Vi slog ihop två stora dagar idag, Mors Dag och svärfars födelsedag (fast han fyller egentligen år imorgon). Jag åtog mig att baka en tårta. Eller nästan krävde. Det är ju så sjukt roligt!
Svärfars tårta krävde lite pill, dekorationerna tog en stund att färdigställa. Fin blev den, fast jag blev inte helt nöjd. Locket sprack när jag lyfte det från bänken och veckade sig envist i små volanger när jag försökte få det att ligga snyggt. Men va tusan, det ska väl synas att det är hemsnickrat!
Rolig var den att göra, i alla fall! Svärfar spenderar ju en del tid i skogen med motorsågen, så motivet var givet: en skogshuggartårta!

Skogshuggartårta modell Husqvarna

Vanliga ”köpebottnar” av sockerkaksmodell, fylld med lemoncurd-mousse, dumle-fluff och spacklad med hallongrädde. Täckt med mmf, dekorationer i mmf, sp och kristyr. Sågspån av Bragokex. Voilà!
Eftersom Anton inte gillar syrliga fyllningar (som jag älskar) svängde jag ihop lite vaniljcupcakes också, svängde ihop lite Dumlefrosting och pyntade med några blommor. Frostingen blev ganska klen i färgen, lite extra färg är nog att föredra nästa gång.

I tisdags köpte jag ett gratulationskort, med tulpaner och en nallebjörn på, till min mamma. Och en liten ask chokladhjärtan. Jag skrev i kortet, tejpade fast det på chokladasken och paketerade det hela, satte på frimärken och skrev adressen.
Idag ringde jag, för att sjunga ”Ja må hon leva” för födelsedagsbarnet, men det var min pappa som svarade. Vi pratade en god stund om ditten och datten, barnen och annat smått och gott. Till slut frågade jag om han hade födelsedagsbarnet hemma.
– Eh…nääe…
– Vart är hon då?
– Här bor ingen som fyller år idag…men jag såg igår när jag hämtade posten att du skickat paket. ”Öppnas på födelsedagen” stod det på utsidan.
– Ja? Men det är ju den 26:e?
– Ja, det är den 26:e. Maj.

Kugghjulen började långsamt röra på sig i huvudet. Surra lite. Och surra lite fortare. Nåt som inte stämde…maj? Men mamma fyller ju år 26:e augusti!!
Pappa väntade och försökte kväva fnissningarna som ville bubbla upp, men kunde inte hålla sig. Jag brast i skratt jag också! Vi skrattade så tårarna sprutade, Tuva hörde mig och började tokskratta hon också.
– Men det är ju bra att du är ute i god tid! fick pappa fram mellan skratten.

Jag börjar tro att det brunnit ordentligt i kablaget för mig. På måndag fyller svärfar år, jag håller på att pilla lite med dekorationer till tårtan jag ska baka. På söndag är det mors dag, så vi slår ihop de två dagarna och firar alltihop på söndag. Jag vet helt säkert att på min inköpslista stod ”kort till mors dag + chokladask” men någonstans i kopplingssystemet blandades det ihop med svärfars födelsedag och så omvandlade min hjärna det till ”födelsedagskort till mamma”. Datumet stämde ju. Någotsånär, åtminstone…

Ja, jösses. Jag skyller den gångna veckans konstigheter och svammel på yrseln. Som förresten är borta, skönt! Den tog huvud- och muskelvärken med sig och for sin kos! Anton mår också finemang, den där kräkan gjorde bara ett solonummer sen blev det inget mer. Helt klart ett fall av dålig snabbmat (haha, som om det finns BRA snabbmat).

Tuva har varit trött idag och har haft en välbehövlig slappdag. Igår var hon på kalaset jag nämnde. Gissa om hon var spänd? Tuva visste att Linda skulle jobba delad dag, som hon gör varje onsdag. En stund på förmiddagen och en stund på kvällen. Och på kvällen skulle de på kalas. När de kring lunch-tid kom hem ifrån skolan började Tuva genast tjata på Linda.
– Lilla? Hem!
– Ja, jag ska snart åka hem.
– Hott!
– Fort? Är det bråttom?
– Jaa. Baata. Tlas!

