vi kom till röntgenavdelningen för att röntga lungorna, men slappnade av när hon förstod att här skulle ingen stickas eller peta henne i näsan. Här behövde man bara ligga lite still under den stora lampan och sen var det klart. Skönt!
Sista anhalten var sjukgymnasten. Vi skulle träffas för att se om det fanns något mer man kunde göra från sjukgymnastiken för att hjälpa till med hostan. Men näe, vi gör ju redan allt vi kan och vet hur vi ska bete oss. Men det var trevligt i alla fall, sjukgymnasten är härlig och Tuva fick avsluta sjukhusdagen med att rulla runt i den lilla gymnastiksalen, kasta boll och hoppa studsmatta. Vips så var alla dagens tråkigheter raderade, kvar fanns bara solsken och skratt.

Proverna då? Tja, de gav inga direkta svar, vilket i och för sig är bra. Lungröntgen visade torra fina lungor vilket i sin tur skvallrar om att hjärtat har det bra i lilla kroppen. Snabbsänkan var normal, så inga infektioner tycks härja omkring. De två näsproven, kikhosta och mykoplasma, dröjer några dagar att få svar på. Med oss hem fick vi en liten kur kortison som förhoppningsvis ska göra susen. Jag håller tummarna så hårt att de börjar bli blå för att det gör susen. Tja, egentligen gav dagens sjukhusbesök inga nyheter. Och i Tuvas fall är det bra nyheter! Ingen annalkande lunginflammation, inget hotande lungödem och inga andra läskiga konstigheter. Skönt!
Nu tar jag mina blåa tummar och kryper ner i sängen, och hoppas på att få ligga kvar där. Hela natten!

Sitter vid köksbordet och försöker hålla ögonen öppna tills Linda kommer. En halvtimme kvar. Gäääsp…

Vaknatt. Igen. Fy fan vad less jag är nu. Räknade efter lite i almanackan, hostan har hängt med i 8 veckor. Som jag säkert kan minnas, det är möjligt att det egentligen är ännu längre. Nu är jag desperat, måste ringa farbror doktorn och fråga om råd, nånting måste göras. För min del är det väl ingen större fara, jag blir lite mör och stingslig men det försvinner när jag får sova ett par timmar på dagen. Men för Tuva då? Hon sover ju i princip ALDRIG på dagen, och sover man då även ganska taskigt på nätterna så blir det liksom inge bra. Mat och sömn är grundläggande för vår hälsa och vårt välbefinnande och Tuva ligger verkligen back på det där med sömnen…
Det känns som om själva förkylningen inte är kvar längre, allt slem och snor är alldeles klart. Det är bara som om hostan blivit mer eller mindre kronisk. Allergi, var det någon som föreslog. Men då borde man väl snora och slemma hela tiden, inte bara på nätterna? Suck, jag vet inte.
Antagligen blir det en kortisonkur. Vilket inte heller känns så lustigt, det sätter man bara in när det verkligen, verkligen behövs. Och helst inte då heller. Men nu känns det som om det verkligen, verkligen behövs. Tuva har missat alla sina aktiviteter under en ohyggligt lång tid, det måste vara urbota skittråkigt att bara gå hemma hela tiden. Men så fort hon anstränger sig så blir det minst 2 vakna host-nätter som följd. Ridningen, simningen, förskolan…allt ligger på is i väntan på att hostan, som aldrig släpper, ska släppa. Det känns så TRÖSTLÖST!!

Jag känner mig maktlös. Mitt mamma-hjärta värker. Om det varit ett skrapat knä, hade jag blåst på det och satt på ett rosa HelloKitty-plåster och vips hade allt varit bra igen. Gud i himmel, vad jag önskar att det varit ett skrapat knä. Det enda jag kan göra för hostan är att köra inhalatorn. Den hjälper förvisso lite grann. Men bara lite. Jag får inte ge hostdämpande så att hon kan sova på nätterna, för det göra allt värre och farligare än vad det redan är. Jag får inte ge slemlösande på dagen så att hon kan hosta ur sig medan hon är vaken, för det kan göra allt värre och farligare än det redan är. Men jag FÅR hålla om, stryka över kinden, ömt blåsa bort svettpärlorna från hennes lilla panna, fånga slemkräkorna och torka snoret. Alltid nåt.

Är just hemkommen från Vårruset i Gävle, sitter i soffan och känner mig helnöjd med mig själv. Jag har ju inte kunnat springa på väldigt länge på grund av den här envisa förkylningen som härjat runt i familjen, så jag var beredd på håll och blodsmak efter en ynka kilometer. Men när jag sprang över mållinjen hade ingetdera infunnit sig ännu!

Fem kilometer springer man i sitt eget tempo och blir rikligt belönad när man kommer i mål. Sponsorerna av kalaset delar ut varuprover och är man ett lag om 6 personer bjuds man dessutom på picnic efter loppet. Min förhoppning var att klara halvmilen på 35 minuter eftersom jag var så otränad, men jag klockade in på 33.57! Förvisso sprang jag sista biten som en galning när jag insåg att jag hade chans att ta det på under 34 minuter, men ändå!

