Allt väl!

Sitter i soffan med två små troll, det äldsta trollet ligger och sover bredvid mig. Lilla proffesorn hade ont i bröstkorgen idag, antagligen till följd av en vurpa på rasten i förmiddags. Vid halv fem bad han om en macka, åt mackan, spydde upp mackan igen. Toppen! Blek som ett spöke har han vandrat mellan soffan och toaletten men det bidde bara en kräka så det är nog inget allvarligt på gång.

Tuva ligger på min andra sida och viftar för glatta livet med både armar och ben. Har nu försökt utöva mina sövningskonster i snart två timmar till ingen nytta. Jag hade nästan lyckats, när hon kämpat sig svettig och gråtit över hur dum mamma är som säger att det är dags att sova, men just som hon började klippa med ögonlocken så rann slemmet till och så hotade även Fjärilen med att kräkas (om än av helt andra anledningar än sin bror). Jag resignerade, tillfälligt, och lade ner henne i soffan. Hon får vifta medan maten går ner, man vill inte reta igång en ökad slemproduktion på en Fjäril som sondas. Såna kan kräkas nåt alldeles väldigt och träffa objekt som man trodde var vida utom räckhåll för flygspyor. Jag tar det säkra före det osäkra, låter henne äta klart först medan jag själv laddar för rond två av brottningsmatchen!

Vi laddar lite för att julpynta i helgen. I brist på snö får man ta till andra knep för att hitta inspiration!

Tuva börjar bli heligt less på det här vilandet hon ofrivilligt ägnat sig åt på sistone. Även om kroppen är trött och tappar orken fortare än kvickt så är det ingen fel på farten i knoppen. Alla ”vanliga” aktiviteter som simning och ridning har fått ligga på hyllan hela veckan, men idag har lilla fröken varit på utflykt!
Linda hade nämligen bokat in ett besök på en stor bondgård här i krokarna! Tuva fick nys om planerna redan i tisdags och har sett fram emot äventyret sedan dess. Idag var det så dags. Helst direkt på morgonen om Tuva själv fått bestämma, hela dagen har hon frågat om de ska åka snart. Det var en hel evighet tills klockan blev tolv och det verkligen var dags att stuva sig in i bilen. Tyvärr har jag inga bilder att illustrera med, ty kameran glömde jag att skicka med.
En och en halv timma senare kom en lyrisk fjäril in genom dörren!
– Mamma! Rooooligt!!

Ojoj, de hade fått hälsa på kossorna och kalvarna, till och med en liten nyfödd rackare som kom till världen idag. Linda och Tuva doftade underbart och förskräckligt på samma gång. En ladugård luktar, det är oifrånkomligt. Och har man varit inne i ladugården så luktar man…ladugård. Det luktar gott, till en början. Sen luktar det bara väldigt mycket, och länge. Vi helsanerade rullstolen och bytte alla kläderna men jag kan fortfarande ana doften av ko. Lilla Fjärilen har slocknat på soffan och kommer säkert bubbla hela dagen imorgon om allt hon sett idag. Hon var lite trött och medtagen av alla intryck så jag fick inte ur henne så mycket mer än att hon sett kossor och att det var väldigt roligt. Och det är väl ändå huvudsaken?

Min afton har jag spenderat på Habiliteringen, på ett möte om skolstarten som nalkas för lilla Fjärilen. Ja, inte än förstås hon är ju bara fem, men funderingar har redan börjat gro om både ditten och datten. Till min besvikelse blev mötet mer en sammankomst för bittra föräldrar än ett forum för information och vettiga diskussioner… Hälften av deltagarna hade behövt öppna mötet med en krocktestdocka och ett baseboll-trä, där de kunde fått hamra ur sig sina aggressioner och frustrationer. De verkade bära på så oerhört mycket sorg och bitterhet över sina barns funktionshinder att det skar i hjärtat på mig. Den andra halvan, till vilken jag sällade mig, satt ganska tysta och försökte suga i oss informationen som gavs mellan de bistra föräldrarnas små inlägg. Och så hade vi förstås en ”hemma-på-min-gata-i-stan”-figur som bara måste ge exempel på egna erfarenheter om varenda fråga som behandlades på mötet. Antingen något hon själv varit med om, eller nåt som hänt nån hon kände, eller nåt som hänt nån som hon kände som kände nån annan. Det saknade liksom poäng, kanske gillade hon bara uppmärksamheten eller ljudet av sin egen röst. Jag vet inte. Två timmar var med nöd och näppe vad jag jag klarade innan all bitterhet i rummet lyckats ta sig in under skinnet på mig.

