Ikväll när Anton skulle hoppa i badet kom han med lite funderingar angående en kroppsdel på vilken jag inte är familjeexperten. Snoppen. Men eftersom det nu hände sig att det var mig han frågade var det bara att försöka svara så gott det gick.

– Du mamma, varför har man för mycket skinn på snoppen? Det går ju att flytta bakåt, så här.

– Ja, det är förhuden. Det ska vara så.

– Jamen varför?

Jag försökte förklara så enkelt jag förmådde att när han blir tonåring så kommer förhuden att kunna dras tillbaka helt, så ollonet kommer fram. Men när man är sex år så går det inte än.

– Mhm…så det kommer trilla av sen då, när det är klart? I tonåren? Ollonet alltså?

Åh, herrejösses. Det var ju en allvarlig fråga men jag kunde inte kväva skrattet som kom bubblandes upp ur bröstet. Vi fnissade tillsammans en stund innan jag försökte förklara en gång till.

– Jamen, alltså när du blir tonåring så är det bra om förhuden går att dra tillbaka. Så det går att hålla rent därunder och så. Annars börjar det lukta apa efter ett tag. I tonåren alltså…

– Okej. Men vem kommer och gör rent det då? Hur många gånger i veckan?

Mera skratt och fniss från mamman, som verkligen försöker behålla allvaret i konversationen.

– Näe, det får du hålla rent själv.

– Okej. Men du mamma? Kommer den vara så här liten jämt, snoppen? För den är rätt kort!

– Fniss….näe, den växer när du växer, gubben. Och ollonet hänger med.

– Jamen va bra! Det var bara det jag undrade!

Det skulle bli en sån mysig fredag. Igår avslutade jag en underbar dag med att ta en joggingtur på 5 km i solnedgången, det var fullkomligt magiskt. Solen går ju ner rätt sent så här års, så det var inte mycket liv i byn. Nästan inga bilar, alla människor låg och sov, men fåglarna kvittrade glatt och ett å annat rådjur prasslade omkring i skogen. Kor och får betade stillsamt i sina hagar, doften av gräs och syén kittlade i näsan. Ah, det är livet det!

Imorse vaknade jag tidigt, Anton ropade från sitt rum. Han ville att jag skulle krypa ner hos honom en stund innan vi gick upp. När jag reste mig upp dunkade huvudet så jag trodde det skulle gå i tusen bitar. Vad nu? Drack jag för dåligt med vatten igår? Det var inte migrän, inte spänningshuvudvärk. Bara en jädra huvudvärk. Nåväl, vi kröp ner under täcket och somnade gott. Vaknade en timma senare, huvudvärken var kvar. Upp, göra frukost, ta upp Tuva som låg och kvittrade i sängen. Lagom när jag satt henne vid frukostbordet började jag kallsvettas. Nåt lurt på gång, bäst att väcka Hasse (som jag hade tänkt ge en lång sovmorgon eftersom han åkt på ett förkylningsvirus). Hasse hann nätt och jämt kliva upp och klä på sig, sen ville min frukost upp igen. Per omedelbums! Det gjorde ju inte just huvudvärken nå bättre…

Jag är inte så bra på att vara sjuk, jag blir rastlös och brukar försöka lomma på med vardagssysslorna ändå. Men idag protesterade jag inte när Hasse skickade mig tillbaks i säng. Det snurrade och dunkade i huvudet hur jag än låg, men till slut dåsade jag till. Vaknade till lite lätt när Anton klättrade upp i sängen med nåt i handen.

– Tänkte att du kunde behöva honom nu. Sov gott, mamma.

Han hade sprungit upp på sitt rum och hämtat Sixten. Det är en gammal, gammal tyghund som gått i arv. Först hade min bror honom, sedan ärvde jag honom när brorsan blivit lite för stor för gosedjur. Och sedan har Anton tagit över honom. Pälsen är sliten och noppig, stoppningen är tillplattad, ögon och nos trillade bort för länge sedan och har ersatts med ögon och nos av rosa och svart garn. Han har varit med om mycket, Sixten. När jag var liten och blev mörkrädd lade jag ett av hans långa öron över mina ögon och snusade honom på halsen. Han luktade så tryggt. Jag blev så rörd av Antons gest att jag var tvungen att fälla en liten tår där, under Sixtens öra. Anton låg kvar ett bra tag, alldeles tyst. Smekte mig lite på armen och såg till att jag hade det bra. Gullunge.

