månadsarkiv: juni 2011

Roligaste kompisen

Antons början på sommarlovet blev väl inte tiptop, med förkyld lillasyster och mamma.
Han har lekt med kompisar när det funnits nån i krokarna (det bor inte så väldans många barn häruppe i vårt område och ingen av dem som faktiskt bor här är Antons förstahandsval), hoppat studsmatta, spelat lite dator. Men han har en kompis som slår det mesta. Farfar.
Jo, så är det. Farfar rockar! Den vänskapen etablerades redan när Anton började gå, och farfar kunde ta honom med på skogslufs. De där små benen (Antons alltså, farfars är fullånga) kunde pinna precis hur långa sträckor som helst över stock och sten. Efter en lång skogslufs var det obligatoriskt med en stunds traktorkörande. Ja, och så matsäck förstås.
Sommar som vinter, vår som höst har Anton alltid älskat att vara med farfar. Ibland kan det gå ett tag mellan gångerna och då har Anton, helt apropå ingenting, suckat:
– Åh, vad jag längtar efter att hitta på nåt med farfar.

Nu har Anton blivit lite större och aningen kinkigare på aktiviteterna, men kärleken till farfar är densamma. Det enda han egentligen vill, är att bara få vara med honom. Medan han påtar i trädgården, jobbar på kontoret eller arbetar i skogen. Och det får han.
Igår var sonen uttråkad bortom ord, så jag föreslog att vi skulle spela lite crocket eller boccia i trädgården. Efter lite stånk och stön gick han väl med på det, men detta först efter att han ringt farfar och talat om hur tråååkigt han hade.
Självklart lovade farfar komma och rädda honom från ledan.
Idag var det samma sak igen. Uttråkad, uttråkad, uttråkad. Anton följde med till affären, hjälpte till att lägga plast, metall och papper i återvinningen men inget hjälpte. Tråååkigt!
– Ring en kompis, vet ja! föreslog mamman.
– Nää…jag vill mycket hellre leka med farfar.

Farfar och farmor har besök i några dagar av goda vänner, men det utgjorde inget hinder. Farfar kom och hämtade sonen. Vad de skulle hitta på? Jo, farfar skulle lägga stenplattor i trädgården och Anton skulle vara arbetsledare!
Jag är så glad för den relationen, mellan Anton och farfar. Dom har nåt som ingen annan har och som jag inte skulle vilja byta för allt smör i Småland. Farfar är världens roligaste kompis!

En snuvig midsommar

Nu är det sådär pinsamt långt mellan inläggen igen… men jag vet ju att ni förstår!

Tuvas infektion börjar så sakteliga (väääldigt sakta) vända mot det bättre, hon orkar sitta uppe på dagarna och sover förhållandevis långa perioder på nätterna. För att sedan låta som en perkulator all sin vakna tid, men ändå. Varje timmes sömn är oerhört värdefull för henne! Glad som en mört är hon förstås, det är hon alltid.
Hon har lagt sig till med en ny rutin vid konversationer. Nu mer inleds alla konversationer med:
– Häj. Jott?

Hej, vad har du gjort? Häromnatten hade vi lagt henne i sängen när hon slutligen kunnat somna, men så kom elaka hostan och väckte henne efter bara en timme. Rosslig, yrvaken och trött låg hon i soffan och plirade på sin far. Sedan sa hon, med en whiskyröst utan dess like:
– Pappa. Häj. Jott?

Haha, ja det hade ju kunnat hänt massor med saker den där timmen hon varit borta! Idag fick hon följa med mig in på apoteket. Vi har ett väldigt litet apotek här i byn och idag var det nästan knökat med folk. Men alla fick samma fråga och Tuva ville självklart ha ett utförligt svar av alla också. Jott?

