Goda vänner till oss har fått ett flickebarn!! Jag var först i familjen att åka till och titta på underverket, men idag for vi dit hela familjen. Söt som honung och vacker som en dag är hon.
Det var lite roligt att se barnens reaktioner på den lilla. Anton var lite blyg till en början, men det gick snabbt över. Snart satt han med bebisen i famnen och såg ut att trivas ganska bra med det. Tills hon började gny, förstås. Då lämnade han glatt över till mamma Susanne, men fortsatte sitta bredvid och prata med Johanna. Han jämförde sina händer och fötter med hennes, det är otroligt hur fort man glömmer hur små bebisar är! Anton såg ju ut som en jätte jämte flickebarnet!

Tuva blev begeistrad med en gång av den lilla människan och åkte sedan runt och ropade Johannas namn minst tre gånger i minuten.
– ´hanna…haaaanaaa!

En stund efter att Anton haft Johanna i famnen stannade Tuva framför mina fötter.
– Mamma? Hosjan.
– Vill du sätta dig i soffan?
– Jaa..

Jahapp, jag slog mig ner i soffan och tog Tuva i famnen.
– Mamma? ´hanna?
– Aha, du vill sitta i soffan med Johanna? Som Anton gjorde?
– Jaa. Pappa. Tott!

Tuva ville sitta precis som Anton hade gjort, och bli fotograferad av pappa, precis som Anton blev. Att Johanna högljutt protesterade spelade ingen som helst roll, Tuva var glad som en sol när hon också fick hålla bebisen!
Med sig hem fick Tuva ett kort av Johanna och det höll hon hårt i vill jag lova. Först två timmar efter att vi kommit hem kunde hon släppa det, men bara en liten stund.

Oh, jag är lite trött i armarna ikväll. Jag har nämligen varit på crawl-skola idag! Säters Triathlon gav blodad tand och jag är fast besluten att genomföra det igen nästa år och kanske förbättra min tid något. Simningen var inget problem, men bröstsim tar mer energi än vad det ger tillbaka, att crawla är lättare och går fortare. Om man kan, vill säga. Jag provade några simtag crawl i somras och drog i mig så mycket vatten att mannen som simmade på min högra sida frågade om han skulle vinka in följebåten…
Så jag har börjat på crawl-skola. Det är inte det lättaste, det där simsättet. Man ska hålla rätt på armar och ben och dessutom komma ihåg att andas. Helst när näsan är ovan vatten. Jag som är en riktig ”hålla-för-näsan”- typ hade lite svårt med det där. Till nästa gång måste jag införskaffa ett par simglasögon och en näsklämma. Jag måste ha druckit minst ett par liter bassängvatten idag. Jag trodde att jag fått häng på hela den där ”andas-in-ovan-ytan-och-ut-under-vattnet”-grejen ända tills vi skulle peta oss i armhålan på varje simtag (för att förbättra armtekniken). Då blev det total kortslutning, jag andades hejvilt. Mest vatten.  Bihålorna blev rejält genomsköljda också, när instruktören avslutade passet med att lära oss göra kullerbyttor under vattnet.
– Blås ut, ordentligt, så kommer inget vatten in i näsan när ni tumlar runt.

Okej. Jag gjorde kullerbyttan medan jag blåste ut för kung och fosterland. Näsan blev ändå proppfull i vatten.
– Bra. Gör likadant två gånger till.

Blubb, blubb. Men det var riktigt roligt, trots alla kallsupar! Jag kommer simma som en fisk nästa sommar, crawla som Alshammar. Äsch, jag nöjer mig om jag kan crawla hela banan utan att dra ner mer än en halvliter vatten!

Det är en sorgens dag i familjen Kroghs hus högst upp i Trollbo-backen. Antons älskade hamster dog igår.
Vi fann henne på kvällen, när Hasse som vanligt skulle titta till henne. Han tyckte att det var lite konstigt att hon inte var ute och sprang i buren, som hon brukar göra om kvällarna. Han lyfte på huset där Arizona sover för att titta hur det var med henne. Och där låg hon. Alldeles stilla och kall.
Vi väckte inte Anton, som redan hade somnat. Jag berättade för honom imorse istället. Väntade tills han vaknat till och käkat frukost. Herrejösses, vad ledsen han blev.
– Du sa att hon skulle bli TRE år, mamma. Och hon hann inte ens bli ETT!
– Näe, jag sa att dom KAN bli tre år…

Fast sen la jag ner. Han sörjer ju, spelar roll vad som sagts och inte sagts. Vi har bara tagit det lugnt idag. Nilla kom förbi med en påse bullar och en ljuslykta, där hon och Anton tillsammans tände ett ljus för Arizona. Sen spelade faster och Anton TV-spel en stund (tack Nilla, det behövde han). På kvällskvisten åkte vi och begravde Arizona, farmor följde med och hade tagit med sig en fin bukett blommor från trädgården och ett litet sånt där elektriskt värmeljus. Graven blev jättefin.
Buren är städad och skrubbad nu. Det känns jäkligt tomt, faktiskt. Till och med jag tycker att det är tomt. Man fäster sig vid de små liven, hur små de än är.
Farväl Arizona.

