Valborgsmässoafton!
Dagen då vi går man ur huse, klär oss för tunt och står i flock runt majkasen och huttrar i spänd förväntan inför den stundande våren! Vi skippar det i år. Det är ju svinkallt ute! Hoppas Du tog på Dig skoteroverall och pälsmössa innan Du knallade iväg mot kasen. Själv nöjer jag mig med att krypa in under en varm filt i soffan och titta på värmeljusen som fladdrar i sina lyktor. Kanske tänder en liten brasa i kamin. Det är majeld nog för mig idag.

Vi är kvar i vår dygnet-runt-vardagslunk, men i måndags tog vi faktiskt en microsemester. Roddade upp med assistent, mormor, farmor och farfar som höll ställningarna här hemma medan vi for till Västerås. Tog in på hotell, unnade oss en stund på Spa med bubbelpool, scrub, kurbad och massage, åt gott och mådde gott. Bara att få somna och vakna tillsammans, äta frukost samtidigt kändes ovant men underbart. Stort tack till alla våra Underbara som ställde upp och hjälpte till med barnen och hunden så vi kunde ta oss iväg, det var ovärderligt!

Jag tror att det är enda anledningen till att vi orkar, att vi då och då tar små pauser och bara är Hasse & Ida, inte bara AB Hus & Hem/ Assistent I & II. Det behöver inte vara en hotellövernattning med Spa och flådig middag, alla små pauser är lika värdefulla. En promenad, ett träningspass tillsammans, en tur ut i skogen med en picnickorg. Bara få koppla bort en stund och andas. Tillsammans. Det är så otroligt lätt att fastna i slentrian, oavsett om man är funkisförälder eller icke, men kanske är de där pauserna än viktigare när man har ett barn som kräver lika mycket som 5 ”normalstörda” barn.

I tisdags eftermiddag var det magplask in i vardagen igen, tillbaks till soffan och nattvakandet. På plussidan är Tuva unset piggare, antagligen knappt märkbart för en utomstående, men stort för oss! Att få ett litet, matt leende på morgonen ger ork för hela dagen och hela natten. Är lite nervös att hon ska bli smittad av vår förkylning bara, både Hasse och jag är rätt krassliga. Jag spolar näsan och gurglar frenetiskt med saltvatten för att få bacillerna att tycka att klimatet är ogästvänligt, och detta är något som fascinerar Lovisa.
– Hur låter du för nåt, då? frågar hon när jag gurglar.
– Jag gurglar lite.
– Jaha du. Gruggla lite mer?

Hon har gått runt och härmat mina gurglingar hela förmiddagen, haha! Samtidigt som hon lekt, dansat, pysslat om Grisen (bästa gosedjuret) och lagat låtsaspizza åt Zingo. Den orken skulle man ha!
Jag ska försöka tanka lite sån dära ork och rusta för stundande kalas! Nästa helg blir Lovisa 2 och sonen blir tonåring (herregud vart tar åren vägen?!!).

Våren är här!
Vitsipporna breder ut sig som mattor i skogen, vårlökarna skjuter sina färgsprakande blommor i rabatterna, träden knoppas och studsmattan är uppmonterad och invigd. Lovisa blev helt till sig när det började skruvas studsmatta och hade inte tid att vänta tills det var helt klart. Det sista fick pappa Hasse göra med det lilla yrvädret hoppandes på studsmattan för glatta livet och det var inte det allra minsta frivilligt att kliva av när det var läggdags. En kort paus för middag gjorde hon, men hela tiden med blicken fixerad på studsmattan utanför fönstret och konstant pratandes om att hon hoppat på den!

I takt med allt som spirar och gror växer även sonen. Jösses, vår lilla plutt blir längre för varje dag, fötterna växer och rösten djupnar. Och spricker lite titt som tätt, hihi. Jag försöker att inte skratta, men ibland går det inte att låta bli. Försökte trösta honom med att om han själv någon gång får en son så kommer Anton själv att garva när sonens tonårsröst spricker upp i ett gällt målbrottsskri.

Jag önskar att jag kunde säga att Tuvas livsandar återvänt med våren, men då skulle jag ljuga. Hon är inte alls i nån vidare vigör. Och som en naturlig följd av det är varken Hasse eller jag i toppform heller. Vi borde ha kommit igång med cykelträningen på allvar vid det här laget, vi som ska ställa upp i CykelVasan i augusti, och styrketräningen borde vi ha kommit långt med. Men vi är glada om vi tar oss igenom en hel dag med vett och sans i behåll, lite på den nivån ligger det.
Tuva har blivit så pass mycket sämre att det är vaken natt som gäller. Aktiv assistans, som det så vackert heter, fast någon sådan har vi inte. Tuva har rätt till assistans 15h/ dygn, 8 av dem har hon sin externa assistent och klippa, Emma. 7 av de 15 är det Hasse och jag som är assistenter. 8+7=15 och då återstår det alltså 9 timmar av ett helt dygn, och cirka 7-8 av dem bör man sova, enligt gällande forskning. Det gör vi inte. Inte ens hälften av den tiden. För att orka gå runt så delar vi på nätterna. Hasse kan hålla sig vaken länge, och jag kan kliva upp på okristliga tider, så vi brukar bytas av nån gång mellan 02-04. Det funkar, ett tag. Det har funkat hittills, eftersom Tuvas ”tuffa perioder” åtföljts av riktigt bra perioder, då vi har hunnit återhämta det vi gått miste om under nattvaken. Men nu har den där ”tuffa perioden” alltså övergått i ständiga nattvak. Noll återhämtning.

