Oj oj, det är illa ställt med mig. Igår blev jag undersökt av Dr Anton Krogh, utrustad med läkarrock och sjukvårdsväska. Efter att ha lyssnat på mina lungor med stetoskop kunde han konstatera att det inte alls lät bra.
– Du har en propp i blodet. sa han
– Aj då.
– Mmm…och det värsta, det är att den sitter i blodomloppet!!

Iiik, en propp i blodomloppet. Fruktansvärt. Som tur var visste doktorn bot. Ryggmassage kunde i vissa fall hjälpa, så han körde en leksaksbil upp och ner för min rygg en stund för att sedan lyssna på lungorna igen. Ingen förbättring. Operation var oundvikligt. Han lade ett snitt på magen för att ta sig in och ta väck ”den dära klutten”. Självklart fick jag narkos först, och syrgas. Men jag fick inte dra för djupa andetag i syrgasen, för då kunde jag få hjärnskakning. Och det vill man ju inte ha!
Operationen avlöpte väl, lite blod hostade jag men det fick jag torka av mig på tröjan sa doktorn. Just som jag trodde att jag var på den säkra sidan frågar Dr Krogh:
– Har du ont i foten?
– Eh, ja…jo det har jag nog nu när jag tänker efter.

Dr Krogh lyssnade på foten med stetoskopet. Rynkade på pannan. Klämde och kände lite.
– Det är illa det här. Du har hjärnskakning i fothjärnan!

Fothjärnan sitter förresten innanför fotknölen, för den som inte visste det. Det är därför fotknölen är så hård, för det är fothjärnans skallben. Och hjärnskakning i den, det vill man inte ha för då blir man yr i foten. Mina samlade symptom pekade visst på den fruktade sjukdomen Kråkkådillo. En dyster diagnos, om man inte hamnar i händerna på en sådan eminent läkare förstås!Med hjälp av syrgas, sömnmedel och en å annan injektion av okänt innehåll så var jag tiptop igen. Tack Dr Krogh!

Väl på bättringsvägen bjöds jag på middag av den generösa och älskvärda bondmoran Tuva, som hade gjort soppa på ägg, potatis, tomat och broccoli åt mig i sitt kök. Inget återställer väl krafterna som en mustig soppa av plastgrönsaker!

Tack för att jag fick vara med i er härliga lek igår, mina älskade busungar!

Allt var helt OK med tänderna, Anton var till tandläkaren idag och visade upp sig. Ett jack i läppen, lite blåslagen i tandköttet men tänderna var oskadda. Han var väldigt lättad när det var över, det var ju inte så farligt som han föreställt sig. Inga utdragna tänder, bara en kik och en röntgen!

Tuva och jag var in och simmade när grabbarna for till tandläkaren. Stina (sjukgymnasten) var inte i poolen idag, utan var på kanten (alltså i simhallen men inte i vattnet). Det gillade inte Tuva, hon blev ganska osammarbetsvillig får man väl säga. Passet var nästan över innan jag fått henne att slappna av och acceptera att jobba med mig istället för med Stina. Det får du ta som en stor komplimang Stina, när du är i närheten halkar mamman ner på poppis-stegen!

Vi har varit i Borlänge på eftermiddagen, Anton behövde hitta den perfekta presenten till sin bästis som har kalas på lördag. Tålmodigt gick Anton där mellan alla hyllor med leksaker och tittade, pillade, funderade utan att tjata om att få nåt själv (det är en bedrift när man är 6 år!). Till slut hade han bestämt sig, och vi gick mot kassan. Antons nöjda min förbyttes till extatisk lycka när han såg att vi plockat med oss nåt som han själv tittat suktande efter (men utan att tjata), nämligen Mario och Luigi! Han har gillat SuperMario så länge jag kan minnas, men vi har inte hittat några leksaker med SuperMario förut. Och när man är 6 år och ser ut som Angelina Jolie efter en läppförstoring så kan man behöva lite plåster på såren.

