Ordet ”diabetes” nämndes i en konversation här hemma varpå sonen utbrister:
- Det är så himla jobbigt! Man bara bajsar och bajsar hela tiden!

Hmm…det var för mig ett okänt symptom på diabetes.
- Jag tror du tänker på diarré.
- Jaha, ja kanske det ja.

Det är inte alltid så lätt att hålla rätt på och använda nya ord man lär sig när man inte riktigt vet vad dom betyder!

Mamman har varit lite prillig idag. Jag tog en promenad med Zingo, utforskade en ny bit av Dalkarlsvägen som också är skoterled. Kanonfint att gå i på vintern. Vi gick och gick, för varje steg förundrades jag mer och mer av hur fantastiskt vackert det var där i skogen. På vissa ställen stod träden glest och släppte fram solljuset som värmde mot kinden och gav syre åt själen. På andra ställen stod träden så tätt intill varandra att de nästan bildade en katedral där ljuset mjukt filtrerades genom snötäcket. Jag var som ett barn på julafton, runt varje ny krök väntade något vackrare än vad vi just passerat. Rätt som det var ploppade jag ut på en väg. Vägen till Rörshyttan. Benen ville inte sluta att gå, så vi fortsatte ner mot Rörshyttan, vek in i Västerbyn och gick den gamla järnvägen hem. 2½ halv timme knatade vi. Min lilla skogspromenad blev en sisådär 1,2 mil lång! Men det var ljuvligt. Till och med värt skavsåren!

Arizona har också varit på ute på äventyr. Eller, inte ute, då hade hon ju frusit ihjäl! Inne på äventyr kan vi väl säga då. Hon fick komma ner och kila på köksbordet och käka paranötter som Hasse delat i två delar. Fyra halvor knödde hon in i sin lilla mun! Beundransvärt! Visst ser hon himla nöjd ut?

Först och främst, mina damer och herrar, käraste bloggläsare, vill jag be om ursäkt för att bloggen är segare än en snigel med tuggummi under tennisskorna. Vi håller på och kollar på alternativa webbhotell för att få upp hastigheten till en acceptabel nivå.

Jag hade tänkt dra ett långt blogginlägg om mig själv och personalfesten jag var på igår. Men så, efter middagen, var det ju dags för lördagsgodis. Och idag gällde det ALLA i familjen. Vi är ju bara tre i familjen som kan tugga lördagsgodis och svälja det utan fara för livet. Men allt godis behöver ju faktiskt inte tugga och sväljas…
Tuva fick en klubba, greppade den och höll den så hårt att lilla tummen blev alldeles knallblå. Vilken lycka, vilken smaksensation! Hon smackade och dreglade som om det var manna från himmelen som nådde hennes läppar! Jag är så lycklig och stolt att jag inte vet om jag ska spricka eller gråta, när hon sitter där och smaskar på klubban. Hon lyckas hålla den lilla pinnen kvar i sin osammarbetsvilliga hand, besegra sin överdjävliga stelhet och böja armen så att klubban når till munnen. Alldeles själv. Min stora, duktiga fjäril.
Jag behöver inte säga mer. Ni kan se själva!

Sonen växer och växer. Sliter kläder som jag vet inte vad! Varje morgon den här veckan har han fått frispel när det varit dags att ta på strumporna.
- Men MAMMA!!! Varför lägger du bara fram strumpor med HÅL I?!
- Jo, för att jag tycker det är så charmigt när du blir irriterad. Not.

Som om jag varje morgon skulle stå och leta fram ett par strumpor med hål i. Jag köpte ju nyss 6 par sprillans nya! Strumpor alltså, inte hål. Hålen kommer av sig själv, alldeles gratis. Antons handskar har ett tag sett lika eländiga ut som de flesta strumporna, söndriga och sorgliga. Dags för nya handskar alltså! I tisdags beväpnade jag mig med plånbok och tålamod å for till Hedemora. Efter en och en halv timme hade jag varit inne i så gott som varenda butik i hela stan. Två av dem hade handskar (resten erbjöd bara vantar vilket inte står emot en 7-årings lek och äventyr i vinterväder). Vi har ju ingen av de större klädkedjorna i stan, där man brukar kunna finna dylika slit-artiklar till mänskliga priser med tanke på hur snabbt de förbrukas. Två affärer alltså, den ena snäppet dyrare än den andra. Till slut föll valet på sportbutiken, han var 50 kr billigare och så är han himla trevlig till på köpet. Men jag vete tusan om han är så trevlig att priset kändes överkomligt. 350 SPÄNN!! För ett par handskar! Jag höll på att få hjärtsnörp! Men det var ju bara att se glad ut och punga ut alla de där riksdalerna, pojken kan ju inte gå i trasiga handskar heller.
- Jag vet att dom är dyra, men dom är väldigt hållbara och prisvärda. Jag lovar att de håller minst dubbelt så länge som om du köpt ett par på Lindex eller H&M.
- Toppen. Två veckor då, alltså…mumlade jag så lågt att han inte hörde det medan jag trumpet pillade fram VISA-kortet.