Det är skillnad, tydligen. På vatten och vatten. I alla fall om man är hund.
Regn är väl ingen favorit, men har jag väl fått Zingo utanför dörren verkar han ha den uppfattningen att eftersom han redan är blöt så spelar det ingen roll längre, då kan vi gå hur länge som helst i regnet. Att få honom över tröskeln vid regnväder kan vara lite kinkigt, men bara ibland. Så regn är okej.
Vatten i gräset, resultatet av regn eller dagg, är också helt okej. Det kan man fara runt i, rulla sig lite och kladda ner sig så mycket det någonsin går. Blött gräs är alltså okej.
Vattenpölar är magnetiska, på nåt sätt. Om vi är ute och går efter ett regnväder så måste Zingo gå igenom varenda vattenpöl, även om det finns torrare vägar att välja. Det klafsar så härligt under tassarna! Vattenpölar = helt okej.
Sen har vi sjövatten, det är mer än okej, det är höjden av njutning! Den typen av vatten kastar sig min lurviga best rakt ut i, helt utan tvekan. Att få upp honom ur sjön är en annan femma, varför sluta bada när det är så roligt? När han är uppe ur vattnet och månne lite torkad med en handduk är det extra skönt att kasta sig i sjön en sista gång innan man hoppar in i bilen! Så…sjövatten = himmelriket!

Vatten som kommer ur ett duschmunstycke…det är hemskt. Förnedrande. Att duscha är botten! Som väl är har jag inga problem att få ner voffsingen i badkaret, det är bara att peka på det och säga ”varsågod” så hoppar han i. Inte glatt, men ändock. Sen står han där och slokar med öronen och får det att se ut som om en dusch kan jämställas med mild tortyr. Han skäms.
Idag var en dusch svår att undvika, efter att Zingo rullat sig i lera och dessutom fått öronen sköljda. (Om man inte själv har hund så kan jag informera om att det blir geggigt när man sköljer öronen på dem, öronlortet skvätter högt och lågt och rinner gärna ner i pälsen också). Så mattes stora lilla älskling fick hoppa i badkaret. Efter dusch och shamponering kommer den biten av badet som Zingo verkligen älskar, nämligen att bli torkad! Han åmar sig mot handduken så vi närapå välter, båda två, medan han förnöjt grymtar och fnyser.
Sen kommer tokrycket. Alla hundar jag ägt har fått samma tokryck efter handdukstorkningen. Ni vet, när det far omkring i huset som galningar, det gäller att hålla sig undan när 30 kilo galning kommer farandes genom hallen i full fart!

Nu är det som så att Zingo har en tråkig benägenhet att få eksem, så veterinären har gett oss instruktioner att torka honom noggrant, gärna med hårtork. Det gillas inte av vovven. Han blir inte arg eller så, men han ser så där skamsen ut, som när jag blöter honom i duschen. Stackarn. Nu ligger han vid mina fötter, shamponerad och fönad som den värsta pudel, men han liknar mer en rufsig isbjörn. Och han ser fortfarande skamsen ut. Det kan inte vara lätt att vara hund och bli utsatt för sådana kränkande handlingar. Jag slår vad om att imorgon kommer han rulla sig i första bästa lera bara för att hämnas!

Oj oj oj, idag lyckades jag verkligen reta upp en medtrafikant till bristningsgrästen!

Jag är inte helt oskyldig i sammanhanget, det erkänner jag rakt av och står för vad jag gjorde. På vägen mellan Långshyttan och Hedemora finns några vägsträckor med sänkt hastighet, som sällan eller aldrig respekteras av de bilförare som uppehåller sig på vägen. Detta retar gallfeber på mig. En av dessa sträckor finns där man svänger av för att komma till Antons ridskola och jag är glad att de sänkt hastigheten där, tidigare var det ganska otäckt både att svänga av där och ta sig ut därifrån igen. Nu är hastigheten således sänkt, från 80 till 70 km i timmen på den lilla rimpan.
Tuva och jag var i förmiddags på väg in för att bada på habiliteringen och när vi kom till den sträckan skulle bilen framför mig svänga in höger, mot ridskolan. Jag lättade på gasen och ökade avståndet mellan oss, precis som man ska. Lastbilen bakom mig gjorde likadant. Just som bilen framför svängt av vägen kommer en mercedes och blåser förbi både mig och lastbilen i ett enda svep. Jag körde 70 km/h på pricken och mercedesen var förbi på ett ögonblick, alltså kan han inte ha varit ens i närheten av 70 km/h. Då brann det ur lite för mig. Jag är så heligt jäkla less på folk som har så bråttom att de inte kan respektera hastighetsbegränsningarna, särskilt på sträckor som den vi befann oss på. Att han dessutom klämde mig och lastbilen i samma omkörning kändes omdömeslöst. Min hand for upp till rutan och jag sträckte på långfingret. Japp, omoget och dumt, jag vet. Men jag kunde inte hejda mig.