Runt tre på dan började jag bli så hungrig att jag struntade i om allting skulle komma upp igen, jag var tvungen att äta. Då kom min kloke son in i köket.

– Det är bra om du äter, mamma. Men ät inte samma sak som du åt till frukost, det kanske var det som du blev dålig av!

Så jag ställde snällt in frukostflingorna i skåpet igen och tog en macka istället. Han hade ju faktiskt en poäng i det han sa.

Ja, dagen blev inte alls som vi hade tänkt. Vi skulle påta lite i trädgården, åka ut och uppvakta svärfar på födelsedagen och kanske njuta av ett gott glas vin på kvällskvisten. Jag har mest spenderat dagen i horisontellt läge, trädgården har fått vara ifred och nå vin vill jag då rakt inte ha. Men Hasse och Anton for i alla fall ut till svärfar och kalasade lite. Anton höll på att få panik när han insåg att vi kanske inte skulle åka på nåt kalas. Tuva och jag stannade hemma å lekte på golvet, men hon var väl medveten om vart pappa och Anton var.

– Mamma…tåta? frågade hon var femte minut.

– Ja, pappa ska ta hem lite tårta till dej gumman.

– Jaa…tååta!

Hon verkade inte det minsta bekymrad av att mamma låg ner och lekte, vi hade lika kul ändå. Zingo låg bakom mig och petade på mig med jämna mellanrum, som för att kolla att jag höll mig vaken. Gullvovve.

Nu är klockan snart ett på natten, eller morgonen beroende på hur man ser det. Jag börjar återvända till de levande. Imorgon ska sonen få en stor fet glass, hunden ett tuggeben och Tuva en bit till av den där tårtan. För även om de kan driva en till vansinne ibland, så kan de vara himla gulliga när mamsen och papsen är lite hängiga!

Tisdagsmorgonen började oförskämt tidigt, klockan 05.45 klev vi upp för att hinna Emla (en bedövningssalva som smetas på 1-1½ timme innan man ska ta blodprov) Tuva. Utcheckning från hotellrummet skulle ske senast 12.00 och med vårat pressade schema på sjukhuset fanns ingen tid att åka tillbaka till hotellet innan dess. Så i flygande fläng packade vi ihop alla grejor (och det vill inte säga lite när man reser med ett sjukt barn, Tuva hade tre väskor, Hasse och jag delade på en), slängde i oss ännu en underbar hotellfrukost, sen checkade vi ut och ordnade så bagaget fick stå kvar i bagagerummet och bilen stå kvar i garaget. Och så hopp på spårvagnen för att åka iväg till första punkten på dagordningen: blodprov.

Jag hade Emlat alldeles rätt, på båda handryggarna och i Tuvas armveck. Tre sköterskor skulle hjälpas åt med provtagningen, en skulle sticka, de andra två skulle hålla rätt på Tuvas arm och assistera med rör och sånt. Pappa Hasse fick i uppgift att distrahera Tuva med pussel och såpbubblor, själv fick jag äran att hålla i henne. Men Tuva har tagit ett och annat blodprov i sitt liv och visste precis vad som komma skulle, det gick inte att distrahera henne alls. Jag tog ett lagom stadigt grepp om henne, sköterskorna greppade armen och stasade (man drar åt ett gummiband runt armen). Sticket hamnade rätt direkt, men sköterskorna höll i så hårt att Tuva fick panik. Det var dömt att misslyckas, sköterskorna måste ju hålla armen stilla men ju hårdare de höll, desto värre kämpade Tuva emot. När vi var nästan klara så sprack kärlet och armen var täckt av peteckier (blodprickar). Men lite mera blod behövdes, så vi fick sticka i handen också. Med samma resultat av en alldeles för hårt hållen och stasad hand. Sprucket kärl och peteckier. Stackars Tuva, hon var alldeles svettig när vi var färdiga. Och blod överallt.

