Pust! Idag har det julhandlats för kung och fosterland. Vi har planerat och pusslat, förlängt assistentens arbetsdag för att kunna fara iväg och julhandla utan barnen. Tur var väl det, vi har sprungit som yra höns upp och ner i Kupolen, ungarna hade förmodligen ledsnat på oss ganska snabbt om de varit med. Jag är en väldigt oorganiserad julshoppare, piper in i än den ena än den andra affären och så tillbaks igen. Man måste ju kolla utbudet, priserna och sen måste det jämföras med andra butiker inom räckhåll. Istället för att börja på övre plan och jobba oss neråt i de butiker vi ämnade besöka for vi liksom fram och tillbaka som flipperkulor mellan våningarna. Men vi fick tag i vad vi skulle, nästan.
Det var på hundarnas julklappar det föll, vi tänkte köpa nya hundsängar. Inte för att det är någon direkt panik, Zingos hundsäng börjar bli lite nött men orkar nog ett tag till och Idefix älskar ju sin transportbur med alla filtar och kuddar han kan stöka omkring med därinne. Den har varit hans trygghet så länge, därinne vet han att han får vara helt ifred men han kan ändå spana på oss och se vad vi gör. Men den sänglösningen är inte så vidare estetiskt tilltalande. En enorm, grå Biabädd med små hål och revor jämte en svart fyrkantig och onödigt stor transportbur. Idde börjar dessutom bli så trygg att han kan sova utanför den, tidigt om morgnarna hör jag hur han gäspar, sträcker på sig och smyger in i sovrummet (där det formellt råder hundförbud) och bäddar ner sig i överkastet som alltid glider ner på golvet. Så två lite mer storleksanpassade hundsängar stod på inköpslistan.
Sista anhalten var således DjurMagazinet, förutom sängar stod även lite tuggben och nån skojig leksak på önskelistan, och så en klapp till Nilla & Raies hund förstås, alla ska få paket på julafton. Men det bidde inga hundsängar….
Arizona är en stat i USA, solig och varm har jag för mig. Men det är också namnet på det lilla oplanerade inköpet…
När jag hämtat hem Anton från fritids idag fick han instruktioner om att gå upp och städa sitt rum, när han var färdig med det skulle han röja av en yta som var minst 56 cm lång och ganska bred. Trumpna muttringar och nedåtgående mungipor gjorde sonen sällskap när han med tunga steg gick uppför trappen, med ett löfte från mamma och pappa att den efterföljande överraskningen skulle vara mödan värd.
Efter väl utförd städning och iordningställande av den önskade ytan fick han gå in i tvättstugan, överraskningen stod på tvättmaskinen. Anton såg förbryllad ut när han såg den stora plastburen. Försiktigt gick han närmare och spanade in den, och där var hon. Arizona.
Jag hade nästan förväntat mig att sonen skulle hoppa jämfota och skrika av glädje, men det gjorde han inte. När han såg den gyllene lilla hamstern yrvaket kika ut ur sitt bo blev hans pepparkaksbruna ögon stora som tefat och alldeles blanka. Långsamt klippte han med ögonfransarna och försökte hålla tillbaka glädjetårarna, rösten stockade sig när han skulle prata.
– Vad…vad heter hon?
– Det får du bestämma, hon är din!
Wow, en alldeles egen livs levande guldhamster! Anton har noga och flera gånger gått igenom skötselanvisningarna för en hamster och sedan redogjort för bland annat mormor hur man bäst tar hand om Arizona. När han ringde henne frågade hon som vanligt hur det var med honom. Till svar fick hon:
– Bättre än någonsin! Jag har fått en guldhamster!