Tja, bra jäkla nära i alla fall. Jag har sytt. På symaskin. Och det gick bra. Kors i all sin dar.
Mina nära och kära vet hur det brukar gå när jag tar fram symaskinen. Sist lade den av helt och hållet, antagligen i ren självbevarelsedrift, haha!
Jag är verkligen uruselt kass på att sy. Till och med vanlig raksöm är ju skitsvårt, för att inte tala om hur knepigt det är att lyckas dra tråden rätt genom alla kringelikrokar till att börja med för att det överhuvudet ska gå att sy. När man väl har lyckats fippla in tråden där den ska vara och lyckats fiska upp den motsträviga undertråden, då kan man ge sig sjutton på att det halvvägs igenom den söm man är i färd med att sy tar slut på undertråd. Alternativt lägger maskinen av så att man fastnar mitt i tyget.
Jag har en gammal symaskin, men jag gillar den. Eftersom jag  endast (knappt) behärskar raksöm skulle det kännas ännu mer skrämmande om jag hade en ny, modern symaskin. Näe, jag älskar min gamla Husqvarna 2000 som jag fått av svärmor. Vi passar bra ihop, även om vi sällan fungerar ihop.

Idag sydde jag gardiner. Julgardiner, närmare bestämt. Det visade sig att de inte klarade tvätten så bra sist. De hade krympt, tyvärr inte lika mycket. Jag har panelgardiner, ett par ljusa och ett par mörka som hänger tillsammans. Det blir alltså fyra gardiner i köket och fyra i vardagsrummet. Och när jag igår strukit dem och hängt dem på plats hade jag alltså gardiner i åtta olika längder. Det såg bara för taskigt [ tääskit’ ] ut. Så jag tänkte ta till mitt vanliga knep för att undgå sömnad. Den här helt fenomenala produkten som man stryker upp gardinerna med! Det blir som ett klister som håller upp gardinen lika bra som tråd. Det fina i kråksången är att det går att dra isär och sy ihop gång på gång, så om man vill ha en annan längd på gardinerna är det inga problem!
Jag hade slut på ”stryktråd”…suck. Bara att pallra sig upp till skrubben, gräva sig längst in i mörkret och släpa fram det gamla aset. Symaskinen, alltså. Som av ett under hade jag både tråd och undertråd där i rätt färg, bara att tuta och köra. Det skönaste av allt var att jag hittade den gamla instruktionsboken i ett fack på symaskinslådan som jag inte tänkt på förut! Steg för steg med pedagogiska bilder, jag kunde nu sy som en gud!
Nu hänger där åtta alldeles perfekta julgardiner och förgyller kök och vardagsrum! Herregud, vad jag är bra.
Ödmjuk är jag också!

Vi har en vägg här i vardagsrummet som har gapat tom länge. Vi har liksom inte vetat vad vi ska göra med den. Vi har tre gråa väggar i vardagsrummet och en svart fondtapet. En grå vägg pryds av de nya fönstren vi satte in i somras. En annan pryds av stora canvastavlor av de bilder Juliana Wiklund knäppte på oss. Och en vägg har bara gapat tom.
Så, häromveckan när vi var förbi Gallerix, så såg vi det. Väggordet.

Amor Vincit Omnia. Kärleken övervinner allt. Lite klyschigt, månne. Men just här, på vår vägg, hänger det alldeles rätt. För utan kärleken hade jag inte överlevt en sekund av det liv vi lever.
Kärleken till min son, min tappre krigare som snusförnuftigt förgyller varje dag med sina kloka tankar. Kärleken till min dotter, som lär mig något nytt varje dag. Om mig själv, om henne, om Livet självt. Mina barn har lärt mig vad kärlek är, vad den kostar och vad den ger.
Kärleken till min man, en kärlek som efter 10 år och många häftiga svängar på den väg som kallas Livet, fortfarande kan överväldiga mig så till den milda grad att jag brister ut i tårar.
Jag lever för dem, mina kärlekar. De, som alltid finns där för att trösta, stötta, dela skratt eller tårar, de som alltid ser det bästa i mig, alltid tror på mig och manar mig framåt som maka, mor och människa. De har aldrig delat på mitt hjärta, mina kärlekar. För var och en av dem har mitt hjärta växt till dubbel storlek, för att rymma ännu en kärlek.
Ibland frågar jag mig, hur ett enda, litet människohjärta kan rymma så mycket kärlek utan att brista? Svaret är förstås uppenbart och självklart. Det är DE som håller ihop mitt hjärta, med varsin hand mjukt  och varsamt kupat omkring det. Mina kärlekar.

