Tja, vi kan ju börja med piraterna. Det var alla anställda på Barnens Hus utklädda till idag, för idag kunde man gå på skattjakt i butiken. Tre ord skulle man hitta och sätta ihop till en mening som skulle viskas i örat på en pirat. Det blev ”Elefantprutt luktar skrutt”. Anton tittade både en och två gånger på mig och Hasse när vi sa att han skulle viska det i örat på expediten i piratmundering. Men till slut fattade han mod och gick fram till henne, viskade och fick sin skatt. Han blev lycksalig, det var en godis-påse! Tuva fick också en påse, men en annan sort. Jag kikade snabbt ner i den, där var två ballonger, ett ark med pirat-tatueringar och en leksak. Bra, inget hon kan äta och sätta i halsen. Anton väntade med att kolla i sin påse, men var jätteglad för nu var ju lördagsgodiset fixat redan. Min farmor har lärt mig att man ska alltid kolla i förpackningen innan man tackar för presenten, för ibland kan det ju vara så att det inte alltid är originalförpackning. Jag minns så väl ett år när jag hemskt gärna ville ha ett våffeljärn (första julen i egen lägenhet), och min bror och jag fick julklapp av farmor. Båda paketen var lika stora, brorsan öppnade sitt först. Och tänk, där låg ett precis sånt våffeljärn som jag ville ha! Glad i hågen rev jag upp mitt paket också. Det var en matberedare på bilden på min kartong, men men, man ska ju alltid kolla inuti också. Där jag förväntade mig ett våffeljärn. Och fann…en matberedare…åh, tack…
Ibland kan man ju faktiskt ha sån otur att det är originalförpackningen man tittar på…(fast idag är jag evigt tacksam för den där matberedaren, den har jag använt till mycket). Mamma såg mitt tappra försök att dölja besvikelsen, så hon köpte mig faktiskt ett våffeljärn.
Åter till Anton då, och godispåsen som han glatt öppnade när vi kom ut ur affären och fick samma min som jag hade när jag fick matberedaren.
– Mamma…vi får nog åka till ICA i alla fall. Här var inget godis.
Anton hade fått precis samma innehåll som Tuva.

Tuvisen var trött idag. Vid middagsbordet satt hon och kliade sig i ögonen och bönade å bad om att få gå och borsta tänderna. Då är man trött.
Hon har det lite jobbigt nu, benen har liksom gått i strejk. Och balansen också för den delen. Hon orkar inte gå, vare sig med Rulle eller med en vuxen som stöd. Krypa orkar hon knappt heller, det är jättejobbigt att stå på alla fyra. Det där med att sitta börjar även det bli smått omöjligt, förutom i TrippTrapp-stolen. Jag kan inte avgöra om det gör ont eller om det helt enkelt blir för jobbigt eller känns för osäkert att sitta själv, men om vi försöker sätta henne så bara gråter hon. Tidigare har hon alltid suttit på nedersta trappsteget i hallen när vi klätt på henne för att gå ut, men det går inte längre. Hon får panik och blir jätteledsen. I TrippTrapp-stolen skjuter hon liksom fram rumpan så att hon får lutning på ryggen och slipper sitta rakt. Hon tippar gärna åt höger också, både i vagnen och i TrippTrappen. Cykla älskar hon fortfarande, även om vi får skjuta fart istället för att hon själv trampar. Det fina med det är att hennes fötter sitter fast på tramporna, och tramporna rör sig även när vi skjutsar på så då får hon ju ändå röra på benen även om hon inte har kraft att cykla själv.
Det är frustrerande att se. I våras var det sån fart på henne att vi fick oss ett motionspass varje dag bara genom att försöka hänga med. Vi hoppas på att det blir lite bättre nu när höstterminen drar igång med simning och ridning. Man får inte hänga läpp och bara se det som är negativt!
Hennes språkutveckling har ju tagit ett jätteskutt framåt, hon härmar ju vartenda ljud hon hör och det låter mer och mer som riktiga ord. Hon är själv mäkta stolt över att kunna säga ”mat” istället för ”maaa” och ”äta” istället för ”ä-a”. Hon har väldigt bra minne, och kan komma ihåg saker som hänt för ett halvår sedan och börja prata om det. Sammanhang kopplar hon också, hur saker och ting hänger ihop. Som när jag berättade att mormor gjort illa foten.
– Aj. Mommo. Fot. Doktor.
Bara en sån sak! Mormor har gjort illa foten och då får man gå till doktorn.

