Antons ordinarie ridlärare var borta idag, så sonen var lite tveksam till en början. Karin är ju bara bäst helt enkelt! Men det visade sig att dagens lärare, Lena, inte var så dum hon heller. Karin brukar nämligen tilldela varje barn en häst, så ofta blir det inte samma som man red på sist. Men Lena bad barnen komma fram och ställa sig vid varsin häst, vilken som helst. Gissa om vi (väldigt diskret) sprang fram till Galdúr! Anton blev eld och lågor över att få sitta upp på sin favvo igen! Vädret idag inbjöd inte till några uteritter, det regnade och blåste isande höstvindar så vi fick nöja oss med ridhuset. Men det går inte av för hackor det heller! Lena hittade på alla möjliga skojjiga lekar, vi fick gå slalom i Bamse-skogen (alltså mellan röda koner, men de var förtrollade så när som helst kunde de förvandlas till träd med långa armar som kittlades), vi lekte smyg-skritt (det gällde att smyga bakom Lena i skritt ända till hon räknat till tre, för då vände hon sig om och då måste alla stå stilla med hästarna). Och så fick barnen fatta tyglarna idag för första gången, och öva på att göra halt (alltså få stopp på kusen). Anton var en naturbegåvning, han drog så försiktigt tyglarna emot sig. En annan flicka (kanske 3 år ), hon drog för kung och fosterland varje gång hon hörde kommandot ”gör halt”. Hennes häst såg lite less ut efter ett tag…

Tuva har varit och simmat idag, vi har nu börjat simma två gånger i veckan. Idag var vi själva i poolen men Tuva verkade tycka att det var precis lika kul ändå. Vi koncentrerade oss på hennes vänstra hand idag, den som hon verkar glömma bort att hon har. Hon fick kasta badboll, fånga rymmande badankor och jag vet inte allt vad tok vi hittade på, som hon fick göra mest eller bara med vänster hand. För om hon bara fick lite fart på den skulle det vara så mycket lättare att få Humlan att gå dit hon vill istället för mest bara runt.
Gissa om hon var trött när vi kom hem?

Hasse och jag var på föräldramöte igår, för Antons F-klass. Farfar var här och såg efter barnen, det var nästan som en liten semester för oss. Vi fick en paus i söndags också när farmor och farfar var här och åt mat, för efter middagen gick Hasse och jag ut på promenad med Zingo i nästan en hel timme. Om ni bara anar vad såna små pauser är värda i vardagen!
Jamen åter till föräldramötet! Vi fick en dikt med oss hem som så fullkomligt och perfekt beskriver hur det är att ha en 6-åring i huset. Så här var den:

Bosse är 6, skall man vara ärlig,
är han just nu helt rysligt besvärlig.
Och mamma hon undrar : vad är det som hänt?
Han är så besynnerligt inkonsekvent.
Han som var så ordentlig förra året,
vek ihop sina klädet och kammade håret.

Nu är han fumlig, glömsk och slarvig,
längtar till skolan för ”leken är larvig”.
Ena dagen är han glad och yster,
andra dagen bara tvär och dyster.
Ena dagen länsar han på faten,
för att dagen därpå bara peta i maten.

Och plötsligt är alla kläder för korta,
han har blivit så lång. Babyhullet är borta.
Men ibland mellan honom och mig helt privat
blir han åter en liten och kelig krabat.
Han är sällskaplig, pratsjuk och leker med ord,
han frågar om allt mellan och jord.
Han trivs med att måla, rita och snida,
och dansa, hoppa, cykla och skida.

Att få leva ut överkskottsenergi
är sexåringens bästa terapi.
Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka,
en sorts lillpubertet kan man nästan tänka.

Jamen…den säger ju bara allt!!

Japp, idag har minsann lärt mig nya saker. Inga världsomvälvande lärdomar, men ändå. Jag har till exempel lärt mig att när man kokar kolasås, så blir såsen varm. Riktigt, riktigt varm. För det kom en liten droppe på spisen, och innan jag hann tänka mig för hade jag torkat upp den med fingret. Varmt. Riktigt, riktigt j-vla varmt blev det. Nu har jag en söt liten blåsa där, mitt på toppen av fula fingret. I sviterna av denna lärdom har jag också lärt mig att det är väldigt svårt att skriva på en dator när man har en blåsa på långfingret.

Jag har också lärt mig att jag är en hävert på rådjursgryta! Jag gillar att prova nya recept, men blir alltid lite nervös när jag tillagar vilt, varför vet jag faktiskt inte. Kanske är det för att det ligger så mycket möda bakom köttet innan det hamnade i min frys? Att Hasse och nån annan i jaktlaget suttit i många långa timmar, i våta jaktkläder och bara väntat på rätt läge. Sen ska djuret varsamt tas omhand, näckas (jag tycker flå låter så rått på nåt vis), hängas, styckas, putsas och slutligen frysas in. Jag känner liksom inte samma vördnad för en skinkstek från ICA.
Men det blev alltså bra, riktigt bra. Med nyplockade kantareller och ekologisk gelé. Mums.

