Idag är det 13 år sedan Hasse och jag sade ”ja” till varandra! Spetsbröllop minsann! Det är ju värt att fira, så jag planerade i största hemlighet en överraskning åt älsklingen på vår dag.
Först tänkte jag boka in oss på hotell över natten. Lite god mat, kanske bio, bara vi två…men vääänta nu! Hur kul är det? Mysigt och romantiskt, javisst! Men ganska förutsägbart. Middag, bio, blommor. Lika givet som mjölk, ägg och bröd när man åker och handlar. Vi behövde göra något roligt, väcka livsandarna och skratta lite!
Så imorse väckte jag gubben och bjöd på mysfrukost. Svärfar kom och hämtade Zingo & Anton, och svärmor å mormor tog Lovisa med sig för en heldag i Falun. Och jag packade in den intet ont anande maken i bilen. Inte förrän vi var framme i Sala listade han ut resmålet; Sala silvergruva!
Vi började med en tur i gruvan, 60m under marken. Det var väl…okej. Att gå ner i gruvan är alltid fascinerande och lite spännande, det ligger mycket hårt arbete bakom di däringa hålen i berget! Men guiden var ung och kändes rätt ny, lite nervös och trevande. Ingen vidare geist, han lyckades inte fånga gruppen riktigt.
Halvnöjda lommade vi, efter gruvturen, till Wärdshuset för att käka lunch. Menyn lät flådig och det var priserna också. Vi slog till på Gruvpanna med fläskfilé med potatisstomp för 120:-/st. Fast då ingick inte dryck, förstås. Våra högt ställda förväntningar motsvarade inte riktigt den sorgliga komposition som låg på tallriken… Klistrigt potatismos och överkokt fläskfilé, färdig salladsmix från ICA…
Efter lunch var det dags för del 2 av min överraskning; höghöjdsbanan! Maken såg en smula nervös ut när vi selade på och fick en grundkurs i säkerhet. Jag var kolugn tills jag insåg hur högt det var…jag menar, 5 meter låter ju inte så högt. Men det är det! Dessutom var det bara de första hindren som var på 5 meter. Sen blev det 25 meter ner, när banan gick över det gamla, rasade gruvschaktet!
Åh, så rädd jag var när jag på darriga ben började klättra upp mot första plattformen! Adrenalinet pumpade och varenda kroppsdel skakade som ett asplöv! Men det var så roligt! Efter varje avklarat hinder växte självförtroendet och leendet på läpparna blev bredare.
Vingliga hängbroar, smala rep och slaka nät skulle vi gå på, men roligast och läskigast var den korta linbanan. Tänk dig att hoppa rakt ut, 25 meter över marken, och våga lita på att selen håller dig kvar i luften! Tjohoo!!
Det fanns en lång linbana också, men den var stängd för underhåll och alla erbjöds därför att gå två varv i hinderbanan. Vi tvekade inte en sekund!
Nu sitter vi hemma i soffan och ler fortfarande. Rackarns vad roligt, det här måste vi göra om!