Åh, vilket fantastiskt väder det har varit här i byn idag!!
Det riktigt pirrade i benen av lust att ge mig ut i skidspåret, så fort jag vaknat, innan jag ens sett vad det var för väder ute. Men så kom mitt huvud och satte en käpp i hjulet. Jag bara avskyr att vakna med en sån där huvudvärk som man liksom känner att den kommer sitta i hela dagen, vad man än försöker göra åt den. Värdelöst.
Maken hade precis samma huvudvärk, så vi har i alla fall matchat varandra i energinivå idag.

Trots skallebang kunde vi bara inte sitta inne hela dagen, så vi klädde på både oss själva och barnen och tog en promenad ner till ICA, tänkte att lite frisk luft kunde göra susen och ungarna behövde ju komma ut lite. Funkade inget vidare. Jo, alltså vi tog oss ju hela vägen till ICA och tillbaka, men sen höll skallen på att explodera. Men benen ville ändå ut i skidspåret, det vill dom fortfarande. Hoppas på bättre form imorgon, jag tror jag har skid-abstinens och måste göra nåt åt den.

Men igår hade vi ingen skallebang! Då tog vi en tur till Runn, det vill jag varmt rekommendera! Superfina, plogade isbanor att skrinna på! Hasse och jag tog långfärdsskridskorna, Anton sina hockeyrör och Tuva åkte i vagnen. Skitkul!
Till och med Zingo var med, han sprang för i selen och drog husse efter sig.
Tyvärr blåste det upp efter en knapp halvtimme varpå lilla Fjärilen höll på att frysa till is, trots att vi packat på henne så mycket kläder det bara gick, svept in henne i en fleecefilt, stoppat handvärmare i handskarna och paketerat in hela vagnen i dess vind/regnskydd. Men hon gillade det ändå.

Grabbarna for på hockey igår kväll, medan Tuva och jag slappade hemma i soffan till en bra film. Vi hade en toppendag, helt enkelt.

Men Tuva ser fram emot något ännu roligare. Nästa vecka ska Linda sova över här, och ha Tuva över natten. Som Fjärilen längtar!! Hasse och jag ska iväg på middag och underhållning med Stugknuten. Linda och Tuva var också medbjudna, men Tuva hade helt andra planer för kvällen.
– Lilla. Hååna mej!
– Ska Linda sova hos dej?
– Jaaa!

Sedan de tu spikat sina planer för den kvällen har Tuva längtat och längtat. Det ska bli mys med film och chips, minsann. Om vår kväll av någon anledning skulle bli inställd får vi väl ta in på hotellet här i byn, så de kan ha sin myskväll ändå, hihi.
Det känns bra, att veta att vi kan pysa iväg ibland. Ingenting rasar samman för att vi tar en stund för oss själva. Linda kan hålla ställningarna precis lika bra som vi själva. Det känns tryggt. Och välbehövligt. Det är lätt att tappa bort varandra, att allt börjar gå på ren rutin. Ibland behöver vi komma iväg och bara vara Hasse och Ida.

Det här med skidåkningen tar sig ju riktigt bra!
Goa Marit visade mig ett spår lite mer anpassat för min kunskapsnivå och då gick det ju alldeles galant att åka skidor! Vi har faktiskt tagit en tur i nämnda spår idag och planerar ännu en tur imorgon. Det är ju hur kul som helst!
Och nu behöver jag visst träna lite också, för på något vis har jag lyckats anmäla mig till KortVasan den 25:e februari… Jamen, vaddå?! Man lever bara en gång, lika bra att göra det bästa av det!
Distansen är bara 30 km, det borde jag klara. Idag åkte vi runt milen och jag var inte alls trött efteråt, bara upprymd och glad. Låt säga att jag kanske blir trött efter 20 km då, i så fall får jag väl ta den där glädjen och upprymdheten och åka de sista 10 på ren glädje och jävlaranamma. No problemo.