Jag tyckte ändå att sköterskorna var duktiga, den som stack var vänlig men bestämd (mjäkiga sköterskor har en förmåga att jaga upp Tuva) och de andra två var också jätterara. Men vips så kom en fjärde sköterska infarandes och hon fick panik.

-Men Guuud va blek hon är, lägg henne ner!!

Jag försökte tippa Tuva åt sidan, men då trodde ju hon att nåt ännu värre var i antågande och blev skräckslagen.

– Åh, det är ju blod överallt! Vi måste tvätta och sprita, herregud vi skulle ha haft mera skydd och handskar. Oj oj oj.

Jag visste inte om jag skulle skratta åt henne eller bli förbannad som hon flängde runt. Hon hade helt klart blodfobi. Tuva och jag satt i en stol med hjul, så den blodrädda sköterskan körde oss helt sonika till handfatet och tvättade Tuvas händer och spritade dem. Sen grabbade hon tag i mina händer och tvättade dem också, och spritade. Sen tvättade hon britsen som en galning, och spritade den med (det kom aldrig nåt blod på britsen). Alltså, visst allting ska göras rent efter provtagning, men det här gick till absurdum.

Nåväl, med armar lika blå och röda som skogsbärspuré tågade vi vidare till sjukgymnasten som var nästa anhalt. Där var det bara roligt, lek och bus och inga stick alls. Sen var det dietist-träff, också väldigt stickfritt. Vi gjorde upp en plan på att öka Tuvas näringsintag från 750 kcal till 1200 kcal per dygn och fick lite råd och tips på hur vi ska komma upp i alla dom kalorierna. Det blir mycket mat det, ofta.

Kring lunch var det dags för hjärtundersökning. Det var med skepsis vi gick mot hjärtavdelningen. Sist vi var där lyckades de förväxla Tuva med en annan patient, men upptäckte det först efter halva undersökningen! Men den här gången var allt annorlunda. Ett snabbt EKG utfört av en kanontrevligt sköterska följdes av ett lugnt och fint ultraljud. Tuva låg på min mage och kollade på barnTV, rummet var nersläckt och lugnt.(Sist vi var ner utfördes ultraljudet i full lysrörsbelysning, med öppen dörr och folk flängandes in och ut ur rummet. Sköterskan pratade även i telefonen under en del av den undersökningen, Tuva fick panik av att det var så stimmigt.)

Vi hade tänkt hinna käka nåt innan dagens sista undersökning, men vi blev stoppade av en sköterska. Föga förvånande blev vi tvungna att ta om ett av blodproven, för det hade blivit hemolys i provet (blodkropparna faller sönder). Tacka för det som dom stasade och höll i! Så det var bara att knata ner till labbet och ta ett nytt prov, i fingret den här gången. Och så mera peteckier eftersom sköterskan där fick klämma för kung och fosterland för att få de droppar hon behövde. Men Tuva förlåter väldigt snabbt, särskilt som hon fick en ballong för att hon varit duktig. En riktig ballong, med helium, rosa så klart.

Dagens och resans sista undersökning var ett EEG, som helst skulle utföras under sömn. Tuva sover inte middag, om hon inte har 40 graders feber och en dunderförkylning vilket hon inte hade igår. Vi blev välkomnade av en väldigt trevlig sköterska som förklarade hur allt skulle gå till. Tuva skulle få ett gäng elektroder fästa på huvudet som skulle registrera hjärnverksamheten under sömn, dåsighet och vakenhet. Jo tjena, tänkte vi. Skulle Tuva sova, mitt på dagen? Med elektroder på huvudet? Visst…

Men men, sköterskan bäddade ner Hasse och Tuva och skickade iväg mig på lunch. Efter 45 minuter ringde Hasse på min mobil. Nu har dom gett upp tänkte jag. Men inte då! Tuva och Hasse hade somnat som små grisar efter 4 minuter. Tuva var en mönsterpatient!

