Igår kände Hasse på sig att det var en sån där dag, när han skulle stannat i sängen. Han hade rätt…
Vi var till Falun igår, för att passa in Tuvas korsett och när vi ändå var där så gjorde vi nya gipsavgjutningar av Tuvas ben, för nya skenor. Hon har ju växt ur sina fina fjärils-skenor, stora damen! Men nu är nya på gång.

På vägen hem blev Tuva för varm i bilen. Aldrig bra. För när hon blir för varm, så blir hon förbannad. Och blir hon förbannad i bilen så skriker hon tills hon kräks. Överallt. Så när vi rullade upp på garageuppfarten var det full fart in som gällde. I dörren möttes jag av en stank som vida överträffade doften av uppkräkt Nutrini (och det är ändå få dofter som kan mäta sig med det). Jag gick in med Tuva i badrummet och började sanera henne, medan Hasse gick för att kolla vart den andra stanken kom ifrån. Den visade sig komma från vardagsrummet, där Zingo spytt, bajsat och spytt igen. Halleluja! Har man inte att göra så får man, eller?
Vi hade bytt foder åt Zingo, för att komma tillrätta med gasproblemen. Nu är han inte vidare gasig, men istället sprutar det ur alla ändar på hundkraken! Stackars Zingo, maken till känslig mage har jag aldrig stött på. Vi har försökt peta i honom vätskeersättning och risavkok idag, men det går segt. Sätter han inte igång att dricka snart så får vi lägga in honom igen.

Nästa sjukling är Tuva. Hon blev aldrig riktigt pigg efter bil-kräkan igår, utan var hängig och gnällig på kvällen. Det blev vak på natten, lite fler kräkor. Vi somnade ordentligt vid fem imorse, hon och jag på soffan. Halv åtta vaknade vi igen, Anton kom ner och så var dagen igång. Hasse fick sova, han kom inte isäng förrän vid två-rycket och jag tänkte att han skulle få vara utsövd när han löste av mig. Men sen har det bara rullat på hela dagen med det ena och det andra, så jag har inte sovit nåt än. Nu är klockan elva på kvällen…
Nåväl, vid halv åtta imorse hade Tuva lite feber, 38 grader. Det gav sig snällt med Panodil. Halv två var hon helt feberfri och jag tänkte att jag skulle passa på att raka huvudet och ta en dusch, Tuva satte jag i vagnen eftersom hon promt vägrade sova med mig på soffan (Hasse var ute på ett ärende en kort stund). Jag hann inte klart med rakningen innan Tuva började gråta alldeles otröstligt. ”Mys, mys” upprepade hon hela tiden, vilket betyder att hon vill sitta i famnen, i soffan. Sagt och gjort, vi gick dit. När jag satt där och höll om henne kunde jag riktigt se hur febern steg, i raketfart. Det var faktiskt obehagligt, att kunna se det så tydligt och att det gick så snabbt. Tuva började hacka tänder, blodkärlen blev ytliga. Det såg nästan ut som när en blomma slår ut, och snart såg hela Tuva alldeles blåmelerad ut när blodkärlen desperat försökte göra vad de kunde för att sänka kroppstemperaturen. Hennes andning blev allt flämtigare och hennes fingrar fick dålig färg. Klockan halv två var hon feberfri, klockan halv tre hade hon 40.1 i feber! Kroppen reagerade våldsamt på temperaturhöjningen och hon gjorde en riktig flygspya. Stackars lilla Tuvan…hon som äntligen verkade frisk! Jag tror jag blir galen på alla dessa förbenade infektioner som cirkulerar till höger och vänster, jag vill inte vara med längre!! Time out från infektioner!

Och vi som skulle åka till Hummelsta i helgen. Det får vi skjuta på. Sjukt barn och sjuk hund. Anton blev jättebesviken, så klart. Men vi lovade att om allt såg bra ut nästa helg så kan vi åka då istället.
Nu ska jag ta en dusch och krypa till kojs i vårat alldeles färdiga sovrum. Jag var lite avundsjuk på Hasse igår när han kröp ner i de alldeles nya lakanen, men ikväll är det min tur!
Se här så fint det blev! Ni får ursäkta fläckarna på bilden, jag har nåt skit på linsen tror jag.

