Jahapp, då har hela jullovet gått och det är åter till rutinerna. Jag började jobba igen i måndags, Anton började skolan igen i tisdags och Tuva började i onsdags. Visst har vi haft en skön julledighet, men inte alls som vi hade tänkt oss. Vi skulle ju åka pulka och leka i snön varendaste dag på lovet ju! Och själv hade jag längtat efter att ställa mig på längdskidorna och göra många, långa härliga repor i spåret. Tji fick vi!
Alldeles snölösa är vi förstås inte, det är allt lite vitt på backen. Lite, hårt och fruset. Inget snögubbe-material direkt. Trist.

Förra året vid den här tiden stod jag för första gången på mina alldeles nyinköpta längdskidor och började träna för Kortvasan! (Faktiskt en riktigt rolig historia, kolla i arkivet för januari och februari 2011 om du känner för ett riktigt gott skratt.) Det börjar snart dra ihop sig igen, reklamen om de olika vasaloppen fullkomligen dräller in i min mailkorg, men jag hoppar över i år. Formen är förvisso bra, om man ser till det rent geometriska. Rund och fin. Kondis och styrka är det sämre med, haha. Å andra sidan hann jag inte träna särskilt mycket förra året heller, då åkte jag mest på ren och skär vilja. Märks det att jag är en aning ambivalent?
Det var ju så roligt! Och så jobbigt. Och roligt. Jag vill åka i år också. Eller inte. Fast ändå. Gah!!

Kan hända att jag känner mig extra rastlös idag eftersom vi är sjuka, igen. Bacillernas mästare, det är vi det. Ett träningspass hann jag klämma in mellan bacill-vändorna. ETT!! Fast den här gången har Tuva (tack och lov) klarat sig. Det är Hasse, jag, Anton och assistenten som fallit offer för bacillerna den här gången. Ont i huvudet, halsen, svårighet att reglera kroppstemperaturen, känsla av allmän svaghet i hela kroppen. Linda och Hasse insjuknade i onsdags, jag i torsdags morse och Anton samma dag fast några timmar senare. Yey! Förhoppningsvis går det över lika fort som det kom.
Och vi som skulle ha julgransplundring på jobbet. Tuvas klass skulle också dansa ut julen. Jaja, vi får väl dansa runt fåtöljen här hemma istället (ty granen har redan åkt ut). Knapra panodil istället för godis. Det gäller att tänka positivt!

Positivt försökte jag tänka även i onsdags, när jag som alltid på onsdagar, var först på plats och därmed är den som öppnar på jobbet. Normalt är städerskan alltid där före mig och därför är larmet alltid avstängt när jag kommer. Men i onsdags var det alldeles mörkt i alla fönster när jag kom knatandes över skolgården kl 06.20. Jahapp, hon kanske är sjuk då? Då får jag prova mitt larmkort för första gången, tänkte jag (alltid positivt tänkande!). Jag gjorde som jag blivit instruerad men den jädra larmdosan vägrade visa upp ett lysande, rött ”off”. Hur jag än betedde mig så stod där ”on”. I den händelse att jag gjorde något fel (fast jag visste att jag gjorde precis rätt) letade jag på pappret som jag fått tillsammans med kortet, med instruktionerna om hur man gör. Mycket riktigt, jag gjorde precis som det stod. Nåväl, inget att annat att välja på än att ringa vaktmästaren. Jag ogillar att ringa till folk före halv sju på morgonen, det känns oartigt. Vår käre vaktmästare är dessutom gift med vår fenomenala städerska, så om hon var sjuk var ju sannolikheten rätt så hög att även han var det…
Medan jag väntade dök det första barnet upp. Gossen såg lite orolig ut, men jag lugnade honom med att jag hade två kokta ägg och dagens tidning i väskan, så det skulle inte gå någon nöd på oss om hjälpen dröjde, hihi! Positivt tänkande!!
Vaktis var frisk å kry och snart på plats och släppte in oss, hans larmkort fungerade minsann. Slutet gott, allting gott.

Jag har inte skrivit på länge. Men det har inte Shakespeare heller, haha.
Gott Nytt År, allihopa!! Vi har ett alldeles nytt år framför oss, allt gammalt är glömt och förlåtet. Det är ju i år vi ska börja träna, äta hälsosammare, gå en ”hitta-dig-själv”-kurs, sluta röka/snusa, göra den där resan eller börja skriva på den där boken. Eller så skiter vi i alla korkade nyårslöften och bara trampar på som vanligt. Det är ju förstås väldigt bra strävansmål, men nyårslöften? Vad händer när det där året är slut då? Ska vi sluta träna, börja äta skräpmat, tappa bort oss själva fullständigt och börja röka som borstbindare då? Nä, jag tycker vi får omformulera. Det är inte nyårslöften, det är löften till dig själv och dina nära. Kärlekslöften, kanske vore ett bättre ord? ”Av kärlek till dem jag älskar och till mig själv tänker jag försöka ta bättre hand om min kropp i framtiden, så att jag blir en piggare, gladare människa som kan sprida positiv energi omkring mig.” Det låter mycket bättre!

Fast jag ska inte hyckla, jag viskade ett tyst löfte igår kväll, medan Tuva och jag satt framför TV:n och lyssnade på Jan Malmsjö (det är ju faktiskt rent otroligt att man har hört det där talet sen Magnus Ladulås tid och ändå inte lärt sig mer än ”ring klocka, ring”). Jag höjde mitt glas och viskade tyst ut till allt och ingen alls.
– Jag tar allt vad 2012 har att bjuda på. Gott och ont, lätt och svårt. Allt ska jag axla och det med glädje, om jag bara får ha båda mina barn kvar i livet under 2012.

Tuva lät sig inte gripas av vare sig Malmsjö’s pladder, fyrverkerierna utanför fönstret eller mamma som satt bredvid henne med champagne i glaset och en tår i ögonvrån.
– Ja ja. Bordet! Läsa! (Ja ja, kör mig till köksbordet, jag vill fortsätta läsa min bok nu)
– Haha, ja nu går vi tillbaks till köksbordet gumman.

Sen kom resten av sällskapet in och skålade med oss. De hade varit ute och tittat på fyrverkerier och skålat in det nya året. Tuva och jag stannade inne, dels för att det är en dålig idé att släpa ut en inte helt frisk Tuva (men det börjar gå åt rätt håll i alla fall, efter nästan en månad) i 12 minusgrader och dels för att hunden skulle få sällskap under nyårsaftons läskigaste bit.

Vi hade en alltigenom dunderhärlig kväll med våra underbara grannar, med min svägerska och grannfruns lillebror. God mat, gott att dricka och väldigt, väldigt mycket värme däremellan. Tack ska ni ha!