Det var obeskrivligt skönt att sätta sig i bilen och rikta framvagnen mot Dalarna igen. Göteborg är en så stressig stad! Folk, spårvagnar, bilar allt i ett enda myller. Man är inte riktigt van vid det när man kommer från småbygden…

Tuva somnade som en stock när bilen började rulla och sov gott i över en timma. Plötsligt gjorde hon ett kippande ljud, som om hon höll på att tappa andan i sömnen, så både Hasse och jag vände oss om och tittade på henne där i baksätet. Men hon hade inte alls svårt att andas, hon satt och skrattade i sömnen! Åh, som hon skrattade! Riktigt gott och med hela ansiktet. Så slog hon upp ögonen med ett ryck samtidigt som hon sade ”Hibbi” (det betyder Zingo) följt av ”Atto” (Anton). Hon måste ha drömt nåt riktigt skojjigt om dem!

Klockan var nästan tio på kvällen när vi rullade upp på garageuppfarten, och det var så skönt. Lugna, tysta underbara lilla Långshyttan. Där vi bara har en fil i varje riktning och där det inte finns mer människor än att man hinner säga hej till den man möter. Äntligen hemma!

Huga och huvva. Tillbaks i Göteborg.

Nu är det snart två år sedan vi var här sist. Tuva var i uruselt skick då, mitt emellan de två hemska skoven hon hade 2006. Tiden har gått men minnet har inte falnat, det var fruktansvärt den gången. All personal var som yra höns, ingen visste någonting om nåt alls. Allt var bara förvirrat, opersonligt och skrämmande. Vi har inte varit blyga för att tala om det heller, och vårt missnöje hade tydligen nåt även personalen på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus för den här gången var det snudd på att dom rullade ut röda mattan för oss. Men nu går jag händelserna i förväg! Vi tar bilresan först!

Ja, vi åkte bil. Förra gången provade vi tåget, men det var att jämföra med ett marathonlopp att sitta och hålla en överaktiv liten tösabit i flera timmar i en liten tågkupé. Bilresan gick som på räls, Tuva var nöjd och glad trots att det tog 7 ½ timma, med alla stopp inkluderade. Och så hade vi GPS som snällt talade om vart vi skulle köra. Men när vi kom in i Göteborg fick den frispel. Vi svängde en gata för tidigt och då blev det för mycket för lilla tanten i apparaten. Hon ville prompt ha oss att göra en U-sväng. På en trefilig väg som var enkelriktad…

På vänster sida såg vi hotellet svischa förbi på andra sidan ån, men hur skulle vi komma dit? GPS:en föreslog en omväg på närapå 2 km för att kunna vända. Paniken växte, Hans blev svettig av att hålla koll på alla bilar och spårvagnar, jag blev svettig av att försöka hinna kolla kartan och vägskyltarna för att hitta en väg tillbaka. Till slut hamnade vi på nån smal liten gata med återvändsgränd mitt i centrum-smeten.

– Nä, nu stannar vi på den här lilla parkeringsfickan och ringer till Peter (en vän som bor i Göteborg) sen får han lotsa oss till hotellet!

– Ja…svarade jag lite frånvarande medan jag kikade ut genom fönstret för att se vart vi kunde vara.

Vi stod utanför en stor, ståtlig byggnad med fasadflaggor. Hasse satt med luren i örat och ringde efter räddningen.

– Du, Hasse…här är ju hotellet. Det står ju Radisson Sas på huset…

Vi hade alltså kört vilse, och gett upp…på hotellparkeringen…

Nu är ju vi från lilla Långsta och bor inte så värst ofta på flådiga hotell, så vi kände oss som kungligheter när hotellnissen kom ut och tog hand om vårt bagage och parkerade bilen i garaget åt oss. Väl uppe på rummet hade vi lite problem att få på belysningen…vi knäppte på alla lampknappar, men inget lyste. Inte en endaste lampjäkel. Förutom den som satt vid dörren, en liten skylt där det stod ”card”. Och där fanns en liten korthållare. Efter lite huvudbry provade vi att sätta nyckelkortet i den däringa hållaren och voilá så lyste hela rummet upp! Vi kände oss nästan inte alls som bonnläppar…nästan. Sen kom hotellnissen upp med bagaget och tittade lite snett på oss när han var klar och vi bara sa tack och godnatt. I efterhand kom vi på det här med dricks…ger man det i Sverige också? Hur som helst så hade vi i alla fall inga pengar att ge pojkstackarn så han fick bli utan. Och så var det ju faktiskt en landstingsresa, då får väl landstinget ge dricks då. Eller?