Idag pratade vi om att Tuva ska börja rida på måndag.
– Ja, sa Tuva. Hätt (häst). Häll (hjälm).
– Alldeles riktigt, svarade jag. Man måste ha hjälm om man ska rida på hästen.

Ja, och rulltårtan då? Jo, jag ska ju ha boksläpp på lördag och då tänkte jag bjuda på en kopp kaffe och nåt gott till. Men Ballerina-kakor och köpe-bullar känns lite…tja, trist. Det är ju faktiskt mitt allra första boksläpp! Så jag tänkte snoffsa till det lite och göra bakelser av rulltårta. Enkelt, snabbt men ändå lite roligare att bjuda på. Så idag har jag provbakat min allra första rulltårta någonsin. Det var ju inte så värst komplicerat, den blev jättefin. Sen skar jag den i bitar, 4 stycken lade jag i frysen (för att om nån dag kolla hur de smakar när de varit frysta och tinats upp igen), några lades i kylen (måste kolla hur de smakar imorgon, om man kanske kan baka dem redan på fredagen) och några gjorde jag bakelser av. Äppelmos inuti och grädde uppepå. Jag tänkte att äppelmos och kanel, det smakar ju nästan som äppelkaka! Gjorde mig till och köpte en sprits också. I mitt huvud hade jag en så snoffsig bild av min färdiga bakelse. Det enda jag inte har provgjort är små chokladhjärtan att sticka i grädden, ni vet när man smälter choklad och ringlar ut på ett bakplåtspapper. Sen blir det så fina dekorationer när det stelnat.
Men när jag skurit mina tårtbitar, spritsat grädde på dem och pudrat över lite kanel så var dom fortfarande ljusår ifrån den där snygga bakelsen som jag sett framför mig… Just nu är jag fortfarande för mätt efter middagen för att kunna provsmaka dem. För det hänger på smaken. Dom vart kanske inte så snoffsiga som jag tänkt mig, men vem vet, de kan vara kulinariska mästerverk ändå! Om de bara smakar ”okej” så får jag väl provbaka nåt annat imorgon. Kanske brownies, med en liten gräddtopp och några hallon på sidan av? Gud, va snyggt det ser ut i mitt huvud. Det måste jag prova!
Men vart ska jag göra av allt provbak? Fika, någon?

Men hej vad det gick undan med min bok! Första upplagan är redan slutsåld!! Helt otroligt! Vi har firat kungligt…med pannkaka och äppelmos. Men misströsten i icke, kära fränder som icke fick tag på nån bok, för en ny upplaga blir det, var så säker. Så fort jag fått skriva på kontraktet så börjar tryckpressarna snurra igen! Jag är så glad så jag vet inte till mig. Tänk att 100 personer vill läsa nåt som jag har skrivit!

Och mitt monster, ni vet den där bortbytingen? Han verkar vara borta! Världens gulligaste lintott väckte mig imorse för lite morgonmys. Vi käkade frukost, klarade av tandborstning och att åka till skolan utan ett enda litet bråk. Hämtade samme glade gosse, eller mja, jag slet honom ur kön till melliset för vi skulle åka till en kompis och fika lite. Glad som en lärka följde han med, och trots en enorm sockerkick efter jag vet inte hur många bullar, så var han fortfarande glad och trevlig. Vi har nu klarat av att laga mat och äta, utan bråk, och just nu sitter vi och myser och kollar på Bolliompa. Jag fattar ingenting, men jag gillar det!

Jag tror att min son har blivit utbytt. Det måste ha skett nattetid. Nåt troll tog min goa lilla lintott och lämnade ett fullfjädrat monster däruppe i våningssängen.
Monstret har ingen som helst hörsel, eller så är den ytterst selektiv för monstret reagerar bara på ord som ””Nintendo”, ”godis” och ”pannkaka”. Alla andra ord väcker monstrets vrede, vilket får till följd att monstret sparkar och slår hejvilt omkring sig, räcker ut tungan och gör fula miner eller ger ifrån sig ett första klassens skräckfilms-skrik av modellen ”blondin”, högt och outhärdligt pipigt. Vi har försökt att nå fram till monstret, prata med det och försöka utröna vart tusan vår linblonda solstråle blev av, men monstret ger ingen respons på milt tilltal om det inte inkluderar något av orden jag nämnde innan. Situationen är hopplös!
Om man ämnar yttra ordet ”nej” i monstrets närvaro så sker det med ett säkerhetsavstånd på minst en meter i den händelse att monstret börjar veva omkring sig.