Jag vet inte riktigt vad det är med Vårruset som gör det så vansinnigt roligt. Stämningen är helt enkelt på topp när 5 000 tjejer gör sig redo för att rusa genom Gävle tillsammans. Alla kan vara med, gammal som ung och efter egen förmåga. Det kokar av spänning och förväntan i startområdet, humöret är på topp oavsett hur du kände dig när du satte dig i bilen för att åka dit. Man får en liten kick, helt enkelt!

Med mig hem har jag den årliga medaljen, i år med tjusigt rosa band. Man blir fånigt stolt över den där medaljen, egentligen har man ju inte vunnit nåt särskilt. Eller så är det just precis vad man gjort, vunnit för egen del. Slagit ett slag för den egna hälsan, 5 kilometer är inte fy skam. För mig blir det alltid en liten nytändning, jag älskar att jogga men efter ett motionslopp älskar jag det ännu mer. Det är en obeskrivligt skön känsla att springa över mållinjen oavsett hur kort eller långt man sprungit. Benen spritter redan av lust inför nästa joggingtur, jag har fått nytt spring i benen!

Åh, herre min skapare vad skön den här fåtöljen var just idag. Den liksom kramar och omfamnar sådär oemotståndligt och avlastar varenda liten muskel, den riktigt viskar ”hos mig kan du vila”. Eller så är det bara för att jag är helt och fullkomligt slut som den känns annorlunda just idag. Vilken dag!

Jag har förberett Antons kalas både länge och väl, ändå blev det full stress idag när kalaset skulle gå av stapeln. Tårtan gjorde jag halvfärdig igår, den var fylld och klar och väntade bara på dekorationerna och smörkrämen som skulle hålla fast dessa. MMF:en som skulle utgöra dekorationerna gjorde jag färdig igår, idag skulle den bara färgas, formas och fästas. Busenkelt. Not.
Jag började med att färga in MMF:en, vilket låter enkelt. Det är det inte. Jag knådade som en galning medan svettpärlorna trängde fram i pannan. Det vägrade bli grönt, det blev bara randigt hur jag än bar mig åt. Först när jag tänkte börja panikgråta gav den jädra massan med sig och sög i sig den gröna färgen.
För att fästa MMF:en på tårtan svängde jag ihop en smörkräm och smälte choklad för att smaksätta med. Just som jag hällt chokladen över smörkrämen förkunnade Tuva att det var dags för ett akut blöjbyte…jahapp, det var bara att släppa allt och rusa in med henne till skötbordet för att sanera henne helt och fullt. Under tiden stelnade den smälta chokladen till små chokladflingor, det blev en ganska grynig smörkräm kan jag meddela. Men det fick lov att gå, vi hade inte tid för några omtagningar!
Den vita MMF:en betedde sig om möjligt värre än den som färgats grön, jag kavlade, den sprack, jag knådade, kavlade, den sprack. Just som jag var på gränsen till ett nervöst sammanbrott kom min käre make och föste, vänligt men bestämt, undan mig för att rädda tårtan och med den, hela dagen. När han kavlat den envisa massan smidig och sammarbetsvillig och dessutom till helt rätt mått gick han vidare till att göra chokladögon till den blivande svamp-tårtan. Tack, du räddade min dag!

13.00 skulle kalaset börja. 12.15 var vi på plats. I hejdundrande fart möblerade vi om, lade på StarWars-duk och slängde fram tallrikar, blåste ballonger, spred konfetti och serpentiner på bordet, blandade saft och lade upp kakor och bullar. Anton fick ansvaret för att placera ut frågorna till tipsrundan.
Vädergudarna var inte med oss idag, det ömsom regnar, ömsom hällregnar. Så det fick bli tipspromenad inomhus.
Klockan 12.45 började gästerna drälla in, det totala antalet landade på 9 istället för planerade 13. Paketen öppnades i hejdundrande fart och så var det dags för fika. Bullarna och kakorna försvann med fart och SuperMario-tårtan uppskattades den också.

När det var dags för tipspromenad utbröt smärre kalabalik. Jag pockade på, och fick, barnens uppmärksamhet för att förvissa mig om att alla visste hur en tipspromenad fungerar.
– Jaaaa!!! svarade de små grynen i kör.

Det visade sig att knappt hälften av deltagarna visste hur en tipspromenad fungerar. Den andra hälften hade alla fyllt i sina svar i rutorna för fråga ett och två. Nio kryss, på två rader. Svårt att rätta. Så sonens idé om att alla vinner var ju faktiskt rent genial! Jag läste frågorna innan prisutdelningen och alla barnen visste rätt svar, det var bara själva ifyllandet av svarstalongen det föll på…
Efter tipspromenaden utbröt vild lek i den hyrda lokalen. Jag lät dem hållas, det var trots allt en stor anledning till att jag hyrt lokalen. För att ge plats för spring och bus!
Anton och en av kalasgästerna slog läger vid ett bord för att bygga ihop de lego-kreationer Anton fått i ett av paketen medan resten av barnen under vilda skrik lekte ”Lejonet kommer”.