Aj aj aj. Tripp till IKEA idag. Det slutar aldrig bra för plånboken… Men nu har vi allt som behövs för att få sovrummet helt och fullkomligt perfekt! Idag har vi inhandlat inredning till garderoben, så vi kan slänga ut de där gamla asen som just nu står i vardagsrummet och skrotar.

När man vet att det är ny garderob på gång så orkar man inte hålla ordning i den gamla, har jag märkt. Vi hade ett skriande behov av garderobsinredning när vi flyttade in här, 2005, men det hamnade liksom på ”att göra”-listan. Vi hade ju hänggarderober som fick fungera som inredning. ”Så länge”. Nu har vi i åratal försökt hålla lite ordning i dessa hänggarderober, men det är inte helt enkelt. Det blir trångt, allting rasar in mot mitten och man använder verkligen en minimal yta av den stora garderbob som det hänger i. Nu har jag kapitulerat totalt, den rena tvätten trycks in där jag ser nån liten glipa vilket leder till totalt kaos bland kläderna!
Den nya inredningen kommer skapa mer ordning och reda, och utnyttja hela garderobsytan. Så köpte vi nya gardiner (vi har haft samma sovrumsgardiner i 9 år), en uppsättning nya sängkläder och ett överkast (som faktiskt täcker hela sängen, det gjorde inte vårt förra). Imorgon ska det piffas och puffas, sen kommer det väl lite tjusiga bilder på vår nya oas. Men den känns oss väl unt. Vi behöver ett rum som kan ge oss lugn och ro, ett sovrum att trivas i där vi kan vila och ladda batterierna mellan nattpassen.
Plånboken tycker väl kanske att det blev lite väl fint i sovrummet…men va tusan, det är ju tänkt att hålla ett tag också. Nästa inplanerade sovrumsrenovering infaller väl strax innan pensionen… Å andra sidan har en liten fågel viskat att det går rykten här i byn som att vi är rika som troll, så då kan vi ju renovera om hur mycket vi vill. Synd bara att vårat bankkonto inte lyssnar på rykten…

Åh, gudars skymning nu har Zingo släppt sig igen. Jag får ont i huvudet… Vi köpte ny mat åt honom idag, efter en liten konsultation med expediten på djuraffären. Hon skrattade lite när vi beskrev Zingos gasproblem och kollade innehållsförteckningen på det foder han ätit hittills. Innehöll visst sojamjölk, som tydligen är känt för att kunna ge de små voffsingarna riktiga mördar-gaser. Jädrar i min låda, vilka mördar-gaser!
Nä fy, jag kan inte sitta kvar här, det stinker för mycket. Och så är klockan faktiskt halv två på natten, kan vara idé att knyta sig nu.

Puss å kram hela dan!

Idag fick min kropp tokryck tror jag. Vi har ju varit ganska passiva i flera veckor nu, åtminstone på motionsfronten. Annat har krävt all tid, med renovering och förkylningar som krockat med varandra. Men idag hade kroppen fått nog, det kliade precis överallt av rastlöshet! Började med en skogspromenad i skogen med vovvarna, härligt lös snö att pulsa i. Efter lunch tog Hasse med sig Anton till Rörshyttan en sväng, och jag tog chansen att ta en till promenad. Satte Tuva i vagnen och gick till Ica. Fast inte närmaste vägen förstås, utan först runt sjön och sen till Ica. Och så samma väg hem igen, det blev runt 5½ km i rask takt. Tuva såg förnöjd ut där hon satt nerbäddad i sin vagn, hon har inte heller varit ute mycket på sistone på grund av förkylningen. Men idag var det mildväder, så vi hade ingen brådska att komma in igen.

När hundarna sen skulle ut igen på eftermiddagen var jag snabb med att erbjuda mig att utföra uppdraget!
Vid halv fem for vi på kurs, Hasse och jag. Det var ju rena rama döden! Tänk dig att sitta still i två hela timmar och lyssna på en föreläsare när kroppen bara vill ut och springa! Tortyr!

