månadsarkiv: augusti 2010

Häromdagen kom Anton in i badrummet när jag stod och smorde mig med bodylotion efter en dusch. Han tvärnitade, tittade på min rygg och gjorde stora ögon.
– Men HERREGUD!!! Vad du är svullen om ryggen, mamma!!!
– Va? Vart då?

Jag vände och vred mig för att se min rygg i spegeln. Jag såg då ingen svullnad.
– Precis här! sa sonen och lade händerna på den ”enorma” svullnaden.
– Haha, det är är ingen svullnad. Det är bara lite fläsk!
– Jasså. svarade sonen fundersamt.

Sen lade han båda sina händer på svullnaden och började ruska.
– Hehe, kolla vad det rör sig! Flapp, flapp, flapp.

Mmm…av barn får man höra sanningen. Jag har väl aldrig haft komplex för min rygg och har det inte nu heller, men jag måste erkänna att jag ser den där ”svullnaden” varje gång jag kollar i spegeln.
När jag jobbade som förskollärare i Gävle fick jag höra sanningen om min mage också. Anton var knappt ett år när jag började jobba där och jag hade väl inte tränat särskilt intensivt efter graviditeten. Magen var…lite pluffig.
En av femåringarna satte sig nära mig en dag när det var dags för läsvila.
– Får jag lägga mitt huvud på din mage medan du läser? Den är så fluffig och mjuk, som en stor kudde!

Mmm, men det är väl bra att jag har en kropp som kan vara både fluffig och mjuk. Och rolig att dallra med!

Skol-skoj!

Vi är just hemkomna från Tuvas andra skoldag. Här bredvid mig i soffan ligger en lite blek och väldigt trött tjej, men i de där trötta ögonen finns en tindrande glädje också! Länge, länge har hon väntat på att få börja i skolan. Nyfiket frågat Anton om skola, läxa och matte. Och nu är hon äntligen där!
Första dagen var i onsdags. Tuva hade så bråttom att hon vaknade för sju, spärrade upp ögonen och sa:
– Kooolan!!
– Ja, idag ska vi till skolan.

Vilket flin! Det satt kvar hela dagen! Med stora ögon utforskade hon sina nya domäner, kollade in kompisarna och pedagogerna. Både Linda och jag var med lilla damen, Linda som assistent och jag i egenskap av packåsna. Det är ju lite grejer som behöver följa med till skolan för att möjliggöra för små Fjärilar att uppehålla sig där.
I morse var hon lika morgonpigg. Längtade och längtade. Fruktstund och sång med kompisarna, lek på gården, lunch i matsalen. Oj oj oj. Så fort vi klev innanför dörren hälsades vår lilla Fjäril välkommen av en klasskamrat.
– Hej Tuva!!! Kom, jag ritar!
– ‘tej! (okej)

Vid uteleken hittade vi en cykel som vi faktiskt kunde använda, Tuva och jag. Sittplats framför föraren för Tuva, en smal sadel åt mig. Inte helt ergonomisk arbetsställning, men gud så kul det var! Ännu roligare blev det när Anton såg oss tvärs över skolgården och kom för att överta min plats som förare! Jag gick bredvid och höll rätsida på Tuva istället.


Ute liksom inne kom barn i varierande åldrar fram för att prata en stund med Tuva, vilket naturligtvis gladde lilla damen väldigt. Och hotade att få mamman att brista ut i gråt. Jag blir så himla glad, varje gång. Varje gång någon närmar sig Tuva helt spontant och otvunget, för att prata med henne. Med, inte över. För det kan vara lätt hänt. Att man pratar med den som kör rullstolen istället för den som sitter i den. Men idag tror jag inte att det hände en enda gång.Och Tuva har hängt med på allt idag, till och med in i matsalen. Först tänkte jag att vi skulle åka hem när de andra barnen gick för att äta, men just innan vi gick ut genom dörren imorse tänkte jag om. Klart Tuva ska käka med sina kompisar. Spelar ju ingen roll hur mycket eller lite man kan äta! Det handlar ju om gemenskapen runt lunchbordet. Så vi hängde med på lunchen. Tuva fick egen tallrik, glas och bestick precis som alla andra. Och mat på tallriken, förstås (om än väldigt lite). Hon satt glatt och såg beundrande på medan hennes bordsgranne smaskade i sig mat, varpå hon själv blev inspirerad. Hon fick smaka på en salladsdressing som tydligen var väldigt god. Hon smaskade och sög in kinderna så mycket att jag trodde att de skulle försvinna ner i magen. Gott gott!
Ett barn reflekterade över hur lite Tuva hade på tallriken och att hon bara sörplade, inte tuggade och åt lika mycket som de andra barnen. Tuva och jag visade knappen (där det också var mat påkopplat) och så var det inte mer med det. Smart, med två munnar. En i ansiktet och en på magen.
Mot slutet av lunchen var det en liten dam som blev så trött att hon var tvungen att lägga pannan emot bordsskivan, så då åkte vi hem.