Om man springer några kilometer utan att ha en bra väteskebalans får man ont i huvudet. Ännu en lärdom som dagen berikat mig med. Det var så vackert väder idag, och höstvindarna fick det att rycka i benen och pirra i fötterna! Jag har i ärlighetens namn verkligen slackat av på det här med löpningen, jag tror det rann ut i sanden i juni ungefär…kanske juli, jag minns inte. Hur som helst så var det längesen. Men så fick jag sån lust idag, att springa. Drog på mig löparstället, snörade löparskorna alldeles lagom, hängde MP3:n runt halsen och susade iväg. Gick först 1 km som uppvärmning, sen började jag springa. Oh, va skönt det var. Kroppen blev alldeles lycksalig! Efter ungefär en kilometer löpning sa det bara plopp i huvudet. Faaasen, vätskebrist…aj vad det dunkar! Jag vet ju att jag måste förbereda mig innan jag springer, jag vet ju det. Men solen, och vinden och hösten fick mig liksom att glömma bort allt jag kan om löpning. Att man måste dricka ordentligt, både före och efter. För att inte nämna att man måste äta ordentligt, så att man har energi men inte är proppmätt. Jag sprang klockan 13.30… frukost åt jag vid 07.30, sen drack jag väl lite Proviva där vid elva kanske… så ungefär en halv kilometer efter att vätskebristen satte in så började jag må illa också. Slut på energi, borde ha ätit lunch och väntat med att springa istället för att skippa lunchen just för att springa…korkat. Men jag lärde mig ju verkligen ett och annat!

Hoppas att ni också har haft en härlig höstdag, kära läsare, och att ni fått vara ute i solskenet! Anton passade på att gå en skogstur med farfar, jag fick just en leverans bestående av ett stycke son och en korg med kantareller på botten.

Jag är lite i gourmettagen idag, nu när den delikata rådjursgrytan har sjunkit ner lite ska jag servera en ljuvlig kolapaj med röda bär (därav kolasås-koket) så vi alla kan gå in i ett härligt paltkoma och toksomna framför TV:n!

Det är Tuva det! Igår och idag har hon och Humlan varit oskiljaktiga! Som ler och långhalm! Det var precis som jag trodde, att hon bara behövde lite tid att smälta hela konceptet innan hon kunde ta det till sig. Fast vi hann bli lite fundersamma när hon envisades med att spy varenda gång vi satte henne i rullstolen. Men nu har det alltså vänt! Idag har vi varit ute och åkt, med Humlan som resekamrat. Först till habiliteringen på morgonkvisten, sen till Öronmottagningen på eftermiddan. Och Tuva har suttit i Humlan i stort sett hela dagen! På Habiliteringen stod vi vuxna en lång stund och bara beundrade henne där hon rattade sig fram till det hon ville undersöka, det är så härligt att se! Hon har verkligen kommit på att hon kan ta sig dit hon vill, lärt sig svänga, backa och ta sig framåt. Det går ju inte fort än, men det går! Hon lyckades till och med öppna en dörr från rullstolen, det tycker jag är ganska imponerande! Hon åkte fram till den, fingrade lite på handtaget, höll ner det och backade rullstolen. Voilá, en öppen dörr!!

Hon blir verkligen riktigt arg när man tar henne ur Humlan, och vill genast veta vad vi ska göra och när hon får sätta sig i den igen. Gullrumpa!  Nu behövs inga såpbubblor som muta längre.

Eller njae, prins skulle han faktiskt vara idag. Jo, ridläraren sa det, att alla skulle sträcka på sig i sadeln som prinsar och prinsessor. Och Anton, han satt upprät som om han hade en pinne innanför tröjan. Vi har alltså varit och ridit idag.
Anton blev nästan lite besviken när han inte fick samma häst som sist, men det gick över när jag berättade för honom att den häst han blivit tilldelad faktiskt är en tvättäkta islänning, från Island. Oj oj, Anton blev mäkta imponerad när berättade hur Galdúr hamnat på ridskolan. Han var en gåva till kronprinsessan Viktoria, som hon i sin tur gav till Hamre Ridskola (Galdúr är utbildad hab-häst också). Jösses, det var minsann ingen dålig kuse som sonen klättrat upp på!
När alla suttit upp såg Anton lite blek ut.
– Mamma…om du leder hästen…vem ska hålla i mig bakom ryggen då? Så jag inte trillar?
– Ingen. Du kommer inte trilla.
– Näehä…
Sen tog ridläraren till orda.
– Idag ska vi rida ut i skogen, så vi tar ett litet varv i ridhuset så alla rätar in sig i ledet, sen rider vi ut.
– Mamma…menar hon ut som i utomhus?
– Ja, jag skulle tro att det är så hon menar.
– Oj.