Höjdpunkten var nog ändå piñatan. Varje barn fick två slag, Anton började. Han tog i för kung och fosterland men piñatan klarade sig oskadd. När barn nummer 3 slagit sitt sista slag gav upphängningen upp och piñatan föll till golvet. Fortfarande hel. Barnen slog för allt vad tygen höll, men höll det gjorde även mitt mästerverk i papier maché…
När alla fått slå två omgångar vardera fick Anton tillåtelse att helt fritt våldföra sig på piñatan. Jag skrattade så jag höll på att pinka på mig medan han slog så svetten sprutade. Efter många om och men gick det så äntligen hål på åbäket och barnen kunde kasta sig ner bland godsakerna. När alla roffat åt sig av vad som fanns upptäckte de att piñatan också innehöll konfetti. Barnen sprang iväg för att lägga ifrån sig godiset, sedan gav de sig i kast med att samla så mycket konfetti som möjligt i handen och kasta det i håret på varandra! Om och om igen.
Jätteroligt, tyckte barnen. Urkorkat, tyckte jag när kalaset var slut och allt som återstod var städningen…

När jag, efter två timmars kalas och en timmes städning kom hem var jag mörare än…tja, mör. Döm om min förvåning och överraskade glädje när jag upptäckte att världens underbaraste människa, tillika Tuvas assistent, hade plockat undan och gjort fint härhemma medan vi var borta! Bänkarna i köket var skinande rena, all disk inplockad in diskmaskinen, inga dammtussar på golvet, dammet bort-torkat från TV-bänken, till och med handfatet i badrummet var avtorkat! Du är bara för underbar, Linda. Tack, oändligt tack!

Nu sitter jag här och bara sitter. I trygg visshet om att det är ett år kvar till nästa gång!

Vår store prins fyllde 8 år idag!

På födelsedagen får man VIP-behandling, full bestämmanderätt över dagens meny och självklart stanna uppe lite längre (fastän det är skoldag imorgon). Jag var inte i form för att ge honom all den VIP-behandling jag tänkt, men sonen var väldigt nöjd med dagen ändå. Klockan sju var det uppstigning och frukost, varm o’boy med 19 mini-marshmallows å marmeladmacka. Sedan iväg till skolan, där fröken tydligen glömt bort att det var Antons födelsedag, men han påminde henne och blev uppvaktad med sång i klassrummet.

Min tanke var att hämta sonen lite tidigare än vanligt, ta hem honom till ett ballongpyntat hus och bjuda på det mellis han beställt på förhand: nyponsoppa och mandelbiskvier. Självklart fanns även kakor och bullar till hands. Men…eftersom jag haft vaknatt utnyttjade jag tiden till att sova, sova, sova. Det bidde inget pyntat.  Men för Antons del kvittade det lika, han var ju inte medveten om min plan. Hans eftermiddag blev så kanon den bara kan bli, för bästa kompisen kom och lekte! Nilla & Raie kom för att uppvakta, men det hade sonen inte alls tid med. Inte heller hade pojkarna tid för vare sig nyponsoppa eller bullar å kakor. De var helt upptagna med sitt!

När bästisen strax före middagstid for hem igen bjöd jag Anton på den stående födelsedagsmiddagen: pannkakstårta. Jag vet inte hur många år i rad vi ätit det på hans födelsedag. Men vill dagens prins ha pannkakstårta, så ska han också ha pannkakstårta! Eftersom det inte blivit nåt fika för sonens del så lyxade vi till den med att skriva ”Anton 8” med chokladsås och dekorera fint med NonStop. Mums!!

Det ”riktiga” kalaset för släkten har vi på lördag, men han har fått presenter och uppvaktning idag också. Av oss och farfar fick han en studsmatta! Den förra hade gjort sitt och var i uselt skick, så den for på tippen i höstas säsongen var över. Den nya är till sonens stora glädje mycket större! Han fick den redan i lördags, faktiskt. För att han skulle hinna hoppa lite i helgen. Tur var väl det, för idag har vädret varit uselt!
När Anton skuttar runt på studsmattan och leker sina invecklade fantasilekar vill han gärna ha lite bollar på studsmattan. Varför vet jag inte riktigt, de ingår i leken på nåt vis. Han har en fotboll, men en boll räcker tydligen inte så min pilatesboll har också letat sig ut på studsmattan. Idag fick han en alldeles egen pilatesboll som dessutom matchade studsmattan färgmässigt, så jag fick tillbaks min. Tack!

Vad mer? DVD-filmer, tidningar, godis och en actiongubbe ur G-force gänget. Han är helnöjd. Att det kommer fler presenter på lördag har han inte ens reflekterat över. Just nu ligger han och snarkar i sin säng. Jag kan inte vara helt säker, men jag tycker han ser längre ut idag än vad han gjorde igår. Min 8-åring. 8 År!! Jag tror att jag ska gå upp, lyfta på täcket och titta lite på hans söta små fötter. Det känns som om det inte står på förrän det sticker ut ett par håriga 43:or istället för de där söta små fötterna…

Nu finns lite bilder från London i galleriet!