Det var söndagen det. På måndag morgon var det upp med tuppen och iväg till sjukhuset. Under en hel dag stod Tuva ut med miljarder människor som klämde, kände, petade och tittade. Hela tiden med ett stort smil på läpparna. Först en sjukgymnast, sedan Överhövdingen med sällskap (jag kallar honom så, för han är liksom den som vet allt om den här sjukdomen) och till sist en ögonundersökning. Den var väl inte direkt höjden av effektivitet…först fick vi vänta i väntrummet, anmäla oss i receptionen, flytta till ett annat väntrum, träffa en ögonläkare som visade lite bilder för Tuva, sitta i väntrummet, träffa en annan ögonläkare som kollade lite på skelningen och gav pupillvidgande droppar, vänta i 30 min till Tuvas pupiller var stora som tefat, vänta i ytterligare 30 minuter i väntrummet och till sist träffa en tredje ögonläkare som kollade in i ögat. Herrejisses, kan verkligen inte en enda människa göra allt det? Det kan dom i alla fall i Falun…

Men själva mottagandet och bemötandet var helt annorlunda den här gången, som natt och dag. Redan innan vi åkte ner till Götet fick vi kontakt med vår personliga sköterska därnere. När vi väl kom dit tog hon emot oss och såg till att vi hade allt vi behövde och att vi visste vad som skulle ske och när. Innan vi gick hem presenterade hon oss för den sköterska som skulle ha hand om oss på tisdagen. Undersköterskan var densamma båda dagarna. Någon sådan planering hade dom inte 2006, då var vi glada om en endaste personal visste att vi låg på avdelningen. Den här gången var alla så gulliga och trevliga att jag funderade på om Överhövdingen hade radat upp allihopa och rappat dem på fingrarna… Men det var skönt, det kändes tryggt att veta att vi hade en specifik person att vända oss till som hade stenkoll på just oss. Härligast av allt var att vi träffade en av läkarna från Falun därnere på Silvias. Han var den förste vi såg när vi klev in på avdelningen och genast var vi lugna som filbunkar, både Hasse och jag. Den läkaren åker tydligen ner lite nu och då, jag hajjade inte riktigt varför. Han kanske gör nån slags praktik eller så, eftersom han också kan en del om mitokondriella sjukdomar. Hur som helst, det var guld värt att han var där.

Tuva var trött som få, men hon härdade ut hela dagen. Natten till igår somnade Tuva 03.15 och klockan 06.30 var vi tvugna att gå upp för att hinna göra oss i ordning och käka innan vi skulle vara på sjukhuset. Men hon är inte den som är den, om man somnar kan man ju missa något spännande och det kan hon ju inte gå med på!

Vårt hotell låg alldeles intill Nordstan, ett enormt köpcentrum med allt man kan tänkas behöva och lite till. Hasse och jag hade nog tänkt oss en liten shoppingtur där, det är ju inte varje dag man är i Göteborg dagarna efter löning och vi behövde ett och annat. Men efter sjukhusdagen var vi fullkomligt utpumpade, så det enda vi orkade göra var att leta rätt på en present till Anton som vi lovat honom. Det blev två nya spel till hans Nintendo DS, sen lämnade vi köpcentret och såg till att få lite god mat i krävan. Tuva kvittrade som en liten fågel med ögonen på halvsvaj, hon somnade inte förräns klockan 22.00, men då somnade hon fort kan jag lova. Jag lade ner henne i sängen och hon gjorde sin vanliga lilla protest.

– Åh nej, åh nej…poff! Så sov hon som en liten gris.

Och den sömnen behövde hon inför tisdagens stafettundersökningar!

Åh, idag kom de! Tuvas ortoser (skenor)!

Dom är sååå fina, med lila fjärilar på. Ortopetteknikerna har satt på matchande kardborrband till och med, ett vitt upptill och ett lila nertil. Urtjusiga! Tuva blev jätteglad åt att få paket, levererat till dörren dessutom. Inte fullt lika förtjust var hon när hon såg vad som var i paketet. Hon minns nog utprovningen, när vi tejpade fast ortoserna på fötterna för att kolla vad som behövde finslipas.

Men lite nyfiken var hon ändå. Hon plockade upp dem, vände och vred på dem. Jag drog på för fulla växlar.