Att komma hem igen var en frisk fläkt för själen, till tokiga hundar och busiga ungar!

Efter att ha legat sjuk i 1½ vecka är Tuvas assistent tillbaks på jobbet. Ni skulle ha hört ljuden Tuva gjorde igår morse när Linda klev in genom dörren, de allra lyckligaste ljud man kan tänka sig! Oj, vad saknad hon varit. Det första lilla Fjärilen gjorde var att åka fram till Linda, dra henne i tröjan och börja tjata:
– Ut. NU! Bilen, åka!!!
– Ska vi ut och åka med bilen?  Vart ska vi åka då, tycker du?
– UT!

Tuva har ju varit sjuk lika länge som Linda och lite till, så hon börjar bli mer än måttligt trött på att stanna hemma och försöka bli frisk. Trots att orken inte är tillbaka riktigt ännu så finns i alla fall viljan där, igår ville hon ut och göra precis vad som helst bara de åkte en sväng med bilen. Linda är inte den som är den, vill Tuva ta en sväng med bilen så är det klart att de tar en sväng med bilen. Efter en timma hörde jag en fnittrig liten tösabit komma in genom dörren.
– Mamma! Tuuut tut! Bulle, glass!

Det var biläventyret i korta drag. Tuva hade begärt hög musik på stereon och lite tutande. När Linda tutade, hade Tuva tittat på henne med stora ögon:
– Gaaaalen!!!

Det är det härliga med de där två, de är lika galna bägge två. Bilutflyktens sista anhalt var ICA, där de inhandlat en härlig butterkaka och en glass åt Tuva, så det blev fikafest!
Sockerkick var precis vad vi behövde, så vi låg på topp när vi for mot bowlingkvällen Stugknuten anordnat! Det trista med sockerkickar är att det kommer en baksida…sockerfallet… Eftersom vi käkade bulle ungefär när det var dags för mellis så blev det inget vettigare än bara bulle för min del, en macka hade varit smartare. Jag har varit medveten om vikten av att hålla mitt blodsocker hyfsat jämt i tio år, minst, men jag lär mig ju aldrig. Vi hade lagom börjat bowla när mitt blodsocker slog i botten. Händerna började darra, knäna blev spagettimjuka, huvudet snurrade och små pärlor av kallsvett började pryda min panna. Korkskalle!
Bowlinghallens fik hade inte någon frukt att ta till, så jag högg  vad som låg närmast kassan. En Snickers. Inte mycket bättre än bullen, men det skulle i alla fall hindra mig från att tuppa av. Sonen, med sina falkögon, såg så klart vad mamma inhandlat och ville inte på villkors vis gå på nån påhittad historia om blodsockerfall. Om jag fick, fick han! Så jag delade med mig. Sen bowlade vi som gudar, både Anton och jag!

Visst är det väl så va, att tanken räknas?
När ungarna och jag fikade efter frisörsbesöket så köpte jag ett riktigt smarrigt wienerbröd med jordgubbar och körsbär till maken som satt hemma på kontoret och nötte framför datorn. Det var han värd! Men…jag kom ju aldrig ihåg att ge honom det… I fredags hittade jag wienerbrödet, i Tuvas skötväska…det såg inte så väldans smarrigt ut längre, och det var jordgubbar och körsbär lite överallt, ty fyllningen hade blött hål på påsen. Men det var en god tanke! Från början, alltså.

Det var på vårdcentralen som jag kikade ner i väskan, för att lägga ner Tuvas vantar. Vi har vaccinerat oss igen, fast mot den vanliga flunsan den här gången. Bara Hasse och jag, Tuva får vänta 3 veckor efter att hon fått spruta nummer 2 mot svininfluensan. Tuva var smått skräckslagen när vi gick in för att få våra sprutor, med den förra vaccinationen färsk i minnet. Det gör antagligen förbaskat ont på henne eftersom de måste spruta in vaccinet så fort, på oss vuxna kan de ju göra det långsamt och fint för vi kan sitta still tills det är klart. Så fort Hasse och jag fått våra sprutor skyndade sig Tuva att styra mot dörren.
– Tack! sa hon och försvann ut i korridoren.