Tuva tyckte att ju förr Linda åkte hem, desto snarare skulle hon komma tillbaka vilket betydde att de snabbare skulle komma till kalaset! Min älskade guldklimp!
Nåväl, dagen gick. Om än alldeles för långsamt för en liten Fjäril som två-tre gånger i timman ville veta när Linda skulle komma tillbaka. Men när Linda väl kom var Tuva färdig och klar för att åka, omedelbums! Kalaskläderna var på (Tuva valde en svart tröja med Hello Kitty-tryck, vilken jag matchade ihop med en rosa kjol, vita tights och skitsnygga svarta benvärmare med glitter i), halsband och armband likaså. Paketen var packade, skötväskan och sondmatningsväskan i ordning. Det var en väldigt trött men otroligt nöjd Tuva som kom hem på kvällskvisten och bubblade av glädje.
– Mammaa!!
– Hej älskling!
– Jott! (Gjort!)
– Ja, vad har du gjort?
– Tlas! Loolit! (Jag har varit på kalas. Det var roligt!)

Huvudvärken alltså. Kvar. Till ingen nytta, och fullkomligt oönskad. Men va tusan, det hade kunnat vara värre vet ja!

Vi verkar ha dragit på oss nåt trevligt virus igen, de har ju någon underlig förkärlek till vår familj. Min huvudvärk har fått sällskap av yrsel, illamående, ont i huvudet, nacken och ryggen. Toppen. Hasse mår ungefär lika.
Igår klagade Anton på liknande symptom, men idag har han inte nämnt det (håller tummarna för att han klarar sig). Peppar, peppar så har vi inte sett något på Tuva än.

Så här har inte hänt så fasligt mycket sen sist, vi ligger ganska lågt. Gör så lite som möjligt. Men jag har hunnit upptäcka en ny dimension av min hobby-passion, alltså bakningen. Nämligen cupcakes!! I lördags var vi och grillade hos underbaraste svägerskan å svågern och då fick jag ju tillfälle att svänga ihop lite bakverk också! Som kombinerad värdinnepresent/efterrätt. Det fick bli browniecupcakes med vit chokladfrosting å små handpillade rosa blommor. Ja, inge fusk här inte med färdiga blommor. Jag gjorde mmf, färgade den, stansade ut blommor och pillade ner ett strössel i mitten på varje blomma. Snyggt! Och gott! Å hysteriskt kul att göra…jag överväger att svänga ihop ett helt gäng cupcakes till min födelsedag istället för en tårta. Roligt, roligt!

Tjusiga va?

Just nu sitter jag i soffan och ska söva Tuva. Men först måste jag lura av henne spegeln…hon fick nämligen en liten present av Anton idag. Hasse och Anton åkte in och besiktade bilen i eftermiddags och på vägen hem ringde de och föreslog middag från McDonalds (inte särskilt gott, men väldigt lockande för en yrslig, illamående mamma med gröndjävulsk huvudvärk som inte alls känner för att laga nån mat) och så fick det bli. Tyvärr fick Anton en ”tjejleksak” i sitt Happy Meal. En liten fickspegel (modell puderdosa) och en rosa kam. Hon blev överlycklig!!
Jag önskar att ni kunde ha sett när hon upptäckte att det var en riktig spegel och att hon kunde se sig själv. Hennes min var så härlig! Jag såg på hennes blick när hon upptäckte sin lugg i spegeln, varpå hon beundrade den en stund och sedan sprack upp i världens största smil.
– Pappa. Tittja! Hiiin!
– Ja, jag ser det. Du är jättefin!

Men lyckas jag bara bända loss spegeln somnar hon nog. Lilla damen har varit och simmat idag, å efter träningen var det avslutningsfika för tisdagsgruppen. Mums! På torsdag blir det fika IGEN, då är det avslutningsfika för torsdagsgruppen. Och på måndag är det avslutningsfika för ridgruppen, hihi. Och som grädden på moset så är Tuva bjuden på kalas imorgon!
Det värmer, den där kalasinbjudan. För det är födelsedagsbarnet själv som har bett att få bjuda Tuva. Inte hela familjen, utan just Tuva. Hon och Linda åker på kalaset imorgon. Det känns rätt stort. Jävligt stort, faktiskt. Linda har hjälpt Tuva att köpa present, så allt är klart och färdigt.

Ojoj…nu kom sonen och såg ut som om han tänkte spy. Måste dra!