Nej men allvarligt, blir alla 6-åringar så här? Griniga, sura, smått elaka, döva för alla frekvenser av föräldraröster, lättretliga, kraftiga humörssvängningar? Jag skulle tippa på att svaret är ”ja” (vilket för övrigt är ett ord som kan få monstret vänligt sinnat), men det känns himla tröstlöst att det här är något helt normalt. En trots-fas, som heter duga. Varför ska det vara så himla lätt att ge råd till andra vilsna föräldrar (vilket jag gjort många, många gånger i mitt yrke som förskollärare), men så fullkomligt omöjligt att finna råd själv? Men det är väl så, att åt sina egna barn är man bara förälder.
Just nu ligger mitt linblonda lilla monster i alla fall och sover, alldeles slut av kvällens bråk. Jag låg en stund hos honom när han lyssnade på musiksaga, han kröp nära och lade täcket om oss båda. I ett trollslag försvann allt skrikande och alla hårda ord som flugit genom köket under kvällen. Åh, vad jag älskar dej, trollunge!

…är det nån mer än jag som använder det när ni storhandlar? Det är ju egentligen jättepraktiskt, själva konceptet. Men ”slumpen” verkar ha fastnat för mitt kundkort på ICA, för jag får avstämning varenda jädra gång! Så även idag.
Och idag var jag så säker på att det bara inte kunde bli avstämning, så jag tappade organisationen på röran mot slutet, men jag tänkte att jag ska ändå packa om lite när allt ska in i bilen. Kylvarorna ska ner i frysväskan, då får det som ligger löst i vagnen plats i shopping-påsarna istället. Det blir så bra så. Det enda som krånglade under själva handlandet var rödbetorna. Jag skulle ha färska rödbetor, och hittade först bara en sort. För 25 spänn. Lite dyrt tyckte jag, men jag skulle ju ha rödbetor. Blippade in dem i min scanner. Då hittade jag en annan sort, för 15 spänn, det är ju en hel tia intjänad! Så jag blippade in dem också, och skulle sen radera det där första knippet jag lade ner i vagnen. Men hur jag än försökte så lyckades jag inte få bort de där jäkla rödbetorna ur scannerna. Fast jag scannade och tryckte på minus. Till slut hade jag tre dyra knippen rödbetor inscannade, och ett billigt. En snäll personal hjälpte mig att rätta till problemet. Glad som en lärka styrde jag mot utcheckningen, den där helt obemannade, där man bara drar ICA-kortet, sen VISA-kortet å sen är det bara att packa ut i bilen.
”Vänligen kontakta bemannad kassa” stod det på skärmen. Hungrig var jag, trött och nu blev jag irriterad också. Jävla skitsystem! Hur kan det bli avstämning varenda gång?! Jaja, bara att svälja förteten (jag bad faktiskt kassörskan om ursäkt för att jag var så fräsig, det var ju inte hennes fel att det blev avstäming idag med) och ladda upp alla grejor på bandet. En annan personal såg hur mycket som skulle upp ur vagnen och erbjöd sig vänlig nog att packa maten åt mig. Då blev jag lite lenare i tonen. Lite…
– Ursäkta, men kan du hitta nån prislapp till tomaterna i dina kassar? Dom är inscannade, men jag hittar ingen prislapp på påsen. sa kassörskan.

Jag letade och letade, men hittade ingen förlorad klisterlapp.
– Tuva, har du tagit en lapp av mamma? Ur vagnen?
– Jaa…
– Vart lade du den då?
– Hääär…sa Tuva och pekade på golvet.

Jaja, summan av kardemumman stämde i alla fall. Det enda jag hade gjort fel var att jag hade scannat två gånger på en och samma handduk, när jag köpte två. Den enda hette ”rand” och den andra ”strand” eller nåt åt det hållet i alla fall. Priset blev ändå detsamma.