Det har varit lite knapert med sömn här hemma på sistone, barnen har ju lagt sig till med något slags avlösar-system. Lagom när Tuva blivit så pass lugn att vi kan lägga henne i sängen så vaknar sonen och vill gå upp. Igår inföll denna avlösning runt 4 på morgonkvisten. Tuva hade haft jobbigt med sin slemhosta och Hasse hade suttit uppe med henne. Klockan 4 vaknade så sonen, hungrig och pigg. Stilla hans hunger kunde jag väl gå med på, men ingalunda kunde jag vika mig på punkten med sömn. Kompromissen fick bli att han sov i våran säng resten av (vad jag anser vara den alltför tidiga) morgonen. Klockan 7 kunde han bara inte förmå sig att ligga kvar längre, uppstigning! Maken och dottern fick sova desto längre. När alla var uppe (ja uppe, inte riktigt vakna) packade vi ut oss i bussen och styrde kosan mot Hummelsta, ty det var morfars födelsedag!! Några presenter fick vi inte ha med oss, presenten var att vi skulle komma och gratulera farsgubben och har far uttryckt att han inga presenter vill ha så är det bäst att inga ha med sig.
Jag var dock nära att ge honom en present i form av en bruten tå, fot eller möjligen lårbenshals men han klarade sig med nöd och näppe. Det var nämligen så att Tuva älskar att åka in i mormors vardagsrum och dra ner blommorna så krukorna går i tusen bitar när de faller i golvet. Vi satt alla samlade runt bordet och för att hindra Tuva från att ta det tillfället i akt lade vi en planka framför tröskeln i hopp om att hon inte skulle ta sig över den med Humlan. Ack så vi bedrog oss! Tuva kämpade envist tills hon lyckats ta sig upp på, och över, plankan som snällt gav henne lite skjuts in i vardagsrummet. Jag rullade ut henne därifrån och ställde plankan på högkant istället, och se det funkade! Tuva törnade in i den förbenade plankan utan resultat. För att undvika hemska vurpor upplyste jag alla vid matbordet om att plankan nu stod upp och utgjorde en snubbelrisk om man inte såg sig för. Kruxet var bara att pappa inte satt vid bordet, han satt i sovrummet och pratade i telefon med en av alla nära och kära som ringde för att uppvakta honom igår. När han kom ut därifrån hade jag förträngt att plankan stod upp… Naturligtvis skulle han gå in i vardagsrummet, av alla rum, det första han gör! PANG TJOFF!! Tuva såg morfar flyga likt Jan Boklöv utför en skidhoppningsbacke medan jag för mitt inre öga såg jag allt som skulle kunna bli brutet och trasigt när han landade och tyckte väl inte att det var nån särskilt lämplig födelsedagspresent.

Som tur var gick allt väl, pappa landade med ett smått chockat skratt utan att slå ihjäl sig och vi kunde avnjuta ännu en kopp kaffe tillsammans utan brutna tår, fötter eller lårbenshalsar.
Tack, mamsen och papsen för en härlig eftermiddag och för allt gott vi klämde i oss. Älskar er båda nåt så gröndjävulskt!

Äntligen har jag lyckats söva troll nummer två, jag trodde aldrig hon skulle ge sig! Men med tålamod, list och uttröttningsmetoden gick det ju vägen, efter tre timmars nötande! Hon låg på min vänstra arm, så min högra fick kontrollera hennes båda armar som bara ville vifta medan jag med mitt ben fick hålla ner hennes som också de ville vara med i leken. Och så var det ju huvudet också, som hon ständigt lyfter i liggande läge, det fick jag hålla ner med min kind. Jag såg nog ganska rolig ut!
Troll nummer ett var mer lättövertalad, ett ”god natt”, en puss på kinden och så var det klart!

Fast idag ser de ju inte ut som troll längre, det gjorde de dock igår. Jisses amalia vilket burr till hår de hade, bägge två. Jag fick kamma länge och väl för att hitta Tuva under alla bångstyriga och slitna lockar på morgonkvisten. Problemet var dock åtgärdat före mellis genom en tur till världens bästa frisör: Frida! Ingen har väl sån snits med saxen i kombination med en ängels tålamod!
Igår när vi skulle gå från bilen till andra sidan gatan kom en liten grön bil i världens fart, jag högg tag i sonen och hindrade honom från att gå över gatan som han tänkt. Nog för att trafikreglerna säger att bilister måste stanna för fotgängare på övergångsställen men jag litar inte på att folk kan sina trafikregler, eller har vett att följa dem. Föraren måste ha hört mina tankar, ty denne ställde sig på bromsen och stannade bara några millimeter ifrån de vita ”Herr Gårman” strecken.
– Det kan vara svårt att få hejd på de där småbilarna, mamma, för de har ju sån kraftfull motor! utbrast Anton.