….

Tillägg: Japp, han kräktes.

Jag gjorde en tankevurpa idag. Ingen allvarlig, men jäkligt rolig. Vi har förföljts av huvudvärk ett tag, Hasse har haft en enerverande, dunkande skallavärk i flera dagar. Min började först igår eftermiddag, med besked. Inte migrän, bara ”vanlig” överdjävlig huvudvärk. Sån där som liksom bara finns där, hela tiden, och får småsaker att framstå som rena rama bergsbestigningar. Till slut blir hjärnan lite trött…

Anton satt i soffan i eftermiddags, och spelade sitt nya Wii-spel som han fick av farmor (han älskar det, förresten). Tuva och jag satt vid köksbordet och altandörren stod öppen. In flög en grön skalbagge, en sån där med vackert skimrande sköld, och så vände den och flög ut igen. Min sega hjärna tänkte ”geting!”, så jag reste mig för att mota ut den, men halvvägs framme fattade jag att det var en skalbagge och vände på klacken igen.
– Såg du?! sa jag till Anton. Det kom en stor skalbagge och flög in genom dörren! Jag trodde först det var en otäck ekorre!
– Eh…menar du geting mamma? För ekorrar flyger inte…

Vi vek oss av skratt, båda två. Tuva var inte sen att hänga på i skrattfesten!

Hon har nyss tystnat för dagen, lilla Fjärilen. Det har tillkommit en ny favoritsång till repertoaren, som vi sjungit på i dagarna tre. Jag nynnade ”Johan på snippen” häromdagen när jag dammsög och Tuva fastnade för den direkt! Tuva sjunger inte riktigt på traditionellt vis, hon säger istället ord i texten och så ska jag (eller den hon för stunden ”sjunger” med) sjunga den textrad ordet kommer ifrån. Och vill man inte sjunga…ja, då får man tänka om. Tuva upprepar ordet ända tills en liten sångsnutt kommer.
– Joa.
– Nej, inte igen. Nu fortsätter vi läsa sagan istället.
– Joa!
– Vi kan sjunga den igen lite senare.
– JOA! JOA!JOA!
– Nu Johan på snippen har köpt ett klaver…

Hon vet vad hon vill, damen.

Har du haft en sån nån gång? Klart du har!
Redan när man stiger upp på morgonen känner man att det hade varit en god idé att ligga kvar, för när trök-känslan infunnit sig är det inte mycket som biter på den. Antar att vädret är en stor bidragande orsak. Det har spöregnat mest hela dagen. Solen har bara hunnit kika fram för att retas lite, locka till en promenad eller lite påtande i trädgården, bara för att kvickt försvinna bakom molnen när man snuddat vid tanken att gå utanför dörren. Och så mera ösregn. Trök trök.

Jag har tvättat. Trök. Veckohandlat. Trök. Lagat mat. Trök. Diskat. Trök.

Hade det inte varit för utvecklingssamtalet med Anton och hans lärarinna idag hade jag nog avlidit av ren och skär leda. Inte för att det finns brist på saker att göra här hemma, nej då. Det bara dräller av sånt som behöver göras, måste göras och sånt som man kan göra bara för att det är roligt. Jag tänkte ta en springtur när molnen till slut hade skingrats, men jag var alldeles för nertrökad. Det blev ingen springtur. Trök.

Tuva har varit lika grå som molnen idag. Vet inte om det är helgens kalasande som tar ut sin rätt. Hoppas det, i alla fall, så det inte är något otyg i antågande. Hon har varit trött och slö, inte velat ”Humla” utan bara sitta i soffan eller stolen, och hela dagen har hennes ansiktsfärg skiftat i olika nyanser av grått.
Det blev därför ingen tur till ridskolan, heller. Ridningen gör Tuva fullkomligt utmattad när hon är pigg och infektionsfri (men på ett bra sätt, alla hennes stela muskler får sig ju en genomkörare så de blir som kokt spagetti) så att släpa dit henne när hon INTE är pigg är allt annat än en god idé.

Nu börjar hon dock piggna till, klockan halv elva på kvällen. Det är ju på gott och ont, kan man säga. Skönt att hon börjar pigga på sig, men att börja bli pigg när man borde sova för länge sedan bådar inte gott för vare sig natten eller den efterföljande dagen.
Själv skulle jag vilja träffa John Blund snarast möjligt. Inte för att jag är trött (det är mer eller mindre ett normaltillstånd för mig och maken) utan för att efter regn kommer sol. Och efter en trök-dag kommer…en o-trökig!

