Han kom på mig…Anton alltså. Han upptäckte att alla småbilar var borta! Men alltså, han har inte rört dom där bilarna sen han fick sitt nya rum så jag tyckte att dom var passé. Jag hivade dom i sopsäcken. Jädrar anamma vilken gråt och tandagnisslan det blev när denna fruktansvärda handling uppdagades!
Jag försökte förklara för Anton att eftersom han inte lekte med dem längre så kunde de ju få lämna plats åt sånt som han leker med nu, för att inte tala om eventuella leksaker som kan komma i julklapparna. Men han lyssnade inte på det örat, han tyckte att jag var grym och elak.
Det blev till att bita sig själv i läppen både en och två gånger, för jag var på god väg att dyka ner i den där nedrans sopsäcken och leta på alla bilarna igen när han blev sådär ledsen. Men när sunda förnuftet talat så tyckte jag ändå att jag gjort rätt, om nya leksaker ska få plats så måste gamla leksaker vandra vidare. Annars får vi införa totalförbud mot nya leksaker, och det tror jag inte är nåt vinnande koncept i längden.

Igår tog vi oss en liten road-trip! Efter att ha suttit inne och ugglat i en vecka var vi i desperat behov av lite socialt umgänge, så vi tog bilen och hälsade på Barkis. Han var i sina föräldrars stuga i skogen (ja, föräldrarna var också där) mitt ute i ingenstans. Men det var en väldigt fin stuga! Tuva blev alldeles lyrisk när hon fick syn på ”sin” Barkis och närapå slängde sig ut min famn för att komma till honom!

Idag är det första advent, hörrni! Och regnet det bara öser ner… Det var ”Jul på Bruket” här i Långsta idag, men vi åkte inte ens ner i år. Annars brukar vi göra det, inte för att det är mycket att se. Gången brukar vara denna: Först in på Mulltimmerhyttan och få en godispåse av Tomten, på vägen ut igen går man förbi Sälls och köper munkar & en burk senap, sist köper man en krans till ytterdörren och sen går man hem. Det är ungefär det hela. Men regnvädret idag inbjöd inte ens till den lilla rundan.
Men tro inte att vi suttit inne hela dagen för det! Nejdå! När jag skulle ut på förmiddagspromenad med hundarna ville Anton hänga med, trots att jag upplyste både om vädret och det faktum att jag tänkte gå en runda på ungefär 3 kilometer. No problemo, han hängde med ändå! I skogen där det var lite stenigt trippade han förnöjt framför mig, och när vi kom ut på landsvägen gjorde han hoppsa-steg hela vägen hem!
Jag behövde några saker från affären och tanken var att jag skulle ta bilen ner sen jag gått ut med hundarna, men det var så skönt ut (regn och rusk till trots) att jag lämnade bilen hemma och tog en liten tur med stavarna istället!

Vi har käkat lite adventsmiddag idag med Hasses föräldrar och Nilla & Raie. Hargryta bjöds det idag, Himmel å pannkaka vad gott det var! Anton mumsade och åt, vilt kött går tydligen bra. Annat ljud i skällan är det om vi försöker peta i honom fläskkotletter eller gud förbjude att vi skulle servera fläskfile!
En mumsig björnbärspaj har vi klämt i oss också, så nu står magen ut i fyra hörn. Tuva smakade på vaniljsåsen, det gick hem vill jag lova!
– Mmmm…meeja! V’nill!

Knappen i mina byxor flög just iväg. Undrar om det har nåt med dagens matintag att göra? Äh, vi skyller på att tråden var vek!

Puh! Jag är helt matt av städning idag. Vad jag har städat? Antons rum!!