Jag har också lyckats dra på mig en infektion. Jag menar, man vill ju inte vara utanför gemenskapen eller hur? I måndags kände jag mig pigg som en mört och stark som en oxe, ringde till Blodcentralen och bokade tid för blodgivning idag. På tisdag morgon vaknade jag och funderade vad tusan som hänt under natten? Skallen sprängde så jag trodde den skulle explodera vid minsta rörelse och bihålorna kändes smockfulla med mumsmums som man inte vill ha i nämnda hålor. Bara att ringa och avboka igen. Morr. Jag blir lite stingslig när min blodgivning inte blir av, dels för att jag tycker att det är en väldigt viktig och behjärtansvärd sak och dels för att jag brukar må så himla bra rent fysiskt efter att ha fått ge ifrån mig lite blod. Men men, jag måste ju bli frisk förr eller senare. Då får dom tappa mig.

Imorgon är det midsommar hörni! Och jag som just packat undan snöskoveln… Hinner inte riktigt med i svängarna. Antagligen kommer det fortfarande stå en solstol på altanen när den första snön kommer också.
Vi blir hemma på midsommar, ett stort glatt gäng på 10-12 personer. Härligt! Tuva älskar när det är mycket folk här hemma och det gör jag också. Det ska vara trångt i köket och högt i tak, då trivs jag som allra bäst!

Glad midsommar på er, allihopa!!

Romantik mitt i veckan

Foto: Hasse Krogh

Det är fredag morgon, klockan är tio i fem och jag har varit uppe med Tuva i en knapp timme. Hon är trött men glad, ligger och håller i fodralet till sin Pippi-dvd och pratar om filmen. Hon mår avsevärt bättre, kräkningarna höll ”bara” i sig i ett knappt dygn innan de ersattes av slem och hosta. Pest är bättre än kolera, antar jag.
I jämförelse med den gråa, bleka lilla varelse hon var hela torsdagen var hon igår en sprudlande droppe solsken. En trött droppe, men ändå. Hon har sovit sju timmar i sträck två nätter i rad, vilket vi är glada för. Mitt dygnssnitt de senaste dagarna är 3,5 timme. Gääsp.

I alla äktenskap eller förhållanden är det här med att hålla romantiken levande en utmaning. När det första, rosaskimrande förälskelsen lagt sig och (förhoppningsvis) växt till något starkare kommer vardagen och klampar in. Romantiska middagar på tu man hand ersätts med pannkaka, sylt och läxläsning med barnen. Den varma handen i din på en promenad ersätts av ICA-kassar proppade med veckans mat. När man lever med ett speciellt barn (i behov av särskilt stöd, funktionshindrat, handikappat, kalla det var du vill) kan romantiken bli till en skugga av ett suddigt minne någonstans i periferin. Man är glad om man har ork nog att åtminstone vara någotsånär hövliga mot varandra när man samtalar, och då oftast om rent praktiska ting som när nästa möte med sjukgymnasten eller specialistläkaren är inplanerat eller när det är dags för nästa mål mat med medicinering.

Jag vet inte hur många par vi kommit i kontakt med som helt enkelt inte orkat hålla något liv i kärleken. Förhållandet har förvandlats till ”Hus & Hem AB” och slutligen gått i graven. Något jag har full förståelse för, hur i hela friden ska man orkar vara gullig och romantisk när det enda man kan tänka på är hur lång tid det är kvar tills ditt skift tar slut så du får gå och sova en stund? Jag var livrädd att det skulle hända även oss när det uppdagades att Tuva var sjuk, hur sjuk hon var och hur vårt liv skulle förändras av att leva med ett barn som har helt andra förutsättningar än ”normala” barn. En rädsla som visade sig vara helt obefogad.
Visst, vi är trötta. I princip jämnt. Men den finns där, i vardagen. Romantiken. I så enkla gester som en smekning på kinden, en blick vid middagsbordet, en kyss i förbifarten. Levande ljus kräver ingen oxfilé, det funkar alldeles utmärkt till torsdagens pannkaka och sylt. Det är de små, små sakerna som gör det.
Hasse och jag har travat sida vid sida i tolv år nu, men den där rosaskimrande nyförälskelsen har inte lagt sig än. Den kommer fortfarande och sveper undan fötterna på mig, får hjärtat att skena och fjärilarna att fladdra vilt i magen.