Anton är ganska noga med hur han ser ut, och igår var han verkligen helt förkrossad för att läppen plutade så hemsk. Ville helst inte visa sig för någon överhuvudtaget! Tack och lov så hade mycket av svullnaden lagt sig idag, imorgon eller på torsdag borde den ha återgått till det normala.
Mitt ärende i Borlänge idag var att hitta en lösning på att kunna jogga fast det är halt ute. Gick in på Team Sportia för att kika lite på dubbade löparskor, och biträdet var väldigt hjälpsam och trevlig när jag tittade på Asics (jättejättebra löparskor, finns med dubb). Tyvärr hade de inte min storlek (eftersom jag inte kan ha normala storlekar som alla andra, nej jag måste ha 41½. Inte 41, inte 42, utan 41½!). Jag tackade för hjälpen och kikade vidare i butiken å hittade SlipStoppers, ett halkskydd som träs över skon. Tester i en stor löpar-tidning hade gett SlipStoppers bra betyg för ”vardagsjoggaren” och det är ju en viss skillnad mellan 1200:- för dubbade löparskor och 149:- för SlipStoppers.
Biträdet kom fram till mig igen, med en nästan förlöjligande ton i rösten.
– Jaha, du ska springa i…halkskydd?
– Eh…ja, jag tänkte prova.

Märkbart lite trumpen över att jag inte tänkte köpa några svindyra dubbskor, utan billiga halkskydd försökte hon i alla fall överyga mig om att köpa dyrare halkskydd, men det gick inte heller. Dom hon försökte sälja på mig verkade inte alls bättre än de billiga.
Provade dubbarna när vi gick ut med hundarna, och jag tror de kommer funka finfint. Kom an snö och is, här ska joggas!

Ja det är vi som är familjen där nåt alltid händer. Nåt oförutsett. Jag tror jag får sluta åka till Hedemora, för de två senaste gångerna jag åkt dit så har F-klassen ringt. Förra veckan när han slog i nacken och idag ringde de igen. Den här gången hade han gett pulkabacken en riktig kyss mitt på en isfläck! Stackars lilla Anton… Han såg så olycklig ut när jag kom hem. Eftersom jag var ända inne i Hedemora så åkte Raie ner och hämtade Anton så han fick komma hem på en gång. Oj oj vilken fläskläpp! Angelina Jolie, släng dig i väggen! Antons läpp är hundra gånger fylligare och plutigare, det ser ut som om han går omkring och plutar till en puss.

Tack och lov så har inte hans permanenta framtänder krupit fram i gluggen ännu, man kan bara ana dem som två vita streck i tandköttet. Om de hade vuxit fram hade de förmodligen fått ta hela smällen, med ett rejält hack i läppen som följd. Idag ska sonen till tandläkaren för en koll, Anton är livrädd. Han är helt övertygad om att tandläkaren kommer vilja dra ut ett par tänder!

Jag fick ta kort på läppen igår, men det var endast för mormors ögon. Jag fick absolut inte lägga ut bilden i bloggen! Bara maila den till mormor, morfar fick absolut inte tjuvkika. Så jag kan tyvärr inte illustrera eländet, trots att jag gärna hade velat. Men om Anton inte vill så respekteras det självklart!

Nu ska Tuva och jag åka in till simningen! Tjipp!

Attans…jag som skulle göra en god kalops idag. Tog fram älgkött ur frysen igår. Så skulle jag börja med middagen, var redan ganska hungrig. Öppnade påsen…och hittade…bara slams. Inte en enda användbar köttbit i hela påsen! Jag hade tagit fel påse! Senor och hinnor överallt, segt att skära och hur det hade varit att tugga vill jag inte ens tänka på. Jag blir så ruggigt irriterad när sånt händer, när man planerat en smarrig måltid och så går den i stöpet.

Vi for till Skedvi istället, till pizzerian. Där misslyckas dom aldrig med maten! Nej men allvarligt, har ni aldrig ätit där så är det värt ett besök. Där finns allt från pasta till pizza och à la carte, supergod mat!
Svärföräldrarna följde med, de hade heller inte ätit ännu. Vi åt som om vi aldrig sett mat förut, vilket jag sotar för nu. Magen är så spänd och arg att den hotar att brista. Korkat.