Sanningen är den att jag redan var lite irriterad när jag for till ICA, för jag har pratat med mitt förlag och boken hinner inte bli färdigtryckt till imorgon, vilket innebär att jag inte får några böcker den här veckan. Jag som hade räknat med att kunna ha boksläpp på lördag. Men tji fick jag! Den som väntar på nåt gott…och så vidare.

Vet ni vad som hände idag vid middagen, förresten? Vi käkade skink- och pastasallad, nåt som Anton aldrig riktigt gillat. Jag brukar göra som så att på hans tallrik lägger jag alla ingredienserna var för sig, så han kan äta det han gillar. Vi brukar kräva att han åtminstone äter två sorters grönsaker och lite av pastan. Men idag hann jag knappt igenom halva min portion så var Antons tallrik sopren! Måste vara hårt arbete att gå i förskoleklass, gossen äter ju mat! Just när jag höll på att kapitulera inför hans köttbullar-och-pannkaka-är-det-enda-jag-tänker-äta period. Jösses amalia, tänk om han äter fisken som serveras imorgon också? Undrens tid är ännu icke förbi!

Puh, nu är alla födelsedagar avklarade för ett tag. Jo, mamma fyller ju år på tisdag förstås, men hon är i Spanien så det blir inget firande då. Min mage tycker att jag har ätit tårta så det räcker för ett helt årtionde. Tror jag ska käka morötter och sallad i en hel vecka nu, för att liksom komma i fas igen. Raap!

Men just nu är jag sååå nöjd med mig själv! Jag har gjort en matlista…för hela månaden! Och en nota, så jag kan åka och månadshandla. Det ligger lite jobb bakom, men det är så himla värt det i slutändan! Det är så skönt att veta vad vi ska käka varje dag, och veta att alla grejor finns hemma. Nu är det bara själva inköpet kvar, det är som ett maratonpass bara det!

Kalas var det ja, vi hade kalas igår. Hela dagen, kändes det som. Men trevligt var det, förstås. Hasse och Tuva gick presenter och uppvaktning så det stod härliga till. Tuva fick så mycket kläder så hon blev alldeles till sig, men fasters presenter brädade ändå allt! Glittrande armband, hårspännen och diadem med Hello Kitty, hårborste med Ariel och sist, men absolut inte minst, en hårfön (för barn såklart!). Åh, Tuva satt och fönade sig hela eftermiddagen. Håret, öronen, kinderna, lite i munnen, tröjan, alla som satt inom räckhåll fick sig också en liten fönbehandling. Ni skulle ha sett henne när Bosse ( vän till familjen) satte sig bredvid Tuva och borstade hennes hår medans hon fönade det. Ååh, hon var i sjunde himlen. Sen stod håret åt alla håll, men oj vad lycklig hon var!!
Anton gick inte lottlös ur det hela, trots att han inte fyllde år. Först fick han ju Ben10-klockan av mormor när vi firade Tuva där, sen fick han en Ben10-figur av farmor när hon uppvaktade Tuva, och när faster uppvaktade lillasyster fick storebror en prenumeration på Spiderman Kidz (jättehäftig tidning som Anton gillar skarpt).

Vet ni då? Nu är det bra nära…om två dagar är boken färdigtryckt. Huga, va spännande!

Tuva har gått 10 steg med Rulle idag! Det ni, tio stycken. Fast det var jobbigt, och hon sa ”ajaj” mest hela tiden, men hon gick i alla fall 10 steg!

Så har hon gjort mos också, äppelmos. Eller äppeletmoos, som hon säger. Vi fick nåt ryck på eftermiddagen, sisådär mittemellan mellis och middag. Först bakade jag lite, till Hasses kalas på lördag. Sen kom maken in och tittade på mig i köket.
– Du, ska vi ta och göra lite äppelmos?
– Nu?
– Jaa…nu.