Här hemma höll farfar ställningarna. Han verkar haft en mysig kväll tillsammans med barnen. När det var dags för middag gjorde de köttbullar och makaroner, dukade bordet och tände levande ljus. Sen fick farfar slå sig ner och beställa mat av Anton. Välkommen till restaurang Krogh!
När vi kom hem satt Tuva i farfars knä och lyssnade på Petter Och Hans Fyra Getter (en av världens bästa barnböcker). Det såg så mysigt ut!
Anton satt och spelade DS vid köksbordet, på diskbänken låg ett konstvärk på pärlplatta som han suttit länge och pysslat med. Suttit stilla alltså. Min son. På kvällen. Jag vet inte hur farfar betedde sig för att få till den aktiviteten! I vanliga fall far ju Anton runt som ett yrt troll innan läggdags!

Ah, vilken härlig helg!

Anton åkte med morbror och moster till Romme…och kom snart hem igen! Morbror hade försökt alla trick han kunde, men Anton var helt enkelt inte på humör. Han blev ledsen och ville hem, ingenting var roligt. Snäll som morbror är körde han hem gossebarnet och återvände sedan själv till Romme.
I efterhand har det krupit fram att Anton längtade så mycket efter mig, att han började grina. Ja ja, det kan tyckas han är en liten mamma-gris, men faktum är att jag var precis likadan i hans ålder. Jag kunde inte vara borta från mamma alltför länge (ja, jag gick ju på dagis och så förstås). Ibland var jag tvungen att rusa hem från grannen, bara för att jag fick en obehaglig klump i magen och ville hem till mamma. Det är en ”spök-ålder”, där runt 5-6 år. Barnen börjar fundera kring mer abstrakta saker, som spöken å tjuvar och ”vad-händer-när-jag-inte-är-där”. Mamma kan ju slå en frivolt i köket och slå ihjäl sig medan barnet är och leker hos en kompis! Nu är det inte alla barn som upplever det här lika starkt, men jag minns att jag gjorde det. Och nu gör Anton det.

Vi hade en mys-eftermiddag i lördags, bara jag och barnen. Åkte och handlade lördagsgodis, hem igen och ut med hundarna, in i värmen och mysa framför TV:n. Sen lagade jag en gourmet-middag: fläskkotletter med ratatouille och klyftpotatis (jag måste få säga att jag är en jäkel på ratatouille). Anton tyckte väl inte att det var så där väldans gourmet-aktigt. Men han pinade i sig halva portionen i alla fall, under tydliga våndor.
Hasse jagade hela dagen igår, och hela dagen idag. Men det gav utdelning, en prima hare hänger på mörning och bara väntar på att bli förvandlad till en delikat hargryta mot slutet av veckan!

Anton tog över som karl i huset idag, och tog initiativ till att skotta av gården. Sagt och gjort, vi greppade var sin skovel och skottade flitigt medan Tuva hejjade på ifrån vagnen. Och tänk, när vi var färdiga hade vi skottat upp precis lagom mycket snö på den gamla snövallen för att Anton skulle kunna förvandla hela klabbet till en lek! Idag lekte han Lego Power-Miners, och gjorde gruvgångar och slogs mot ilskna snömonster där snöhögen!
Själv har jag lite ont i ryggen. Nä, inte av skottandet. Jag har retriever-rygg kan vi väl säga. För idag, när Tuva och jag skulle gå in så släppte jag ut hundarna på baksidan medan jag borstade bort snön från rullstolen. Klädde av Tuva lite raskt, och gick sedan till altan-dörren.
– Hundarna! Kom in!
– Dom är här inne hos mig, Ida! hörde jag grannen ropa.