I flera dagar har jag vänligt bett sonen att städa lite så att jag kunde ta mig fram med dammsugaren i hans rum, men liksom Alfons Åberg, så ”ska han bara” göra ditten och datten först! Jag tror nästan att varenda pinal som han äger och har låg utspridd på golvet. Legot låg i en gigantisk hög på bilmattan, alla böcker var vräkta ur lådan, superhjältar och actiongubbar drällde överallt utom där dom skulle vara, papper och pennor till förbannelse. Gaah!!! Och så förstås den där tjusiga järnvägen som ringlade sig från hans rum och ut över hela hallen på övervåningen.
Jag försökte med vänliga önskningar om städning, böner och slutligen vädjade jag till hans logik men den visade sig vara långt större än min egen…
– Anton, du kan väl ta och städa lite på ditt rum?
– Nej, men jag håller ju på med en lek juh!
– Jomen, du leker ju bara med järnvägen just nu. Allt annat, som ligger i ditt rum, det leker du ju inte med. Man kan ju inte leka med alla dom sakerna på en gång.
– Men mamma, jag leker att järnvägen börjar vid en soptipp. Och soptippen är mitt rum!

Jaha…ja, men då leker han ju faktiskt med alla sakerna på en gång. Jag fick se mig besegrad. Men idag, när Anton var på F-klassen, passade jag på att röja av. Med sopsäck. Jamen, herregud om ni bara visste vad prylar min son har! Han är en samlare, utan dess like! Varenda liten moj och grej kan sparas för att användas senare, pinnar, trasiga plastburkar, tomma toarullar och förpackningar. Jösses, förpackningarna! Om Anton får en leksak så måste han PROMPT ha även förpackningen kvar. Det blir ganska mycket förpackningar i längden, och som alla vet så packar ju inte leksaksindustrin för att förpackningarna ska ta liten plats, utan för att synas väl i hyllorna. Jag höll på i flera timmar innan jag utbrast:
– Eureka, jag har hittat det!!
– Vaddå? undrade maken
– Golvet!!

Mmm, golvet fick till och med en liten kyss av golvmoppen. Inte en dag för tidigt. Nya lakan och lite julpynt, sist av allt satte jag upp Antons affischer som länge legat ihoprullade på golvet i väntan på att bli tilldelade en plats av den sparsamma väggytan i sonens rum. Två stycken har han, Star Wars-affischen som han fick av Tilde och så en Wall*e affisch som han fått av Nilla.
Sonen blev alldeles lycksalig när han kom hem och beskådade sitt rum.
– Men åh, va fint du har gjort mamma! Och mina affischer är uppe, tack tack tack!!
– Varsågod, mitt hjärta.
– Eh…och förlåt för att jag inte städade. Tänkte göra det men…

Ha ha, han låter redan som en tonåring.

Åh nej…jag har gjort det. Jag har smygstartat med julpyntet!
Ja ja, affärerna smygstartar väl redan i månadsskiftet september/oktober, men jag brukar inte smygstarta! Första advent ska det va! Sent på lördagskvällen, så att allt är så där magiskt när Anton vaknar, med tomtar och ljusslingor, adventsstjärnor. Det gick av bara farten idag, det var inte meningen!
Jag städade lite, och när det var rent och fint så tänkte jag bara kolla om de där nya julgardinerna gjorde sig i köksfönstret. Och om adventsljusstakarna fungerade. Ett tu tre, så hade jag ju rivit upp nästan allt julpynt och ställt ut det lite här och var i huset! Det blev ju fint förstås, men nu sitter jag här och funderar på att plocka ner allt igen, för det blev ju fel det här. Asch, det kanske känns mer rätt om vi dricker lite glögg och käkar pepparkaka på söndag. Vi kan ju åka och kolla på julskyltningen också, då kanske det känns ”rätt” igen.