På onsdag ska v i dit igen. Gissa nån som redan läääängtar?

Kalas!!!!!

Om man svänger ihop en sån här….

…och snitsar till såna här….

Så kan man göra en sån här tjusig Hello Kitty-tårta!

Till världens finaste födelsedagstjej!!

Grattis på 6-årsdagen Tuva!

Vi älskar dig, så oändligt mycket!

Sköna söndag

Trött som en gammal tennissko, rund om magen som en julegris och nöjd som få. Vi har haft en helt underbar söndag! En sån där härlig blandning av produktivitet och kvalitetstid med familjen.
Vårt äppelträd har varit överbelamrat av små äppelkart hela sommaren som nu har mognat till stora härliga äpplen. Som bara har trillat på marken och blivit getingmat. Idag tog det dåliga samvetet över, de kan ju inte bara ligga där och ruttna. Vi måste göra nåt av dem!

Så halva dagen har spenderats i köket, där vi kokat mos av hjärtats lust. Jag tänkte nöja mig med att koka mos på två hinkar äpplen, men det var ganska kul och det minskade inte nämnvärt på äppelfronten av de där två hinkarna så vi hämtade in mera. Och mera. Plocka, klyfta, koka, mosa. Till slut fick vi ge upp på grund av tidsbrist, men jag tror nog att vi hade orkat koka lite till. Men sisådär 20 liter fick räcka.
Vart tusan skulle vi göra av allt mos vi kokat? Tja, det gick att stuva in rätt mycket i frysen och resten har vi gett bort till höger och vänster. Äppelträdet dignar fortfarande av frukt, om det är nån annan som är sugen på att göra lite mos. Bara att komma hit å plocka!

Med mos-koket ut världen packade vi in oss i bilen och for till svärföräldrarna (vi tog förstås med oss mos dit också) för en härlig söndagseftermiddag. Kubbspel och en söndagsmiddag som bättrade på formen. För rund är också en form, vet ni…
Tuva, farfar och jag utmanade Anton, Hasse och farmor. Det var lite svårt eftersom Zingo jagade kastpinnarna och försökte smita med hörnpinnarna. När det inte gick för sig började han tugga på kubbpjäserna. Tja, alla kan ju vara med på sitt sätt!

Tack Gunnar å Britta, för en oförskämt god middag och en helt fantastisk söndag!

IKEA!!!

Wow, det känns som om jag hunnit hur mycket som helst idag. Världens längsta dag, fast på ett bra sätt.
Började med fredagsstädningen, undervåningen blev skinande ren (övervåningen fick sig en dust igår) och tvättmaskinen gick varm. På eftermiddagen drog vi till Valbo och införskaffade ditten och datten.
För ett tag sedan när jag städade köksskåpen hittade jag ett presentkort på IKEA som vi fick i julklapp men hade glömt bort. Sånt är alltid trevligt. Älskar presentkort på IKEA. För alltid behöver man något!
Idag blev det nytt porslin (det gamla började sjunga på sista versen), nya bestick, lite fräscha glas, lakan, rullgardiner. Sånt där som annars känns rätt trökigt att inhandla, men lite skojigare när man har ett presentkort. Två proppfulla blåa IKEA-kassar hade vi plockat på oss.
– Det blir 271 kr då. sa kassörskan sedan hon dragit presentkortet.
– Trevligt. svarade jag.

Men jag bommade ju två standardvaror…alltid när jag är på IKEA köper jag en dassborste och två paket värmeljus. Fast idag behövdes ingetdera, eftersom det fanns kvar hemma. Kändes lite tomt att gå därifrån utan den där dassborsten…

Väl hemkomna bjöds vi in till våra härliga grannar på en fredagsöl vilken vi tackade ja till. Till och med hunden hängde med. Nu sitter jag här i soffan och har just sövt Tuva, som somnade på rekordtid efter den här dagens strapatser ( 3 minuter) och bara njuter. Livet är bra gött ibland.