Fast väl ute var det bara härligt. Solen sken och värmde på ryggen, fåglarna kvittrade och ridläraren var som vanligt helt underbart bra på att leda gruppen. Dom fick öva balans (genom att kika genom en låtsad kikare medan hästen gick), räkna myrstackar i upp och nerförsbacke, leka flygplan på hästryggen. Anton såg så himla nöjd ut däruppe i sadeln. På väg hem tog vi några svängar med lite trav, men mamma Ida hade inte tänkt till riktigt idag. Anton hade på sig ett par tunt fodrade byxor med glatt tyg, så han halkade runt som en snorloska i sadeln när vi travade.
– Mamma, jag håller på att halka av…
– Räta upp dej då.
– Okej.
Sen var det inte mer med det. Det var ju bara att räta upp sej! Fast jag hade lite dåligt samvete för byxorna…och sen hade vi inga jackor på oss heller. Jag hade aldrig anat att vi skulle rida ut så snart, så Anton och jag kom bara i långärmade t-shirts. Tur att det var varmt och skönt ute! Nästa gång tar vi jackan på, och så har jag lovat sonen ett par ridbyxor också. Jeans hade ju funkat, om inte Anton varit jeans-vägrare. Han avskyr jeans i alla former, vedervärdigt värdelöst klädesplagg!

Tuva och farfar följde med till ridhuset. Tuva var lite konfys till en början, varför skulle vi till ridhuset utan hennes cykelhjälm för? Och varför var handikapprampen uppfälld, hur ska man då kunna ta sej upp på hästen? Och varför i hela friden knatar Anton ut i ridhuset och hoppar upp på Galdúr?

Men hon hade aldrig orkat rida idag, lilla Tuvan. Hon har jobbat hårt i Humlan må ni tro! Vi var ut en sväng på eftermiddagen och planterade lite höstblomster i fönsterlådorna, Tuva satt i vagnen och hejjade på. När vi sen gick in så ville Tuva inte ta av skorna.
– Nej! Ut. Humlan.
Okej då, vi tog väl en sväng ut med Humlan då. Och såpbubblorna förstås, dom är viktiga att ha med sig som ”morot”. Tuva hon åkte och åkte, styrde och gjorde fart själv. I och för sig gick det mest runt runt eftersom Tuva är så mycket starkare i höger arm än vänster, vilket har gjort att vänster arm är ganska passiv. Hon kan använda den, men väljer alltid höger arm i alla fall. Strunt samma åt vilket håll det gick, det gick ju i alla fall! Tuva njöt i fulla drag, vi var ute i över 30 minuter innan jag slutligen tänkte att det är dumt att utmana ödet, nu bör vi nog byta till vagnen innan hon kräks av utmattning. Men när vi rullat in och jag skulle knäppa upp bältet i rullstolen, grabbade Tuva tag i det.
– Nej! Humlan!
– Vill du sitta kvar? Ska du inte vila lite i vagnen då?
– Nej! Humlan…meeera.
Så hon fick sitta kvar. Hon rullade in i köket och kollade lite, lyckades ta sig ut i vardagsrummet en sväng, in i vårat sovrum. Vi utforskade hennes bokhylla och hon kom på att hon både kan ta leksaker som står fritt i den, och öppna lådor och ta det hon vill ha. Skitkul!
Vid läggdags var hon alldeles svart i händerna efter däcken. Det finns ju fina drivhjul att greppa i, men Tuva greppar kring alltihop när hon kör. Både däck och drivhjul, och då blir man ganska skitig kan jag lova.
En trött men helnöjd dam slocknade i soffan, trots tappra försök att hålla sig vaken. Humlan står på sin ”parkering” och väntar, redo för nya äventyr imorgon!

Och här sitter jag med popcorn-smulor under fötterna. Jösses, det ser ut som om det har utkämpats ett mindre inbördeskrig här hemma. Jag tror att själva huvudstriden skedde i Antons rum, för där är inte en pinal på rätt plats. Jo, lampan då förstås. Men den hängde väl inte i korselden. På kontoret är det än värre, datordelar precis överallt. Här på bottenplan härskar hundhåren, dom rullar i stora tussar över golvet. Jag vet inte hur många små pölar med valp-kiss jag har halkat i idag.
Igår var här ju så rent och fint. Jag fredagsstädade, plockade undan allt som inte låg där det skulle, dammsög (jag dammsuger i och för sig varje dag) och torkade golven skinande rena. Sen var det jättefräscht här hemma…i fem minuter. Sen pinkade Idefix på köksgolvet och så var karusellen igång.
Det gör mig i och för sig ingenting, för i ett hus som alltid är skinande rent bor det folk som inte lever livet. En gul pöl på golvet skvallrar om en valp som hade alldeles för roligt för att känna att han var kissnödig, skoavtryck på klinkern talar om en pojke som lekt i en alldeles oemotståndlig vattenpöl alldeles innan han kom på att han måste springa in i köket och berätta nåt spännande för mamma. Livet är lite skitigt helt enkelt, om man lever det och tar för sig.