– Nämen, oohhh vilka tjusiga skenor! Oj oj oj, va fina dom är! Tänk ändå om jag kunde ha dom, men näe dom är ju för små för mina stora fötter!

Tuva blev entusiastisk hon med, om än inte helt övertygad. Men när jag satte skenorna på Tuvas stora docka blev dom spännande. Då var dom helt plötsligt Tuvas, inte dockans.

Vi hade lagt upp en plan, Hasse och jag, hur vi skulle få Tuva att acceptera ortoserna. Först skulle de bara ligga framme i några dagar, sen skulle vi visa lite lite intresse för dem och kanske efter en vecka eller så försöka få Tuva att ha dem på sig en stund. Men Tuva gör som hon vill, det har vi lärt oss. Hon gör som hon vill, inte som vi har tänkt oss. Så blev det den här gången också. När dockan hotade överta de tjusiga ortoserna ville Tuva ha dom. På sig. Så vi satte på dom, sen satt dom där i 25 minuter medan Tuva lekte på mattan, läste böcker och plockade med klossar!

Men men, ortoser kan man inte använda utan skor som passar över dem. Undersidan är snorhal. Så det blev till att åka och köpa skor. Ortopeden visade oss en massa kataloger när vi var där för utprovning, sida upp och sida ner med ortosskor. Men vi ville ut och kolla själva, det måste ju inte vara en ortossko, bara en sko som går på ortosen. Men vi behövde några par; ett par inneskor, och ett par gympadojor, kanske ett par sandaler i sommar när det blir varmt. Så vi åkte till Falun och finkammade varenda skobutik vi kunde hitta. Ett par hittade vi, där kardborren på skon gick att knäppa över ortosen. Ett sketet par! Tuva ser ut som Mästerkatt i Storstövlar när hon har dem på sig. Men hon gillade dem. Knallröda gympadojor, med elastisk kardborreknäppning.

Men lika viktigt som gympadojor var inneskor, för annars kan hon ju bara ha ortoserna på sig ute. Så det blev till att åka till Borlänge. Också. Där hittade vi också ett par. Det var inte Guds vackraste skapelser men de får duga så länge. Men vi får nog vackert ta och åka tillbaka till ortopeden och titta i katalogerna igen.

Jajamensan, nu är han 6 år, min lilla plutt. Jag kan inte riktigt greppa det, att han blivit så stor!

I fredags kväll fick jag den sista 5-årskramen, och minsann var han inte lite större på lördagsmorgonen? Jag tror bestämt det. Fast han hade inte ro att ligga kvar och vänta på att bli uppvaktad. Han hade beställt sin önskefrukost, på födelsedagen får man önska all mat. Så till frukost blev det varm o’boy med marshmellows och honungsmacka. Önskelunchen var kryddnudlar, ni vet dom där som man brukar kunna köpa 3 för 10:-, dom gillar han. Till middag ville han egentligen ha pannkakstårta, men eftersom vi andra skulle grilla gick han med på att byta pannkakorna mot grillade hamburgare och läsk.

Hela dagen var alldeles kanon! Våra presenter hade han ju fått i förskott, men morbror och moster var ju här, så det blidde paket ändå. Och så kom mormor före lunch, och Kristin å Patrick, så Anton hade jämt göra med alla presenter redan innan kalaset. Jag får medge att jag var lite nervös inför kalaset, med förra årets virrvarr färsk i minnet. Men i år hade jag garderat upp med gott om hjälp; mormor, morbor och moster såg efter Tuva och så skickade jag iväg Hasse med Zingo. Jag tror inte vår lilla vovve hade klarat av att hålla sig på mattan med åtta små gobitar att pussa på.

Men se kalaset, det gick som på räls. Nöjda, glada och väldigt fint utklädda barn slog sig ner vid fikabordet. Där fanns en fé, en älva, ett träsktroll, en fladdermus, en prinsessa och en Spiderman. När dom mumsat sig mätta på godsaker och alla paket var öppnade sprang dom ut som ett litet lämmeltåg och lekte länge och väl (med mammsen diskret övervakandes från lagomt avstånd). Rätt som det var vrålade Anton att nu var det disco i hans nya rum, och så försvann lämmeltåget upp. Själv blev jag stoppad i dörren till sonens rum:

– Nänä, bara för kalas-inbjudna. sa den lilla älvan.