Det har fortsatt snöa hela dagen! Men idag blåste det inte i alla fall, så vi tog en söndagspromenad runt snön. Anton krånglade som vanligt när vi skulle ta oss iväg, gnällde över att det var jobbigt att gå, jobbigt att klä sig. Det slutade så fort vi kom ut, pang tjoff och upp i en snöhög som vips blev en snöfästning med rum och korridorer, till och med ett rum för strids-dräkter om det kommer bovar! Efter promenaden stannade han ute och lekte i den där snöhögen i flera timmar! Dagens höjdpunkt var nog ändå att han fick följa med runt kvarteret på grannens skoter, gissa om min son var lite nöjd just då?!

Hugaligen va snö det trillar från skyn, det håller ju aldrig upp!
Imorse när jag vaknade tänkte jag att idag ska jag ta mig en joggingtur, ladda hela dagen med rätt mat och mycket vatten för att sen kunna springa på eftermiddagen. Sen drog jag upp persiennen och fick planera om lite grann… Högvis med snö! Vilket i och för sig är väldigt trevligt, men inte när man tänkt jogga!

Hasse for ut för att jaga imorse, men de kom hem rätt snart igen. Det snöade och blåste så sikten var på tok för dålig för att bedriva jakt. Och om jag vore älg så skulle jag stå riktigt stilla under en tät, fin gran när det snöar så här mycket. Medan Hasse var i skogen tänkte jag ta med barnen på en liten hundpromenad i snön, genom fönstret såg det ganska trevligt ut. Det var genom fönstret det… Ute blåste det isbjörnar till höger och vänster, snön yrde in under jacka och mössa på både mig och barnen. Efter 200 meter gav vi upp och gick hem igen. Anton snurrade runt runt för att försöka få vinden i ryggen (men det blåste ju än från det ena hållet än från det andra), Tuva grät hysteriskt i vagnen för att det kom kall snö rakt i ansiktet på henne (trots att hon knappt syntes så som jag bäddat in henne och dragit över regnskyddet). Själv var jag alldeles genomsvettig, dels för att barnen tyckte det var otrevligt och dels för att hundarna tyckte att det var så himla rackarns trevligt med snö! Dom ville ju hoppa och leka, gräva och rulla i snön!

När jägarna gett upp och kommit hem tog jag en promenad alldeles solokvist med hundarna istället. Det gav precis lika mycket motion som vilken joggingtur som helst vill jag lova, eftersom plogbilarna hade fullt sjå med att röja de mest trafikerade vägarna. Hundarna och jag pulsade glatt vägen fram. Mot slutet av promenaden kom i alla fall en traktor och plogade, Idefix trodde han skulle dö. Där kom ett stort metallmonster, med ett jätteblad längst fram och svepte hotfullt emot oss. Att korkade matte inte insåg faran gjorde ju bara saken värre! Han skrek som en stucken gris och stretade bakåt som för att få mig att fatta att vi måste fly innan monstret tar oss! Zingo hände på Idefix och blev rädd han också! Jag var nog slående lik en gammal vante där jag flaxade och flög efter mina hundar när de försökte dra mig med sina sammanlagda dryga 40 kilo! Till slut fick jag hejd på dem i alla fall, och vi gick vidare. Då vände traktorn och kom tillbaka (för att ta andra halvan av vägen vi gick på). Iiik, fara och färde, tokvilda hundar! Idefix blev så rädd att han faktiskt lade en liten kolarem bakom sig där han sprang…

Vid kvällspromenaden gick jag ut med hundarna en i taget, en kortare tur med Idde och en längre med Zingo. Det är en fröjd att se Zingo i snön, han är fullkomligt galen i den! Under den halvtimma vi gick så spenderade han ledigt 25 minuter ålandes på mage. Han gick på sidan av vägen, i diket där snön var djupare och fullkomligt plöjde ner sig i snön. Ner med nosen, upp med rumpan och så plöjde han tills bara svansen syntes. Fullkomlig lycka! Sista kvarteret på vägen hem rullade han nästan hela vägen, för att liksom få in snö mellan varje litet strå av päls. Ett härligt snö-bad!