Vi har haft en härligt ruschig lördag. Anton vaknade som vanligt okristligt tidigt och ville kolla på TV, Tuva sov ända till 9. Men det har hon fog för också, hon har lite tuffa nätter nu med slem i luftvägarna och oro i kroppen. Fast inatt var det lite lugnare än natten innan. Tror jag, för jag sov. Det var Hasses natt igår. Tänk, det är ganska häftigt egenligen, vad vi är medvetna om fast vi sover. Om det är min vak-natt så väcks jag av minsta lilla pip eller viskning som inte stämmer in med den normala ljudbilden. Det kan räcka med att Tuva vänder sig lite för häftigt i sängen så är jag klarvaken och vid hennes sida. Men när jag vet att det är Hasses tur att ta natten, då kan jag lugnt sova som en liten gris ända till morgonen.

Vid elva idag droppade Hasses moster in med make och barnbarn för en liten visit och en dator-undersökning. Hennes burk hade klappat ihop. Tuva blev alldeles till sig, det kom ju besök! Åh va kul hon tyckte att det var med barnbarnen (alltså, dom är rätt stora, barnbarnen, men Tuva njöt i alla fall). Dom pratade och busade med henne och hon log som en sol hela tiden. Sen for hela gänget iväg med Hasse och Anton till äldreboendet här i byn, för det var lite kalajs där idag med lunch å fika å underhållning. Tuvisen och jag stannade hemma. Dels har vi ju Idefix som inte kan lämnas själv ännu, och sen var Tuva fortfarande inte i vigör för några kalajs. Vi lade oss på soffan, jag tänkte att vi kunde sova middag eftersom Tuva var trött. Men vi hade ju lite delade meningar om det, som vi brukar ha. Jag fick ge mig efter en timme, för då var hon inte ett dugg trött längre. Hon hade gått in i andra andningen kan man väl säga. Hon spände ögonen i mig och sade:
– Mamma? Humlan.
– Menar du rullstolen?
– Ja. Tool. Ut!

Jag höll på att tappa hakan, ville flickebarnet ta den hiskeligt otäcka rullstolen och gå ut?! Ja ja, då ska man ju inte säga emot. På med kläderna och ut i det ljuvliga höstvädret. Solen sken och värmde faktiskt lite mot kinden, vinden prasslade i alla färgglada lövkronor och fåglarna kvittrade och minde om varma, lata sommardagar som passerat. Det var underbart. Vi tog med oss såpbubblor ut, det är bra att ta till om Tuva skulle komma på att rullstolen är läskig. Vi var ute en bra stund, åkte lite fram och tillbaka, blåste såpbubblor och bara njöt. Det var faktiskt jag som bröt rullstols-åkandet, Tuva verkade ha kunnat åka omkring ute på gatan hela kvällen. Men det är lite jobbigt för henne att sitta i rullstolen, den kräver en ganska upprät sittställning och eftersom Tuva inte var i fullgod vigör så beslöt jag att lagom är bäst. Vi hämtade vagnen och tog en liten promenad med Idefix. En väldigt väldigt liten promenad hann vi, innan jag hörde att Tuva fick väldigt mycket slem att tampas med helt plötsligt. Vi vände på ekipaget och började gå hemåt, men vi hann inte hela vägen. Tuva lade en monsterspya i nya vagnen! Uääärk…
Jahapp, det var bara att trava hem och börja rengöra hela faderullan. Av med kläderna, slänga i tvättmaskinen, av med klädseln på vagnen och in med den också i tvätten, bada Tuva, tvätta av vagnen och, oj hoppsan det kom visst lite kräks på mig också. Och på Idefix. Suck!

Fast Tuva är för härlig ändå! Klart att hon blev ledsen när hon kräktes, det är ju inte nån trevlig upplevelse, men så fort hon var ”klar” så tittade hon upp på mig och utbrast:
– Oj!

Ja, det kan man ju verkligen säga. Oj.
Tur att inte Hasse & Anton var hemma, för då hade jag väl fått torka kräks hela kvällen (dom är så äckel-magade). Och inget är väl som doften av en Nutrini-kräka? Näe, faktiskt ingenting som jag nånsin har varit med om luktar lika vedervärdigt. Inte ens den där igelkotten som dog på våran tomt å svällde upp i sommarsolen. Inget, inget luktar lika illa som Nutrini på retur.