Jag kunde inte annat än brista i skratt och eskortera min lille filosof och hans lillasyster över vägen. Kraftfull motor? Vad får den där 7-åringen allt ifrån?!
Klippningen gick som en dans, Frida fick förmodligen både ryggskott och nackspärr av att hänga med i Tuvas svängar och kast i rullstolen. Anton var ju lite lättare att frisera, så länge Frida hängde med i alla TV-spels-termer så satt sonen nöjd och stilla. Frida är numer officiellt proffs på Super Mario.
En klippning efterföljs alltid av ett obligatoriskt besök på fiket tvärs över gatan, inte ens naturkatastrofer eller kärnvapenkrig skulle kunna ändra på detta faktum. Sonen beställde en jättemaräng med choklad på och en Fanta, sockerkicken fick han på köpet. Förutom socker är det väl i princip bara ägg och färgämnen i den beställningen. Jamen, han får ju sockerkick av ett tuggummi så om han nu skulle fika kunde han ju få trycka i sig så mycket socker det bara gick. Halvvägs genom marängen satte kicken in, gossen fick myror i brallorna och började leka så smått på stolen. Snart for han omkring och försökte leka diskret, så att det bara såg ut som om han gick och sträckte lite på sig här och var. Lite vid kassan, lite vid ett annat bord. En sträck här, en sträck där. Och lite nästan ljudlöst mummel, bara jag kunde identifiera vad han sa för något. Han lekte Super Mario, förstås.

En liten tösabit på omkring året (gissar jag) satt vid ett bord intill och fick stora ögon för Anton. hon blev lyft ur sin stol och fick tillåtelse att röra sig inne på fiket (det är ett litet fik, så föräldrarna hade full uppsikt). Genast gled hon fram till vårat bord och tittade med stora, bruna ögon på min son. En trevande liten hand vinkade lite generat, och till hennes stora glädje vinkade Anton tillbaka! Genast for hon iväg som en pil till sin stol och började krafsa igenom sina tillhörigheter. Aha, mössan! Hon kom snart tillbaka med en svart Barbamamma-mössa som hon stolt visade upp.
– Mm, jättefin! sade Anton

Oh, tösabiten blev om möjligt ännu lyckligare. Hon höll mössan högt i luften och släppte den på golvet.
– Ojdå, sa Anton och plockade upp den åt henne.

Vips, så var världens roligaste lek född. Flickan höll upp mössan och släppte den, Anton plockade upp och återbördade den till flickans hand. Hysteriskt roligt, i hennes ögon. Till slut var det hysteriskt roligt även i Antons ögon. Bara för en stund avbröt de sin lek, när flickan såg Tuva i rullstolen. Hon gick fram, pekade på de vackra hjulsidorna med humlor och blommor, tittade på Tuva och klappade henne på armen.
– Fin! sa Tuva stolt om sitt vrålåk.

Flickan fnissade till svar och återgick till sin lek med Anton. Tuva var också med i leken, hon skrattade hjärtligt varje gång mössan föll till golvet. Jag hade kunnat sitta där i evigheter och bara betrakta deras underbara, raka och okomplicerade samspel. Vart tar allt det där vägen när vi blir vuxna? Vart, längs vägen, blir allt så jäkla komplicerat? Tänk om vi skulle kunna göra så, bara stövla fram till nån på fiket och säga:
– Tjena! Du ser ju trevlig ut, vi tar och hänger lite!
eller
– Wow, snygg rullstol alltså! Får jag kolla lite på den?