Jösses nu har det nästan gått tio dar sen jag bloggade sist. Bloggtorka. Det är inte det att vi inte har haft nåt för oss, jag får bara inte fingrarna att flyga sådär över tangentbordet som de brukar när jag är inspirerad.
Frågade Zingo om han hade några förslag på bloggämnen…men han hade inget att tillägga.

Jag drömde en så härlig dröm häromnatten. En sån där dröm som får en att vakna med ett ”NEJ!” när klockan ringer, för att man vill få drömma den lite, lite till.

Vår goa vän Kristin ringde (i drömmen, alltså) och talade om att hon vunnit en tre-dagars vistelse på Selma Lagerlöf Spa för två och undrade om jag ville följa med henne. Såklart ville jag det! Kristin är en riktig turgumma, så att hon skulle vinna något dylikt är föga förvånande.
Vi for iväg och blev ompysslade och bortskämda i dagarna tre och när vi kom hem hade gänget från TV-programmet Välkommen Hem varit här!
Det första som mötte mig var en nyrenoverad hall! Fräscht i svart och vitt, precis som Hasse och jag pratat om. Borta var det kaotiska virrvarret av skor och jackor, ersatt av skräddarsydda lösningar för ordning och reda.
I badrummet var Tuvas väggskötbord borta (hon har växt ur det, benen hänger långt utanför) och istället stod där ett höj-och sänkbart skötbord, badkaret (som omöjligen får plats jämte ett höj- och sänkbart skötbord) var ersatt av välvda duschdörrar i glas med frostat mönster. Där vår hemska, ovala spegel suttit fanns nu en rektangulär spegel i kaklet, det anskrämliga skåpet med tvättställ var väck och nu stod där ett sånt där tvättställ som jag är så svag för, rektangulärt som liksom står uppe på själva skåpet. Nya, fluffiga handdukar hängde på den elektriska handdukstorken som nu satt mellan den bedårande duschen och den sprillans nya toalettstolen. Våra två fula lampor (den ena är trasig) var nu ersatta med både punkt-, mys- och allmänbelysning.
Men det tog inte slut där! Nej då, på övervåningen fanns mer att skåda!
Hallen uppe hade piffats och målats och försetts med den TV-spelshörna vi länge tänkt göra däruppe. Kronan på verket var toaletten uppe, vår lilla gästtoalett med snedtak och den där fruktansvärda duschkabinen jag avskyr så innerligt. Den var nu ombyggd till en oas att koppla av i. Hela rummet var ombyggt till full takhöjd, i hörnet stod ett stort bubbelbad, kakelklätt, jämte det en skön rottingfåtölj och ett litet bord med sköna blaskor att vila ögonen på, nytt handfat med skåp och spegel och så lite gröna växter som gav rummet den där sista välkomnande touchen.
Så här långt in i drömmen hade jag fortfarande inte fattat att jag drömde…

Vänner och bekanta stod samlade i mitt vardagsrum, alla hade de varit med och hjälpt till (precis som i programmet) och längst fram stod Anton och Tuva med en enorm teckning de målat på vilken det stod ”Välkommen hem, mamma”.
Jag grät naturligtvis som en gris av lycka och tacksamhet medan programledaren förklarade för mig vilket hästjobb alla gjort för att hinna få det klart innan jag kom hem.
Hon (programledaren alltså) plockade upp en champagneflaska och sa:
– Nu skålar vi för familjen Kroghs nya, fräscha hem!

Glada tillrop och mumlanden utbröt, och just när korken flög ur flaskan med ett ”popp” samtidigt som samtliga i rummet utbrast ”välkommen hem” ringde min väckarklocka och ryckte mig ur min härliga dröm med ett:
– NEJ!!