Google

Anton har alltid varit en vetgirig liten sak, frågat ofta och mycket. För frågar man inget får man ju ingenting veta!
När han ibland kommer på någon fråga som vi faktiskt inte kan svaret på blir han nästan lite frustrerad. Eller så hittar han på en egen förklaring. Men nu har han upptäckt en outtömlig källa till vetskap och lärdom: google!
Man kan ju faktiskt hitta allt och lite till på internet! Nu går han och klurar på svåra frågeställningar, så att vi MÅSTE googla för att hitta svaret. Senaste veckan har vi kollat upp när TV:n kom, vilket år SuperMario gjorde entré i världen, vilken bok Astrid Lingren skrev först och mycket, mycket mer.
Än så länge är det jag och Hasse som sitter vid rodret, jag tycker att 8 år är lite väl ungt att surfa runt själv ute på det stora, vida web-havet. Där finns alldeles för många fula fiskar som gömmer sig.

Han har fått lön idag, vår stora lilla kille. Vi har infört veckopeng. Till en början tyckte han systemet verkade helt värdelöst, tog till stora surläppen och vägrade höra talas om veckopeng.
– Vad måste jag göra då, för att få veckopeng? fräste han fram
– Städa ditt rum när det är stökigt, städa Arizonas bus och plocka undan tallriken när du har ätit.
– Men ååååh…det är ju hur mycket som helst!!!
– Fast…du gör ju redan allt det där, Anton.
– Eh…ja…det gör jag ju faktiskt…

Så det är veckosysslorna. Inget märkvärdigt. Men om man av lathet eller i ren protest vägrar utföra sina sysslor blir det avdrag på veckopengen. Första veckopengen fick han förra veckan, köpte godis för 30 kr och sparade 20. Det låter mycket, godis för 30 spänn, men man får faktiskt inte mycket för det. Idag köpte han en påse Daimkulor och ett paket tuggummi. Det gick på 31 kr. Jag minns när jag var liten och sprang till kiosken och bad om blandat smågodis för en femma. Man fick ju en hel påse! Nåväl, med sin sparade tjuga från förra veckan och vad som återstod av veckans peng efter godiset hade han råd att köpa en tidning han gärna ville ha. Då gick det upp för honom. Veckopeng är ju inte så dumt ändå, om man sparar lite har man råd med sånt man vill ha!

Nästa…

Vi har dragit på oss duktigt med baciller på sistone. Förkylningar bara, men elaka, envisa sådana. Tuva har inte varit frisk många veckor i streck i år. Nån som brukar klara sig bra är Anton. Han är väl för aktiv för att bli sjuk, gissar jag. Jämt på språng, ute och hoppar studsmatta eller leker bygger han sitt immunförsvar starkt. Men se den här gången trillade även han dit!

Han var lite grå om nosen när vi läste sagan, klagade på att han kände sig yr och trött. Jag rufsade om lite i hans hår och gav honom den sedvanliga godnatt-pussen i pannan. Oj, så het den var! Det fick bli en panodil och ett glas vatten som kvällsmacka. Hoppas att det går över lika snabbt (eller helst snabbare) som det gjort för mig. En vecka. Jag är förvisso inte frisk än, men krafterna har återvänt. Lite snuva och tjocka bihålor kan jag leva med.
– Va, synd. Då missar jag skolstarten va? frågade sonen innan vi släckte sänglampan.
– Nej, jag tror du repar dig. Det är en och en halv vecka kvar, vet du.
– Attans…nej, jag menar: va bra…

Mmm, sommarlovet känns alltid som om det är några dagar för kort.

Tuva, däremot tycker att sommarlovet är lite för långt. Hon längtar till skolan! Men hon behöver nog också de där 1½ veckorna för att bli helt frisk. Hon tog ju en sväng till med sin förkylning, feber, slem och hosta.
Hon har varit väldigt nöjd idag, lilla damen. För Linda är tillbaks efter semestern.
– Liiillla!!! Läääänta, mytte!! Älsja! (Linda, vad jag har längtat mycket efter dig! Jag älskar dig!)

Första timmarna av Lindas arbetspass ville Tuva bara vara nära, hålla handen och försäkra sig om att Linda var intill hela tiden. Nu på kvällskvisten var hon tvungen att kolla igen, innan hon kunde somna.
– Mamma? Lilla, måjjå?
– Ja då, Linda kommer imorgon.
– Ba.