Men jag har gjort nåt ännu större än att anmäla mig till KortVasan, faktiskt. Jag har slutat snusa!
Tjoho!! Det har varit mycket snack och liten verkstad om detta, men jag fick ju det perfekta tillfället att lyckas nu! Var borta på kurs måndag-tisdag, borta från alla vardagsrutiner. Perfekt. Jag tog inte med mig nåt snus, och kunde inte skaffa något på plats heller. Kanon!
Kursdagarna var ganska förvirrande, av abstinensen. Det är läskigt vad den kan göra med kroppen, och ännu läskigare att tänka på vad snuset gjort med mig!  Jag var yr, trött, förvirrad och hade svårt att koncentrera mig hela måndagen och hela tisdagen. Sov jättedåligt, vaknade var tredje minut. Näe, jag överdriver inte, det är sant.

Men jag är SÅ STOLT över mig själv! Jag bestämde att det fick vara nog, och bara slutade! Så att anmäla mig till KortVasan var lite av en belöning också! Anmälningsavgiften har jag sparat in om 6 dagar genom att inte snusa längre!

Så har ni inget för er den 25:e februari kan ni ju komma och heja på mig i Vasaloppsspåret!
Hejja hejja hejja!!

Hej och hå, idag har jag tagit premiärturen på mina alldeles nya skidor.
Ni vet såna där fåntrattar som bestämmer sig för att börja med en sport, köper all möjlig utrustning så att de ser ut som fullfjädrade proffs och sen ser ut som idioter när de försöker utöva sporten i fråga? Japp, precis så så jag ut!
Där stod jag, på mina nya fina skidor, i mina sprillans nya pjäxor med de silverblänkande stavarna i min hand. Jag åkte ju mycket som yngre, hur svårt kan det vara? Jag menar, det är väl som att cykla, man glömmer aldrig?
Jo, man glömmer. Jag kunde för mitt liv inte minnas hur man bar sig åt för att komma framåt. Stakade mig upp för den första backen. Fick mjölksyra i armarna, blodsmak i munnen. Så blev det flackt för en stund. Mera stakande. Försökte skida, men det gick tamigfan inte alls. Fötterna och skidorna gled åt alla möjliga håll utom framåt, jag kom ingenstans. Stakade lite till.
Oj då, en till uppförsbacke. Man kanske kan göra som elitåkarna när de klättrar i backarna, så där med skidorna ut åt sidorna? Nähä, då snubblade man visst och ramlade. Vad faan då, jag stakar mig väl upp då.
Pust, nu började jag bli riktigt svettig. Så kom jag fram till backarna. Eller dödsstupen, är nog en bättre beskrivning. Ingen anvisning upplyste mig om vilket håll det var korrekt att börja åka åt. Rakt framför mig hade jag en brant backe som avslutades i en väldigt tvär kurva. Till höger om mig såg jag en grymt brant backe. Bara att välja: staka eller störta? Jag valde att staka först.

Vår lilla elljusslinga är 2,5 km oupphörliga backar, upp ner upp ner. Och jag är rädd när det går fort. Alltså livrädd. Idag var det fenomenalt bra före, man gled som en svan över en blank sjö. Eller som en skenande elefant över savannen. Jag stakade mig uppför den branta backen, fråga mig inte hur, men på nåt sätt tog jag mig upp. Och vad kommer efter en uppförsbacke? Jo, en nerförsbacke. En skitlång. Jag tog ett djupt andetag och smög mot nedförslutet.

Nu gick det fort. Jävlar vad fort det går. Hur bromsar man på längdskidor? Som i slalombacken?
Nej, det går ju inte att ploga i ett längdspår. Gallskrikande for jag mot min undergång medan jag förtvivlat försökte bromsa genom att sätta i stavarna framför mig. Det gick ju inte. Jag störtade ner mot träden i (enligt mig) dödlig hastighet. Undrar hur hårt ett träd är? Alldeles för hårt! Till slut återstod bara en sak: rumpbromsen.
Jag kastade mig ner på ändan och fick ett hysteriskt skrattanfall. Jag garvade så det ekade i skogen.
När jag anlände till elljusspåret var det redan tänt, och jag tänkte:
– Skönt att jag inte är ensam där i skogen.
Efter att ha ramlat x antal gånger tänkte jag istället:
– Tack gode Gud att den åkare som tänt slingan hunnit bli klar och åka hem!