Sagt och gjort, ut i trädgården och hämta äpplen (gud i skruven va mycket äpplen vi har på trädet), sen var det bara att sätta igång. Tuva hjälpte självklart till, hon langade äpplen som jag ryckte bort stronken på och delade, sen kokade vi dem en aning på spisen och slutligen gjorde Hasse mos av dem i assistenten. Tuva blev alldeles vild i sitt äppel-arbete, hon lade äpplen på bordet, golvet, i skräphinken innan hon slutligen övergick till att bara veva runt hejdlöst med händerna i äppelbacken. Men hon blev vansinnigt arg när kastrullerna var fulla och vi måste ta en liten paus i äppelskärandet i väntan på att kastrullerna skulle koka klart och bli tömta i assistenten. Tårarna sprutade och kinderna blev rosenröda medan hon deklarerade hur dum mamma var som tog bort äpplena.
När vi var färdiga med alla äpplena och hade producerat 20 liter prima hemgjort, superekologiskt mos så tyckte Tuva ändå att vi kunde göra lite mera. Jag försökte förklara att nu var äpplena slut, men damen är inte dum inte, hon tittade ut genom köksfönstret och så att trädet minsann fortfarande dignade av frukt! Lite nöjd blev hon dock när hon fick smaka en stor sked ljummet mos av pappa.
– Mmmm…gott. Moos!

Kan ni tänka er va? 4 år fyller damen idag! Helt ofattbart vad tiden går fort!
Hon har blivit flitigt uppvaktad hela dagen vill jag lova. Först av Eva (som vi lärde känna när vi var med i Södran), sen kom farmor, farfar och ”Illa” (Ann-Lousie, farmors mamma). Alldeles när det kalaset var slut så hann vi nätt och jämt klämma i oss lite pasta innan Hasses faster med make och barn kom för att gratulera, sen så hann Ulla i granngården in en sväng också innan läggdags. Tuva var helt färdig när hon landade på kudden.

Presenter har det blivit förstås, en Aqua-doodle platta med penna och stämplar fick hon av oss. Det är en ritplatta som man målar på med en penna som fylls med vatten. När vattnet torkat är målningen borta, och man kan rita igen! Fast namnet låter som något som lille Nisse, 2 år, råkat krysta ur sig i barnbassängen på äventyrsbadet…
Sen har det blivit ett bamsepussel, ett Hello Kitty-pussel (Tuva älskar allt med Hello Kitty), ett höst-ställ som tål både regn och rusk i sandlådan, kläder, kläder och mera kläder. En alldeles perfekt födelsedag!
Tårta blev det naturligtvis också, en tårta som var alldeles så mycket Tuva som den bara kunde bli. Den var lila, med en rosa ros! Anton käkade förstås upp rosen, men lika glad för det var väl födelsedagsflickan i alla fall.

Anton har förresten gått första dagen i F-klassen idag, stora karln. Han såg lite ängslig och nervös ut när vi knatade in på skolgården, men det släppte så snart han såg alla kompisar som stod och såg precis lika nervösa ut som honom själv! En snabb, diskret kram sen fick mamma allt knata hem igen. Jag var så spänd på F-klassen att jag hade kunnat stanna hela dagen!
När jag hämtade honom var han sådär underbart upplysande och pratig som bara en 5-åring kan vara.

– Hur var första dagen då?

– Bra.

– Vad gjorde ni idag då?

– Lekte, åt mat, lekte lite till, jobbade, käkade mellis, gick hem.

Ah…punkt och slut. Inget mer att säga om den saken, inte. Förutom att det var äckel-päckel mat och att han hoppades på nåt annat än kassler imorgon. Det bör läggas till protokollet att dagens rätt var Pasta Carbonara, men äckel-päckel var det i alla fall, kassler eller ej.

Själv känner jag mig fullkomligt pånyttfödd idag, min huvudvärk har släppt! Den har hängt med, troget och ihärdigt, i fyra dagar nu. Dygnet runt, bankandes bakom ögonen. Att röra sig har varit en plåga, att böja sig ner mot marken har varit tortyr och att sova har tett sig snudd på omöjligt. I morse när jag lämnat Anton hade jag så ont att jag inte ville göra annat än köra Gustavsbergsbussen (ni vet, lägga en pizza, hälsa på Ulrik, spy helt enkelt) och gå och lägga mig. Men det fick inte plats i schemat. Första kalasgästen skulle ramla in efter lunch, och innan dess skulle det handlas, dammsugas, lunchen skulle lagas och ätas, Tuva behövde få ett Klyx, hunden ville ut…puh! Som i ett trollslag försvann den just när jag ställde fram tårtan på bordet. Ah, ljuva lättnad! Jag började faktiskt fundera på om där var nåt galet innanför pannbenet ett tag, nåt som halkat snett eller pajjat lite, inte vet jag. Men nu är den borta. Hoppas bara att den håller sig borta också.

Näe ni, här kan inte jag sitta och dravla i all evighet. Dags för kvällsmedicin och kalas-städning!