Vid fyra-snåret kom kalajsarna tillbaka, Hasse sparkade fart på mosters dator medan barnen lekte. Det blev sen middag och ännu senare kvälls-mys. Jo, för jag har lovat Anton i en hel vecka nu, att vi skulle ha mys-kväll just ikväll. Med film, popcorn och läsk. Anton hann klämma i sig sina popcorn, lite lördagsgodis och ett glas läsk, sen slocknade han som ett ljus på soffan!
Jag tror jag ska följa hans exempel, för det är en timme kvar tills nästa måltid för Tuva och det är min natt inatt. Natti natt på er alla där ute i cyberrymden!

… och jag blir våt om både skor och strumpor.

Vi tänkte oss en liten familjepromenad med hundarna. Ingen långpromenad, bara en liten sväng tillsammans. Hela familjen behövde en nypa frisk luft innan Bollibompa. Det såg lite grått ut på himlen, men det har det ju gjort hela dagen. När vi var halvklädda så började det dugga. Men det är ju bara lite vatten juh, inget att hänga upp sig på. Påklädda och klara så gick vi ut och upptäckte att nu regnade det, inget duggande här inte. Men vi gav oss inte, här skulle familjepromeneras.
– Det lättar nog snart, det är bara en skur. sa pappa Hasse.
Och vi gick. Och det regnade. Lite mera nu faktiskt.
– Nu slutar det nog snart. sa pappa Hasse.
Vi gick vidare. Då började det spöregnade. Vi bröt alla ut i storskratt när Hasse återigen hävdade:
– Nu lättar det snart!

Vi såg ut som dränkta katter hela högen. Idefix fick jag plocka upp och bära i famnen för han frös så han höll på att hoppa ur skinnet. Zingo sög upp allt regn med pälsen och tog med det in (en golden är som en wettex-trasa, dom kan hålla oanade mängder vatten). Tuva satt och klappade med sina våta vantar i vagnen. Men ut kom vi i alla fall!!

Ja, Tuva har inte varit pigg som en mört idag (även om hon bestämt hävdar att hon visst det är pigg). Förkylningen tog om, och det med råge. Hon har haft väldigt jobbigt med slem och hosta, svettats som en tok och varit trött. Tröttheten kan ju förklaras med bristen på sömn, vi spenderade större delen av natten i soffan. Till en början försökte vi att låta Tuva ligga i sin egen säng, men så fort hon låg ner kom den där otäcka hostan (Tuva behärskar ju inte det här med hostning, så det blir mer som långa bröl mellan vilka hon har svårt att hämta andan). Några timmar i soffan, vid halv två lade jag ner en tungt sovande dotter i sängen. Halv tre var jag fortfarande vaken och lyssnade efter rossel och bröl, när Tuva börjar stånka som en galning. Ah, en mitt-i-natten-bajja. Påtagligt nöjd hälsade Tuva mig när jag steg in i rummet.
– Mamma. Blöja. Torr. (= Mamma, jag har nåt i blöjan. Vi lär nog byta den.)

Sen provade vi sängen igen, men det gick inte. Host och rossel, genomsvettig Tuva fick sitta i soffan hos mamma. I sittande ställning lyckades vi hålla emot hostan lite granna, men det blev aldrig nån riktig sömn av det hela. Halv sex sov hon lugnt, och vid det laget ville jag inte riskera störa hennes sömn med att lägga henne i sängen, så jag knoppade in där i soffan, med Tuva på bröstet. Klockan sex ropar Anton från övervåningen. Vaken. Hungrig. En ny dag har börjat!

Men med tanke på sömnbristen så har jag varit oförskämt pigg idag! For iväg till tandläkaren på förmiddagen och fick beröm, inga hål och väl omhändertagna tänder så när som på två saker.
– Du snusar ser jag. sa tandläkaren.
– Japp.
– Jag säger inget om det. För du vet va?
– Japp.
– Dricker du läsk?
– Va? Ja (skulle det vara nåt konstigt med det?).
– Jag säger inget om det heller. För du vet det också va?
– Ja. (Ja, jag vet att läsk fräter på tänderna.)
– Dricker du kolsyrat vatten?
– Ja…
– Men då ska jag säga nåt som du inte vet! Det är kolsyran som fräter på tänderna. Både i läsk och kolsyrat vatten. Det visste du inte!
– Näe…

Här basunerar alla gå-ner-i-vikt-trender om hur man ska byta all läsk mot kolsyrat vatten (och jag fattar ju det ur kalorisynpunkt), men att det fräter på tänderna med Loka, det är det ingen som upplyser om!