För 350 spänn förväntar jag mig att de håller tills Anton inte kommer i dem längre! Alltså, säga vad man vill om kvalitet och att det månne hålla längre än billigare alternativ, men det tyg som motstår ett barns lekar och strapatser är ännu icke upp funnet!

Anton har sovit i sin säng inatt, kors i taket! Eftersom han som sagt växer och frodas, börjar han växa ifrån sin säng. Inte på längden, för den är 200 cm lång, men han börjar bli en stor och alldeles lagom tung pojke. Han kan känna ribborna genom sin madrass. Följden av detta är att han kommer ner och sover i våran säng, varenda natt. Förvisso har vi en stor, fin dubbelsäng men när vi sover tre stycken i den så vaknar både jag och Hasse med ryggvärk och stela nackar. Även om jag knappt är medveten om att Anton kryper ner så ligger jag automatiskt så stilla det bara går när jag känner att han ligger bredvid mig. För att inte störa, inte väcka eller rulla över honom. Jag makar mig närmare Hasse för att ge Anton plats, varpå Hasse i sömnen makar längre mot kanten för att det blir för varmt. Så när morgonen kommer ligger maken på yttersta kanten av sängen, med frugan stel som en pinne alldeles intill medan sonen vräker sig på de 2/3 av sängen han lyckats vinna under natten!
Anton vill gärna ha en film, Monsters vs Aliens. Han har sett den redan, men då hade vi hyrt den. Han vill ha den så han kan se den igen och igen. Så vi lovade honom filmen, när han sovit 4 nätter i sin egen säng. Från och med igår kväll. Som varje natt kom han nertassande vid midnatt för att krypa ner, men kom på sig alldeles vid sängkanten. För att rädda situationen och chansen att få filmen fann han snart på en bortförklaring till varför han gått ur sin säng.
- Eh…du mamma? Jag undrade bara, kom mitt tefat med hem från skolan igår?
- Va? Ja, jo. Det står utanför garaget. Varför undrar du det?
- Bara undrade. Och så skulle jag kissa också. Godnatt!

Hasse och jag låg kvar och fnissade en bra stund. Alla ursäkter är ju bra utom de direkt genomskinliga…

Hej och hå, idag var det årspremiär på långfärdsskridskorna! Förra året blev det inte av att jag åkte nåt alls, så det var en hel hoper muskelgrupper som jag hade hunnit glömma bort att de fanns. De gjorde sig dock snabbt påminda efter bara några minuter på isen… Fötterna och framsidan på benen krampade så jag höll på att stå på näsan! Men ont ska med ont fördrivas, jag skrinnade på tills det släppte. Eller domnade bort…
Hasse, Raie och jag tog oss en tur på vackra Grycken. Zingo var med och fick prova en dragsele för första gången, det blev en hit! Raie och jag fick åka före och agera ”morot” åt honom, varpå husse som satt fast i linan kom efter med en sjutusan till fart! På hemvägen hittade Zingo en ännu bättre morot, nämligen en tik som promenerade en bra bit framför oss. Vi hade förmodligen kunnat hänga en hel lastbil i linan och Zingo hade sprungit lika fort ändå, det luktade ju så gott framöver!!
Efter den långa härliga turen knäppte vi av oss skridskorna och började gå mot bilen, varpå Raie och Hasse blev lite oroliga för att något brunnit för lilla mamman därute på isen. Jag fnittrade och vinglade som en första klassens fyllekaja. Jamen, det gick ju inte att låta bli att vare sig vingla eller fnissa åt hur kroppen betedde sig! Jag hade spänt fötterna så länge att de spände upp sig än värre när jag knäppte av skridskorna, så jag gick på tå hur jag än försökte få ner hälen. Överkroppen har man ju lätt framåtlutad när man skrinnar, och den vägrade vika från det läget när jag skulle gå. Så där gick jag, på tå och framåtlutad. Fem steg hann jag trippa innan jag tippade framåt och fick ta emot mig genom att köra ner skridskorna (som jag höll i händerna) i isen. Upp igen, så långt det gick, fem vinglande steg och så ner i isen! Jag måste ha sett lika rolig ut som jag kände mig!

