Snart finns det inga tänder kvar, häromdagen trillade ännu en!

Får jag bjuda på ett skratt så här i mellandagarna?
Igår bajjade Tuva två gånger medan Linda var här. När Linda åkt hem kom det ett lass till. Jag frågade lite förstrött medan jag tvättade Tuva:
– Men Tuva, vart kommer allt bajs ifrån?!
– Norge!

Pssst! Några nya bilder i galleriet också!

Ja, varför är julen alltid så himla god? Jösses, man börjar ju likna en julgris själv, rund å go och redo för slakt. Är det för att det går ett helt år emellan som man glömmer bort att man varje år lovar sig själv att aldrig mer äta så mycket mat på en och samma dag? För jag glömmer det då, varje år, lagom tills potatisen är färdigkokt.
Hur som helst har vi haft en alldeles perfekt jul, lugn och skön, (alldeles för) god mat och trevligt sällskap. Alla hade varit snälla och fått klappar, vilken tur! Tomten kom, till och med. Till Idefix stora fasa, han kissade ner hela hallen när tomtefar klev innanför dörren och sen skällde han hysteriskt hela kvällen om någon sa ”ho ho ho” som tomten gjorde när han kom. Läskig typ, den där tjockisen i röd plysch-pyjamas. Tuva var också lite skeptisk, hon verkade inte riktigt kunna bestämma sig för om tomten var spännande eller bara skitläskig. Men han fick en kram i alla fall, innan han gick, av en liten Fjäril med munnen format i ett stort, förvånat ”o”.

Julklappsskörden var lite mindre i år än tidigare år, men fortfarande lite för stor. Tuva blev alldeles yr i bollen av alla paket, Anton orkade nog inte heller riktigt registrera allt han fick. Han ville hellre leka med de paket han öppnat, än titta i de som fanns kvar under granen. Idag har han varit ute och provat den största julklappen, paketet han sneglade mest på. För att få det största är häftigast, struntsamma vad som finns däri. Det var ett par skidor! Jag var lite fundersam på hur han skulle reagera, praktiska paket går sällan hem hos en 7-åring, men han såg riktigt glad ut. De verkar ha gått bra också, han for ut med farfar för att prova dem och jag hörde inga klagomål när de kom hem, bara glada miner.

Fjärilen har just knoppat in, håller tummarna för en hel natts sömn. Hon och Anton har haft farmor och farfar för sig själva ikväll, då mamsen och papsen tagit med sig Nilla och Raie på bio. Men nu ska jag kolla vad John Blund visar för film under ögonlocken. Tack för idag, slut för idag!

Nu är de rent officiellt julafton! Klockan är 00.04! God Jul på er alla våra fina, underbara bloggläsare!!
Jag vill tacka för att ni följer oss, det är ni som gör den här bloggen till vad den är. Tack, tack!

Granen står grön och grann i stugan, klapparna fint staplade under den.
Tuva ligger i soffan och kastar slemspyor till höger och vänster. Nu börjar hon lessna rejält på den här infektionen, det kniper så hårt i mitt hjärta när hon gråter i sömnen när ännu en hostattack stör henne i drömmarna. Jädra skithosta, har den ingen barmhärtighet alls? Det är ju jul!

Men hur duven hon än är så vet hon vem som kommer imorgon. Alla. Kanske till och med tomten. Å paket blir det. Sånt har hon koll på, förstår ni.
Julkänsla lider vi ingen brist på, vi har redan fått så fina klappar att jag blir alldeles blödig. I onsdags hade vi julfika med Linda och fick klapp av henne. Ett presentkort på SF ! Så här stod det på kortet:
” Gå på bio. Jag tar barnen.”
Och jag grät som en gris, förstås. Jag vet ingen som bölar så mycket av tacksamhet som jag. Det är pinsamt, för jag gråter inte så där teatraliskt vackert som filmstjärnorna. Nej, jag gråter verkligen som en riktig lipsill. Helena Bergström kan slänga sig i väggen på den punkten (om ni nånsin sett henne gråta på film så vet ni vad jag talar om). Tack, snälla fina Linda. Du är så mycket bättre än bäst!