Åh, jag minns julskyltningarna från när jag var mindre. Affärerna täckte för sina fönster med brun papp, och så gick man där och var så nyfiken på hur det skulle komma att se ut vid avtäckningen. På söndagen, första advent, for vi in till stan och fick äntligen titta i alla de där vackra julfönstren. På torget stod en massa knallar och sålde allt från kola till stickade mössor och vantar, idrottsföreningarna sålde lotter och så var det underhållning med sång och musik, varm glögg och pepparkaka. Tomtar stod lite här å var och delade ut godispåsar. Det var riktig julmagi!
Eller så var det bara skitkallt och en himla massa folk som trängdes för att snylta glögg (gratis är gott) och titta på en massa hemslöjd som ingen ändå tänkte köpa, men så har man liksom romantiserat det och lindat in det i stjärnglans och fluffig snö i efterhand…jag vet faktiskt inte. Men jag tror jag väljer att tro på att det är ett tvättäkta minne!

Tuva fick sin lilla sittning i Humlan idag! Åh, va lycklig hon blev. Smilet spred sig över hela ansiktet där hon for runt i sakta mak och ropade:
– Titta, titta! Mamma! Titta! Pappa, titta!!

Hon orkade en ganska lång stund, men till slut rann svettpärlorna och hon protesterade inte ens mot att kliva ur sin ögonsten igen. Då hade ju mamma börjat sätta upp tomtar till höger och vänster, jättespännande att titta på!

Nu måste jag kila och göra lite mat till prinsessan, men först måste jag klämma in en bild på vår kära lilla hundvalp som inte har den blekaste aning om att han faktiskt är en hund. Han sitter på rumpan framför brasan hela kvällarna och bara myser. När vi lärde honom ”sitt” så var det inte där här vi tänkte på!

Igår skulle jag köpa julgardiner. Vi fick reklam fårn Dollar Stores i veckan, och där fanns så söta gardiner med små tomtenissar på. Eller vättar, var det nog. Supersöta! Jag brukar inte göra så stort väsen av julen, jag skänger väl upp några tomtar här och var och sätter snöflingor på köksgardinerna. Men när jag såg dom där söta tomte-gardinerna blev jag alldeles frälst, såna ville jag ha i köket! Där fanns jättesöta krukor också, som hörde ihop med gardinerna. Säkert fanns det dukar som matchade också!
Glad i hågen knallade jag in på Dollar Stores för att beskåda alla julsaker, jag har inte varit ut i några butiker på ett tag så jag väntade mig att minst halva butiken skulle digna av tomtar, ljusslingor och julgranskulor. Så brukar det ju vara i alla affärer så här års! Gissa om jag mötte ett riktigt anti-klimax? Ett sketet lite hörn hade dom, i hela stora butiken, där alla julsaker huserade! Och några tomte-gardiner fanns inte så långt ögat kunde nå, dom var slutsålda!
Va?! Varför kunde folk inte ha köpt vanliga röda, omönstrade gardiner?! Det var ju jag som skulle ha tomtar i fönstret i år, JAG!! Skitsur blev jag. Då kunde affären gott behålla sina fula tomte-krukor också!
Som tur var hade jag Hasse med mig, som hjälpte mig kolla igenom resten av butiken efter andra gardiner. Vi hittade en annan modifjang som fick duga. Kort på dem kommer senare, när jag fått upp dem. Först ska jag städa aningens aning, för nu när Tuva varit sjuk så har vi inte lagt nämnvärt med energi på den punkten. Jag tror vi har dammsugit två gånger den senaste veckan (istället för varje dag, som vi brukar).

Tuva börjar i alla fall må lite bättre! Igår var det en helt ny tös som kikade upp på mig från sängen! Pigga ögon och inte alls svettig! Ingen feber, och hon hade sovit lugnt och gott under natten. Åh, vad glada vi blev. För det går ju inte att förneka att vi blir lite oroliga när hon blir så där hängig och håglös. Jag har kollat så slemsug och suremaskin funkar, säkert fem gånger per dag. Sugen har vi blivit tvugna att använda, för när Tuva kräks eller får upp slem i munnen så kan hon inte göra sig av med det. Antingen ligger det kvar i munnen eller så åker det ner i halsen igen och då är ju risken att hon drar ner det i luftvägarna. Hon kan inte spotta ut det. Då får vi suga ut det. Men värst är att se henne så…slö. Hon är ju pigg som en mört i vanliga fall!