I övrigt har vi haft en skönt, slapp lördag. Anton har varit flitig! Han frågade mig om han fick kolla på film, vilket vanligtvis kräver att han är ute en bra stund först. Men vädret var ju inte direkt optimalt för nåt lekande. Jag slängde ur mig en chansning…
– Mamma, får jag kolla på film?
– Visst, om du städar ditt rum först.
– Okej!

Glad som en lärka sprang han upp på sitt rum och….städade!! Kvar i köket stod jag med hakan nere vid golvet. Inget tjafs, inget bjäbb? Inte ens ett irriterat stånk? Näe, bara ett glatt ”okej”! Fort gick det och fint blev det, sen kom han ner igen fortfarande lika glad och proklamerade att han städat klart och skulle sätta på filmen nu. Wow! Undrens tid är icke förbi!

Tuva har lagat mat nästan hela dagen, i sitt plastkök. Bjudit på soppa, både jag och dockan har fått äta tills magen stod i fyra hörn! Allt till tonerna av Bä Bä Vita Lamm som jag säkert hört 42 gånger idag. Tuvas älsklings-cd, hon gillar alla låtarna men just Bä Bä måste spelas minst 3 gånger på raken innan vi kan lyssna på nån annan sång.

Jag borde verkligen krypa till kojs nu när jag kan. Det var min natt igår, och Tuva hade ju så ont nånstans. Vi låg på soffan hela natten. Halv fem somnade hon ordentligt, kvart i fem vaknade Anton pigg som en mört. Förvisso gick det an att jag slumrade medan han tittade på TV, men han väckte mig var 5:e minut för att höra hur länge det var kvar tills Ben10 började (det börjar 6.30). När det avsnittet var över undrade han hur länge det var kvar till 9.30, då nästa avsnitt började. Suck…jag gav upp och klev ur pyjamasen. Aldrig fel att börja en dag i god tid i arla morgonstund… Men nu sover hela familjen gott utom jag. Ska bara sitta här i soffan lite till och titta på snöfallet, lyssna på mina älskade som snusar och snarkar i sina sängar… Ljuva symfoni. God natt!

lägesuppdatering får det bli!

Kunde inte blogga igår, bamse-mega-migrän. Tack och godnatt på soffan med en kudde över huvudet. Tur att Barkis var här så Hasse hade nån hjälp med hundar och ungar (annars hade förstås någon annan ryckt in, men ändå). Men migränen kom inte förrän på eftermiddagen, så på förmiddagen var jag och Tuva iväg å simmade. Superhärligt förstås! Tuva var så glad att se Stina (sjukgymnasten) att hon inte visste till sig, hon ville bara leka med Stina. Mamsen fick hålla sig på sidan av!
Fick hämta Anton på väg hem från badet, han hade ramlat och slagit nacken mot ett hårt armstöd. Men det var nog mest stoltheten som fick sig en törn, för när jag kom för att hämta undrade han om man fick ångra sig och stanna kvar på fritids… Nä, det fick han inte för mig, jag tog med honom hem. Hemma var han alldeles som vanligt, inga svåra men av skadan alltså. =)

Barkis kom, barnen blev jätteglada. Jag fick migrän, trevlig värdinna verkligen… Idag har vi haft möte med en utredare från FK angående att vi sökt fler assistanstimmar för Tuva. Trevlig kvinna tycker jag, håller tummarna för att vi får det vi sökt!
Tuva har haft ont i magen å fått Klyx, men hon verkar fortfarande ha ont. Om det fortfarande är magen vet jag inte, det är lika drygt i alla fall. Om hon bara kunde tala om eller i alla fall peka mot det som gör ont! När jag frågar nu så svara hon ”blöja” så jag får anta att det fortfarande är magen. Gah, så frustrerande.
Nu gråter hon igen, jag måste gå.

Puss å kram i cyberrymden!