Lilla Fjärilen har haft en riktig smak dag idag! Och en ganska spak dag , men det kan vi återkomma till. Smakerna först.
Vid frukosten blev det en smakis av mammas jucie, surt men gott! Runt lunchdags så tyckte väl Tuva att jag inte bjöd henne på något tillräckligt fort så hon tog saken i egna händer.
Jag hade lagt fram en smörgås på bänken som skulle bres till soppan som stod i mikron på värmning, och när jag för en kort stund vände uppmärksamheten åt annat håll var Tuva snabb som blixten att ta tillfället i akt! Mamsen stod och pratade med frisören, ty de små trollen i detta hus ser ut som riktiga rufs-bollar!
När jag vände mig mot Tuva igen såg jag att min smörgås låg på golvet, en bit ifrån bänken som om den vore kastad dit. I sin högra hand hade dock Tuva lyckas nypa av en kant av smörgåsen som hon klämde för kung och fosterland medan hon försökte pula in den i munnen. Ibland är hennes knackiga motorik till räddning, tänk om hon lyckats pula in hela kanten i munnen?!

Glad som en sol smilade hon upp sig mot mig och sade:
– Smaka!

Mamsen var tvungen att vänligt men bestämt avlägsna den livsfarliga smörgåskanten från den glada Fjärilen. Som förresten inte var så glad efter det. Jag mutade med broccolisoppa istället, det fungerade finfint som ersättning. Det blev 4 smakisar av soppan (totalt ungefär en tesked) innan Tuva var nöjd för stunden.
Mmm, för det höll bara i sig till middagen, då det stod pannkaka och sylt på menyn. Fyra sorters sylt till och med!
– Ta fram alla syltar vi har, för jag vill smaka på allihop! beordrade sonen

Så det gjorde jag. Varpå även lillasyster ville smaka av alla sorter, förstås. Och lite jucie. Hälften kom på retur och hamnade på tröjan, men Tuva var nöjd som få. Gott gott!
Den slutliga smakisen var Livets dryck, vanligt vatten. Hon passade på när det var dags för en liten kvällsdusch, hon grabbade tag i handtaget med stor beslutsamhet och förde munstycket till munnen och sörplade som en tok. Hostade som en tok gjorde hon ju också förstås, men det förtog inte glädjen. Oj, så kul det var!

Ja och så var det ju det där med spak också. Det har hon varit, mest hela dagen. Blek om nosen och jättetrött mellan smakisarna. Tur att det finns en skön soffa och Playhouse Disney på TV:n att ta till när orken tryter!

Ja idag blev det inte mycket till dag, kan man väl säga. Vi har sovit bort större delen av den!
Det hela har sin orsak och ursprung i gårdagskvällen/natten. Tuva somnade ganska villigt vid halv tio på kvällen, kors i taket för det var jag som sövde henne!
Hon skulle ha mat igen vid elva, så jag fördrev tiden med ett farligt roligt tidsfördriv: Guitar Hero. För den oinvigde kan jag ju i korta drag förklara vad det är för något. Det är ett TV-spel som går ut på att spela gitarr, men det fina med kråksången är att du inte behöver vara nån fena på gitarr i verkligheten. Allt du behöver är färgseende, koordinationsförmåga och nån form av taktkänsla. Sen är det bara att lira, som den värsta Hendrix! Tryck på rätt knappar i rätt tid och ordning och du är i hamn!
Nåväl, det är i alla fall ruskigt roligt. Att koppla på maten gick smidigt, Tuva rörde inte en fena medan jag medicinerade och kopplade mat. När maten gått färdigt gick det dock sämre…

Just som jag klev in i sovrummet såg jag att Tuva låg med öppna ögon. Shit! Om jag bara står still en stund kanske hon somnar om, det har hänt förut. Men ser hon rörelse så måste hon ju kolla vad det var och blir därmed mer vaken. Så jag stod still, i tre minuter. Sedan vände Tuva blicken mot mig och flinade.
– Mätt. Tack!

Jag kunde ju inte låta bli att brista i skratt! Och vips var Tuva pigg som en mört, här kommer mamma in och skrattar då måste det ju vara morgon, minst!
Vi gav det en timme, hon fick ligga kvar i bingen i ett försök att få henne att somna av ren uttråkning. Hon låg där så snällt och jollrade å skrattade åt sina egna skämt. Klockan ett insåg vi att vi att det vart kört, hon skulle inte somna. Vår okrönte konung av barnasövande (Hasse) tog på sig arbetskostymen och satte sig i soffan med Tuva medan jag glatt fick tula kudde hela natten. Efter en stund började Tuva samla på sig slem och rossla nåt alldeles väldigt (vilket jag inte hörde ett dyft av, jag hade ju en dejt med John Blund). Det blev en lång natt.