Idag är hon ännu lite piggare, vi kanske till och med tar en liten sittning i Humlan!

Huga, jag har just kollat på ”SOS Familj” på TV3. För er som inte sett det programmet kan jag ju göra en grov beskrivning: Familjer där barnen ballat ur och mamma å pappa helt har tappat kontrollen.
Sen är det familjer av alla di slag, precis som det ser ut i vanliga livet. Idag handlade det om en familj med två tonårsbarn och en liten knodd, sonen i familjen ställde till med ett och annat. Han var överaktiv och överjävligt, tvekade inte att klappa till lillebror eller storasyster, inte heller tvekade han att trotsa mamsen och papsen. Det var både uppkäftighet och slag å spark med i bilden. Men så kommer en ”Supernanny” och sveper in, och reder ut situationen!
Jag gillar det programmet, dels för att det får mig att inse vilka snälla barn jag har, men så får man också en del handfasta tips och råd. För nåt år sedan så var ju programserien ”Supernanny” väldigt poppis, både den svenska och den brittiska varianten, och vi har faktiskt använt oss av sånt som vi snappat upp genom att titta på programmen. Till exempel när Anton började trilla in i trotsåldern, där runt 3-årsstrecket. Då introducerade vi belöningssystem för honom. Vi började med en vackert dekorerad glasburk som vi fyllde med stora, röda flirtkulor. Varje gång Anton gjorde nåt bra lade vi i en flirtkula, och varje gång han gjorde något negativt så tog vi bort en. När burken var full väntade en belöning! När han blev lite större byttes burken mot en tavla med små kort av dataskärmar, full tavla innebar att man fick spela data en stund.

Just nu har vi inget belöningssystem, för trotsutbrotten blev färre och alla positiva beteenden blev fler för varje dag så till slut flöt det bara på. Vi behövde inte synliggöra vad resultatet av dåligt kontra gott beteende var. Time-out har vi också använt oss av. Och kram-terapi (helt enkelt krama barnet tills vansinnesutrbrottet klingar av, för att hindra barnet från att skada sig själv eller andra i ren ilska).
Just idag skulle nog Anton platsa i ett TV-program för fullkomligt exemplariskt beteende. Inget krångel imorse, det var frukost, påklädning, tandborstning och iväg till F-klassen utan att ens knäppa på TV:n (som annars är grunden till det vardagliga morgon-bråket). Vid middagen åt han glatt av maten, fastän det var köttfärs, ris och grönsaker i en enda röra och dessutom kryddat med nåt annat än salt och peppar (jämför detta med det dagliga ”jag tycker inte om den här maten, jag tänker inte äta”). Läggningen gick precis lika smidigt, inget gruff och inget gnäll.

Det blev ingen ridning idag, fast det är tisdag. När jag hämtade Anton från F-klassen var han jätteblek och klagade över magont. Han hade varit pigg hela dagen, men fått ont i magen alldeles innan jag kom. Väl hemma började han svälja hela tiden, och svettas. Varje småbarnsföräldrer tänker nog samma sak som jag när barnet sväljer oupphörligen och plötsligt börjar svettas…han kommer kräkas!!! Fort som tusan in på toaletten, där han blev blekare och svettigare. Men det kom inget kräks, tack och lov. Han var blek ett bra tag efteråt. Antagligen skickade vi honom till F-klassen för tidigt efter förkylningen, så han får vara hemma och vila imorgon. Vi ska nog bygga lite mera på järnvägen då. Jo, för vi har byggt en lååång räls ikväll. I hallen på övervåningen, Anton och jag smög upp medan Tuva låg hos Hasse och fick mat. Vi planerade och byggde, byggde om och provkörde. Den blev perfekt! Och låååång. Lite svårt att ta sig fram däruppe, men vad gör väl det om man måste kliva lite huller om buller, det är ju faktiskt världens snyggaste järnväg!

