Det är höst, eller egentligen är det väl vinter? Sommartiden är i alla fall officiellt förbi, utemöblerna har liksom klockan ställts tillbaka. Idag borde vara måndagen på min tredje arbetsvecka sedan min sjukskrivning gick över från hel- till halvtid, jag borde vara på väg hem från jobbet nu. Sanningen är den att sedan jag började jobba igen, på halvtid, har jag varit på jobbet en enda dag. Den första dagen. 

Därefter var jag hemma med förkyld liten Lovisa i två dagar, sen blev jag själv förkyld och blev hemma resten av den veckan. Förra måndagen skulle jag till jobbet igen. Lovisa och jag hade en lugn, skön förmiddag och hade all tid i världen att göra oss klara, hon skulle leka med mormor medan jag jobbade mina fyra timmar. 

Allt var frid och fröjd, inga utlösande faktorer fanns så långt ögat kunde nå, ändå hände det. Ingen stress, inga folkmassor, inga påträngande ljudbilder. Helt utan förvarning; ingen hjärtklappning, ingen yrsel, inget tryck över bröstet. Jag hade satt Lovisa i bilstolen, stuckit bilnyckeln i tändningslåset och som en blixt från klar himmel fick jag himlastormande panik och ångest! Pulsen sköt i höjden, tårarna sprutade och jag skakade okontrollerbart i hela kroppen.

Bara att plocka ur nyckeln igen, knäppa loss barnet och gå in till maken, som fick hjärtsnörp av att se mig (han trodde att någon skadat sig eller dött, då får ni ett hum om hur hysterisk jag såg ut).

Jag ringde husläkaren, förstås. Så här kan jag inte hålla på, jag behöver hjälp och en plan av nån som har erfarenhet av utmattning. Jag har ”bara” upplevt utmattning denna enda gång (och det räcker bra för min del), jag vet inte hur man ska göra eller vad som är bästa behandlingen. Fortsätta jobba/inte jobba? Medicin eller annan behandling? Vad gör man?! Fick telefontid. En vecka senare. Men ”om jag mådde väldigt dåligt fick jag självklart åka till psyk i Säter”. Ja men tack då. Så antingen mår man bra nog att vänta en vecka, eller så behöver man en krama-mig-själv-tröja med knäppe på ryggen?

Så här är jag nu. Imorgon ringer läkaren, förhoppningsvis med en jäkla bra plan. Under tiden har jag hunnit bli varse om att en enda arbetsdag petade tillbaks mig till ruta ett. Hjärnan är havregrynsgröt. Tröttheten är tillbaks, den sorten som inte går att vila bort. Immunförsvaret är som bortblåst, hej och välkommen all världens höstbaciller! 

Men trötthet och en ständig känsla av att vara sjuk skulle vara  överkomligt om det inte var i  kombination med en väldigt trött hjärna…

Hasse och jag fick åka och göra ett akutinköp igår, då vår gamla tvättmaskin suckade, hostade till och gick i oåterkallelig pension. Vi for till Elon, vilket gick bra i alla hänseenden. Vi hittade en tvättmaskin och butiken är lugn och väldigt liten, så även en trött hjärna orkar handla där. Granne med Elon ligger Subway, så vi gick in där och petade i oss lunch, även det ett väldigt litet och lugnt ställe med få kunder. So far so good.

När vi ändå var i Borlänge ville jag gå in på Rusta och kolla efter en lykta till Tuvas grav, för hennes gravljus bara blåser ut hela tiden. Hittade ingen lykta där, så vi gick in på Clas Ohlson som ligger alldeles nära. Det är en rätt skojsig butik, där man kan hitta lite av varje. Vi delade på oss, Hasse och jag, eftersom vi gillar lite olika avdelningar i butiken. Han blev kvar någonstans mellan elektroniken och verktygen medan jag styrde mot heminredning och bakartiklar. 