Aaaargh! Ida sjunker genom golvet, hundjä*vlarna har rymt till grannen, genom hagtornshäcken. Och uppvaktar nu flitigt grannens tik som just har löpt. Många, många fula ord kunde jag precis då! Till saken hörde att mina jeans blev blöta när vi skottade snö, så dem hade jag hunnit hänga av mig och istället hoppat i mina pyjamas-byxor. Så iklädd dessa utomordentligt tjusiga blå-randiga byxor och ett par trasiga skor (som stod vid altandörren) stövlade jag resolut ut på baksidan, travade igenom snön som nådde mig till knäna, gick rakt igenom den vassa hagtornshäcken utan att tveka en sekund och försökte få tag i hundarna. Grannfrun stod häpet och såg på, medan hon förökte lugna mig med att ingen skada faktiskt var skedd utan att hennes hund bara tyckte det var roligt med lekkamrater. Jag lyssnade inte på det örat just då, jag var så himla arg! Så fick jag tag i hundarna till slut, Zingo i vänster hand och Idefix i höger, lyfte dem bägge två rätt upp i luften och bar tillbaks dem till häcken, slängde in dem på tomten och klättrade själv efter. Zingo hamnade i komposten och blev så förskräckt att han inte vågade gå därifrån. Idefix sprang in i huset fortare än blixten, men Zingo låg kvar och tryckte. Till slut fick jag bära in honom, för matte hade faktiskt sagt ”stanna där” när hon slängde honom på komposthögen. Och säger matte ”stanna” med argaste rösten är det nog bäst att ligga still!
Huu, vad de skämdes sen. De lade sig i hundsängen och låg blickstilla i nästan två timmar, och Zingo vågade inte försöka sig på nån kontakt med mig förrän efter mellis.

Ja, man kan bli ganska stark när man är arg. Till exempel kan man plocka upp 35 kilo golden retriever med en hand och svinga den genom häcken. Men sen får man sota för det, när ilskan lagt sig och kroppen talar om att man faktiskt inte är så stark att man orkar göra just det som man gjorde för en stund sen. Jag tror nåt hamnade snett, för det värker ganska bra i ryggen.

Nu vill jag bara för sakens skull klargöra för alla djurvänner därute att ingen av hundarna tog skada av incidenten, Zingo landade mjukt och fint på en snötäckt komposthög och det är faktiskt ett litet hål i den taggiga häcken, där vi satt nät, så jag slängde in hundarna där och inte genom det allra taggigaste partiet. Idefix landade mjukt han också eftersom där var så mycket snö, och studsade snabbt upp och for in genom dörren. Men de blev förmodligen ganska rädda när snälla matte kom med domedagsrösten och avbröt deras uppvaktande av tiken.

Och vi är alla kompisar igen, båda hundarna ligger här och sover i soffan bredvid mig och fiser förnöjt. Slutet gott allting gott! Te…det är också gott. Tror att jag måste göra mig en liten kopp på studs!

Åh jisses, barn snappar verkligen upp det man inte har tänkt sig. Tuva råkade höra uttrycket ”klantarsle”… Nu går det inte att få henne att säga annat. I början gick det ju bra när hon inte kunde artikulera det så bra, det blev mera ”alle” och det kan ju översättas med lite vad som helst. Men nu börjar hon få kläm på ljuden, så det går inte längre att ta miste på vad hon säger…arsle. Just nu sitter hon och kallar moster för arsle. Trevligt.

Vi har tagit det ganska piano i några dagar nu, Tuva och jag. Förkylningen har börjat ge sig, även om det är en del slemhosta kvar. Nu har den hoppat över på mig istället, men jag klagar inte. Tackar och tar emot.
Igår hade vi en heldag i Tuvas rum. Ja alltså, vi satt ju inte där från morgon till kväll men vi lekte mycket därinne i alla fall. Tuva bjöd på mat förstås, den vanliga soppan med äpple och lök, och så skulle det dansas! Till både smurfarna och bä bä vita lamm. Till slut tröttnade jag lite på att dansa (efter 15-16 danser till samma låt), så jag var så fräck att jag bytte till nästa låt på skivan vilket visade sig vara Fotbollssmurfens sång! Vi tog fram en liten boll och jagade den med rullstolen, Tuva skrattade så hon skrek! Från dörr till dörr dribblade vi i rummet, och gjorde mål förstås!