Mmm, Tuva är fortfarande rätt hängig. Ingen feber på hela dagen (jippii!!) men trött och duven. Hon svettas nåt alldeles kopiöst, så vi måste kompensera med extra vätska i knappen hela tiden. Maten tar lång tid att få ner, eftersom hon börjar må illa nästan genast när vi startar mat-pumpen. Men ner måste den, i alla fall.
Min rygg börjar anta samma form som soffan, Hasses likaså. Det är ju bara soffan och stolen som funkar när hon är så här dålig. Men stolen är fullkomligt ovärderlig! Innan vi fick den var hon hänvisad till vagnen om hon inte orkade sitta i rullstolen. Men med nya matstolen kan hon ju vara med och se överallt, vara delaktig. Idag hissade jag upp henne så hon fick kolla när jag lagade mat, hjälpa till att hålla i kryddburkarna och titta i stekpannan. Hoppas hon är lite piggare imorgon, för Tuva är liksom inte byggd för att gå på halvfart. Man kan riktigt se hur allt bus och all fart å fläkt liksom lagras upp där inuti. Skulle vara skönt om hon i alla fall blev så pass att vi kunde ta ut henne i vagnen, men när hon svettas så här mycket så skulle hon ju bli underkyld innan vi hann ut från garageuppfarten!
Det lutar i alla fall åt rätt håll, för (peppar peppar, ta i trä) Hasse kunde lägga ner henne i sängen efter kvällsmaten och hon protesterade inte! (När Tuva har en infektion är hon extremt närhetskrävande, och blir fullkomligt hysterisk om man lägger henne i sängen, hon måste somna i famnen.) Jag tror till och med att hon sover…jo, alldeles säkert för jag hör hur hon snarkar!

Då ska jag också passa på att snarka lite här på soffan, vet ja!

Go’natt!!

Huj, nu är vi allt lite trötta. Det blev…få se nu, tredje vaknatten måste det ha varit inatt. Hon har det ganska drygt med den här förkylningen, Tuva. Hon snorar och slemmar och kräks (av slemmet). Igår var hon riktigt duven, det var knappt hon orkade le en gång. Host-vrålen låter ännu jobbigare nu, men rätt som det är klämmer hon till med en riktig gubb-hosta!

Vi har tagit det lugnast möjligt i helgen och bara ”softat”. Men igår for jag faktiskt iväg en liten sväng, för vår assistanssamordnare StugKnuten hade anordnat en liten musik- och bokafton. Vi är två mammor inom StugKnuten Falun som har skrivit en bok, så vi läste lite ur våra böcker och bjöds på fika. Som avslutning hade vi en hejdundrande sång- och musikstund tillsammans. Vi var väl en nätt liten skara på 15-20 personer, men oj vad kul vi hade. Brukare (handikappade), assistenter och anhöriga som sjöng och skramlade och skrattade av hjärtats lust! Jag blev glad ända in i själen! Vi dansade till exempel lite cowboy-dans, när man står på två led mitt emot varandra. Vi möttes på mitten och klappade ihop händerna, bytte plats och klappade igen. Sist fick man ta sin danspartner och ”hoppsa” mellan leden, det var så härligt. Siste man att ”hoppsa” satt i permobil, ni skulle sett som hans ögon strålade när vi andra klappade och ropade ”tjohoo” när han åkte emellan oss! Helt underbart var det, hela kvällen!