Föraren i mercedesen blev än mer upprörd än vad jag var. Själv var jag bara smått irriterad. Han hytte med knuten näve åt mig och så snart han hunnit om mig bromsade han ner till 70 km/h igen. Jag fattade ingenting. Om han hade så väldigt bråttom att han måste blåsa förbi en lastbil och en minibuss som lämnar plats för ett svängande fordon, varför bromsar han då och kör långsamt? Han höll denna hastighet hela vägen in till Hedemora, trots att skyltarna upplyste om att det nu var 80 km/h som gällde. I rondellen körde han hela vägen runt utan att svänga av. Jag kollade i backspegeln och undrade hur föraren mådde, han verkade köra lite förvirrat. Hade han glömt vart han skulle?

Nåväl, jag körde vidare genom stan. Varje gång jag tittade i backspegeln låg den blå mercedesen kvar några bilar bakom mig. Förföljde han mig? Nu rasslade det till i reptilhjärnan. Jag är förföljd. Av en fartdåre med förvirrat körbeteende. Möjlig fara, ut med adrenalin i massor! När jag svängde in i bostadsområdet där habiliteringen ligger försökte han köra upp jämsides med mig när vi befann oss på en vägbula. Den där människan verkar inte riktigt klok, tänkte jag för mig själv. Han försöker uppenbarligen stoppa mig, borde jag stanna? Näe, sa reptilhjärnan, du borde försöka kollra bort honom här i bostadsområdet. Fara, fara, FLY!!! Jag låg lugnt kvar på de tillåtna 30 km/h.
När vi nästan var framme vid vår ändstation körde han om mig och tvärnitade alldeles innan den sista korsningen och skrämde livet ur en bilist som kom från annat håll i korsningen. Jag stod illa till, mitt i vägen men vågade inte backa och ställa mig tillrätta bakom galningens blå bil. Inte värt att reta en redan ilsken björn, han skulle antagligen tro att jag försökte smita undan. Ut ur den blå bilen steg en man i 60-årsåldern med blå pullover och illrött ansikte. Han var så arg att hans händer skakade.
Mina händer skakade också, av allt adrenalin.
– Nu åker jag nog på en propp, tänkte jag och hissade ner rutan.
– Hur ANSTÅR du dig?! väste han fram med hög, ilsken röst. Vad anser du dig ha för rätt att bete dig på det här viset?!!!
– Jag…
– Om vi hade befunnit oss ute i Europa nu hade du fått DRYGA böter för det där beteendet!
– Jaha, men jag…

Det var ganska svårt att få en syl i vädret, trots att han faktiskt ställt en fråga. Men nåt svar väntade han inte på. Han malde på om vilken hemsk, HEMSK människa jag är, hur jag var direkt olämplig som förare och HUR KUNDE JAG bete mig så med barn i bilen?! Utöver allt annat hemskt han redan konstaterat att jag var tillade han att jag var en HEMSK förälder också! Jag försökte få fram att jag tyckte att omkörningen han gjort var onödig och oansvarig, men det rann av honom som vatten på en gås. Nu var det faktiskt så att det var JAG som var boven i det här dramat som hade pekat finger åt honom. Att han brutit lagen genom att göra en dubbel omkörning i en sjujäkla hastighet hade ingenting med saken att göra.
I mitt stilla sinne undrade jag hur dryga böter han skulle ha fått för att ha hållit den hastigheten på en 70-sträcka. Vad är dyrast? Peka finger eller köra för fort? Nåväl, han var arg och fick spy ur sig det han behövde. Han kanske hade haft en dålig dag? Sovit dåligt av ryggvärk? Förstoppad? Man ska inte döma folk, så jag bestämde mig för att han inte var en känslomässigt instabil galning. Bara en man som hade en dålig dag.

– Förlåt, men nu har jag tyvärr inte tid att stå här och gnabbas längre. sa jag till slut med en blick på klockan. Vår badtid började strax och innan dess skulle jag hinna duscha av både Tuva och mig samt få på oss badkläderna.
Min ilskne medtrafikant kunde helt enkelt inte leva med att inte få sista ordet.
– Jaha, ropade han efter mig. Men du är en HEMSK, DÅLIG FÖRARE!!!

Japp, och du är rena rama Dalai Lama bakom ratten. Det där sista tänkte jag tyst för mig själv, jag är i alla fall uppfostrad att visa lite hyfs, även om det där långfingret lyckats slita sig fritt i fel ögonblick tidigare.