Tuva och Linda for iväg på eget äventyr medan vi var borta. Ridningen har ju inte börjat än, men det behöver ju inte betyda att man inte får träffa hästar och rida! Linda tog med Tuva till stallet som finns där Linda bor, där Tuva fick både gosa med, mata och sitta på en häst. En snäll och klok kuse som visste att ta det försiktigt, försiktigt när så dyrbar last placerades på dess rygg. Tuva var överförtjust! Benen var väl inte vidare värst samarbetsvilliga, men Tuva var desto envisare. Hon skulle på inga villkor kliva av hästen, även om benen var så stela att Linda var tvungen att hålla dem uppdragna! Till slut fick Tuva ligga på hästryggen med näsan upp i vädret och känna snöflingorna singla mot ansiktet medan hon njöt i fulla drag. Lilla Fjärilen hade jätteroligt och blev både rosenrasande och förkrossad när det var dags att åka hem. Hela vägen hem tjöt hon i bilen. Det får nog blir fler resor till det stallet i framtiden.

Smutsiga små rosa ridvantar ligger i hallen och vittnar om dagens underbara äventyr.

Den här lördagen har varit en sån dag då jag överväldigats av ödmjukhet, gång på gång. Tacksamhet inför livet, för allt vad det ger oss varje dag i form av ögonblick, upplevelser och möten. En sådan dag då jag går med varma, mjuka tårar gömda under ögonlocken från morgon till kväll.
Vaknade tidigt, åt frukost med min underbare son. Vi talade om livets ditt och datt medan vi knaprade i oss frukostflingorna för att sedan sitta tätt ihop framför barnprogrammen en stund. Kröp ner bredvid min älskade, nära nära och värmde min kalla hud i hans varma armar. Klev upp igen till ljudet av vår fantastiska dotter som började fnissa i sängen när hon slagit upp sina stora, bruna ögon. Tacksam. Ödmjuk. Vi andas, alla fyra, även denna lördag. Tack.

Efter lunch packade vi in oss i guldbussen och styrde kosan mot Säter för ett 3-årskalas, men inte vilket som helst. Krigarprinsessan Tekla bjöd till fest! Och vilken fest sen! Tårta, saft och glass. Lek och bus i stora portioner! Tuva var inte blyg av sig, trots att det var första gången som vi alla träffades ”på riktigt”. Tuva och Tekla har i och för sig träffats förut, nån gång på ridningen och så sent som i torsdags på simningen. Inom loppet av några minuter hade Tuva memorerat namnet på alla gäster och höll noga koll på vart alla uppehöll sig hela tiden.
Hon hann också rafsa runt bland de flesta av Teklas leksaker och lite i mamma Towes kökslådor. Höjdpunkten var när vi alla fick provbada Teklas nya bollpool! Barnen blev alldeles vilda och jag får medge att det är en härlig känsla även som vuxen att få krypa ner i ett hav av färgglada plastbollar. Anton busade hejvilt (kanske lite för vilt ibland), Tuva och Tekla verkade njuta av allt hallaballoo. Varje rörelse flyttade bollarna en aning, det blev nästan som massage att sitta där. När det mesta buset fått utlopp blev Tuva alldeles avslappnad av all bollmassage och passade på att ta små stunder av vila i min famn. Helt underbart.

Jag bjuder på några bilder (fler finns i galleriet). Det är omöjligt att inte förälska sig i Krigarprinsessans skrattgropar och glimten hon har i ögat. Tack, Towe och Fredrik för att vi fick komma. Det var ett möte som värmer mitt hjärta, vi hoppas på fler i framtiden!

Suck. Det är blandade känslor nu. Jag är lättad, glad, lite deppig, tom, ledsen. Idefix har på prov flyttat till vad vi hoppas ska bli hans nya hem på permanent basis.
Vi har gått och velat allt för länge nu, medan Idefix visat att han inte mår bra här hos oss. Vi har helt enkelt inte kunnat ge honom vad han behöver, för han behöver ganska mycket i form av både motion och hjärngympa varje dag. Det var med de bästa intentioner vi köpte honom för ettochetthalvt år sedan, men vi har insett att vi inte är supermänniskor. Två barn, varav det ena handikappat och i behov av stort stöd och därtill två vilda hundar är för mycket helt enkelt. Idefix behövde ett nytt hem, någon som har all tid och kärlek i världen att lägga på honom.