Ah, igår var jag på hudvårdsklass hos en väninna. Vi var fem tjejer som fick prova en hel hoper med hudvårdsprodukter från Mary Kay. Bland annat fick vi ge våra händer en riktig omgång med peeling och fukt å jag vet inte allt vad det var, jag hade händer lika lena som en barnrumpa när jag kom hem. Lite foundation fick vi prova också, och en penna som döljer det mörka under ögonen. Wow, en sån kanske man skulle införskaffa! Jag såg ju nästan pigg ut när jag hade kletat på mig det där (annars har jag en ganska osmickrande blå ton på huden under ögonen). Eller inte, när jag så prislappen. Jag köpte faktiskt ingenting, det var lite för dyrt för min plånbok även om produkterna utan tvekan höll en väldans hög klass. Men alltså…nästan 600 spänn kostade hand-kitet. Det är ruggigt mycket pengar det! Kvällens stora specialerbjudande var en väska med alla hudvårdsprodukter man kunde tänka sig i en praktiskt väska till det fascionabla priset 3900:-, och då var rabatten på 1500:- avräknad. Gulp!

En trevlig kväll var det i alla fall, det är huvudsaken.
Tuva blev snuvad på simningen igår också, hon var så himla trött att jag bestämde mig för att vi skulle stanna hemma. Natten till igår sov Tuva 1,5 timme sammanhängande! Hon hade ont igen, var ledsen. Hasse tog ut henne till soffan och där blev de kvar hela natten. Sen slog hon upp ögonen när jag och Anton klev upp vid sju-snåret och tyckte att det var Godmorgon! Jag försökte få henne att sova flera gånger under dagen igår, men nähä då. Se det hade inte lilla damen tid med alls.

Natten till idag sov hon i alla fall, så vi var pigga och ystra nog att gå på dagis. Tuva blir alltid lika glad när jag talar om att vi ska dit!
– Måla. Äpple.

Det är hennes svar på ”vi ska åka till dagis”. För det är de viktiga bitarna, att hon får måla lite och sen välja frukt i samlingen. Alltid äpple! (Men hon äter det inte förstås, jag skrapar med en sked så att hon får lite fruktsaft på en sked). Idag var där tre så rara tjejer som lekte med Tuva. De lekte prinsessa och klädde ut sig. Tuva satt lite på avstånd och betraktade, vilket en av flickorna observerade och gick fram till Tuva med en sjal. Hon lade den om halsen på Tuva.
– Så, nu är du också prinsessa!

Gissa om Tuva blev överlycklig! Hon fick vara med och leka, på sina villkor och det var inget konstigt med det. Kompisarna dansade runt henne och lekte tittut, försedde henne med leksaker som hon kunde greppa. Sen ville tjejerna hoppa hage, på en sån där matta med en ritad hopphage.
– Nej men…Tuva kan ju inte hoppa. konstaterade en av flickorna bekymrat. Hur skulle hon då kunna vara med och hoppa hage?

Jag funderade en kort sekund.
– Jodå, hon kan hoppa hage hon också! sa jag och körde fram rullstolen och studsade med framhjulen i varje ruta. Flickorna blev överförtjusta, Tuva likaså! Klart Tuva kan hoppa hage! Med Humlan!

Resten av dagen har lilla damen varit ganska trött, kanhända gårdagens sömnbrist hann ifatt henne idag? Naturligtvis har det inte gått att söva henne, men hon har i alla fall villigt gått med på att vila i flera omgångar. Nu ligger hon och snusar sött i sängen, hon måste ladda lite för imorgon kommer hennes favvo bland favoriter hit och hälsar på: Barkis!

Jamen nu verkar det ju bli snö av på allvar här, hejja hejja. Vårkänslorna gick och lade sig igen när de där vita flingorna verkade lägga sig till rätta lite mer varaktigt. Jag måste ut och leta i förrådet imorgon, nåt pulka-aktigt måste finnas kvar. Våra pulkor har ju en benägenhet att bara klara en säsong… Vi har i och för sig en Segerbaden-pulka som vi fått låna, men jag vet inte om den gör sig i en pulkabacke.