Dockan har fått mycket kärlek på sistone, nu ska den inte bara smaka soppan utan också ha lite kärlek och kramar varje dag. Kan tyckas alldagligt, men för oss är det stort, det är ett steg till i lekutvecklingen! Och det är inga dåliga kramar dockan får, Tuva tar i för kung och fosterland när hon kramas. Och avslutar med att försöka bita dockan i näsan ( vilket är en ömhetsbetygelse av stora mått )!

Igår var vi på öppet hus på jonsboskolan. Hela skolan var öppen, men vi var med Anton hela tiden. Han blir så himla stolt när vi kommer hela familjen när skolan har evenemang. Farfar var också med förstås! Vi fick vara med och uppleva en samling, ett arbetspass, matsalen (alla bjöds på korv med bröd, även föräldrarna) och sist men inte minst en liten massagestund. Det var nästan magiskt att se hela barngruppen sitta/ligga tysta som små möss på golvet och massera varandra medan läraren läste vädersagan (som talade om för barnen hur de skulle massera). Några småsyskon blev så sugna på att vara med att de smög in i gruppen och lade sig, och fick prova på. Supermysigt!

Nu är det hög tid att stoppa allihopa i säng, för imorgon ska Anton åka med morbror och moster å Sofia till Romme och åka skidor!

Det skulle kunna ha varit en skit-dag idag. När jag vaknade var jag supertrött, kunde inte tänka på nåt annat än att få gå och lägga mig igen. Fick Anton klar för F-klassen, ett sedvanligt tjafs i hallen först så klart. När jag kom hem igen, 08.05 så sov fortfarande Tuva och Hasse. Jag tänkte bara krypa ner under täcket och hålla om min make i 5 minuter innan jag väckte både honom och Tuva. Somnade som en gris och vaknade igen 10.30 (vaknade lite halvt några gånger under den tiden, då Tuva hostade men somnade in igen när jag hörde att allt var bra med henne). Såg vad klockan var när jag slog upp ögonen och insåg att kvällen skulle bli sen (innan Tuva fått sina mål med mat och mediciner). Klev upp och skrotade lite med Tuva, vi lekte på hennes rum och lagade mat, matade dockan, lekte/sjukgymnastiserade lite. Sen fick jag idé-torka. Vi kunde inte gå ut, eftersom hon fortfarande har väldigt besvärlig hosta.

Fingerfärg! Vi plockade fram färgen, vaxduken, förklädet och ett papper, sen satte Tuva igång att skapa. Men det blev inte som hon tänkt sig, det är lite svårt att få färgen som man vill på papperet när handen inte vill öppna sig och armen inte riktigt vill åt samma håll som Tuva tänkt sig. Hasse doppade ett finger i färgen och gjorde ett streck på min kind, ni skulle sett Tuvas ögon…man kunde verkligen se en idé kläckas! Ett tu tre så hade vi övergett papperet och övergått till att måla mammas kind istället! Oh, så vacker jag blev. Jag målade Tuva lite också, sen dekorerade hon sig själv till perfektion! Härligt kladdigt smetigt! Tuva skrattade så hon höll på att kikna!

På eftermiddagen for jag och Anton till ridhuset, efter sedvanligt tjafs i hallen om vilka kläder han skulle ha på sig. Framme i stallet kändes det lite annorlunda än vanligt, jag kan inte sätta fingret på det men nånting var annorlunda med hur Anton gick in i stallet. Som om han växt och mognat sen sist vi var där. Med van hand tog han tyglarna på den häst han blev tilldelad och ledde den till ridhuset. Det var som om allt de tränat på hittills plötsligt trillat på plats och blivit självklart! Han red som en gud hela lektionen, jag behövde inte tjata om att korta tyglarna eller hålla ut i hörnen eller hålla avståndet till hästen framför. Han styrde hästen som om han inte gjort annat sen han var liten knodd! Idag skulle barnen rida lätt (alltså stå i sadeln eller omväxlande stå/sitta i trav) genom en bana av bommar (som låg på backen) och sedan trava en sträcka. Han fick så mycket beröm idag så jag vet inte vad! Två nya flickor har tillkommit, och ridläraren framhöll Anton som exempel på hur man sitter korrekt i lätt sits.
– Titta hur Anton sitter, det är precis så det ska vara.