Ikväll har Bojan med familj varit här med klappar, superfina muggar som Ragnvald gjort. Dom är underbara, tack så hemskt mycket! Av fantastiska Anna Karlströms fick vi ett pepparkakshus. Varje år dyker hon upp här med en av sina härliga kreationer. I år såg det ut så här:

Imorgon blir här jul i huset, med mat och gott sällskap. Den vackraste klappen, den har jag redan fått. Ännu en jul med våra barn, båda våra barn. Ännu en jul med vår vackra Fjäril. Tack känns lite ynkligt…men jag vet inget större ord som passar.

Så, tack.

Anton hade en liten pratstund med Linda igår, medan jag var ute med hundarna.
Vi skulle fara in till tippen och göra oss av med en massa skräp så vi får plats med allt julskräp, och sonen ville inte följa med. Han tyckte att eftersom Linda var hemma med Tuva så kunde väl han också vara hemma. Jag gjorde mitt bästa i att försöka förklara skillnaden på en barnvakt och en personlig assistent, att Lindas jobb är att ta hand om Tuva och bara Tuva. Det tyckte sonen var väldigt konstigt.
Så när Linda frågade vad Anton trodde att mamma och pappa önskade sig i julklapp fick hon ett oväntat svar.
– En till assistent.
– Va? svarade Linda och funderade på om vi tänkte byta ut henne.
– Ja, som kan ta hand om mig. Det verkar ju konstigt om jag ska behöva göra illa mig för att få en egen!

Knasboll! Jag skrattade så jag höll på att pinka på mig när Linda berättade. En till assistent! Linda försökte låta bli att fnissa och erbjöd sig istället att vara barnvakt någon gång om Anton ville det. Han nöjde sig med den kompromissen.

Inte nu igen… lilla Fjärilen är förkyld igen, dunderförkyld. Det bubblar och rosslar i lilla bröstkorgen, snorar i näsan och rinner från ögonen. Lilla stumpan, som just hade blivit frisk.
Vi har kollat på natt-TV, hela natten. I och för sig var det faktiskt nåt värt att titta på inatt, det hör till ovanligheterna. Hajen III och IV, det är grejer det. Nostalgitripp så det står härliga till.
Hostan, snoret och kräkset höll låda tills natten övergick i morgon, kl 6 slumrade vi till och sov en timma innan nästa slemkräka väckte oss. Jag är fascinerad över hur snabbt jag kan få upp spy-påsen och handduken i händerna från sovande…
Trots den snudd på totala sömnbristen så har Tuva inte sovit under dagen. Vilat, men inte knoppat. Jag var inte fullt lika uthållig utan gick och sov före lunch. Klockan är nu 21 och en utmattad liten Fjäril ligger lugnt och snusar bredvid pappan på soffan, det visslar lite i näsan men än har inte slemmet kommit igång. Jag hoppas hon får sova länge, länge innan det täpper till. Det behöver hon.

Inte just nu i alla fall, jag höll på att få hjärtattack när vi kollade på nyheterna kl. 22.00

Det uppmanades visst till bojkott av juleljusen i eftermiddags, men det hade jag ju ingen aning om då. Jag protesterar nu istället. Ganska fånigt, Dala-kraft skiter nog högaktligen i att jag släckte ner och satte mig i mörkret klockan elva på kvällen. Men det får en att tänka efter lite grann. Vi tar det så för givet, att de där två hålen i väggen ska ge oss ljus och värme i obegränsad mängd. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag konsumerar el utan större eftertanke. Jag torktumlar, för att inte tvättberget ska hinna växa sig alltför högt innan jag kan slänga i nästa maskin. Jag lämnar TV:n på fast jag går ifrån den (vilket retar gallfeber på min man). Jag kan låta fönsterlamporna lysa hela dagen.

Jag är en hemsk, icke-miljömedveten människa!