Oh, jag har så överspända lårmuskler att jag är rädd att de ska spricka… har varit på årets första gympa-pass. Det första på väldigt länge överhuvudtaget. Kan det vara ett helt år sen sist? Idag tyckte jag i alla fall att det var dags att släpa sig till idrottshallen. Visst, jag har väl kommit igång och tränar lite grann här hemma också, men det är lite mildare former som Pilates och Yoga. Idag gick jag på ett Core-pass (där man koncentrerar sig på mitten av kroppen, rygg mage överarmar rumpa och lite lår)! Jösses amalia mandarin, jag blev så trött på slutet att varenda muskel i kroppen hoppade hejvilt. Väl nog var jag inte ensam, jag såg allt fler deltagare vars muskler verkade leva ett eget liv. Men när jag kom dit hade jag god lust att vända igen… För innan Core-passet så är det Kickbox. En massa tonårstjejer som hoppar omkring och boxar och kickar för glatta livet utan att visa nåt som helst tecken på att det skulle vara det minsta jobbigt. Sen stannade dom kvar för att gå på Core OCKSÅ!!! Jag tycker att man kunde införa nåt pass för ganska så muskel-lösa, trötta 2-barnsmammor. Jag kände mig lika smidig som Frankensteins monster bredvid de där flicksnärtorna! Tack och lov så blev vi till slut ett väldigt mixat gäng, från tonåring till pensionär, kvinnor och män. Så jag blev ganska bekväm ändå.

Tuva har provat sin korsett idag! Hon blev alldeles hänförd av den lila färgen, precis samma färg som på Tuvas overall. Det blev många provningar innan vi fick åka hem igen, för korsetten är ganska stor när den levereras till Ortopedteknikerna, sen får man skära till den så den passar. Och skära ut hål för knappen. Den färdiga produkten kommer nästa vecka, när den är alldeles klar i finputsningen. Jag tror att Tuva gillade den, för när ortopedteknikern tog av den så ville Tuva genast ha tillbaks den igen.
– Nej! Prova. Meeeera!

Ni skulle ha sett vad lång vår lilla tös blev i rullstolen när hon satt med korsetten på, då blev ju ryggen rak! Det var väl först då vi verkligen blev medvetna om hur mycket hon egentligen slokar med ryggen. Bilder på den fina korsetten kommer på bloggen så fort vi fått hem den.

Dagens höjdpunkt var nog ändå när Anton fick nåt han länge trånat efter. Cartoon Network! Vi har haft Boxer sen vi flyttade in, men det funkar inte nå vidare och på sistone har det blivit ohållbart. Signalen bara försvinner, så bilden blir svar, titt som tätt. Det är lite irriterande när man kollar på TV. Just som mördaren i en spännande film ska avslöjas så försvinner bilden och återkommer när eftertexterna börjat rulla. Gah!
Så idag kom TV-tjommen och satte upp en parabol istället, så att man kan se ett helt program utan svart ruta. Anton blev lyrisk när han fick veta att CN ingick i kanal-paketet! Och inte bara det, totalt tror jag det är sex kanaler för barn, Anton vet inte hur han ska hinna med att titta på allt inom ramen för den tid han får tillbringa framför TV:n!

Whoa, jag är en ny människa. I morse sov jag ända till halv elva tror jag! När jag kom in i köket så hade mormor och Anton dukat den värsta hotell-frukost på guldbricka vid köksbordet, med levande ljus och den stora härliga tulpanbuketten som mormor hade med sig igår. Fil & müsli, kokt ägg, smörgåsar, Proviva och the. Jag kände mig som vip-gäst på Sheraton! Anton hade lagt en namnlapp vid brickan, för han hade visst dragit namnlappar imorse för att se vem som hade namnsdag idag, precis som dom gör på Bollibompa. (Där har man infört Bollibompa-namnsdag så att alla namn som inte står i almanackan också kan få ha namnsdag. Barn får skicka in sina namn, och varje dag dras ett namn som får Bollibompa-namnsdag tillsammans med de namn som står i almanackan just den dagen.)