Jag stängde snabbt av väckarklockan, kastade mig ner på kudden och slöt ögonen igen. Bara fem minuter till, jag ville bara njuta en liten, liten stund till av drömmen…men den var borta. Ville inte komma tillbaka. Så jag svängde benen över sängkanten, knatade ut i min orenoverade hall, in i badrummet och tittade in i den anskrämliga spegeln som fortfarande hängde på sin plats. Skit också. Jaja, drömma går ju…

Premiär av det grandiosa slaget har det varit idag, Tuva har varit på sin allra första hockeymatch! Och det i Tegera Arena till på köpet!
Hon har hört oss prata om Leksand och hockey många gånger, så när vi kungjorde för lilla damen att vi denna gång skulle åka hela familjen blev hon eld och lågor. Äntligen!
Men…det finns ju väldigt viktiga detaljer som inte får förbises när man går på hockey… Den viktigaste detaljen började hon prata, eller tjata, om redan igår och påminde mig flera gånger idag medan jag gjorde henne klar för avfärd.
– Mamma?
– Ja?
– Hocki!
– Mm, nu ska du få gå på hockey.
– Aa..töja!
– Tröja? Vad för tröja?
– Letsa´!

Damen ville naturligtvis ha en egen matchtröja i lagets sköna färger! Under resan till Leksand var hon tvungen att kolla ungefär var femte minut att vi inte glömt att vi skulle köpa en tröja åt henne när vi kom fram.
Sagt och gjort, det första vi gjorde vid ankomst var att styra stegen in på Starshop. Gissa om Tuva sken upp som en sol när vi lyfte ner tröjan från väggen? Näe, en sol räcker inte. Hon lyste som en hel jäkla supernova!
Fast…helt nöjd var hon ju inte…det fanns ju Leksands-mössor också…så det fick bli en sån också.

Jag hade rustat oss väl för matchen. Lite för väl kanske. Tuva var klädd för att klara en resa genom Lapplands mörkaste skogar en blåsig decembernatt, men vad gör väl det? Lättare att plocka av kläder när det är för varmt än att stå där och frysa utan möjlighet att ta på sig mera kläder! Hörselskydd var också nedpackade, men dem dissade Tuva direkt. Då hörde man ju inte allt tjo och tjim!
Spelet fängslade inte Tuva så värst mycket, men allting runt omkring fullkomligen trollband henne. Lamporna som tändes och släcktes, musiken, Leksands-klackens skönsång. Och isbilen. Eller vad det nu heter, den där maskinen som slätar till isen. Den var målad för att föreställa en buss, vilket Fjärilen fann hysteriskt roligt att titta på. Denna buss förknippade Tuva med det tutande ljudet som uppstod varje gång det blev mål, varpå Tuva stelnade till som en pinne, sprack upp i ett smil utan like och utbrast:
– Bussen! Tuuutaaa!!
Själva matchen var väl inte mycket att hänga i julgranen, Leksand var på hugget första tio minuterna, sedan falnade glöden. Men sista tio minuterna av tredje perioden tände Leksand till. Med samma imponerande kraft som hos en femöres smällare…
Fast resultatet är inte det avgjort viktigaste, ändå. Visst känns det lite extra skönt att gå ifrån arenan med en vinst för laget, kunna sträcka lite extra på sig så att matchtröjan syns ordentligt. Men vi hängde inte läpp idag. Det var en jättemysig kväll i alla fall. Det är hela grejen som gör det: myllret av människor, doften av popcorn och varmkorv, Leksands-klackens outtröttliga heja-ramsor och framför allt att få gå på en tillställning med hela familjen. Det var alldeles ljuvligt.
En eloge till arenan för handikapp-läktaren, som jag tyckte var kanonbra. Finfin sikt, lätt att både ta sig till och ifrån, gott om plats för både rullstolar och ledsagare. Dagens enda minus var väl att 80% av alla besökare betedde sig som om de aldrig sett ett barn i rullstol förut. De var tvungna att glo så ögonen höll på att ploppa ut när de såg Tuva, och när de sedan höjde blicken och såg att hon ledsagades av ett närapå skalligt kvinns trillade de nästan omkull. Suck.
Men de uppvägdes av de andra 20%, som förvisso också tittade på Tuva, men med samma blick som de tittade på alla andra barn. Pluspoäng till er.