Igår var det kalas här hemma så det stod härliga till.
Anton beställde ju, efter att ha googlat runt och kollat på tårtor, en Crazy Frog-tårta.
Mitt första försök att forma den blåa lilla grodan gick åt fanders, jag provade för några veckor sedan. Så hoppet om att uppfylla hans önskan kändes ganska klent när jag igår plockade fram min blåa MMF och började knåda. Men se, det gick vägen!
Eftersom vi firade svärmor samtidigt fick hon givetvis en alldeles egen tårta! Tårtorna har jag gjort själv, kristyrdekorationerna stod Hasse för.

Antons Crazy Frog-tårta

Chokladbotten, fylld med kokosmousse och hallonmousse

Lock och dekorationer i MMF, svarta detaljer i SP

Svärmors tårta, blekgul med vita kallor

”Vanlig” tårtbotten, fylld med jordgubbssylt och marsangrädde

Åh herrejösses, här avlöser kalasen varandra. Jag hinner inte städa undan det ena innan nästa börjar, hihi.
På lördag är det dags igen, så imorgon ska jag börja med tårtan. Som jag i ett svagt ögonblick råkade lova att göra på Crazy Frog-tema… Jaja, det blir säkert bra!

I tisdags blev min ”lilla” kille 9 år! På måndagskvällen satt vi och pratade lite om den stundande födelsedagen. Han visste ju att det officiella kalaset var planerat till lördagen, men man vill ju gärna bli uppvaktad på den faktiska födelsedagen också…
– Men, kommer jag få några presenter imorgon då?
– Alltså, du fick ju vår present lite i förtid. Du fick ju din fina cykel av oss och farfar. Det var en väldigt dyr present.
– Men…men, jag vill ju ha nåt inslaget!!

Ja det är inte lätt att vara liten. Nåväl, måndagen passerade och tisdagen kom. Det blev en kanonmysig födelsedag i alldeles lagom tempo. Jag följde med till skolan och var med hela dagen, supermysigt och något jag verkligen rekommenderar att alla mammor och pappor tar sig tid att göra, nån gång. Kanske inte nödvändigtvis på födelsedagen, men häng med till skolan en dag.
Antons klass har fått fjärilslarver som de studerar och tar hand om, och varje gång något nytt händer med larverna är det helt okej att släppa allt man har för händerna för att kolla på larven. Vi släppte rubb och stubb tre gånger i tisdags, när tre av larverna övergick till att bli puppor. Löjligt spännande, faktiskt!
Det bidde som sagt inget officiellt kalas i tisdags, men Anton blev ändå ordentligt uppvaktad på sin födelsedag. Farmor tittade förbi med paket, Tuvas assistent gratulerade och kom med present och på kvällskvisten kom Kristin å Patrick och käkade middag med oss. I vår familj är det tradition att födelsedagsbarnet får bestämma menyn på sin stora dag och tisdagen var inget undantag.
Det blev o´boy med marshmallows å rostad macka till frukost, våfflor till mellis och hamburgare, bröd och pommes frites till middag. Och så en rabarberpaj till efterrätt! Lunchen hade han förstås inte så stor inverkan på, men som väl var bjöd skolköket på färsbiffar, vilket gick hem hos sonen.

Det var en nöjd stor, liten kille som kröp till kojs på kvällskvisten.

Igår tog Hasse och jag årets premiärpass på cyklarna. Det märks att det var längesen, jag fick problem redan när jag satt mig på sadeln och skulle försöka få fast cykelskorna i tramporna… Men vi tog oss iväg i alla fall. Vi tog en lätt liten runda på knappa 15 kilometer för att inte chocka våra kroppar ur vinterträdan.
Det är ett underbart sätt att motioner på, med cykeln. Frisk luft, fågelkvitter och vackra vyer. Både kropp och själ får sitt. Men det märks att man börjar bli gammal, ty när vi susade ner för en lång backe och kom upp i 40 km/h i medlutet kunde jag inte riktigt njuta av fartvindarna. Det enda jag kunde koncentrera mig på var hur jäkla ont det skulle göra att vurpa i 40 km/h, särskilt som fötterna sitter fast i tramporna…
Det blev inga vurpor, vi tog oss hem helskinnade. Vurp-skräcken kanske släpper en bit in i träningen. Hoppas jag.