Clas Ohlson är en rätt stor butik. Mycket prylar, skarp belysning, många kunder och mycket ljud. Börjar ni ana vart det barkar hän? Japp. Yrsel, skakiga händer, tryck över bröstet, tårar som bränner bakom ögonlocken. Fan. Inte här, inte nu. 

Jag hittade snabbt tillbaks till Hasse och behövde inte säga mer än ”jag är jätteyr”. Han lade en trygg arm om mig och lotsade mig genom butiken, till kassan och ut till bilen. Jag somnade av utmattning i bilen och var sedan trött som en zombie resten av dagen…

Vi fick i alla fall med oss en lykta hem, en fin och anspråkslös svart lykta som Flisan och jag ställt vid graven idag. När vi skulle tända ljuset fladdrade lågan, blev liten och hade svårt att ta sig till en början, minsta lilla vindpust hade släckt den.

– Vi får ge den lite tid, sa jag till Lovisa som nyfiket iakttog vad jag gjorde.

Efter en stund tog den sig, växte sig stark och spred lugnt sitt ljus i lyktan. Japp, jag får ge det lite tid…snart nog kommer min egen låga att lysa stark igen. Men det gör den inte riktigt än. Den behöver lite omvårdnad, lite skydd för att sluta fladdra, så att den kan ta sig. 

Jag får ge mig lite tid.

Det är åter den tiden på året, när det är dags att gå igenom familjens vinterkläder och göra inköpslistor så att vintergarderoben är uppdaterad i tid för att undvika att stå där med lång näsa och sommarjacka när Kung Bore sveper in över vårt avlånga land. 

Alla som har barn känner nog igen sig i den naiva förhoppningen om att fjolårets mundering säkert passar barnen en säsong till. Det gör den sällan. Barn har ju den lilla ovanan att växa. Periodvis värre än ogräs. Så gott som varje årstidsskiftning brukar innebära att inköp blir nödvändigt och i år var förstås inget undantag.

Jag försökte hålla mig för skratt när sonen försökte kränga sig i ett par tok för korta täckbyxor, en jacka som bara värmer strax nedan armbågen och ett par vinterskor som han bara fick ner halva foten i. Fjolårets vinterkläder. Han delade nog min naiva förhoppning, han gillar nämligen inte att shoppa kläder. Skor är än värre. Men eftersom mamma inte längre får klä sin tonårsson som hon vill så har gossen inget annat val än att vackert följa med till Kupolen. 

Jag var lite nervös faktiskt, eftersom dagen skulle innehålla många faktorer som jag har lite svårt för just nu; mycket folk, mycket intryck, stress och antagligen frustration. 

Efter att ha besökt bara två butiker fick jag ont…i plånboken. Alltså vinterkläder är ju svindyrt! De prislappar vi såg lämnade liksom inget utrymme kvar i budgeten för vare sig vinterskor eller täckbyxor…

Nåväl, efter bara tre timmar, ändlöst rännande och bara ett enda litet utbrott hade vi lyckats skrapa ihop en vintersvid som både sonen och mammans plånbok kunde gå med på. Sonen lämpades av hos gudmor för vidare äventyr på Snowcamp i Säfsen medan jag tog mig an utmaning nummer två: vintermundering åt Lovisa.

Det borde ju vara hur lätt som helst! Hon bär glatt vad för plagg jag än erbjuder och hon var för dagen hos mormor och roade sig, så jag kunde alltså shoppa i lugn och ro. Plättlätt, bara att köpa jacka, byxor, skor och vantar+mössa! Jo tjena…

Utbud fanns det ju, men det måtte ju vara guld i sömmarna. Vart jag än gick så kostade jacka och byxa minimum 800 spänn! Där det fanns billigare alternativ fanns det inte rätt storlekar…

Men skam den som ger sig, till slut hittade jag vettiga plagg med halvvettiga prislappar! 

Vid det här laget började hjärnan protestera rätt högljutt. Alla människor, alla ljud, alla synintryck i kombination med allt springande och letande blev lite för mycket. Men den här gången lyssnade jag på kroppen i tid. Det hann inte bli mer än ett smygande dunkande i huvudet, yrsel så lätt att den var knappt märkbar. Pulsen var dock väldigt märkbar, hjärtat rusade. Jag lämnade genast shoppingcentret, med min just köpta kopp rykande hett chai i handen, och satte mig i bilen.