Här, från min plats bredvid Tuva i soffan, ser jag köksbordet. Det pryds idag av en enorm bukett mörkröda rosor. Igår hjälpte min bättre hälft grannen att besiktiga bilen och när de kom hem igen fick jag buketten.
– Jag såg dem och tänkte på dig, min älskade hustru.

Det ni. Romantik mitt i veckan, medan fiskpinnarna fräste i stekpannan.
Anton kände sig lite konfunderad när han såg den stora blomsterkvasten på middagsbordet. Det var ju ingen som fyllde år eller så, så blommorna verkade i sonens ögon ologiska.
– När du blir stor och gifter dig, så ska du komma hem med blommor ibland, Anton. När hon minst förväntar sig det.
– Men pappa, om hon får blommor mitt i veckan, vad ska jag då ge henne när hon fyller år?

En kort tystnad följde, men just som Hasse öppnade munnen för att svara kom sonen på svaret själv.
– Nu vet jag! Blommor och en gräsklippare! Och på Alla Hjärtans dag kan hon få en grästrimmer!

Haha, ja du Anton. Du har koll på läget. Oväntade gester vid spontana tillfällen, det är rätta receptet.

Foto: Hasse Krogh

Samarbetsvilligt väder

Jag hör till den lilla skaran som faktiskt inte har något emot att det har regnat i flera dagar och ser ut att fortsätta lite till. Visst, det är härligt med sommar och sol men just nu är vädret förträffligt samarbetsvilligt. Igår beslutade jag mig för att ta årets andra träningspass på cykeln, och vädret ställde snällt upp med knappa 15 grader och ett tjockt molntäcke men utan att släppa ifrån sig något regn på hela cykelrundan. Perfekt.

Mindre perfekt var att jag på något outgrundligt vis lyckades överanstränga något eller klämma en nerv under cykelturen för min högra arm gör så ont att jag överväger att slita av den. Och jag gjorde inte ens något speciellt på cykelturen, ingen vurpa, sladd eller ens ett litet gupp som kan förklara varför armen beter sig som den gör. Men jag är å andra sidan bra på att ådra mig fåniga skador helt utan orsak.
När vi flyttade till Långshyttan tog min svägerska och jag en långpromenad tillsammans. Inte nämnvärt fort och inte överdrivet långt, runt 5 km sisådär. Två dagar senare var jag tvungen att gå till byns vårdcentral för första gången, eftersom jag hade så ont att jag knappt kunde stödja på foten.
– Du har ådragit dig en stressfraktur på stortån. Sportar du väldigt intensivt?

Jag höll ju på att sjunka genom jorden när jag förklarade att jag vid den tiden inte sportade överhuvudtaget, utan bara hade tagit en promenad…

Men min arm är en petitess idag. Vi kom i säng sent igår, då Anton skulle sova över hos grannarna som hade sitt brorsbarn på besök. Jag visste att han skulle komma knatandes hemåt förr eller senare, så när vi lagt Tuva var det bara att vänta. Grabbarna hade hunnit borsta tänderna och krypa till kojs när Antons hemlängtan satte in. Vi hämtade hem honom och lade honom i sin egen, trygga säng. Jag tror att Hasse och jag kom i säng vid ett-tiden, men jag kunde inte somna eftersom armen värkte. Klockan två hade Anton precis kommit ner till madrassen (som han gör varje natt) och somnat gott där, Hasse sov som en stock bredvid mig. Tuva hade hostat lite ett tag och just som John Blund kom och knackade mig på axeln gjorde Tuva en slemkräka. Vi gick upp, hon och jag, fräschade till både henne och sängen, bäddade på soffan och lade oss där. Hon såg ut att må vansinnigt illa. Hela natten låg hon med samma grimas, till och med när hon lyckades slumra till i några minuter satt grimasen kvar. En sån där ”åh-fy-fan-nu-spyr-jag-snart”-grimas.