Näe, nu måste jag leta rätt på John Blund. Imorgon jobbar jag med Tuva, vi ska till skolan, och på eftermiddagen blir det till att baka tårta. Och försöka sno ihop nåt som liknar en galen, blå groda att pryda verket med.

Tjipp!

Hej och hå, jag har överlevt dagen!
Jag började med att dirigera ut Hasse och Tuva innan gästerna kom. Hans åkte och fiskade och Tuva har varit med Linda hela dagen.

9 vilda ungar har röjt runt här i timmarna tre, med regelbunden påfyllning av sockerdepåerna. Men det blev 100 gånger lugnare än vad jag hade föreställt mig. Jag hänger väl liksom inte riktigt med i att de blir äldre, utan har fortfarande Antons 5-årskalas färskt i minne, när en hel hoper sockerstinna små älsklingar for omkring som yra höns och välte ut såpbubblor över hela altanen…
Det visade sig att 9-åringar har ett annat tempo. Nice.

Anton började bli nervös redan klockan åtta, ingen sovmorgon här inte! Å andra sidan var vi färdiga med kalasförberedelserna i god tid. Klockan tolv, när gästerna anlände, var allting fix färdigt!  Årets kalas-tema var ”Avatar”. Det finns en uppsjö av partyprylar att köpa på nätet, egentligen är det onödigt snordyrt. Men ganska häftigt. När det gäller Antons kalas går jag nog med på det mesta inom rimlighetens ramar, till exempel att köpa ett snordyrt partykit med papptallrikar, muggar, duk, sugrör och skedar…Men om Du var liten och skulle ha 9-årskalas, nog vore det rätt coolt att få duka med det det här:

Anton ville väldigt gärna bjuda på läsk och pizza, så läsk och pizza fick det bli. 9-åringar äter förresten inte tillnärmelsevis så mycket som jag trodde att de skulle göra. Jag fick offra mig och trycka i mig lite pizza, jag också.

Jag hade överberäknat det mesta, faktiskt. Utom läsken, där prickade jag ganska så precis, det blev 1/4 flaska kvar. När vi planerade kalaset fick Anton lämna sina önskemål till mig, varpå jag fick bedöma hur genomförbara dessa önskemål var och sedan lade vi tillsammans upp planen för partyt. Läsk och pizza först, alltså. Sedan presentöppning och fri lek utomhus. Vädergudarna var på vår sida idag, så vi ställde ut crocket-spelet, en uppsättning scatch och så fanns ju studsmattan förstås. Även boccia var tänkt att finnas på gräsmattan, men när jag plockade fram det i förrådet visade det sig att alla klot utom ett hade små hål, misstänkt lika avtryck efter hundtänder…
Medan småtrollen lekte dukade jag fram fikat, helt enligt sonens önskemål. Sockerbullar, sega mandelkakor, Tom & Jerry-kex. Istället för tårta ville Anton ha ett glassslott, precis ett sådant som han sett i Tuvas bok ”När prinsessor har kalas”. Jahapp, okej jag fick väl fixa det då. Och tillbehör, förstås. Strössel i olika varianter, två sorters topping och chokladrån. Slottet blev urtjusigt, men jag hann inte ta nåt kort på det innan glassugna små monster högg in på det.

Jag hann i alla fall få med ett kvarstående hörn på bild…

Är det något jag lärt mig genom alla Antons kalas så är det att inte alla barn gillar tårta. Men så gott som alla barn gillar glass. Antons glasslott gjorde fullkomlig succé! Strössel och sås gick åt i mängder, en enda bulle gick åt medan kexen, rånen och mandelkakorna förblev orörda. Jag har verkligen noll koll på hur mycket barn äter på kalas…
Bordsdekorationerna blev dock populära, de gick åt i rykande tempo!