Att kroppen förr eller senare säger ifrån, det är ingen världsnyhet. Inte heller för oss, vi har för länge sedan insett att förr eller senare kommer vi smaska in i den där berömda Väggen med huvudet före, om vi inte ser den komma och hinner dra i Nödbromsen.
Och det är precis vad jag har gjort! Jag trodde jag gjorde det i god tid, jag kände ju att jag inte mådde bra. Nedstämd, konstant matt, lite svårt att koncentrera mig och komma ihåg saker. Så jag ringde farbror doktorn och var nog inte riktigt beredd på min egen reaktion. Man har ju hört skräckhistorier om människor som inte blir trodda, som får höra att de borde sluta gnälla och skärpa till sig, när de i själva verket är utbrända.
Men när jag träffade doktorn och förklarade vad som lett fram till idag, så lyssnade han och förstod. Drygt 10 års oro, rädsla, psykisk stress, konstant störd sömn och alla små vardagsbekymmer som följer med att vara funkisförälder måste någonstans ta ut sin rätt. Jag klappade ihop fullkomligt, tårarna sprutade och det var både fruktansvärt och jäkligt skönt på samma gång. Det var så mycket som ville ut.
– Så här kan du inte ha det, du måste få tid att återhämta dig. Jag sjukskriver dig.

Jag har inte gått in i Väggen, men väl skallat dörrposten åtminstone. ”Patienten är i kris”. Så står det på pappret. Låter ju hemskt. Men det är ju sant. Jag är i kris, jag har gått sönder och nu måste jag skrapa ihop skärvorna. Det går inte att bita ihop hur länge som helst, ibland behöver man bryta ihop istället. Bryta ihop och komma igen. Så jag jobbar på det nu.
Sover när helst jag kan, tankar sol och frisk luft. Samlar på skratt och vackra stunder.

Det är lite som att konstant gå omkring i en skål med havregrynsgröt. Hjärnan vill liksom inte fungera riktigt. Automatiserade beteenden går bra. Jag har till exempel inga problem med att köra bil. Eller jobba med Tuva. Allt som bygger på rutin funkar fint, det sitter i ryggmärgen. Men att tänka är svårt. Det är som att tankarna simmar runt därinne, i gröten, men jag får inte riktigt fatt i dem. (Så hav tålamod med mig om jag blir osammanhängande i mitt skrivande.) Som häromdagen, när jag skulle åka ner och handla bara två saker: bröd och korv (wurst). Men väl på affären blev det alldeles tomt i huvudet. Det händer alla nån gång, att man glömmer vad man skulle ha. Men det här var annorlunda. Det fanns inga logiska tankegångar i huvudet, jag kunde inte greppa en enda tanke som kunde leda mig åt rätt håll i butiken. Efter mycket möda kunde jag minnas att jag skulle ha något som började med ”b” och något som började med ”k”. Jag kom hem med bananer och kokosflakes. Kände mig jättesmart.

Och tårarna. Jisses, till en början var jag rädd att jag aldrig skulle kunna sluta gråta. Vad som helst kunde utlösa en hysterisk gråtattack; en låt på radion, fågelkvitter, till och med en vindpust mot kinden kunde trigga igång tårarna. Det börjar lugna ner sig, men de ligger hela tiden bakom ögonlocken och bränner, väntar på att något ska få dem att börja spruta igen.

Tro nu inte att jag blivit ett gråtande, lallande mähä som bara sitter på sängkanten och stirrar ut i tomma luften. Så illa är det inte. Jag är fortfarande Jag!
Fortfarande samma levnadsglada människa, som alltid ser glaset som halvfullt, som har nära till ett leende och vill allas väl. Jag är inte ett kraschat vrak, bara lite stukad och tillbucklad.
Men jag kommer igen. Efter regn kommer solsken, visst?

Ps. Måhända att det går långt mellan uppdateringarna här på bloggen, men du har väl lagt märke till bilderna som ändras på startsidan? De är från mitt Instagramkonto! Det uppdateras nästan dagligen, så att du kan se att vi i alla fall lever och frodas. Ds.