När det blev dags för Tuvas frukost tog jag det väldigt försiktigt. Två mediciner, vänta en kvart, sen två mediciner till, vänta en kvart och så de sista tre. 45 minuter efter sista medicinen vågade jag prova ge henne lite mat. Med föga överraskande resultat. Kräks.
Klockan är nu fyra på eftermiddagen och vi har bara lyckats få i Tuva två av dagen fem mål. Det kommer bli en låång dag. Önskar bara att hon kunde få sova lite, Fjärilen. Hon är gråblek i ansiktet och ögonlocken är rosa/lila av sömnbrist.
Vädret är samarbetsvilligt även idag. Grått ute och svalt i luften. Smattrande regn sövde mig när jag blev avlöst och kunde gå och lägga mig. Det kunde gärna få börja smattra igen, så Fjärilen slocknar en stund.

Sommarlov!

Anton, Tuva och jag sitter i soffan och slötittar på TV, skönt trötta så här på årets första sommarlovsdag!
Igår var det avslutning med pompa och ståt, som av någon anledning förlades till Folkets Hus i år. Grov miss. Hoppas att de rättar till det till nästa år. Lokalen var alldeles för liten, där var kvavt och skumt. Barnen var förstås fina där de stod ihopknökade på scenen och bjöd på skönsång och skön poesi.
Examensdagen firades här hemma med fika tillsammans med farmor och farfar. Kaffe, saft och banancupcakes med nutellafrosting, pyntade med gula och blå blommor dagen till ära.
Sen njöt vi mest bara hela dagen. Och tog oss ett rejält och roligt träningspass på kvällskvisten!

Tuva mår lite bättre, inte helt tiptop men helt klart bättre. Igår efter middagen tittade hon trånande mot studsmattan och sen på mig.
– Maammaaa?
– Vill du hoppa?
– Jaa!!

Självklart. Strunt i tryckande värme och en mage full med mat, här skulle hoppas! Vi kravlade oss upp och hoppade en lång stund, ända tills Tuva var mjuk som kokt pasta. Knappt hann jag sätta ner henne i Humlan innan storebror kom och drog mig i byxbenet.
– Mamma, kan du inte hoppa lite med mig? Du hoppar nästan aldrig med mig!
– Absolut, kom så hoppar vi!

Jag menar, med ett sånt argument emot sig är det helt poänglöst att argumentera. Jag hoppar inte särskilt ofta med Anton. Men nu så! Vi hoppade, och hoppade och hoppade. Tuva var snart redo för en sväng till på studsmattan och sådär höll vi på länge och väl. Varenda muskel i hela kroppen på den något förslappade modern fick sig en rejäl genomkörare. Det där borde man ju göra varje kväll! Om jag höll det tempot i 30 minuter varje dag skulle jag ju se ut som Kate Moss på nolltid! Å andra sidan, vem tusan vill se ut om Kate Moss…? Jag kanske ska begränsa mig till 20 minuter då.

Jag…äh, jag ger upp. Jag försöker formulera meningar att skriva ner medan min son sitter bredvid och kollar på reprisen av Talang2011 och pratar oupphörligen i mitt öra om alla finalisterna. Helt omöjligt att koncentrera sig. =)
Over and out, helt enkelt!

Är det inte typiskt?

Jo, lite typiskt är det. Nu, när det är soligt och varmt blir Tuva hängig. Istället för att sitta vid badplatsen och svalka fötterna i vattnet ligger vi under luftpumpen och kör AC:n för allt vad den håller. Istället för en promenad ner till ICA för att köpa en glass vandrar jag omkring i huset och drar ner persienner och rullgardiner, allt för att hålla solen (och därmed värmen) på avstånd. Och Tuvas helg är i antågande.
Hon har länge längtat efter att få åka och sova över hos sin assistent, och assistenten har också sett fram emot det. Linda jobbar en helg i månaden och för en månad sen planerade vi att under Lindas helg i juni skulle Tuva få åka dit. Å sova över. Tuva har varit eld och lågor, tjattrat om vad de måste packa med sig, allt vad de ska göra. Promenera med Lindas hund, leka med kaninen, poppa popcorn och ligga i soffan å titta på Hello Kitty. En tjejkväll, bara dom två.
Och så kommer det en (#%@¤) infektion!