Två gelehallon-kaktusar fanns att knapra på…

Liksom två buketter marshmallow-blommor

Efter godisjakten (ja, alltså de börjar ju bli lite för stora för fiskdamm, så vi gömde godispåsarna istället) började sockertoppen och den efterföljande sockerdalen att visa sig. Mungiporna växlade snabbt från upp till ner om någon kände sig orättvist behandlad, stubinen var kort på allihop. Dags för lite organisation! Det fick bli danstävling med hjälp av Nintendo Wii och Just Dance 2. Alla mungipor åkte upp igen och ungarna dansade för glatta livet.
Efter tre långa timmars kalasande började så föräldrarna dyka upp. Alldeles lagom tyckte jag, men det tyckte inte barnen. Så gott som alla frågade om de inte kunde få stanna en stund till! Men jag är inte mer än människa, vilket alla föräldrarna hade full förståelse för. De plockade hem sina småtroll, om än under milda protester. Bara en kompis blev kvar och det var inte så dumt. De leker fortfarande och har roligt ute i solen.

Själv har jag hunnit röja undan alla spår av kalaset, till och med torkat golvet i köket, som bar tydliga spår av att det kanske inte var nån jättehipp idé att utrusta ett gäng 9-åringar med två tuber topping att kladda fritt med…
Nu känner jag mig väldigt välförtjänt av en stunds stillasittande i soffan!

…och än så länge lever tomatplantorna jag fick av svärmor, så hopp om skörd finns ännu. Även om det är svagt och skört. Alltså jag…och växter…det funkar liksom sisådär. Jag har för ovanlighetens skull lyckats hålla liv i fyra krukväxter hela vintern, och det vill inte säga lite det! Två dracena-palmer, en fredskalla och en Dr Westerlunds. Palmerna har slagit alla rekord som går att slå i kategorin ”överlevande växter i det Krogh-ska hemmet”. Allra snabbast har jag ihjäl julstjärnor. För snittblommor räknas väl inte? De dör ju rekordfort!

Jag har ägnat aftonen åt att flytta de nu ganska stora tomatplantorna från sina mindre plastkrukor till stora, rymliga murarhinkar. 120 liter blomjord famnar ömt deras rötter. De skall, enligt instruktion stå ljus men inte varmt. Det gick ju bra medan de stod i plastkrukorna, då jag kunde knö ihop dem alla i Tuvas fönster. Med hinkarna blev det värre. Nu står de på övervåningen, i hallen, vilket var det enda ställe jag kunde komma på där ingen skulle snubbla över dem, välta omkull dem eller bryta av dem oavsiktligt. Måtte de trivas där.

Kanske skulle jag passat som trädgårdsmästare, eller bondmora med inriktning på grödor? Jag gillar att köra ner nävarna i jorden, plocka och pyssla, hugga i och arbeta med spaden. Traktor har jag bara kört en enda gång, och det var ju skitkul! Men det faller ju på den lilla detaljen att alla växter som vidrörts av min välmenande hand förr eller senare tvärdör…

Just nu sitter jag vid köksbordet bredvid Tuva, enligt hennes order. Hon sitter förnöjt och bläddrar i Hemmets Veckotidning och gör smackande ljud när hon bläddrar förbi alla recepten.
– Mamma! Hjitt! beordrade hon.
– Ska jag sitta här hos dig?
– Ja!
– Ska vi läsa en bok kanske? Mamma Mu?
– Nej. Hjitt. Tu’ua. Lääja. Tiiin. (Nej. Sitt. Tuva. Läsa. Tidning)
– Får jag också läsa i tidningen då?
– Nej. Hjitta.

Jag ska alltså bara sitta här, bara finnas utan att lägga mig i. Gullrumpa.
Nu är hon nöjd och glad, men ni skulle sett henne vid två-tiden i eftermiddags. Hon lyckades klämma sin lilla hand i kastrullådan, som är stor och tung. Först ryckte hon bara till och tittade förvånat på mig. Vad hände?
– Hoppsan. sa jag.

Tuva funderade en stund, tittade på handen och började grina illa. Jag vet inte om det tar tid för smärtsignalerna att liksom nå fram, för ofta när hon gör sig illa tar det en liten stund innan hon börjar gråta. Men när tårarna väl kommer är de hejdlösa. Stora, runda tårar vällde ner över kinderna och lilla Fjärilen ropade förtvivlat på storebror.
– Ajtaj…AAAJTAJJ!! Bååsja…buuhää….