Det är just vad vi tror att vi hittat nu! Idag kom hans potentiella husse och matte på besök med sin hund, Lova. Idefix har fått en tjej, alltså! Lova är en förtjusande, väluppfostrad dam på tre år som kan lära Idefix lite vett och etikett men även lek och bus. De kom jättebra överens! Matte och husse gjorde intryck på oss och så var saken biff. Idde flyttar dit en månad på prov och förhoppningsvis går allting bra så att han får bo kvar där.
Men det är tungt också. Vår lilla kelkotte… Det kommer bli så tyst och tomt här. Anton sörjer att det inte kommer komma någon liten vovve och smyga upp i soffan om morgnarna för att dela filt med honom när det är barn-TV. Zingo är självklart helt underbar, men har inte samma behov av att få vara nära och kela som Idde.
Huvudsaken är att Idefix får det bra, han har all rätt till ett fullt och stimulerande liv och det kunde vi helt enkelt inte ge honom. Hejdå, Idefix. Men på återseende, vi kommer och hälsar på dig när du är hemmastadd!

Mamman har varit lite på rymmen idag. Jag tog mig en shoppingresa till Falun, nya jeans behövdes mer eller mindre akut. Det där med shopping har förlorat lite av sin glans på nåt vis, förut kunde jag glatt springa en hel dag i affärer och prova kläder å sen ändå ha en massa energi kvar när jag kom hem med mina nyförvärv. Jag har provat tre par jeans idag, och är urless på provhytter! Men jag hittade ett par som passade i alla fall.
Något jag aldrig förstått tjusningen i förut är skor. Men idag har jag fått en alldeles ny förståelse för människor som kan köpa på sig ett par skor till varje outfit i garderoben! Den första butik som fångade mitt öga idag, var just en skobutik. Nu behövde inte jag några skor, jag har ett par och det räcker. Men de stora, förrädiska REA-skyltarna liksom sög in mig i butiken. Jag hittade inget som passade, men hjärnan var nu inställd på skor, inte byxor. Nästa butik hade alldeles för mycket att erbjuda, jag provade par efter par och blev alldeles till mig över att alla passade och såg snygga ut på foten. Till på köpet fanns där förstås en vänlig och hjälpsam expedit som kunde plocka fram just de modeller som skulle passa min fot. Höga stövlar, nätta vinterskor, stövletter… Jag hade kunnat handla ihjäl mig! På skor! Det är ju inte riktigt klokt! Men jag förstår plötsligt hur folk kan förköpa sig på skor, till och med bli beroende.
Men sunda förnuftet drog så klart i nödbromsen, högg det par som faktiskt var ett vettigt köp och gick till kassan. Expediten såg lite besviken ut, hon såg sin potentiella storkund förvandlas till en medelsvensson med fast grepp om plånboken…

Tuva ligger här bredvid och pockar på uppmärksamhet. Vi ska kolla på Musse Pigg! Lite välförtjänt slappande i soffan för damens del, hon har varit på terminens första bad! Helt slut är hon, trött men glad. Efter simningen bjöds det fika här hemma, Linda fyller ju år idag! Tuva fick givetvis smaka hon också, undras just om det blev nån fyllning kvar i Lindas munk eller om Tuva norpade åt sig alltihop? Tack för fikat, Linda och stort grattis på födelsedagen!

Igår var Anton på sin allra första hockeymatch! Hasse och Barkis tog med honom att se Leksand-Mora i Ejendals arena.
Anton var spänd och uppspelt när det var dags att åka, men föga anade han vad kvällen skulle föra med sig. Mamman och pappan hade nämligen ett ess i rockärmen, vi hade tagit kontakt med lite Leksands-folk och ordnat en matchtröja åt sonen, med tryck på ryggen och ALLA spelares autografer. Om Leksand vann matchen skulle sonen även få komma ner i omklädningsrummet och hälsa på allihop. Och DOM VANN!!
När Anton ringde för att berätta kunde jag höra genom luren vilket stort, brett smil han hade på läpparna. Anton har förstått att det är bara väldigt särskilda och speciella personer som får komma in i omklädningsrummet. Typ kändisar och så. Inte vem som helst.
- Så vi är nog ganska speciella ändå, mamma. skrattade sonen i telefonen.
- Nä. svarade jag. Det är DU som är väldigt speciell!
- Ja, jag är visst det!