Alltså, jag måste ha varit en syn för gudarna. Det är ju apsvårt att åka längdskidor! Men jag harvade på, stakade mig uppför backarna med skakande armar, for skrikande ner för backarna med gråten och hjärtat  i halsen, välte omkull och gapskrattade. Efter lite drygt halva spåret kom jag till en kurva UTAN SPÅR! Den var rätt skarp, tanken var väl att man skulle svänga där. Men hur fan svänger man med ett par längdskidor?! Jag hann inte ta till rumpbromsen utan for rätt ut i lössnön som tack och lov var djup och mjuk. Ty en bit bortom den mjuka snön fanns ett djupt dike, i vilket jag inte ville hamna.
Skam den som ger sig. Jag vände på steken igen, åkte tillbaka uppför den väldigt milda lilla slänt som föregick den skarpa kurvan och gjorde om alltihop. Även finalen. Efter att ha övat fyra gånger i samma kurva och landat i lössnön fyra gånger harvade jag vidare uppför de djävulska backarna.

Hurtig och orealistisk som jag är hade jag tänkt ta tre varv i 2,5 km-slingan ikväll. Jo jävlar du. Ett varv räckte mer än väl. Begav mig tillbaka mot den flacka startsträckan, den tog jag 6 gånger fram och tillbaka för att försöka lära mig nån slags skid-teknik. Och till slut fick jag till något som liknade skidåkning. Nästan. Sen ramlade jag.
Oj oj, det krävs nog lite övningskörning för att få fason på den här skidåkaren. Men gud i skruven, vad roligt det var!
Imorgon ska jag nog ge mig ut igen, i dagsljus, och prova det längre spåret. Förhoppningsvis är det flackare.
Enda nackdelen är väl…att det förmodligen kommer finnas andra åkare i spåret. Om någon ser min skidåkning när den ligger på den här nivån kommer jag att dö av skam…eller gapflabba.

Ja, det verkar vara en sån idag. En sån där dag.
Den har i och för sig varit bra. Hasse, Tuva, Linda och jag for på möte på Stugknuten i förmiddags, alltid trevligt. Tuva avslutade mötet med att göra en överallt-blöja. Sen flanerade vi lite på Kupolen, käkade lunch, åkte hem och hämtade Anton. Han hade tydligen bestämt med en kompis att de skulle leka idag och att kompisen skulle sova över. Minsann!
Min första reaktion var: absolut inte, det är ju mitt i skolveckan! Fast sen tänkte jag efter lite…varför inte, bara för att det råkar vara mitten i veckan? Det är ju inte som att de har nationellt prov i naturvetenskap imorgon eller så…
Nä, sagt och gjort. Kompisen är här, och han ska sova över. Grabbarna har haft en jättemysig eftermiddag, kollat på film och käkat popcorn, varit ute på en kvällspromenad med reflexvästar och ficklampor och nu sitter de i soffan och myser.

Hasse, han sitter på akuten med misstänkt klantus arslus i axeln. Han var ute och åkte lite skoter innan middagen…körde stutt på en sten, fastnade med jackan eller vanten (jag vet inte riktigt vilket) i styret och föll framåt över sin egen axel. Pang tjoff, jätteont i axeln. Klantus arslus, helt enkelt. Hoppas att det inte något allvarligt.
Men innan han for iväg till sjukhuset hann Tuva göra överallt-blöja till på köksgolvet och när Hasse satt å åt middag välte han ut sitt vattenglas över hela bordet och över den trådlösa telefonen som råkade ligga där. Så med tanke på de två fadäserna borde vi ha avverkat vår kvot att jäkelskap idag. Det borde inte vara något allvarligt fel på hans axel.
Just nu har jag tänt en härlig, sprakande brasa i kaminen, tänt värmeljus lite överallt och när gubben kommer hem igen ska jag bädda ner honom i soffan under en stor filt och bjuda på en kopp blåbärste, och pyssla om min sjukling.

Nytt år, nya löften! Har du slutat röka, börjat träna och äta mer hälsosamt ännu?
Näe, inte jag heller. Jag snusar fortfarande, tränar inte just nåt alls och knaprar på pepparkakshuset.