Storebror kom, storebror blåste, men det blev inte bättre för det. Då slog det mig, att sist hon klämde sig var det enda som hjälpte ett plåster. Vilken tur att jag förra veckan laddat upp med sprillans nya plåster med Disney-prinsessorna! Plåster har ju, som alla småbarnsföräldrar vet, en nästintill magisk inverkan. Det mesta löser sig, om man bara får ett plåster. Och det kan behövas rejäla doningar, även om inget blodvite uppstått. Har man riktigt ont, i någon kroppsdel eller i stoltheten, kan det behövas en hel knälapp för att lindra ett värkande lillfinger…
– Tuva, skulle det kännas bättre om du fick ett plåster?
– Jaa, jaajaaa!

Det behövdes lite Hello Kitty också. Film, alltså. Och den skulle ses sittandes i mammas famn, och ingen annanstans! Så där satt vi, i 45 minuter, tätt ihopkurade. Min kind mot hennes hår, mina armar virade runt henne och hennes små fingrar i ett fast grepp om mina. Snart kom även Anton och kurade ihop sig riktigt, riktigt nära och satt hos oss han också. Trots att han vid det här laget är så trött på Hello Kitty att jag nästan kan se honom kvälja när han hör vinjetten… Det var underbart!

Handen klarade sig fint förresten. Inte en rispa, ingen svullnad, bara en knappt märkbar rodnad. Men plåstret sitter kvar, förstås, och fortsätter avge sin magi…

Ja, inte just nu alltså. Men det har snöat idag, massor. Jag trodde jag såg i syne när små vita flingor började singla ner och så småningom växte till stora lappvantar av snö. Som väl är så ligger ingenting kvar på marken.
Men det är väl typiskt april-väder, antar jag. Man drabbas liksom av årlig minnesförlust när årstiderna skiftar. När första snön kommer beter sig folk som om de inte räknat med att det skulle bli vinter igen. Samma sak när våren kommer: oj, är det redan vår? Var det så här varmt förra året? Eller så här kallt?
För just nu är det svinkallt, jag har släpat fram mössor och vantar åt barnen. De hade just lagt sig tillrätta i byrån uppe i klädkammaren. Mössorna och vantarna, alltså. Inte barnen.

Assistenten är ledig den här veckan, så det är Hasse och jag som jobbar. Idag bar det av till ridhuset! Tuvas ridkompis var sjuk idag, så hon var helt solokvist. Dagens tema var pirater, så ridhuset var avdelat i tre stationer: land, havet och skeppet. På skeppet huserade piraten, med ögonlapp och allt. Huj va skoj det var att smita upp på ”skeppet” och retas med piraten! Efter en stund började rollerna svänga om, så Hasse och Anton blev pirater, sen Tuva och sist jag.
Imorgon ska vi åka in och simma, Tuva och jag. Det är hundra år sen jag var med på simningen. Eller nja…men länge sen i alla fall. Jag minns inte ens vilken tid vi ska vara i poolen, 9:30 eller 9:45?
Aja, det löser sig alltid.

Vi hoppade över valborg här hemma. Det blev inget firande i byn eftersom ingen ville hålla i spektaklet. Anton såg lite trumpen och besviken ut vid middagsbordet, eftersom det faktiskt skulle vara en brasa i Österbyn, nära där farmor och farfar bor. Men det blåste ju isbjörnar ute! Alldeles för kallt för att släpa ut Tuva och om sanningen ska fram, alldeles för kallt för mamman och pappan också… Vilken tur då att Anton råkar ha världens i särklass bästa farfar!
Han kom och hämtade gossebarnet å tog med honom till majkasen. Början av kvällen var väl lite seg, i alla fall i Antons tycke. Farfar stannade till och pratade med bekanta, varpå min son kläckte ur sig att:
– Ja, det här var ju ungefär lika roligt som att ha diarré…

Suck. Vad får han allt ifrån? Och framför allt, varför ramlar det alltid över hans läppar?
De hade i alla fall en mysig, om än kall, kväll och kom hem först sedan de tittat klart på fyrverkerierna.

Vi får väl se om jag hinner plita ner nåt mer i veckan, men det hoppas jag väl. Oddsen talar dock inte till min fördel i det fallet, dels med tanke på att vi är en assistent kort och dels med tanke på att jag ska hålla i ett barnkalas på lördag. Ve och fasa….