Det får väl bli en ambition för det nya året, lite mer koll på hur mycket el jag gör av med egentligen.

Appropå nåt helt annat så har det droppat in förfrågningar om min bok lite nu och då. Den är ju som bekant alldeles sopslut, vilket glädjer mig. Från början var den bara tänkt att sälja i 100 ex, till vänner och släktingar. Det värmer i hjärtat att så många totala främlingar velat dela vår resa med Fjärilen. Just nu är inga nytryckningar planerade, men man ska aldrig säga aldrig! Om jag bara kunde vara stupsäker på att sälja 100 böcker till skulle jag låta trycka upp dem fortare än kvickt!
Det är ju finansieringen det faller på, jag tar en stor ekonomisk risk varje gång jag trycker en upplaga med det förlag jag använt mig av hittills. Ingen som råkar känna någon, som känner någon, som jobbar på ett stort, trevligt förlag som kan tänka sig stå för tryckkostnaden utan motkrav?

Ni skulle se henne! Tuva alltså. Hon har en fullkomligt enorm glugg i nederkäken, två tänder tappade hon för ett bra tag sedan och de permanenta tänderna kan bara skymtas under tandköttskanten. Igår tappade hon de två tänder som flankerade denna glugg. Eller, hon fick lite hjälp att tappa dem.
Det var igår kväll när hon skulle försöka bita mig lite ömt och kärleksfullt i fingret, som jag upptäckte att samtliga fyra tänder som slöt sig om mitt finger faktiskt var lösa! Två av dem var alldeles för lösa, så vi gick till förste Tandutdragare pappa Hasse. Vi törs inte låta dem sitta till de faller ut självmant, utan hjälper henne när de hänger så pass löst att de är redo för att komma ut. Tänk om hon skulle tappa dem i sömnen och dra ner dem i lungorna? Jag är ingen medicinsk expert, men jag har för mig att lungor inte gillar främmade föremål som till exempel mjölktänder…
Jag försökte få en bild på den tjusiga gluggen, men damen ville inte posera.

Det är alltid Hasse som fått hjälpa till när barnens tänder blivit lösa. Jag vet inte varför, men av någon outgrundlig anledning tycker jag att lösa tänder är vedervärdigt. Det krullar sig i hela kroppen, från tårna till örsnibbarna, när jag ser en tand som är lös. Anton har utnyttjat detta för att plåga mig lite när hans mjölktänder börjat trilla. Stolt har han kommit fram och vickat på tanden i fråga, än hit och än dit.
– Titta, mamma den går nästan att snurra på!
– Mmm, titta….uärrrk!!!!

Då kan ni bara tänka er hur rysningarna for fram igenom kroppen när jag till min fasa upptäckte att Tuva hade FYRA lösa tänder igår! Blääää!!!!

Igår var det lussefirande i Antons klass, de var så duktiga allihopa. Sjöng som små änglar. Flickorna stod som små ljus och pressade hårt samman sina händer i sina allra bästa Lucia-poser medan pojkarna rörde sig som om de hade en hel hord myror i tomtebyxorna. Urgulligt.

Fast jag får väl erkänna att jag inte sett endaste en idag. Lucia alltså. Det har liksom gått oss förbi av någon underlig anledning.
Vi var hos grannarna igår på litet julbord och glöggkväll, en nyligen upprättad tradition som vi ska försöka hålla liv i. Det var jättemysigt, tack för god mat och utomordentligt trevligt sällskap Ulla och Håkan!
Det blev inte så jättesent, barnen var trötta och signalerade att det var dags att gå vid elva-tiden. Eller ja, Tuva sa att hon var trött. Anton hade redan somnat på Ullas soffa!
Sonen sov gott ända till klockan fem på morgonen, fast inte på Ullas soffa förstås. I arla morgonstund tyckte han i alla fall att det var dags att kliva upp, så vi gjorde sällskap ner till vardagsrummet. Han lade sig på soffan under en filt och jag, som alltid blir hungrig som en varg när jag slår upp ögonen, gick ut i köket och bredde mig en macka. Anton hade somnat igen när jag var färdig, så vi knoppade gött fram till nio där på soffan.
Sådär loj har vi varit hela dagen, haft riktigt söndag och gjort så lite som möjligt. Fast ett bullbak har jag hunnit med, lussekatter kan jag bara inte göra så det fick bli saffransbullar med mandelmassa istället. Mumsfillibabba!
Sanningen är den att jag tänkte köpa såna dära bake-off lussekatter på ICA men dom var ju slut, förstås, så ville jag ha nåt saffransbröd på Luciadagen fick jag ju vackert sno ihop det själv. Tur var väl det, för vi blev fullt fikabord här på kvällskvisten med farmor och farfar, Rickard, Hasse, jag, Anton och Tuva.