Anton som Wall*e

Anton som Eve

Wall*e på skräpjakt

Utsövd, mätt och belåten var jag alldeles redo för en ny dag. Vi har lekt, promenerat runt sjön och varit på teater. Anton visade Wall*e, en föreställning i tre delar. I första delen fick vi möta Wall*e (som är en liten robot från en barnfilm), Anton hade gjort en egen Wall*e kostym av papper som han ritat och färglagt. I del två kom Eve, eller Eva som Wall*e kallar henne, även den kostymen gjorde Anton av papper. Och i del tre spelades rollen som Wall*e av Antons gosedjur Wall*e, eftersom kostymen bara höll för en akt. Han har sån otrolig fantasi! Det är jätteroligt att titta på hans härliga teaterföreställningar. Och billigt inträde är det också, en kram per akt.

Har ni sett reklamen för Silence-sprayen? Den där som ska få snarkare att sluta snarka? Den har i alla fall Anton sett och förstått! Igår lekte han, mormor och Tuva i Tuvas rum. Med en docka som kan prata lite, man kan mata den, ta pulsen och ge den en spruta. De lekte nån form av familjlek, och det blev natt så alla somnade. Dockan och mormor snarkade realistiskt. Då utbrister Anton:
– Du ska få lite Silence, mormor!

Haha, det kanske inte var 6-åringar som var den reklamens främsta målgrupp men han snappade klart och tydligt budskapet!

Nu har mormor åkt hem igen och vi laddar inför en ny vecka. Imorgon ska vi åka och prova ut Tuvas korsett, det blir spännande!

Åh, vi har varit på bio! Hasse och jag alltså, bara Hasse och jag. Det var jättehärligt! Fast lite svårt att koppla av i början, tankarna var liksom kvar här i Trollbo. Undrar vad barnen gör nu? Eller nu? Eller nu? Tänk om Tuva bara gnäller hela kvällen, medan Anton hoppar i soffan och vrålar som en babian? Stackars mormor kanske sitter på golvet i hallen och bankar huvudet emot väggen när vi kommer hem?

Alltså, nu tvivlar jag inte på min mors förmåga att ta hand om sina barnbarn, det är hon helt enkelt världsbäst på! Men det visar ju helt klart hur sällan jag och Hasse tar oss ut man hand. Filmen var i alla fall så bra att vi kunde koppla av helt till slut. Lång var den också, 2:45 timmar, men det kändes inte alls så långt. Vi såg ”Australia”, den måste ni bara se. På bio, helst. Pampiga filmer ska man se på bio. Säger jag som går på bio ungefär en gång om året. På sin höjd.
Och så måste man självklart ha de obligatoriska popcornen, som man klämmer i sig under reklamen. Och den jättestora läsken som man häver alldeles för fort så man är jättekissnödig genom 2/3 av filmen.

På alla bio-föreställningar finns en biomarodör eller två. Antingen är det nån som sitter och prasslar oupphörligen med en godispåse, eller så är det någon som fäller korkade kommentarer och gör sitt bästa för att sabba allt som regissören arbetat så hårt för att bygga upp. Jag hade den äran att få en marodör av det sistnämda slaget intill mig. En lång karl, som inledde sitt biobesök med att klaga på att det ”så jävla hårda stolar, jag kommer få ont i ryggen”. Jamen, om man är väldigt lång och har problem med ryggen varför går man då och ser en bio-rulle som är nästan tre timmar lång? Skyll dej själv!
Han sågade allt som Nicole Kidman gjorde och sade, samt gjorde sitt bästa för att få filmens hjälte att framstå i dålig dager. Men herregud, varför går såna människor på bio? Dom kan gott sitta hemma i sina soffor och pilla navelludd medan de häver ur sig sina meningslösa kommentarer så att folk kan få njuta av sitt biobesök i lugn och ro!

Och här hemma gick allt fingemang. Mormor och barnen har poppat pocorn och kollat på ”Gustav”. Barnen snusade gott när vi kom hem vid midnatt.

Jag känner mig som en ny människa, med alldeles nya batterier. Det var guld värt att få gå på dejt med min man! Tack underbara, fantastiska mamma!