Tack alla underbara, fantastiska människor som var inblandade i vår lilla överraskning. Vi ville göra det till Antons kväll, en kväll då han fick känna att han är nummer ett och en väldigt speciell pojke, och det lyckades! Tack, tack, tack!!

(Psst! Fler bilder från kvällen i galleriet!)

Anton var nog lite trött idag. Eller nåt. Vi fick hämta hem honom från fritids, han kände sig hängig. Han anlade sitt allra hängigaste ansiktsuttryck när han såg mig i dörröppningen och behöll det i cirka 6 minuter. Sen glömde han bort sig och for runt som ett torrt skinn härhemma! Men är man sjuk så är man, inget TV-spelande om man är så hängig och absolut ingen ridning! Vila, det är vad man behöver när man är sjuk. Föga poppis hos sonen.

Just som Bollibompa var slut skulle Hasse åka ut till Kallbäck en sväng, Anton ville följa med och önskan beviljades. Först ville pappan bara prata lite med sonen om beteenden som sonen uppvisat under dagen och andra dagar som inte är önskvärda, till exempel uppkäftighet och ignorerande av vuxna och allt de säger. Sonen började med att ignorera sin far för att sedan svara honom med ren och skär uppkäftighet. Pappan och sonen munhöggs en stund, varpå fadern ber sin son att be om ursäkt och upphöra med sitt beteende om det skulle bli någon Kallbäcks-tur. Sonen slutar icke. Fadern drar tillbaka Kallbäcks-turen, sonen ballar ur och får skrik-utbrott på vardagsrumsmattan. Fadern försöker förmå sonen att inse hur fullkomligt meningslöst det är att skrika och ber honom gå upp på sitt rum innan fadern brinner ur. Sonen lyssnar inte på det örat.

Under tiden sitter modern i soffan och försöker lägga band på sig, det här är pappans strid. Han har inlett den, han måste få avsluta den. Inte lägga mig i…inte lägga mig i…inte lägga mig i. Jag har så svårt för det, men jag höll mig bra länge. Till slut gick det inte längre. Jag anlade en, i mina öron, lagom skarp ton och tilltalade sonen:
- Nä, nu går du upp på ditt rum innan JAG brinner ur!

Sonen pep iväg som om jag eldat honom i baken med en flamkastare! Raka vägen upp på sitt rum, utan att klampa i trappen eller smälla i dörren. Kvar satt en snopen mamma i soffan bredvid en pappa som knep ihop munnen så hårt att läpparna började vitna.
- Vad är det? undrade jag
- Respekt!
- Mmm, man retar inte upp Mamman!

Sen brast han ut i det tysta gapskratt han försökt kväva tills sonen var utom hörhåll. Jag började fnissa hysteriskt jag också, ni skulle sett Antons min! Han såg ut som om jag varit Hin Håle själv, med treudd och horn i pannan! Och jag som tyckte att jag bara lät liiite bestämd. Vanligtvis lyssnar inte Anton om jag så står och skriker för full hals. Men idag måste jag ha låtit väldans allvarlig. Respekt, alltså!

( Vi har kramats och blivit sams nu allihopa, förresten )

Idag har det varit en riktig friskusdag för nästan hela familjen! Tuva började dagen med gymnastik på förskolan. Teddy och Humlan fick vara med och lilla Fjärilen jobbade för fullt. Under eftermiddagen har hon mest sett ut som en slapp disktrasa, med ögonen på trekvart och rosiga kinder. Jag var tvungen att kolla flera gånger om hon höll på att få feber, men icke. Bara trött.
På kvällskvisten var det mammans och pappans tur. Pappan for iväg på badminton medan mamman drog iväg på lite Kick ‘n Box. Eller Box ‘n kick, eller vad det nu heter. Jobbigt som tusan, men så himla kul!
Man tränar i par, men jag fick inte med mig någon träningskompis (nån som vill med nästa vecka?) så jag fick sparra med instruktören. Hon peppade på som sjutton så jag gav i vanlig ordning mer än vad jag egentligen hade…det kommer jag nog få betala för imorgon…och på fredag…och på lördag…

Det var bara Anton som vilade idag, med all rätt. Han hade ju gymnastik i skolan igår och har ridning imorgon. Han var hemma med Linda och Tuva på kvällskvisten och höll ställningarna. De tre arbetade fram en plan för kommande onsdagskvällar, som innefattar TV, chips och läsk. Lill-lördag, helt enkelt. Fast bara lite chips och lite läsk. Gissa om Anton är nöjd med planerna?