Nu är det två små troll som har somnat hårt och snabbt här i huset. Till synes väldigt nöjda med sin popcorn-och-läsk-familje-hockey-kväll. Och två nöjda och glada föräldrar som tänker följa barnens exempel!

Det är höstlov! Vi verkar ha etablerat en sorts tradition på loven, nämligen…att vara hängiga. Ingen vidare trevlig tradition, tycker jag. En vi gärna kunde hoppa över, men likförbaskat följer vi den.
Linda har varit på kurs idag och igår, så vi har fått ”klara oss själva” så att säga. Igår tog vi bara en riktig slapp-dag, gjorde inte många knop alls. Kändes rätt bra faktiskt. Men på kvällskvisten började Anton se väldigt hängig ut, hade ont i huvudet och kände sig allmänt olustig.
Idag var det habiliteringsbad för Tuva och gruppteori på ridningen för Anton. Jag vaknade och kände mig så outhärdligt trött, så där så att man funderar på om nåt är på tok. Men vi pallrade oss iväg till badet, Tuva och jag. Härligt, roligt, underbart. Som alltid. Men fem minuter innan vi skulle gå upp kom det. Trycket bakom ögat. Fasen också, migrän på gång. Ett rejält anfall, kändes det som. I Tuvas skötväska finns alltid en liten medicinburk innehållande två panodil, två ipren och två diklofenac (migränmedicin). Men idag hade vi ju inte skötväskan med oss. Vi hade badväskan. Tabletterna låg kvar hemma. Bråttom hem, alltså. När trycket i ögat kommer har jag ungefär en halvtimme på mig, sen kommer smärtan. Vi hann hem, jag tog av Tuva ytterkläderna, bytte blöjan, tog en diklofenac och gjorde i ordning hennes mat. Sen var det godnatt.
Anton var fortfarande hängig, han också. Så det blev ingen gruppteori för honom idag.
Nån som aldrig haft migrän kan nog inte riktigt förstå hur ont det gör. Det känns som om huvudet ska explodera, precis när som helst. Jag håller tryck emot pannan, för det känns som om den skulle spricka om jag släppte. I totalt mörker i sovrummet ligger jag medan Migränmonstret bankar skiten ur mig, rent ut sagt. Efter tre timmar hade inget förändrats. Tabletten tog inte. Minsta rörelse kändes som ett maratonlopp, varje dunk i huvudet kändes som om den skulle döda mig. Masade mig upp, tog en till diklofenac och två panodil.
Ingen effekt. Maken, min riddare i skinande rustning, stod inte ut med att se mig ha så där ont. Ringde vårdcentralen. Stängt i växeln. Då tog han hjälp av grannen som passade barnen medan han själv åkte till vårdcentralen och vägrade åka därifrån utan ett recept på starkare medicin. Och han fick tjafsa för det. Läkaren tyckte jag skulle åka till akuten, det kunde ju vara nåt annat än migrän. Jo, tjena. Jag har haft migrän i 27 år, jag kan symptomen rätt bra vid det här laget. Det enda som har förändrats är att diklofenac inte hjälper längre. Och en helkväll på akuten är inte det första man längtar efter när skallen håller på att gå i bitar.
Till slut fick han receptet i alla fall. Men då fanns inte medicinen på apoteket här i byn utan måste hämtas i Hedemora. Svärfar tog sin vita springare (eller sin silvergrå Passat) och gallopperade till undsättning. Klockan sex kom han med medicinen.
Då låg jag i sängen och funderade på om det var fysiskt möjligt att leva med bara ett halvt huvud, för  i så fall kunde ju Hasse kanske hugga av den halvan som gjorde så jävla ont åt mig. Klockan sju släppte värken. Hallelujah!
Nu sitter jag i soffan och känner mig som Tomas DiLeva, jag bara älskar hela världen. Och särskilt Elin, som passade barnen medan Hasse jagade bot för smärtan. Och Gunnar, som hämtade den åt mig. Och Hasse, som alltid är en klippa när det blåser och stormar.
Älskar, älskar älskar.