Jaha, det var bara att lomma ner igen. En halvtimma innan kalaset var slut kom dom ner som på beställning, och Anton och jag gick ut och gömde alla godispåsar vid stenröset på allmänningen (Anton tyckte att han var lite för stor för att anordna fiskdamm i år). Sen satt alla åtta festprissar och mumsade på sina skatter tills föräldrarna började droppa in för att hämta. Min mest ansträngade insats under hela kalaset var nog att blanda saft…vad tusan gjorde jag fel förra året? Med den här nivån på kalas hade jag ju kunnat bjuda hela Antons avdelning på sisådär 20-25 ungar!

Lagom till vi hade röjt bort alla halvätrna Ballerinakakor och bullrester vankades det vuxenkalas med tårta och grillkväll. Anton, som redan var så nöjd med allt han hade fått, hade till slut lite svårt att koppla att han skulle få flera. Han satt förnöjt och pillade med Optimus Prime (en robot) när farfar kom med en cykel.

– Men, vem ska få den där fina cykeln? frågade morbror.

– Ja, inte är det då jag i alla fall. sa Anton förnöjt och fortsatte pilla med roboten.

Nå, till slut hajjade han att cykeln var till honom. Av farmor fick han ett Nintendo DS.

– Mäh, ett sånt här fick ju inte du köpa åt mej pappa. Det har ju mamma sagt. Va bra att jag fick ett av farmor då!

Idag valde han bort godnattsagan mot att få spela en stund på sin nya ögonsten. Tio minuter in i spelandet anropade han mig med sin nya walkie-talkie.

– Mamma, kom.

– Vad är det gubben, kom?

– Kan jag få ett glas vatten, kom?

– Jag skickar upp pappa med det, klart slut.

– Klart slut.

Mmm…den borde heta så. Jag har varit på mitt livs första mammografi!

Jag är en sån där duktig människa som undersöker brösten varje månad, och förra gången så hittade jag alltså en plupp. Ja, det var mera en plupp än en knöl. Ringde tant doktorn som skickade en lapp till en annan doktor och så fick jag komma på mammografi. Mången skräckhistorier har jag hört om denna tortyrkamera och jag måste nog medge att alla berättelser varit ganska sanningsenliga. Maksinen i sig såg ju ganska harmlös ut, ända till jag var placerad framför den. Mitt yttepyttiga lilla bröst klämdes ut till platt plätt, det klämde så till den milda grad att jag funderade på om brösten kan spricka av för hårt tryck. Va konstigt det skulle se ut då, om sköterskan hissade upp den där lilla klämplattan och så låg brösten kvar där som en plätt fortfarande, utan att återfå nån form. Men det sprack inte, naturligtvis.

Och det var uppifrån och från sidan och höger och vänster, till och med lite av armhålan lyckades hon klämma ut i tvådimensionell vinkel och fotografera. Sen var det till att sitta i väntrummet med blåklämda boppisar och vänta…och vänta…och vänta…

Så kom sköterskan ut igen och sa att vi skulle ta lite flera bilder, närbilder. Då tar dom en mycket mindre klämplatta, som klämmer ihop ett mindre område vilket får till följd att trycket blir nåt gröndjävulskt mycket högre på den lilla fläcken som ska röntgas. Och sen vänta igen….

En ärtig skötersa visade mig in till doktorn som skulle göra ultraljud, jättetrevlig läkare. Manlig, vilket jag först tyckte kändes lite olustigt, men han var så proffsig så det spelade ingen roll vilket kön han hade.

– Ja, här ser vi en liten sak som ser ut som en bindvävsknuta. Det är inget farligt, såna brukar man kunna ha flera av.

Min lilla plupp var alltså förmodligen en bindvävsknuta, farbror doktorn hittade två till såna i det andra bröstet också.

– Nu ska jag ta cellprov från dom här knutorna, som vi tittar på i labbet. Om man där skulle hitta några oklarheter så får du komma tillbaks och göra en biopsi. Vi bedövar inte först, utan jag sticker in nålen och tar provet bara. Det går fort.