Efter tandläkarbesöket var jag tvungen att åka in till Granngården och köpa tuggeben. Ja, tvungen! För vi har en valp i huset! Ni vet hur sången går va?
Valpen min tycker om att ha skoj,
man får ha tålamod oj, oj, oj.
Om en strumpa är försvunnen,
då har valpen den i munnen.
Men det gör, men det gör
ingenting!

Jo pytt att det inte gör någonting. Man blir vansinnig på ganska kort tid kan jag lova. När allting hamnar i den där valpmunnen; hörnet på soffan, mina skosnören, bakkapporna på Hasses skor, dörrmattan, mina strumpor…jag kan hålla på hela kvällen och räkna upp vad Idefix knaprar på. Men nu har jag köpt en jättepåse med tuggeben, och vet ni? Det funkade! Hundarna fick ett var sitt ben när jag kom hem och sen märkte jag inte av dem på flera timmar. De låg så förnöjt och tuggade å mumsade på sina ben.
Zingo får i alla fall dagens charmpoäng av mej. Efter ett tag började de småbråka lite om benen, försökte knycka den andres ben och så. Men vid Bollibompa, efter den kalla promenaden, så gjorde Zingo nåt så gulligt. Idefix låg i soffan bredvid Hasse, när Zingo gick in i Iddes bur (där får bara Idde vara, så vi trätade lite på Zingo som körde in huvudet och norpade åt sig benet). Zingo tog ingen större notis om oss, utan tog benet i munnen och gick till soffan…och gav benet till Idefix! Gullegullpoäng till Zingo!

Minsann, idag har sonen varit på sin första ridlektion!
Men det höll på att inte bli nåt av det hela, för när jag sa att det var dags att åka så var han inte intresserad alls. Det var Katten Gustav på TV… men efter lite diskuterande om ridningens vara eller icke vara så gav vi oss av i alla fall. TV kan man ju titta på lite när som helst, men ridning är det bara på tisdagar just klockan 16.30.
Han var nog ganska nervös, Anton, för han höll sig väldigt nära mig och höll mig stadigt i handen. Vi kom en kvart före utsatt tid, för att Anton skulle få titta lite på gruppen som rider före. Det riktigt tindrade i ögonen på honom när ekipagen kom och travade förbi läktaren. Det är knatteridning han går på, och i Antons grupp är han äldst, de andra är 3-4 år och det är ganska häftigt att se de där små knattarna skumpa runt på hästryggen. Man ser inte mycket mer än en jacka och en stor hjälm, och så två små fötter som sticker ut.

Det var andra ridtillfället idag, så de andra barnen hade ju en gångs fördel kan man säga. Alla barn måste ha en vuxen som leder hästen, men eftersom det var Antons första gång så fick vi hjälp med att leda hästen så att jag kunde hålla i Antons jacka så han kände sig trygg. Vad han inte märkte var att jag släppte efter halva lektionen och bara hade handen på sadeln. Flickan som ledde hästen var duktig på att distrahera Anton också, pratade med honom och berömde mycket. Sonen trivdes som fisken i vattnet och blev säkrare i sadeln för varje sekund som gick.
Efter ungefär halva tiden var det dags att trava, men bara för dom som ville. Anton svarade tyst som en mus att han nog inte ville prova, men vår hästledare övertygade honom att prova några steg bara, med löfte om att få stanna på en gång om han sa till. Då gick det bra, och inte ville han stanna heller. När han väl fått prova trav så hade han gladeligen travat hela den återstående ridtiden!
Innan det var dags att sitta av var det lite balansövningar (plocka låtsasfrukt och lägga i en låtsad sadelväska) och ”jorden runt”. Det sistnämnda innebär att snurra ett helt varv i sadeln, och det är inte det lättaste kan jag säga, men alla knattarna inklusive Anton klarade det alldeles galant!
Vi klappade om hästen, som förresten heter Forest Gump, och skuttade glatt mot bilen. Anton längtar så han kan förgås efter nästa vecka, det här var störtkul!!
Någon bild på det vackra ekipaget var ju lite svårt att få till eftersom sonen krävde min ständiga närvaro, men nästa vecka kanske vi kan lura med oss någon fotograf så ni får se hur tjusiga dom är i ridhuset!