Nej, jag åkte inte iväg! Trodde du det? När en ångestattack var på väg? Aldrig i livet, det vore ju lika illa som att köra full! Jag satte mig i bilen och blundade. Kände bilsätet mot ryggen, värmen från pappersmuggen i mina händer, hörde det dämpade ljudet av bilar utanför, tystnaden inuti bilen, kände hur pulsen sakta lugnade ner sig. Tio minuter satt jag där och bara kände. Och det funkade! Ingen ångest, ingen plötslig huvudvärk, ingen himlastormande yrsel! 

Sen kunde jag lugnt och fokuserat köra hem och hämta Lovisa, som glatt och väldigt uppskattande genast ville prova precis allt jag köpt åt henne, haha. 

Nu ligger jag i sängen och summerar dagen för mig själv. Inte jättesmart att åka iväg själv, kanske. Inte jättesmart att försöka få så mycket gjort på en gång, heller. Men jag känner mig ändå rätt nöjd! Förmiddagen med sonen var, på det hela taget, rätt trevlig. Och trots att eftermiddagen blev för mycket, så kunde jag kontrollera det! Sänder en tacksam tanke till min fina svägerska som tipsade om tekniken, den funkade! 

Ungarna är nu rustade för vinter; mission accomplished! 

Förra veckan var en stor milstolpe för Lovisa: hon fick äntligen börja i förskolan!! Som hon väntat och längtat! 

Hon har ju varit där och hälsat på förut, hängt med mig när jag skulle hämta eller lämna nåt papper eller bara visa mig så att inte kollegorna glömmer bort hur jag ser ut. Men i tisdags var det ”på riktigt” för Lovisa, allra första inskolningsdagen.

Hon älskade det! Susade iväg in och började utforska och leka innan jag ens fått av mig ytterkläderna! Vi var där tisdag och onsdag, på torsdagen fick jag gå iväg till personalrummet en stund, så Lovisa fick prova vara själv lite. Pedagogerna skulle hämta mig så fort Lovisa frågade efter mig. Efter dryga två timmar blev jag rastlös och orkade inte dricka mer kaffe och te, så jag gick tillbaka till avdelningen. 

Där hann jag se en skymt av Lovisa när hon kilade från toaletten mot lekrummet:

– Hej mamma! Jag har varit ute och lekt med grävskopan, nu ska jag äta mat!

Och så var hon borta igen, hihi. Inskolningen gick som en dans och lilla damen är mycket nöjd med att nu vara en förskoletjej! 

Säkert som amen i kyrkan är att förskolestart medför infektioner, och vi utgör inget som helst undantag. Fredag och måndag hann Lovisa vara på förskolan, idag är vi hemma och är förkylda. 

Jag hann jobba en dag också! Igår var det ju nypremiär för mig på jobbet! Det var en blandning av spänd förväntan och nervöst illamående som virvlade runt i magen när jag gjorde mig i ordning på morgonen. Jag hade ju min reaktion från förra veckan färsk i minnet, det var faktiskt riktigt läskigt när kroppen reagerade så väldigt starkt. Men gårdagen gick bra!

En timme i barngruppen och sedan APT på eftermiddagen. När jag varit på jobbet i tre av mina fyra arbetstimmar började det bli lite tufft. Jag kände hur hjärnan började koppla ner och det blev svårare att hänga med. Huvudvärken började smyga sig på. Men det gick bra!

Jag var helt urlakad när jag kom hem, hjärnan kändes som äppelmos men jag var väldigt nöjd och glad över att ha klarat en arbetsdag!

Idag har jag känt mig slapp som en disktrasa hela dagen, bara varit med Lovisa och låtit henne bestämma tempot. Mycket mys, lite bus, lite sagoläsning och en lång, skön tupplur. På eftermiddagen mobiliserade vi lite krafter och gick ut i höstsolen, tog några varv runt kvarteret med trehjulingen. Tog det lite piano, helt enkelt!