Det blåste nästan storm här i natt vill jag lova! Ett tag trodde jag att taket tänkte lyfta och fara av! Anton vaknade och ville ha en vuxen hos sig ett tag, men han fick komma ner till vår säng istället (hans säng är rena rama tortyren för en vuxen). Sen låg vi där och trynade alla tre, medan vinden slet i trädtopparna.
Tuva sov ganska hyffsat inatt, när hon väl somnade, så jag kunde knyta mig redan klockan två! Imorse var alla trötta, utom Anton. Han såg fram emot att äntligen få gå till F-klassen och träffa kompisarna!
Tänk, han käkade frukost, klädde på sig, borstade tänderna och tog på ytterkläderna. Jamen, det är ju helt fantastiskt!! Inte ett enda litet gräl på hela morgonen, allt bara flöt på! Jag blev faktiskt lite konfys…men glad förstås!
Tuva sov som en stock, och hade gärna fått fortsätta med det. Jag gick in och skulle medicinera och koppla på maten, då upptäckte jag att hon hade kräkts i sängen. Hela sängen. Luktade inte mums-mums…
Men hon fortsatte sova, fast jag tog upp henne, tog av pyjamasen och tvättade rent henne, bytte blöja och kompress. Först när jag kollade tempen (i örat) kikade hon lite med ena ögat! Det fick bli mat och medicin på soffan, i nya fräscha kläder. Där somnade vi som små grisar, både hon och jag!

Just nu sitter hon och spelar data-spel, Kalle Kunskap. Jättefiffigt spel, för man behöver inte kunna klicka med musen, det räcker att röra den över skärmen. Men Tuva är inte den som är den, för det här med att styra en mus är inte alldeles enkelt när fingrarna inte gör som man själv vill. Så hon kände sig fram på tangentbordet och upptäckte att om man håller ner en tangent så händer samma sak som när man rör på musen. Till exempel när hon ska måla i programmet, då är meningen att man ska röra musen över bilden så färgläggs den. Men om man håller ner en tangent färgläggs den supersnabbt! Ha ha, det gäller att vara om sig och kring sig!

Det blev lite sent igår. Eller tidigt imorse Klockan sex imorse somnade Tuva så pass att jag kunde lägga ner henne i sängen. Jag visste att Hasses klocka var ställd att ringa snart, så jag stannade uppe lite till. Plockade undan snorpapper, gjorde rent slemsugen, snyggade till i sofforna. När väckarklockan ringde blev det skiftbyte i Bregottfabriken. Egentligen skulle Hasse ut och jaga lite i arla morgonstund, för ett litet tag såg det ut som om Tuva tänkte sova lugnt redan klockan två på natten. Ack vad vi bedrog oss.
Jag gick och lade mig när Hasse steg upp. Men jag kunde inte sova mer än fyra timmar, sen ville jag gå upp. Tuva är trött idag, inte undra på det. Men vid gott mod, som alltid. Hon sitter här och snorar och nyser medan hon övervakar brödbaket (jag bakar morotsbullar).

Jag bakade lite igår också! Tänkte att vi skulle ha lite fredagsmys, så jag slog till med jättetjusig kycklingsallad i melon till middag (serverad i en melon alltså) och till efterrätt skulle jag göra marängkorgar. Jag hittade ett recept med en sån urtjusig bild på de där marängkorgarna. Så jag satt igång att göra maräng igår eftermiddag. Jag vispade och vispade, men vispen lät så konstigt. Den liksom tjöt och ville inte öka farten hur jag än trixade med reglagen. När jag vispat i 8 minuter upptäckte jag att den var inställd på funktionen för degkrokar! Inte undra på att det inte blev nån fart på visparna. När jag ställde in den på ”visp” blev det en jädra fart vill jag lova! Efter ytterligare vispande hade jag en finfin marängsmet som jag klofsade ner i spritsen. Man skulle spritsa 3 korgar av marängen. Jag spritsade så det stod härliga till, och korgarna såg sååå fina ut. Ja, tills jag gräddade dem, vill säga. Dom började luta och till slut kollapsade dom alldeles. Jag hade gjort maräng-blaffor…

Men det smakade maräng i alla fall, och när jag fyllt dem med frukt var dom bra tjusiga ändå! Till detta en ljuvlig sås av vit choklad, busenkel att göra. 1 dl grädde till 100g vit blockchoklad, mums! Den och lite fruktsallad och du har en helt oslagbar dessert!