Klockan 06 klev jag upp och mötte min man på sovrumströskeln då han var på väg att lägga Tuva i hennes säng.
– Godmorgon! sa jag
– Godnatt! sa han

Det blev mycket sova av efter det. Hasse och Tuva började snarka ungefär samtidigt, i underskön harmoni. Sedan jag utfodrat sonen och fått honom representabel för skolan gick jag ut med hundarna och kröp sedan ner under täcket, jag också! Vi töser sov till elva, maken något längre så han fick vad som kan motsvara en natts sömn.
Sen bidde det inte mycket gjort idag. Men jag skulle inte vilja kalla det en bortkastad dag för det, varje dag är värdefull!

Just nu sitter jag och vräker mig i vår nya fåtölj. En sån där sköning som går att luta bakåt och fälla upp fotstöd på. Ljuvligt! Hundarna funderade nog på statusen på vår mentala hälsa för en stund sedan, ty det är något som skrapar lite när man luta fåtöljen bakåt. För att undersöka om det var något som månne kunde slitas till lite granna satte jag mig i den bakåtfällda fåtöljen varpå Hasse drog ryggstödet (och därmed också mig) från liggande till sittande och tillbaks igen upprepade gånger. Zingo stod och såg ut som om han bara väntade på att jag till slut skulle kastas ur den där läskiga möbeln och behöva tas emot.

Åh, nu sover lilla damen. Äntligen! Då ska jag pipa iväg och göra lite nattamat och mediciner. Tjipp å’hoj!

En liten gnutta reklam för ett behjärtansvärt syfte!

http://www.morethanwords.se/blog/essencevitae/

Inte bara värt ett besök, utan ett måste att besöka. Säkert känner du någon, som känner någon, som skulle bli hjälpt av EssenceVitae. Spread the word!

Har världens bästa storebror med familj här i helgen, suupermysigt. Tuva njuter i fulla drag, men har fullt sjå att hålla rätt på vart i huset samtliga gäster befinner sig, lite som en vallhund…
Igår kväll uppfann vi en ny inomhus-sport, Tobbe jag och Anton. Jag tror den kommer bli riktigt stor om den lanseras rätt! Okej, det här behöver man för att utöva ”Skrubb-boll”:
– Ett stycke uppblåsbar boll i storlek med en handboll
– Ett stycke skrubb, klädkammare, garderob eller dylikt att använda som mål
– 2 spelare eller fler

Sen är det bara att spela, poäng erhålles när bollen tar sig in i skrubben bakom målvakten, efter varje gjort mål byter man målis. Nackdelen men också fördelen är att ingen vinner! Fullkomligt lysande om man till exempel spelar med en 7-åring som är en ruggigt dålig förlorare.
Några säkerhetsaspekter bör ju tagas i beaktande innan man ger sig på den här avancerade grenen:
– Försäkra dig om att inga dyra porslinsobjekt finns i det rum där sporten skall utövas
– Om du spelar på en övervåning, försäkra dig om att det inte står en bolltokig JackRussel i trappen och bara väntar på att fånga bollen om den flyger över grinden

Vi hade inga dyra porslinsobjekt i hallen på övervåningen igår. Dock en bolltokig JackRussel som inte var sen att agera när jag råkade skjuta över grinden. Det är tveksamt om bollen i fråga är i form för någon returmatch idag…

Just nu står vi och spelar Wii Fit, barnen å Hasse och jag. Vi vuxna började öva redan igår kväll när småtrollen var nattade. Hasse briljerade med sin nattning av Tuva som i runda slängar tog 2 minuter. Fusk.
Åter till spelet! Det finns få saker som är roligare att se än någon som första gången ska rocka rockring på en Wii Fit-bräda…jag har fortfarande ont i skrattmusklerna efter att ha tittat på när mina motspelare gav sig i kast med den uppgiften igår efter en god middag och ett par glas rödvin.
Tobbe i sin tur var road av mig, som satt bredvid och hängde med i varenda rörelse han gjorde på brädan. Jag rår inte för det, det är nåt genfel jag har tror jag… Om nån pratar med mig så rör jag på läpparna, liksom hjälper till att prata. Om nån står på Wii Fit-brädan och rockar rockring så gungar jag med huvudet. Måste se ganska vrickat ut, men jag kan inte hejda det.

Avslutningsvis bjuder jag på en bild av en fortfarande hostig, men ändock lite lite piggare tjej som ville stå i Teddy idag, länge länge!