– Men imorgon ska jag till förskolan, visst då mamma?!

Jag kommer nog inte bli poppis imorgon när det går upp för henne att hon nog får ge sig till tåls nån dag till…

Det är 2:a oktober. Hösten är i full färd med att måla vårt avlånga land i de mest fantastiska färger, varje del av dagen är som ett skådespel. Solen som strilar genom blad i nyanser av gult, orange och rött, löv som singlar ner mot marken graciöst och stilla som ballerinor. Starka och kyliga höstvindar ruskar trädkronorna och avlöses i nästa sekund av smekande bris som ömt får löven att darra i lugnande rytmer. Dramatiska moln och piskande regn målar asfalten svart. Kylan kryper inpå, men solen vill ännu inte riktigt ge vika, den värmer än mot kinden. Jag älskar hösten.

Idag har varit en typisk sådan höstdag. Värme och stormande vindar om vartannat. En dag i mängden av dagar, och en fruktansvärt tung dag. Idag fick vi äntligen lägga Tuva till ro. Vi har väntat hela sommaren på plaketten som ska märka hennes plats i askgravlunden, och ett datum då hennes Underbara kunde sammanstråla och följa henne till den sista vilan. Det blev idag.

Dagen förflöt i känslolöst vakuum fram tills vi samlades på kyrkogården. Vaktmästaren hade pyntat så fint i det lilla kapellet, med levande ljus och blommor i höstens alla färger. Lugnande musik välkomnade oss diskret och framme vid det lilla altaret stod en vacker piedestal i trä där Tuvas aska väntade på oss.

På vår kyrkogård är det inte längre tillåtet med urnor, varför har jag inte förstått. Det är något som kyrkoherden beslutat om. Istället ska askan läggas i en nattsvart sammetspåse. Svart, anonym och vansinnigt deprimerande. Vi vägrade, hur ska man kunna lägga askan efter någon så livfull och färgsprakande som Tuva i en nattsvart sammetspåse?

Jag sydde en egen påse. Av hennes favoritörngott, med motiv ur filmen Frost. Vitt och blått, små inslag av rosa och med vackert mönster. Runt påsen syns trycket på örngottet; ”Family Forever”. Jag kan inte föreställa mig ett lämpligare kärl för henne, det är ju just vad hon lärt oss! Familjen är viktigast, kärleken framför allt. Älska och lev.

Kyrkklockorna ringde när vi tågade från kapellet till askgravlunden. Jag fick bära Din aska. Påsen kändes  så tung och kall. Jag mindes känslan  av sista gången jag höll Dig i min famn. Tyngden av Dig i mina armar, värmen från Din kropp, Ditt huvud lutat mot min hals. Trygg, varm och älskad.

Nu bar jag Din aska i min hand. En helt annan sorts tyngd. En kontrast för stor att greppa, för stor för ett hjärta att förstå.

Vi pyntade Din gravplats så vackert, jag tror Du skulle ha gillat det. Och när vi stod där i solskenet kom en Fjäril och fladdrade runt oss, satte sig att vila en stund på Antons arm för att sedan ta ett varv runt oss alla. Jag tror att det var Du. Du ligger inte där, i påsen i marken. Du flyger fritt och gläds åt Dina vingar.

Men Du fattas oss, älskade barn. Du fattas oss nåt så oerhört. Trots att jag själv bar Din aska, trots att jag själv lade ner den i hålet i marken, så kan jag ändå inte förstå att Du är borta. Att Du aldrig kommer tillbaks.

Men Du finns ändå alltid med oss. Det Du lärde oss, det Du startade, finns kvar. Sammanhållningen, värmen, kärleken. Din samling av Underbara. Den finns kvar. Du skapade den och kommer alltid finnas kvar i den. Och vi ska vårda det Du gav oss, älskade.

Family Forever.