Vi njuter av jullovet, helt enkelt. Busungarna och jag har precis varit ute på en pulka-promenad, nu sitter där här båda två med underbart rosiga kinder och röda näsor. Det är första gången på flera veckor som Tuva varit ute. Men det verkar, peppar peppar, som om infektionen har gett sig av. Detta innebär dock inte att det är grönt ljus för att köra på full fart, tvärtom. Tuvas energireserver är knappa långt efter att en infektion är över. Igår såg vi ett exempel på det.
Dagen hade varit lugn, Linda tog barnen med sig ner till faster Nilla för en liten fika, det var dagens enda aktivitet. På sena eftermiddagen kom Hasses kusin och hennes dotter Katherine på besök. Anton och Katherine busade på för fulla muggar medan Tuva satt och läste Alfons Åberg för kusin Anna. När gästerna efter några timmar skulle ge sig av, ville Katherine visa sin mössa för Tuva. Båda tjejerna gillar Hello Kitty och just en sådan mössa hade Katherine, en knallblå med ett stort Hello Kitty-huvud på. Tuva missförstod och trodde att hon fick mössan…

När så Katherine satte den på sitt eget huvud blev det bara för mycket. Tuvas energi var i botten efter att ha fått så många intryck under eftermiddagen och så lite avundsjuka uppe på det…då är måttet rågat. Hon brast ut i tårar, stora som ärtor, som rullade ned för kinderna. Flickebarnet var alldeles otröstligt.
– Men men…mamma, hon kan få den!
– Du har ingen annan mössa. Vi kanske kan köpa en likadan och skicka den med posten?

Katherine stod med stora ögon och vred på sin mössa. Hur skulle hon lösa det här? Hon ville ju inte att Tuva skulle vara ledsen, klart hon skulle ha Kitty-mössan. Men när det är kallt behöver man ju förstås nåt på knoppen…
Till slut nöjde sig Tuva med löftet om att det skulle komma en mössa på posten. Nöjde sig för en stund, vill säga.

Idag är hon glad som en lärka, men hon har inte glömt löftet.
– Mamma? Titti? Möjja? Potten!
– Japp, det kommer en Kitty-mössa med posten. Men inte idag, du vet Anna kommer ju hem till sig först i helgen och då kanske inte affären är öppen. Men så fort hon köpt den skickar hon den.
– Jaa. Hott! (Ja, men hon måste göra det fort!)

Jamen, det där med Stenmark då? Jo, det var i måndags det! Kusin Anna skulle åka till Romme Alpin med maken och Katherine och undrade om vi ville hänga med. Klart vi ville!
Hasse, Anton och jag packade in oss i bilen och for iväg. Väl framme hyrde vi utrustning och fixade liftkort till Anton och Hasse. Jag hyrde inga skidor, av tre anledningar. För det första hade jag förra säsongen färsk i minnet, då Anton gjorde två åk och sedan tvärvägrade att åka mer. Det var hemskt, och läskigt och skittråkigt. I den händelse att han skulle känna likadant denna gång struntade jag i att hyra några skidor, i så fall kunde han och jag åka tefat i pulkabacken istället. För det andra går jag och suktar som ett litet barn efter ett par längdskidor. Såna kostar en slant, och då kändes det alldeles fel att lägga pengar på att åka utför därför att: för det tredje så är jag livrädd för att åka utför.

Rädd, det var inte Anton. Med Anna och pappa Hasse som instruktörer tog han sig an barnbacken och ganska snart fanns inte tillstymmelse till rädsla kvar. Fjärde åket i liften klarade han sig helt själv och utför var det inga problem. När han väl lärt sig bromsa fanns ju inget att vara rädd för! Efter nån timme svischade han ifrån Hasse, förbi mig som stod vid foten av backen och rakt in i liftkön för ännu ett åk. Han ville aldrig sluta!
Sista åket tog de i stora backen, i en av de lätta nedfarterna så klart. Jag är stolt som en fotbollsmamma! Eller, slalommamma får vi väl säga då. Han såg sin rädsla i vitögat och övervann den!
Anton ville åka tillbaka på tisdagen, men det blev lite för tätt inpå för både benen och plånboken så vi lovade honom en till tur på sportlovet. Då kanske jag hyr skidor också. Kanske…om jag kommit över min suktan efter längdskidorna. Rädslan för själva åkningen har Anton lovat hjälpa mig att övervinna!