Jag vet inte riktigt vad det är än. Hon ser ut som en dåligt vattnad tulpanbukett, magen är i olag och hon har små värmeutslag i ansiktet, som trängs med en miljard myggbett (okej, tio stycken). Men jag VILL inte! Fan, kan hon inte få njuta lite av solen och sommaren, hon också?!
Vi får försöka ta det så lugnt vi bara kan och be många böner om att det räcker för att stävja vad det nu än är som rör sig i lilla kroppen. Pilla navelludd och glo på film. Hoppas, hoppas, hoppas…

Hemma bra, men hemma bäst

Nu har det varit tyst några dagar i bloggen igen, men det är av förklarliga skäl. Vi har nämligen varit bortresta! Och då vill jag inte blogga medan vi är bortresta, då kan jag lika gärna sätta en skylt på ytterdörren där det står ”Kära förbrytare, vi är inte hemma så var så vänliga å kliv in, ta vad ni behagar och gå igen”. Bättre då att blogga när man kommit hem igen! Förbered er på ett lååångt inlägg! =)

Vi har spenderat en helt fantastiskt underbar långhelg hos mina föräldrar i Hummelsta! I torsdags packade vi bussen proppfull (näe, jag överdriver inte. Det går åt en hel väldans massa packning när vi ska sova borta) och styrde kosan ”hemåt”.
I fredags, på min födelsedag, serverades jag (alkoholfritt) rosa bubbel och jordgubbar på sängen. Mums! Sen packade vi oss iväg åt olika håll. Pappa körde Hasse till Stockholm där han skulle spendera hela helgen (fast han kom ju hem varje kväll, förstås) med att gå vid sidan av den helt fantastiska fotografen Juliana Wiklund och får lära sig massor om fotografering. Mamma och jag packade in barnen i bussen och styrde mot Västerås där jag fick min födelsedagspresent: shopping! Vi hade en supermysig dag och barnen var på gott humör hela dagen (!). Anton sa att det var hans present till mig, att han inte gnällde när jag sprang ut och in ur affärer och provrum. Gullrumpa!
För visat tålamod belönades han rikligt, han fick välja en leksak på Zetterlunds leksaker. Tuva fick också present, hon valde ett nytt hårband inne på Glitter, men det var innan vi kom till leksaksaffären. Och där, på Zetterlunds, såg Tuva en liten Hello Kitty-gosis…
– Mommo? Titty….
– Men du har ju fått present, du fick ju välja ett hårband. Nu var det ju Anton som skulle få köpa sig nåt.
– Titty… (nu vek Tuva ut underläppen och började darra med den)
– Tuva, du har ju högvis med gosedjur hemma. Och en jättestor Kitty! försökte jag.
– Tiiittyyy….buuäää….

Mormor smälte som en klick smör. Klart ungen skulle ha ett gosedjur, särskilt som Anton av alla leksaker valde ett gosedjur, även han. En mjukis-Yoshi från SuperMario. Hehe, de vet hur man lindar mormödrar runt sina små fingrar. Båda barnen blev jättelyckliga och har kramats med sina gosedjur hela helgen!
Det enda smolket i bägaren på hela dagen var när Tuva gjorde nr 2 och vi var tvungna att göra en helsanering. Vi gick till McDonalds handikapptoalett/skötrum för att ta hand om ”olyckan”. Där stötte vi på irritationsmoment nr 1: De gamla 5.-/10:- för att ta sig in på dass är ett minne blott. Nu ska man skicka ett SMS för att erhålla en kod att knappa in för att öppna toalettdörren! Jag fick skicka 2 st, och ingen av de koder jag erhöll öppnade den jäkla dörren. Som väl var hade en anställd sett hur jag allt mer frustrerad stod och tryckte på den lilla knappsatsen och övervägde att slå sönder eländet i hopp om att låset skulle gå upp, så han kom och knappade in en huvudkod. Tack då.
Väl inne var belysningen urusel (antagligen väldigt miljövänlig och energisnål), skötbordet var en ranglig plåtkonstruktion full av tejpbitar och gamla tuggummin (tack och lov har jag alltid dragskydd med mig att täcka dylika hemskheter med). Jag stod hela tiden med ett knä under skötbordet eftersom det svajade så pass mycket att jag var rätt att det skulle ge vika. Kranen var försedd med sensor (också det säkert väldigt miljövänligt tillika idiotiskt när man behöver byta en blöja) och bjöd enkom på kallvatten. Svettig, stressad av situationen och med ilskna tårar rinnande nerför kinderna fick jag tvätta av Tuva från nacken ner till knävecken med isvatten. Det borde finnas någon slags jämvikt mellan miljötänk och ett skötrums praktiska funktion men det gjorde det absolut inte på just den toaletten.