Oj  vilken dag Tuva har haft idag. Vi började tidigt, redan klockan 9 skulle vi vara på Hjälpmedelscentralen i Borlänge för att prova ut hjälpmedel. Först provade vi ut dagens karamell, Tuvas första rullstol!! Åh, hon var så ivrig att prova den så hon visste inte till sig. Fast lite läskigt var det ju också, det var ju en alldeles ny sak och dessutom krävde den att hon satt rak i ryggen (vilken lilla damen ju har lite svårt med just nu). Men efter lite pillrande kom hon på plats och började förnöjt pillra på hjulen. Och tänk, dom rörde sig!
Med ett flin utan like började hon dra i däcken fram och tillbaka, helt begeistrad av att hon faktiskt kunde få den här kärran att röra sig! Hon ville inte kliva ur den igen, och blev riktigt arg på teknikerna som skulle ställa om vagnen så den passade som handsken åt Tuva. Bort, det är min rullstol!!
Lite knepigt att köra, det var ju första åkturen faktiskt, hon kopplade inte riktigt att man måste släppa däcken och ta ett nytt grepp för att ta sig framåt. Hon höll fast på samma fläck, vilket ju resulterar i att hon åker fram och tillbaka på samma fläck. Men teknikern satte sig på en pall med hjul, framför rullstolen, och fattade tag i Tuvas händer, lade dem på däcken och hjälpte henne rulla framåt och släppa i rätt ögonblick. Åh, himmelska lycka, det gick ju framåt! Sen var Tuva helt såld på den där teknikern, varje gång han kom in i rummet blev det roligt!

Mindre roligt var det ju att sedan prova de andra hjälpmedlen. Dels en mat/lek-stol, en jättefiffig grej som Tuva kan sitta i vid matbordet, men den går även att sänka ner så att Tuva kommer ner på golvet så att hon kan leka i den också. Den var ju inte ett dugg kul att prova, inte efter rullstolen. Sen var det lite läskigt att sitta högt upp mitt i ett rum, vi tänkte inte på det. Vid ett matbord hade den kanske gått bättre att prova, så att hon inte fått känslan av att hänga ”mitt i tomma intet”. Hur som helst så passade den inte perfekt heller, så en annan skulle beställas så får vi komma och prova den senare.

Nummer tre att testa var en ny vagn. Tuvas sittvagn funkar liksom inte, den ger inget stöd där hon behöver det och den är för liten. Den nya vagnen är förvisso stor som ett hus i jämförelse, men hon sitter som en gud i den. Den behövde också lite finputs på detaljerna, så den kommer med posten. Tuva sörjde inte för det, den var inte heller lika kul som rullstolen.
Hon ser ut som stora damen i rullstolen, och så stolt sen! Den har fått ett namn också, den heter Humlan. Den har nämligen ekerskydd, och på dom är det blommor och humlor. Så Humlan fick det bli!
Och Humlan, den fick vi ta med oss hem för den passade helt perfekt på alla sätt och vis. Allt som allt så tog utprovningen 3 timmar och 15 minuter, så vi var lite småtrötta när vi for hemåt. Vi hann nätt och jämt in och byta blöja, sen bar det av mot stallet och ridningen. Men det blev ingen hit. Tuva var ju förstås glad för att hon skulle få träffa Pandy, och så hade vi äpple med att bjuda på efter ridturen. Men när det kom till att sitta upp i sadeln ville inte Tuva alls vara med längre. Hon grät och blev jätteledsen. Sjukgymnasterna jobbade och jobbade för att få henne att sitta bra, och det lyckades faktiskt. Hon slappnade av i benen och kunde räta på ryggen, men hon grät fortfarande otröstligt och ville hem. Vi höll ut några minuter där vid rampen, bara för att se om hon lugnade sig, men icke. Tuva fick kliva av och då blev det genast bättre. Vi klappade om Pandy och bjöd på äpple, sen kollade vi när dom andra barnen red. Hon verkar vara rädd för lägesförändringen och att allting rör sig när man sitter på hästryggen. Dels rör sig hästen förstås, men även om man har en person på varje sida som hjälper till att hålla kroppen så gungar det ju i sidled i alla fall, även om det är aldrig så lite. Och det gillar inte Tuva, så nu har vi lagt ridningen på hyllan ett tag. Vi får se om det kanske blir bättre läge längre fram, men just nu är det inte rätt för Tuva.

Jag hade ju tänkt mig en tjusig bild på nya rullstolen ungefär här, men jag hann aldrig knäppa nån bild på den stolta damen i Humlan, för efter den här intensiva dagen var hon ganska utmattad. Hon visade tydligt att hon inte hade lust att åka mer rullstol idag, men jag tänkte att hon kunde sitta i den bara medan vi tog på skorna och jackan (vi skulle hämta Anton hos en kompis). Tuva blev ledsen och ganska uppjagad, jag skyndade mig allt vad jag kunde med skorna, men jag hann inte. Det rann över. Eller rann ut, kanske man ska säga. Tuva lade en praktspya, av ren utmattning, rakt ner i rullstolen och på mamsen. Därav hanns det inte med att knäppas nåt kort, för Humlan står på tork just nu.

Men hon visade stolt upp den för farfar när han kom på kvällskvisten. Pekade på humlorna och visade att den kunde röra sig. Imorgon är dom nog fit for fight igen, både Tuva och Humlan!

