Tja, vi kan ju börja med piraterna. Det var alla anställda på Barnens Hus utklädda till idag, för idag kunde man gå på skattjakt i butiken. Tre ord skulle man hitta och sätta ihop till en mening som skulle viskas i örat på en pirat. Det blev ”Elefantprutt luktar skrutt”. Anton tittade både en och två gånger på mig och Hasse när vi sa att han skulle viska det i örat på expediten i piratmundering. Men till slut fattade han mod och gick fram till henne, viskade och fick sin skatt. Han blev lycksalig, det var en godis-påse! Tuva fick också en påse, men en annan sort. Jag kikade snabbt ner i den, där var två ballonger, ett ark med pirat-tatueringar och en leksak. Bra, inget hon kan äta och sätta i halsen. Anton väntade med att kolla i sin påse, men var jätteglad för nu var ju lördagsgodiset fixat redan. Min farmor har lärt mig att man ska alltid kolla i förpackningen innan man tackar för presenten, för ibland kan det ju vara så att det inte alltid är originalförpackning. Jag minns så väl ett år när jag hemskt gärna ville ha ett våffeljärn (första julen i egen lägenhet), och min bror och jag fick julklapp av farmor. Båda paketen var lika stora, brorsan öppnade sitt först. Och tänk, där låg ett precis sånt våffeljärn som jag ville ha! Glad i hågen rev jag upp mitt paket också. Det var en matberedare på bilden på min kartong, men men, man ska ju alltid kolla inuti också. Där jag förväntade mig ett våffeljärn. Och fann…en matberedare…åh, tack…
Ibland kan man ju faktiskt ha sån otur att det är originalförpackningen man tittar på…(fast idag är jag evigt tacksam för den där matberedaren, den har jag använt till mycket). Mamma såg mitt tappra försök att dölja besvikelsen, så hon köpte mig faktiskt ett våffeljärn.
Åter till Anton då, och godispåsen som han glatt öppnade när vi kom ut ur affären och fick samma min som jag hade när jag fick matberedaren.
– Mamma…vi får nog åka till ICA i alla fall. Här var inget godis.
Anton hade fått precis samma innehåll som Tuva.
Tuvisen var trött idag. Vid middagsbordet satt hon och kliade sig i ögonen och bönade å bad om att få gå och borsta tänderna. Då är man trött.
Hon har det lite jobbigt nu, benen har liksom gått i strejk. Och balansen också för den delen. Hon orkar inte gå, vare sig med Rulle eller med en vuxen som stöd. Krypa orkar hon knappt heller, det är jättejobbigt att stå på alla fyra. Det där med att sitta börjar även det bli smått omöjligt, förutom i TrippTrapp-stolen. Jag kan inte avgöra om det gör ont eller om det helt enkelt blir för jobbigt eller känns för osäkert att sitta själv, men om vi försöker sätta henne så bara gråter hon. Tidigare har hon alltid suttit på nedersta trappsteget i hallen när vi klätt på henne för att gå ut, men det går inte längre. Hon får panik och blir jätteledsen. I TrippTrapp-stolen skjuter hon liksom fram rumpan så att hon får lutning på ryggen och slipper sitta rakt. Hon tippar gärna åt höger också, både i vagnen och i TrippTrappen. Cykla älskar hon fortfarande, även om vi får skjuta fart istället för att hon själv trampar. Det fina med det är att hennes fötter sitter fast på tramporna, och tramporna rör sig även när vi skjutsar på så då får hon ju ändå röra på benen även om hon inte har kraft att cykla själv.
Det är frustrerande att se. I våras var det sån fart på henne att vi fick oss ett motionspass varje dag bara genom att försöka hänga med. Vi hoppas på att det blir lite bättre nu när höstterminen drar igång med simning och ridning. Man får inte hänga läpp och bara se det som är negativt!
Hennes språkutveckling har ju tagit ett jätteskutt framåt, hon härmar ju vartenda ljud hon hör och det låter mer och mer som riktiga ord. Hon är själv mäkta stolt över att kunna säga ”mat” istället för ”maaa” och ”äta” istället för ”ä-a”. Hon har väldigt bra minne, och kan komma ihåg saker som hänt för ett halvår sedan och börja prata om det. Sammanhang kopplar hon också, hur saker och ting hänger ihop. Som när jag berättade att mormor gjort illa foten.
– Aj. Mommo. Fot. Doktor.
Bara en sån sak! Mormor har gjort illa foten och då får man gå till doktorn.
Idag pratade vi om att Tuva ska börja rida på måndag.
– Ja, sa Tuva. Hätt (häst). Häll (hjälm).
– Alldeles riktigt, svarade jag. Man måste ha hjälm om man ska rida på hästen.
Ja, och rulltårtan då? Jo, jag ska ju ha boksläpp på lördag och då tänkte jag bjuda på en kopp kaffe och nåt gott till. Men Ballerina-kakor och köpe-bullar känns lite…tja, trist. Det är ju faktiskt mitt allra första boksläpp! Så jag tänkte snoffsa till det lite och göra bakelser av rulltårta. Enkelt, snabbt men ändå lite roligare att bjuda på. Så idag har jag provbakat min allra första rulltårta någonsin. Det var ju inte så värst komplicerat, den blev jättefin. Sen skar jag den i bitar, 4 stycken lade jag i frysen (för att om nån dag kolla hur de smakar när de varit frysta och tinats upp igen), några lades i kylen (måste kolla hur de smakar imorgon, om man kanske kan baka dem redan på fredagen) och några gjorde jag bakelser av. Äppelmos inuti och grädde uppepå. Jag tänkte att äppelmos och kanel, det smakar ju nästan som äppelkaka! Gjorde mig till och köpte en sprits också. I mitt huvud hade jag en så snoffsig bild av min färdiga bakelse. Det enda jag inte har provgjort är små chokladhjärtan att sticka i grädden, ni vet när man smälter choklad och ringlar ut på ett bakplåtspapper. Sen blir det så fina dekorationer när det stelnat.
Men när jag skurit mina tårtbitar, spritsat grädde på dem och pudrat över lite kanel så var dom fortfarande ljusår ifrån den där snygga bakelsen som jag sett framför mig… Just nu är jag fortfarande för mätt efter middagen för att kunna provsmaka dem. För det hänger på smaken. Dom vart kanske inte så snoffsiga som jag tänkt mig, men vem vet, de kan vara kulinariska mästerverk ändå! Om de bara smakar ”okej” så får jag väl provbaka nåt annat imorgon. Kanske brownies, med en liten gräddtopp och några hallon på sidan av? Gud, va snyggt det ser ut i mitt huvud. Det måste jag prova!
Men vart ska jag göra av allt provbak? Fika, någon?