Tuva fick ingen maräng, men hon fick en Vacker igår! Jo, en Vacker, det är en halsduk det. Hemstickad med lurvigt garn. Det var Anton som myntade uttrycket när han såg sin farmors halsduk, eller om det var fasters.
– Får jag låna din Vacker?

Sen dess heter det Vacker, inte halsduk. Tuva fick en av Ulla i Granngården, en lila som passar perfekt till Tuvas lila overall. Hon blev så glad! Hon skulle promt ha den på sig när vi kom in. När febern steg fick hon lov att ta av den, men hålla den skulle hon ändå göra. Tänk om den skulle komma bort annars?!

Min son är billig just nu. Han är så uttråkad efter att ha varit hemma från F-klassen i två dagar så han håller på att gå upp i limningen! Han springer omkring och bara låter, högt som tusan, och jävlas med hundarna. Jag håller på att bli galen!! Ilsk är han också. Men nu börjar han bli lite bättre i förkylningen, så på måndag kan han busa av sig med kompisarna igen.

Nä, nu läre jag baka ut de där morotsbullarna!

Klockan är tio över ett på natten. Förkylningen gör det jobbigt för vår fjäril. Febern gör henne matt, tröttheten gör hennes ataxi värre. Armar och ben skakar, svetten rinner längs hennes vackra panna där hon ligger i vår famn och kämpar. Kämpar för att orka hosta, kämpar för att försöka sova. Hon är så trött, så trött. För några minuter blir kroppen lugn, hon sover gott. Men bara för några minuter. Sedan kommer spänningen, som en våg som sköljer över henne och spänner alla hennes muskler från hjässan ner till tårna. Den drar henne upp i sittande ställning där hon återigen skakande gör sitt bästa för att få fram en hostning. Det blir mer som långa vrål, vrål av frustration över slemmet hon inte kan göra sig av med. Till slut kräks hon. Bara slem kommer upp, bubbligt vitt slem som åkt kana upp och ner länge länge. Hon blir ännu tröttare. Och ännu spändare. Än svettigare.
Varje försök till att hosta kräver så mycket av den energi hon har så sparsamt av. Hon blir lätt lila om läpparna efter varje vrål, kippar efter andan. Hennes skakande händer söker mitt ansikte, finner det och drar det intill sin panna.
– Mamma, mamma…sova.

Mitt hjärta, min fjäril. Om jag bara kunde ta dina plågor ifrån dig, om så bara för en minut! Allt jag kan göra är att torka din svettiga panna och försöka häva dina skakningar med min famn. Ge dig de där få minuterna av rofylld sömn. Hjälpa dig att orka. Jag vilar min panna mot din, du är så svettig och kall. En nysning drar häftigt våra huvuden isär, varenda blodkärl i din vackra lilla panna ser ut att vara på bristningsgränsen innan du väl nyser. Du kippar efter luft igen. Trötta, febriga ögon ser på mig. Trötta, men med en livsgnista så fullkomligt och total att den nästan får mitt hjärta att stanna av värme.

– Mamma? Humlan.
– Ja, min älskling. Imorgon ska du åka i Humlan.

Hej Allihopa!