Asch då…jag som trodde att jag lyckats söva lilla fjärilen… Just som jag lade ner henne i sängen ringde den j-vla telefonen. Mitt fel, jag hade missat stänga av ljudet på en lur (vi har tre). Hon slog upp sina stora bruna ögon och blängde på mig, men sa ingenting när jag tassade ut ur rummet. Ibland kan det hända att hon somnar om. Men idag är visst inte ”ibland”…

Idag var det en ridlektion med lite riv och action! Jag var trött som få när Anton och jag satte oss i Lilla Röda Faran och styrde kosan mot stallet, med blev pigg när det började hända oväntade saker i ridhuset. Barnen red som vanligt i inte så värst prydligt led runt i ridhuset. Dagens övning bestod i ritt över cavaletti-bommar (alltså, helt vanliga bommar som man bygger hinder av men som på det här stadiet ligger i spånet).  Först i skritt, vilket gick alldeles lysande bra för alla ryttarna. Det knepiga är inte att ta sig över bommarna utan att lyckas stå i lätt sits, vilket är knepigare än vad benämningen kan missleda dig att tro. Det är svårt att rida lätt.
Några av ryttarna i gruppen behärskar det alldeles galant, några inte. Anton räknas till inte-gruppen. Han försöker verkligen, men lyckas liksom inte få till det riktigt. Det blir mera ett rytmiskt skumpande som måste kännas enerverande för både Anton och hästen. Jag är alltid lika nervös att sonen ska luta sig för långt framåt när de ska stå i lätt sits längre sträckor, och liksom rulla likt en liten köttbulle över hästens hals och landa framför. Än så länge har det tack och lov inte inträffat.

Men idag fick han ta till lite cowboy-tricks för att hålla sig kvar på hästen. En liten flicka kom in på läktaren när lektionen hållit på i 10-talet minuter. Med sig hade hon en hund, vilket är ett aja-baja att ha med sig in där. Till en början satt både hon och hunden lugnt och tittade på hästarna, men snart fick flickan (som var runt 8 år) myror i brallan och började leka på läktaren med hunden i släptåg. Just som Anton kom och travade förbi läktaren hoppade flickan från en bänkrad till den nedanför och det blev bara för mycket för stackars Pandy (som Anton red på). Han gjorde en krumbukt mitt i travsteget och det var omöjligt att avgöra om han tänkte stegra, sparka bakut eller börja skena. Han kastade sig vilt åt sidan och tog några galoppsteg.
Tusen scenarior hann naturligtvis fara genom huvudet på mig, men jag visste att jag inte skulle hinna agera innan nåt av dem inträffade. Anton skulle trilla av, på endera sättet. Jag kunde bara hoppas att han landade mjukt och ur vägen för den skrämda hästens hovar.
Ack, vad jag bedrog mig. Sonen trillade ingenstans. Han greppade snabbt både tyglar och manen på hästen, tryckte ner hälarna i stigbyglarna och slog i bromsen. Här skulle varken stegras, sparkas eller skenas. Stopp och belägg.
Hästen lydde snällt och tvärnitade. Först då såg Anton lite skrämd ut, när han fått pejl på situationen.
I samma ögonblick hann ridläraren fram och tog för säkerhets skull tag i tyglarna medan hon hurtfriskt försäkrade sig om att Anton var okej.