Ni har väl inte missat att beställa min bok, Därifrån och Hit?

Upplaga II kommer rykande varm ur tryckpressarna i dagarna, så kila in på

http://bok.krogh.se

och beställ en bok, du också!

Det var Tuva som sade det, Lulle. Tool. Det betyder rullstol! Idag var vi förbi på habiliteringen en sväng och Tuva träffade sin kompis där, en tjej på 3 år, som har fått rullstol. Oj, som hon hanterade den! Hon svischade fram i korridoren och vände rullstolen på en femöring. Tuva tyckte den såg jättespännande ut, vilken är en riktig fullträff eftersom vi ska åka på utprovning av just rullstol på måndag!
Efter Haben for vi till Borlänge, Tuva och jag. Jag hade sett ett sånt där fodrat fritidsställ i en IcaMaxi-annons, precis vad Anton behöver nu när det börjar bli kyligare i luften. Och så skulle jag ha några matvaror också.
Vi var vrålhungriga när vi kom fram, båda två, det var ju lunchdags! Kopplade sondnäring på Tuva och beställde en grillad macka åt mej själv i cafeterian i entrén. Med chevreost, honung och valnötter. Gud vad gott det lät. Gud va illa det smakade! Som…som om nån tagit en flitigt använd filttoffla, slängt på lite honung och några valnötter och grillat den duktigt. Krispig var den, det kan jag inte klaga på. Sådär krispig så själva ljudet när man biter i smörgåsen lovar en kulinarisk resa till Paradiset. Men smaklökarna kom aldrig dit. Det smakade vedervärdigt. Hungrig som jag var tvingade jag ändå i mig halva mackan, sen gick det inte mera, jag har fortfarande smakan av grillad fotsvett i munnen…uärk.
Sen gick vi in i butiken, och jag gick in i totalt shopping-koma. Har det hänt dej nån gång? Att du kliver in i en butik och för en liten stund fullkomligt glömmer vad tusan det var du skulle ha egentligen? Det var så stort, så mycket grejor, så mycket folk. Blommor, regnkläder, stolsdynor, vattenkannor, shampo. Just ja, utekläder var det jag skulle ha ja!  Hittade jättefina, i rätt storlek och allt. Kanon. Oh… vad ser mitt norra öga? Ett reaställ minsann (är det en kvinnlig gen, att reagera på skyltar där det står ”rea”?), borta på dam-avdelningen. Oh la la, jeans…för 99 spänn. Som hittat…om man skulle ta och prova kanske? Bara prova alltså…

Krafsade med mig två par i olika storlek, 31 och 32. I min ungdoms glansdagar (när jag hände i någon form av träningslokal 6 dagar av 7) hade jag 31, så det var väl ganska naivt att tro att dom överhuvudtaget skulle gå att dra över rumpan. Ja ja, kroppen förändras ju lite. Provar väl 32 då…men vad nu? Det går ju inte?! Lite smått frustrerad knatade jag ut och hämtade storlek 33 och 34 också. 33 gick på, men det gick inte att knäppa hur jag än hoppade och ålade inne i provhytten. Varför gör man så förresten? Alltså, om byxorna inte går att knäppa när man står som vanligt, så kan man inte ha dom. Så är det. Men likförbaskat så måste man försöka, om man så måste be en expedit att stå på magen medan man knäpper igen (dom alldeles för små) brallorna. Måste också vara typiskt kvinnligt. Till slut ger man upp med en frustrerad suck och ett:
– Dom måste vara felsydda!

Mycket bestämt greppade jag 34:orna. Det ska gå. Det bara måste gå, herregud jag kan inte ha blivit så stor!! Närå, jag fick igen dem. Men när jag knäppt dom så hängde där liksom en bulle över linningen. En bulle! En sladdrig, gelé-aktig bulle! Nej, jag överdriver inte. Den var där, det såg inte klokt ut! Men jeansen satt väldigt snyggt över baken.
Okej, jag vet att kroppen förändras när man bär och föder två barn, och att man bara har en 16-årings kropp när man är 16, men den där bullen är bara för mycket! Det är fyra år sedan jag födde Tuva, det finns inga ursäkter för den där blobban att hänga kvar på magen och se ut som en taskigt fylld packväska.
Jag köpte jeansen, bara för att jag blev så himla frustrerad. Jag förklarar krig! Krig mot blobbiga magar med akut muskelbrist, den ska tränas till en stenhård tvättbräda! Nä just det…jag var ju inte 16 längre…jag är ju 28… Okej, men då ska den i alla fall tränas till nåt mindre blobbigt! Jag utmanar er, Sveriges befolkning. Upp till kamp mot blobb-magarna, vem är med mig?!!