På begäran lägger jag ut en länk till inslaget om Tuva!

http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.722986&renderingdepartment=2.4034

Så har humöret varit idag. Upp och ned. Vi var ganska trötta allihop när vi vaknade, just då var väl humöret ändå ganska så gott. Lite ont i halsen, lite ont i huvudet, lite täppta näsor.
Efter en lång skön promenad med hundarna kände jag mig som en ny människa, började städa och sjunga julsånger! Sen fick jag en riktig humör-dipp och blev helt utan anledning sur som en veckogammal disktrasa. Hasse försökte trippa på tå för att jag inte skulle gå från sur till arg. Jag var ju så glad för ett ögonblick sen?
Men just då kändes allt bara skitdrygt, dammråttorna på golvet, dammet i bokhyllan, disken på diskbänken och så ville Anton ha lunch mitt upp i alltihop! Just då kommer svärmor insvepande som en god fé och vänder på humöret igen. Hon hade med sig en present från en av världens goaste människor, Anna. Hon är en sån där människa som man blir varm i hela hjärtat bara av att få se en liten skymt av henne! Hon är så himla generös och omtänksam. Om någon är lite hängig eller nere så är hon genast där och muntar upp.
När hon hade läst ut min bok kom hon förbi med blommor och chokladbollar. Nu hade hon sett inslaget på TV och ville lämna en present igår, men vi var inte hemma så hon gav uppdraget till svärmor.
I en liten svart ask låg det vackraste armband jag nånsin sett! Pärlemor och silvet och små hjärtan, helt oemotståndligt! Gissa om humöret svängde upp på topp igen?! Vilken urgullig grej att göra! Tack, snälla underbara Anna!

Plötsligt insåg jag hur jäkla oviktiga dom där dammråttorna var, dom har ju faktiskt legat där i flera dagar och rymmer ingenstans om jag ställer ifrån mig dammsugaren. Och dammet, det lägger sig snart igen så varför ha så bråttom med att damma bort det? Jag gjorde lunch, sen lade jag mig på soffan med Tuva medan Hasse gick upp med vår förkylde son och byggde rymdskepp i Lego! Sen har resten av dagen gått i väldigt lugnt tempo.

Tuva är rätt hängig, febern kom idag. Hon satt i sin stol vid köksbordet och vilade pannan mot bordsskivan.
– Hur är det Tuva?
– Braaa…

Ha, du ljuger! Hon har inte orkat leka nämnvärt idag, men en tur i Humlan ville hon ändå ha. Gräva lite i kökslådorna. När hon sedan blev för trött för rullstolen gjorde Anton sitt bästa för att roa sin trötta lillasyster. Dom har kollat på TV, Anton har hoppat omkring och spelat apa så Tuva vek sig dubbel av skratt, de har kikat i leksakskatalogen och önskat julklappar. Mina busungar.

Nu har hon äntligen somnat, men det var trögt. Luftvägarna börjar tjockna så det nästan låter lite krupp-aktigt när hon hostar (det blir snabbt så när hon blir förkyld) och det kryper i kroppen på henne.  Men det där prisbelönta leendet är aldig långt borta!

Antons humör har också gått lite upp och ner, men lill-gammal som han är så inser han faktiskt att det beror på att han är trött! Flera gånger har han brusat upp och fräst som en irriterad katta för småsaker, sen har han lugnat sig.
– Äh, förlåt. Jag är bara så trött!

Det tycker jag är ruggigt insiktsfullt för en 6-åring.
Han har tappat en tand till idag! Han har nu två gluggar i nederkäken och en helt enorm i överkäken! Det ser så vansinnigt gulligt ut! Jag tog kort på det, men jag var tvungen att lova dyrt och heligt att det inte kom ut på bloggen. Endast mormor skulle få se kortet. Lovat är lovat!

Däremot kan jag fröjda er med en härlig bild på min dotters humörsvängning idag! Det var när hon satt i Humlan och kollade i kökslådorna. Vi har en låda som är absolut och totalt förbjuden, Knivlådan! Men Tuva öppnade den ändå, och tänkte stoppa ner handen. Så jag ryade åt henne att stänga lådan, och jag tog arga rösten för att verkligen visa att den där lådan rör man inte under några omständigheter what-so-ever!!
Hon blev så jäkla arg! Skrynklade ihop ansiktet som en allt för gammal apelsin och rullade in till pappa för att beklaga sig! Jag skrattade så jag höll på att pinka på mig när jag fick se hennes min!!