Oj oj, gissa om sonen växte där i sadeln! Och jag med förresten, stolta mamman kunde redan se sonen flyga över höga hinder med sin vita springare…

Men härligheterna slutade inte vid ridhuset, nej då. Till middag idag bjöds Chili con Carne. Till saken hör att Anton avskyr mat som är ihopblandad, han vill ha ingredienserna var för sig. Han avskyr också burk-tomater och allt vad bönor heter. Men idag tog han en tugga och utbrast:
– Din Chili con Carne är mycket godare än skolans!

Efter ytterligare två tuggor var han tvungen att försäkra sig om att det fanns mat kvar i kastrullerna, för han ville hemskt gärna ha en portion till. Kors i taket!
Så det kunde ha varit en skitdag, med tanke på hur den började med tröttheten som följdes av en fruktansvärd huvudvärk och lite illamående. Men med allt härligt idag har det ju varit omöjligt att se det här som nåt annat än en helt fantastisk dag! För man kan faktiskt välja, hur dan dagen ska vara. Jag hade kunnat tycka synd om mig själv hela dagen, för att jag var trött och hängig å allmänt eländig. Men jag valde att ha en underbar dag!

Förresten, vi har sovit första natten i vårt nya sovrum. Det är underbart!!

Nu har vi städat klart. Tänk va, med bara lite cover-tapet, en fondvägg, nya tapeter, nya lister och foder, nytt golv och lite ny färg i taket så blev det så här fint!!
Tack till alla som varit med och hjälpt till på ett eller annat sätt, men framför allt ett enormt tack till min underbare, händige snickare till make som faktiskt gjort det allra mesta själv. Puss på dej, gullgubbe!

Japp, nu är vi så gott som klara i sovrummet. Hasse håller på att sätta de sista spikarna bara. Ja, garderoben har vi ju inte hunnit ännu, den tar vi på nästa lön. Det har ju en förmåga att kosta när man renoverar…
Åh, det blir så himla fint… Men jag kan inte lägga ut nån bild riktigt än, jag vill ju städa ur först så ni slipper se all oreda av spån, spik och träbitar som ligger och dräller på golvet!

Gårdagen blev inte så hemsk trots den lite otursdrabbade morgonen. Idde fick kräkmedel hos veterinären så att det som satt fast kom upp, det som hade hunnit lite för långt skulle visst komma ut den vanliga vägen i sinom tid. När Hasse kom hem med honom från veterinären bjöd mamma på Alla Hjärtans Tårta, en himmelsk skapelse av och med choklad, jag åt så jag håll på att spricka. Det fanns lite kvar idag också, jag var inte bangen på att ta en redig bit till mitt eftermiddagste…

Igår eftermiddagen for jag, Hasse och Anton på bio. Vi såg Bolt, den var rent ut sagt skitrolig! Och lite sorglig förstås, sådär som alla barnfilmer blir mot slutet innan den rosenrosa upplösningen. Anton njöt i fulla drag, mumsade popcorn och drack läsk. Det var välbehövligt för honom med en kväll med bara mamma och pappa. Han har fått stå tillbaka lite mer än vanligt sista veckan, när renovering och förkylning sammanföll. Tuva är förvisso på bättringsvägen, hon har varit feberfri i tre dagar nu men hostan är så envis och otäck. Hon skiftar ju så fort i ansiktsfärg när hon hostar eller nyser, det kan se lite läbbigt ut.