Oj, jag insåg just att det är en hel vecka sen jag skrev sist! Hoppla, vad tiden går fort när man…har fullt upp.
Jag tror jag börjar bli smått senil också, för det är svårt att komma ihåg vad jag har gjort i veckan… Som tur är har jag ju mobilen! Bara att kolla på de senast tagna fotografierna så ser jag ju vad jag haft för mig!

Ah, just ja! Svamp! Det är helt sjukt mycket svamp ute i skogen och man tenderar att bli smått besatt av de små tingen. För några veckor sedan såg jag dem inte alls, men så en dag fick jag se en liten gul fot med brun hatt sticka upp ur mossan bredvid stigen där jag gick med Zingo och poff! Så såg jag svampar överallt!!
Det blev en liten påse varje dag den här veckan, när vovven och jag tog vår morgonlufs i skogen. Det är så gott! Och fånigt roligt att leta, hitta och plocka. Jamen, det är ju bara svamp och ändå känner man sig som ett barn på julafton när man hittar en liten ansamling av dem i mossan. När jag plockat en liten stund reste jag mig och tänkte att det fick räcka för idag, det blev lagom till en svampmacka till lunch. Jaha, så gick jag några steg och hittade…en hel hög till med svamp! Oh, så roligt! Precis lika roligt som den första lilla hopen jag fann. Ner och plocka igen. Så där höll jag på, varenda morgon! Nu går jag med flit en annan väg, för jag vet att de där förrädiskt förföriska små växterna står kvar där i mossan och lurar…
I fredags tog jag ingen hundpromenad alls, det gjorde istället min make. Han hade med sig en större påse än mig…så hem kom: en hel jäkla ICA-kasse, PROPPFULL med svamp! Det räckte till mer än en lunchmacka, kan jag lova!
Men det är härligt att ha i frysen, kunna njuta av höstskatten året om helt enkelt!

Tja…jag kan ju inte ha plockat svamp hela veckan…få se nu…

Just det! Var ju iväg på ridning med Tuva i måndags!  Bilden är väl inte tiptop, men det var svårt att få till nåt snyggt eftersom jag gick bredvid hästen och höll i Tuva samtidigt som jag fotograferade. Det är min hand som syns närmast i bild. Tuva ser lite trött ut på bilden, men det är bara som hon luras. Hon var i sitt esse i måndags! Det krävs två assistenter vid ridningen, plus en person till som leder hästen. Tuva kan sitta som den tjusigaste dressyrryttarinna när hon vill, men hon kan också få för sig att busa genom att kasta sig handlöst bakåt eller åt någon av sidorna och då gäller det att där finns händer som tar emot. Detta roade hon sig med större delen av måndagens ridpass, och skrattade hjärtligt varje gång.

Den här bilden är ganska suddig och lite knepigt knäppt, men köttfärssåsen runt munnen är väldigt tydlig! På fredagar äter Tuva i skolmatsalen tillsammans med sin förskolegrupp och det är något stort för lilla Fjärilen! I fredags iakttog hon noggrant sina kompisar när de åt och såg att de inte bara åt mat, de drack också. Det ville Tuva också göra!
– Iijja? Jatte! ( Ida, jag vill ha vatten)

Sen varvade hon mellan att be om mer mat (jag hjälper henne få upp den på skeden, hjälper henne greppa skeden och sikta hyffsat rätt, sen stoppar hon själv skeden i munnen) och att be om vatten. Två av pojkarna i gruppen tittade på Tuva och hennes tallrik där hon satt och jagade skeden.
– Va liiiite hon äter, sa pojke nummer ett. (Vilket jag kan förstå. I jämförelse med en normal barnportion ser Tuvas tallrik bara ut som en lortig tallrik, inte en tallrik fylld med mat).
– Jag tycker hon är jätteduktig i alla fall, svarade pojke nummer två och tittade uppmuntrande på Tuva.
– Jaa…dott! (gott) inflikade Tuva.

Idag när vi satte oss till bords för middagen bad Tuva faktiskt om en egen tallrik! Det var länge sen! Hon får ju alltid smaka av det vi äter, det är inte alltid hon vill med erbjudandet finns alltid. Men idag ville hon åter ha en egen tallrik vid sin plats.
– Mamma! Tjalle! Tuvas… (översatt: Mamma, Tuva vill ha en egen tallrik).

Jag blev alldeles varm och glad. Hon smakade en liten sked av maten, drack lite vatten och var sedan hur nöjd som helst. Och mamman blev lite rörd, när hon fick plocka in den där lilla tallriken i diskmaskinen. Hon äter. Inte mycket, kanske runt en tesked om dagen, men ändå. Hon vill äta. Det är stort. Som tusan.