Gissa hur stolt jag var just då? När min smala, lilla 7-åring satte en fyrbent best på flera hundra kilo på plats i vad som hade kunnat sluta i katastrof? Mmm…stolt som en tupp! Det är min Anton det! Cowboy-Anton!

Pust! Idag har det julhandlats för kung och fosterland. Vi har planerat och pusslat, förlängt assistentens arbetsdag för att kunna fara iväg och julhandla utan barnen. Tur var väl det, vi har sprungit som yra höns upp och ner i Kupolen, ungarna hade förmodligen ledsnat på oss ganska snabbt om de varit med. Jag är en väldigt oorganiserad julshoppare, piper in i än den ena än den andra affären och så tillbaks igen. Man måste ju kolla utbudet, priserna och sen måste det jämföras med andra butiker inom räckhåll. Istället för att börja på övre plan och jobba oss neråt i de butiker vi ämnade besöka for vi liksom fram och tillbaka som flipperkulor mellan våningarna. Men vi fick tag i vad vi skulle, nästan.

Det var på hundarnas julklappar det föll, vi tänkte köpa nya hundsängar. Inte för att det är någon direkt panik, Zingos hundsäng börjar bli lite nött men orkar nog ett tag till och Idefix älskar ju sin transportbur med alla filtar och kuddar han kan stöka omkring med därinne. Den har varit hans trygghet så länge, därinne vet han att han får vara helt ifred men han kan ändå spana på oss och se vad vi gör. Men den sänglösningen är inte så vidare estetiskt tilltalande. En enorm, grå Biabädd med små hål och revor jämte en svart fyrkantig och onödigt stor transportbur. Idde börjar dessutom bli så trygg att han kan sova utanför den, tidigt om morgnarna hör jag hur han gäspar, sträcker på sig och smyger in i sovrummet (där det formellt råder hundförbud) och bäddar ner sig i överkastet som alltid glider ner på golvet. Så två lite mer storleksanpassade hundsängar stod på inköpslistan.
Sista anhalten var således DjurMagazinet, förutom sängar stod även lite tuggben och nån skojig leksak på önskelistan, och så en klapp till Nilla & Raies hund förstås, alla ska få paket på julafton. Men det bidde inga hundsängar….

Arizona är en stat i USA, solig och varm har jag för mig. Men det är också namnet på det lilla oplanerade inköpet…
När jag hämtat hem Anton från fritids idag fick han instruktioner om att gå upp och städa sitt rum, när han var färdig med det skulle han röja av en yta som var minst 56 cm lång och ganska bred. Trumpna muttringar och nedåtgående mungipor gjorde sonen sällskap när han med tunga steg gick uppför trappen, med ett löfte från mamma och pappa att den efterföljande överraskningen skulle vara mödan värd.
Efter väl utförd städning och iordningställande av den önskade ytan fick han gå in i tvättstugan, överraskningen stod på tvättmaskinen. Anton såg förbryllad ut när han såg den stora plastburen. Försiktigt gick han närmare och spanade in den, och där var hon. Arizona.
Jag hade nästan förväntat mig att sonen skulle hoppa jämfota och skrika av glädje, men det gjorde han inte. När han såg den gyllene lilla hamstern yrvaket kika ut ur sitt bo blev hans pepparkaksbruna ögon stora som tefat och alldeles blanka. Långsamt klippte han med ögonfransarna och försökte hålla tillbaka glädjetårarna, rösten stockade sig när han skulle prata.
– Vad…vad heter hon?
– Det får du bestämma, hon är din!

Wow, en alldeles egen livs levande guldhamster! Anton har noga och flera gånger gått igenom skötselanvisningarna för en hamster och sedan redogjort för bland annat mormor hur man bäst tar hand om Arizona. När han ringde henne frågade hon som vanligt hur det var med honom. Till svar fick hon:
– Bättre än någonsin! Jag har fått en guldhamster!