Nåväl, resten av dagen förlöpte väl. Mamma bjöd på en hemlagad middag värdig vilken kunglighet som helst och jag kände mig som en prinsessa hela dagen (med undantag för skötrumsincidenten). På kvällen fick jag ännu en födelsedagspresent: min bror kom, en dag tidigare än planerat! Jag blev så glad!
I lördags tog brorsan med sig Anton och morfar till Västerås för en egen liten shoppingrunda! Anton har ju fyllt år och morbror kunde inte komma på kalaset, så i lördags fick han åka till Toys ‘r Us och välja sig en present! Gissa om han trivdes med den lösningen?!
Mamma, Tuva och jag slappade hemma och hade det bra. På sena eftermiddagen, när solen inte stekte så outhärdligt längre, åkte vi allihop till Kungsgårdens djurpark och spanade in allt från älgar och rådjur till mufflon och minigrisar. Mysigt, men hutlöst dyrt. Där betalar vi nog aldrig in oss igen (120 spänn för vuxen-biljett). Nästa gång nöjer vi oss nog med en kopp kaffe i fiket medan Anton utforskar lekparken.
Söndagen helgade vi med att inte göra något alls. Tuva och Anton låg skavfötters i hammocken medan jag satt bredvid i en solstol och gungade dem med tårna. Ljuvligt!

Hasse kom hem på kvällarna och var alldeles lyrisk över allt han lärt sig under dagen och fullkomligt tagen av alla känslor han upplevt när han varit med och fotograferat kärlekspar. Och det är nog känslan som präglat oss allihop, hela helgen. Total och fullkomlig, harmonisk kärlek.

Igår när vi skulle åka hem tog mamma en liten fryspåse, blåste den full med luft, knöt ihop den och räckte den till mig.
– Här! Ta med den hem. Vet du vad det är?
– Nääe?
– En hel påse kärlek!

Brorsan fick en likadan påse att ta med hem till Nyköping. Älskade lilla mamma!
Påsen står här i köket. Jag har satt på en etikett för att ingen av misstag ska tro att det är en tom påse, och kasta den.

En smak av sommar

Mmm, det har jag bjudit på idag. En smak av sommaren i form av vaniljcupcakes, fyllda med en klick vaniljkräm och pyntade med jordgubbsgrädde. Och sockerpärlor, men de syns nästan inte på bilden. Mums!
Vi har ju precis firat svärfar så jag kände att vi var ganska mätta på mastiga tårtor och sockersöta bakverk. Idag blev det ”enkelt är bäst”, som en sommartårta i portionsbitar. Gjorde ”små” cupcakes (alltså i vanliga muffinsformar istället för de där stora, amerikanska muffinsformarna) så att man med gott samvete kunde klämma i sig två.


Jag har nämligen haft för-födelsedag idag! Egentligen fyller jag år på fredag, men har blivit lite smygfirad både igår och idag. Igår tog svärmor ut mig på en shoppingrunda som födelsedagspresent, och köpte mig två vackra klänningar och ett par tjusiga sandaler. Å så fick jag ett par prima gummistövlar av svärfar (redan använda, här har varit busväder på besök). Idag bjöd jag på lite för-födelsedagsfika med cupcakes och fick presenter av Nilla & Raie (tack för de sjuuukt fina örhängena) och av moster Mona (tack för vinsten, det blir början på min andra miljon. Eftersom den första tycks ha gått i stöpet, menar jag).

Tack, tack TACK allihop för en underbar dag.
För det är den bästa presenten av dem alla, varje ny dag…