Eftersom hon sov dåligt natten till igår så somnade hon på eftermiddagen, när vi var på bio. Hon satt så skönt i mormors knä i soffan och somnade som en liten gris. Mormor satt och bara mös länge, sen tänkte hon knäppa på TV:n (lite trist i längden att stirra på en svart skärm). Men hon fick inte igång den. Det är i och för sig inte så konstigt, för alla TV:apparater tycker jag beter sig lite olika och det är inte alltid helt lätt att lista ut vilken dosa som hör till vilken apparat (jag brukar trycka på alla dosor när jag är hos mamma och pappa, och nån av dem får TV:n att hoppa igång). Så hon satt och stirrade på den där svarta skärmen i över två timmar, innan hon slutligen var tvungen att få sträcka på sig. Tuva sov gott vidare på soffan.

Summan av den kardemumman var ju att lilla damen inte var supertrött på nattkröken, när vi andra började bli sömniga. Jag satt med henne i soffan även denna natt. Runt 01-tiden började hon få det jobbigt med hosta och värk i kroppen, inte förrän runt fyra-snåret somnade hon ordentligt. Gäääsp….

Jag hade ju alla chanser i världen att sova under dagen eftersom mamma var här, men samtidigt ville jag att vi skulle passa på att snickra färdigt i sovrummet. Så fick det bli. Nu är jag inne i andra andningen och skulle förmodligen inte kunna somna hur jag än försökte.

Avslutningsvis vill jag bjuda på lite ögonfröjd, jag fick så vackra blommor igår! En bukett vita tulpaner fick vi av Karlströms, orange tulpaner av svärmor och av mamma fick vi en så ljuvlig bukett att jag nästan blev tårögd. Och så förstås blomman med det lilla röda hjärtat jag köpte till Hasse. Titta och njut!

Jamen huj så hjärtligt den här dagen började då. Vakade med Tuva som hade ont i magen och besvärlig hosta. Klockan 07.30 väcks jag av sonen som vrålar:
– Idefix spyr i sängen!!

Gah, upp och sanera. Hundarna ville ut så jag släppte ut dem på baksidan, varpå de bägge sprang raka vägen till staketet och hoppade över det! Arg som ett bi iklädd pyjamas stövlade jag ut och lyfte in dem igen. Byrackor! Nätt och jämt hann jag över tröskeln innan Idde spydde igen. Och igen. Och igen. Små bitar av en söndertuggade pipleksak kom upp. Sen började det bli lite blodiga kräkor. Fan också.
När Tuvas mat gått klart satte jag henne i Humlan för att sanera ännu en kräka på golvet, varpå dottern passar på att kräkas i rullstolen. GAAAAH!!!!

Sanera, sanera, sanera och ringa veterinären.
– Är det blodiga kräkor? Du måste till djursjukhuset, omedelbart. Vänta inte, åk nu!

Jamen perfekt då. Köksbordet hade jag dukar för att väcka min händige snickare lite ljuvt på Alla Hjärtans Dag, en bricka med smörgåsar och proviva, levande ljus och en ask gelehjärtan.
– Älskling, vakna. Trevlig Alla Hjärtans, du måste köra Idde till sjukhuset….

Mmm, det har börjat bra det här. Sovrummet är inte riktigt klart, taklisterna ska upp bara. Men med tanke på hur dagen började vete tusan om vi ska ge oss på några snickerier idag….

Dags för dagens renoveringsrapport då! Idag har vårt hemska ful-golv av plastmatta bytts mot fantastiskt fin-golv i ek! Det blev helt sanslöst snyggt, och hela rummet kändes så varmt och välkomnande. Tack snälla Raie för att du hjälpte Hasse med golvläggandet. Jag var inte mycket till hjälp på den fronten, jag hade fullt upp med den snuviga Tuvan. Hon mår förresten lite bättre nu, inge kräkor idag. Febern är kvar men ger med sig lite lättare idag, och nu på kvällen lyckas hon faktiskt sova ganska långa stunder i sträck innan hon avbryts av slem, en hostning eller muskelspänningar.
Farfar har varit här och gosat med damen på kvällskvisten, hon såg så förnöjd ut när hon sov i hans famn.

Nu ska jag gå och städa upp lite bygglort i sovrummet, för imorgon fortsätter renoverandet.

Puss å kram hela dan!