Jaha ja, hoppas det då. När dom tar cellprover så kollar dom med ultraljudet så dom träffar rätt, och doktorn vände så snällt skärmen så att både han och jag kunde se vad som hände där inne i bröstet. Det var inget sånt där diskret stick som när man ska ta blodprov, det var mer som när jag pickar bakpotatisen innan den ska in i ugnen. Och provnålen såg ut ungefär som min potatissticka, när jag tänker efter. Och varför tittade jag på skärmen? Gud va korkat! Själva sticket gjorde ju ganska ont i sig, men att sen se nålen på skärmen gjorde ju bara att det kändes som om det gjorde ännu ondare. Doktorn pickade och påtade omkring med nålen ”för att få loss tillräckligt med celler”. Eller på ren jävelskap, vad vet jag? Ett potatisstick i varje bröst blidde det. Aj aj aj…

– Ja, då skickar vi ett brev med provsvaren. Men det såg ut som harmlösa knutor. Överhuvudtaget finns det nästan ingen andledning att tro att det skulle röra sig om bröstcancer. Du är så ung och frisk i övrigt så.

Jaha? Så tortyren var alltså bara för nöjes skull? Ja, själva bröstplattandet kanske var nödvändigt, men om det är så himla minimal sannolikhet att mina pluppar skulle vara nåt annat än just pluppar, var han då tvungen att potatispicka bägge boppisarna?

Jag tycker att nån borde uppfinna pappografi, så karlarna fick genomlida samma sak som vi. En liten kall stol som dom kunde sitta på och se sina genitalier bli ihopmosade först från sidorna och sen uppifrån. Faktiskt!

– Ha det så bra nu, så kallar vi dig igen om ett år! sa doktorn när han skakade min hand.

Åh…om ett år…jag kan knappt bärga mig! Inte…

Ja säg den lycka som vara för evigt!

Igår eftermiddag fick Tuva feber, pang tjoff bara. Som blixt från klar himmel. Hon blev dunderhängig trots en ganska beskedlig feber på 38.2, ögonen blev glansiga och halvslutna och ataxin (ofrivilliga skakningar i armarna) blev väldigt påtaglig. Efter nån timma började hon ojja sig och försöka krysta. Va skönt tänkte vi, om det bara är en bajsklutt som satt sig på tvären, det kan vi ju råda bot på! Det har nämligen blivit så förut, att hon fått feber för att hon varit förstoppad. Ipren, massage och mera massage och vips så kom där två rejäla lass efter en timme. Tuva blev genast piggare och gladare, men febern höll sig kvar.

Imorse tittade en ganska pigg men rosig tös ut ur spjälsängen och hälsade godmorgon. Månne feberfri? Skulle väl inte tro det! Fortfarande 38.2, sen har den klättrat så smått hela dagen. Nu är vi uppe i 39.7. Efter middagsnutrinin (sondnäring) tänkte jag att febern skulle få sig en match genom ett bad. Avdunstningseffekten kan göra underverk på febriga små älsklingar. Tuva tyckte det var jätteskönt, men efter några minuter fick hon sån frossa att hon höll på att skaka sig ur badbaljan. Och till råga på allt så fick jag se en liten bula på Tuvas tumme när hon badat. Den var minsann inte där igår…vätskefylld är den…vattkoppor? Nä, kyss mig! Jag har finkammat lilla tösen, men jag hittar bara en sketen liten blobba, men likförbaskat är den vätskefylld och fanns inte där imorse.

Alltså, det funkar inte med vattkoppor nu. Kalaset är tajmat in i minsta detalj, kakor och bullar finns redan hemma. Och ballongen, serpentiner, partypåsar, Spiderman-tallrikar….röd och grön saft…

Anton är inte heller pigg så det stör, jag har tempat honom tre gånger under eftermiddagen och kvällen, och det har klättrar uppåt. Än är vi inte upp i officiell feber, men jag ger mig fasen på att han också får feber. Imorgon har jag bergis två goungar fullkomligt täckta i vattkoppor….

Anton är i alla fall fortfarande väldigt nöjd med sitt nya rum. Just nu sitter han i sin koja och kollar på Turtles å knaprar färska ananaskuber. Håll tummarna för en kopp-fri natt!!