Nu är vi hemma igen, från ”Humla”. Vi har haft en jättemysig helg, men mys, bus och mat. Men jag äter ju alltid alldeles för mycket när jag är hemma hos mamma och pappa. Varför gör man så? Jag äter ju så maten hotar komma ut ur öronen. Kanske är det för att det är så mysigt att vara hemma, eller så är det för att min mamma lagar alldeles för god mat.
Anton och Tuva har gjort sitt bästa för att se till att mormor och morfar var riktigt trött på kvällarna, full fart med bus hela dagen. I fredags när vi kom fram var båda barnen alldeles uppskruvade, dom hade ju längtat och längtat och så var vi äntligen där! Anton hade inte tid att sätta sig vi middagsbordet när det var mat, han var tvungen att få leka lite med alla leksakerna först. Känna in sig liksom, sen kunde han äta lite. Tuva blev jätteglad när hon fick komma till mormor och morfar, och så var ju morbror där också. Fullpoängare!
Paket fick hon också, kläder. En kjol och en tröja, å så matchande tajts…med hello Kitty! Total lycka (Tuva älskar Hello Kitty)!! De nya kläderna skulle genast på, strunt samma om det var på kvällen och snart dags för pyjamas, här skulle provas!!
Anton fick också en present, fast han inte fyller år. Han har länge suktat efter en Ben10-klocka, en sån som hans bästis har. Men den har inte gått att få tag på, slut i hela Sverige, åter i lager i september. Men se, mormor hade lyckats hitta rätt på en i alla fall. Anton vart så lycklig att han nästan kröp ur skinnet!! Klockan har suttit på armen hela helgen, utom när han varit ute (för han ville ju inte få minsta lilla regndroppe på den).

Ungarna var uppe sent på fredagskvällen, men det fick dom vara. Vi hade ju längtat efter varandra, allihop. Vi ville nog inte att dagen skulle ta slut, tror jag. Mormor låg och myste med Anton medan Tuva lyssnade och klappade händerna av förtjusning när morfar spelade ”Dansa min docka” på munspel. Sen fick Tuva prova munspelet själv, hon lyckades till och med få ton i det. Sen höll morfar på att inte få tillbaks nåt munspel!

På lördagen for gubbarna (morfar, morbror och Hasse) iväg och spelade lite golf. Anton och mormor gick till lekparken medan Tuva och jag tog en tupplur. Lilla damen behagade nämligen att kliva upp klockan fem på morgonen, och storebror var inte sen att följa efter. Så den där tuppluren var välbehövlig, men alldeles för kort. 25 minuter sov hon. Alltså fick mamma sova 20 minuter…
Lite lunch i magen gav nya krafter, så att vi orkade gå upp till Godisstoppet. För om man är i Hummelsta så måste man gå upp till Godisstoppet!! Miljarders godissorter till ett alldeles överkomligt pris. Vi köpte 3,5 kilo godis fördelat på fyra påsar. Sjukt mycket godis alltså….Vilket känns i magen idag. Aj.

Det var ju Mälaren runt i lördags också, Anton och mormor åkte upp till E18 och kollade lite, men det var alldeles för dåligt väder för att stå och vänta på hela karavanen. Det spöregnade, jag led med knuttarna. Inge kul att köra MC i hällregn…
På eftermiddagen blev det tårta (som Tuva tjatat så om) och mera paket. Mera ursöta kläder, en prinsessklänning med tiara, en badrock, en sagokudde (en kudde som också är en mjuk bok med sagor), nya sängklader (med prinsessor så klart). Härligt med födelsedagar!
Idag har vi bara tagit det lugnt. Tuva väckte mig kvart över sex med en stank som inte var av denna värld. Eller egentligen vaknade jag av att hon lät som om hon höll på att kvävas, men det redde hon upp själv. Sen kände jag stanken!! Hon hade bajjat, Gud i Skruven va hon hade bajjat. Inte konstigt att hon varit så orolig i flera nätter, om allt det där låg på kö. Betydligt nöjdare har hon varit hela dagen efter den prestationen.

Nu håller vi på och harvar med tvätt och väskor som ska packas upp. Det är lite trist att komma hem, fast skönt också förstås. Men det känns så tomt på nåt vis.
Men hörni, det går undan med min bok! Bara 34 stycken kvar!! