Idag är det 13 år sedan Hasse och jag sade ”ja” till varandra! Spetsbröllop minsann! Det är ju värt att fira, så jag planerade i största hemlighet en överraskning åt älsklingen på vår dag.

Först tänkte jag boka in oss på hotell över natten. Lite god mat, kanske bio, bara vi två…men vääänta nu! Hur kul är det? Mysigt och romantiskt, javisst! Men ganska förutsägbart. Middag, bio, blommor. Lika givet som mjölk, ägg och bröd när man åker och handlar. Vi behövde göra något roligt, väcka livsandarna och skratta lite!

Så imorse väckte jag gubben och bjöd på mysfrukost. Svärfar kom och hämtade Zingo & Anton, och svärmor å mormor tog Lovisa med sig för en heldag i Falun. Och jag packade in den intet ont anande maken i bilen. Inte förrän vi var framme i Sala listade han ut resmålet; Sala silvergruva!

Vi började med en tur i gruvan, 60m under marken. Det var väl…okej. Att gå ner i gruvan är alltid fascinerande och lite spännande, det ligger mycket hårt arbete bakom di däringa hålen i berget! Men guiden var ung och kändes rätt ny, lite nervös och trevande. Ingen vidare geist, han lyckades inte fånga gruppen riktigt.

Halvnöjda lommade vi, efter gruvturen, till Wärdshuset för att käka lunch. Menyn lät flådig och det var priserna också. Vi slog till på Gruvpanna med fläskfilé med potatisstomp för 120:-/st. Fast då ingick inte dryck, förstås. Våra högt ställda förväntningar motsvarade inte riktigt den sorgliga komposition som låg på tallriken… Klistrigt potatismos och överkokt fläskfilé, färdig salladsmix från ICA…

Efter lunch var det dags för del 2 av min överraskning; höghöjdsbanan! Maken såg en smula nervös ut när vi selade på och fick en grundkurs i säkerhet. Jag var kolugn tills jag insåg hur högt det var…jag menar, 5 meter låter ju inte så högt. Men det är det! Dessutom var det bara de första hindren som var på 5 meter. Sen blev det 25 meter ner, när banan gick över det gamla, rasade gruvschaktet!

”Bara” 5 meter upp…

Åh, så rädd jag var när jag på darriga ben började klättra upp mot första plattformen! Adrenalinet pumpade och varenda kroppsdel skakade som ett asplöv! Men det var så roligt! Efter varje avklarat hinder växte självförtroendet och leendet på läpparna blev bredare.

Vingliga hängbroar, smala rep och slaka nät skulle vi gå på, men roligast och läskigast var den korta linbanan. Tänk dig att hoppa rakt ut, 25 meter över marken, och våga lita på att selen håller dig kvar i luften! Tjohoo!!

Hängbron och linbanan

Det fanns en lång linbana också, men den var stängd för underhåll och alla erbjöds därför att gå två varv i hinderbanan. Vi tvekade inte en sekund!

Nu sitter vi hemma i soffan och ler fortfarande. Rackarns vad roligt, det här måste vi göra om!

Glada äventyrare!

Det är en kontrasternas sommar; hällregn och gassande sol, glädje och sorg, liv och död. Vi knatar på i vardagslunken, försöker njuta av sommaren. Men också sörja och läka. I veckan var vi och beställde gravplats och plakett åt Tuva, vet ni hur sjukt det känns? Att helt vardagligt skriva på papper och betala fakturor för vår dotters gravplats? Så fel, så fel. Så in i helsicke fel. Vi ska inte förbereda oss för gravsättning, vi ska ju shoppa kläder och nya väskor inför skolstarten. Bada bubbelpool tills vi blir som överkokt spagetti. Gunga hammock och bli dåsiga i kvällssolen. Alla fem. Inte fyra.

Igår sålde vi Tuvas ”slagskepp”, den fantastiska bilen vi skulle göra utflykter med, minst 100 st bara nu i sommar. Men nu blir det en annan som får göra de där utflykterna med bilen. Förvisso unnar jag honom det, vi sålde den till en väldigt rar äldre man som kommer vårda den väl och uppskatta den. Hans ögon tindrade första gången han rullade in i bilen. Men det gjorde överjävligt ont att lämna den där. Lämna nycklarna och åka ifrån den. Det var ju Tuvas bil.

Jag tror att hjärnan börjar förstå nu, vad som har hänt. Det må låta konstigt att jag nästan två månader efter Tuvas död fortfarande inte har förstått att hon är borta, men så är det. Men nu… Vet ni, jag hör en låt i huvudet. En refräng. ”Det är då som det stora vemodet rullar in”. Precis så känns det.

Nu rullar sorgen in, som ett stort hänsynslöst hav sveper det in. Som vi förstod att det skulle göra, men ändå någonstans hoppades man att det inte skulle bli värre än den där avtrubbade känslan och någon sporadisk gråtattack.

Senaste veckan har varit seg. Kroppen är så trött, så in i märgen trött att det känns som om varenda muskel gråter. På dagarna är jag trött som en zombie och på nätterna går det inte att sova. Hjärnan snurrar så fort, för fort för att jag ska hinna få fatt i en endaste tanke och tänka den färdigt.

Men ikväll kommer jag somna lite, lite lättare. För vi har tränat! Cykeln har gått från en motvillig bekantskap till min allra bästa vän! För under ett cykelpass försvinner allt för en stund. Sorg och ilska blir till energi som jag kan trycka ut i pedalerna och låta rinna av mig genom svettpärlorna. Däckens knastrande mot underlaget, pulsen som bultar i öronen, fartvinden mot kinden bildar en symfoni med solens värme mot huden, luften som är mättad av alla blomdofter och känslan av total frihet. Så lugnande, så meditativt och samtidigt så himla roligt och upplyftande. För en stund blir det lättare att andas, huvudet känns klart och hjärtat lättare och jag förstår att jag kommer dit en dag. Att jag inte alltid kommer vara så trött, så ledsen och ha havregrynsgröt där hjärnan borde vara.

Jag kommer dit. Ett tramptag åt gången.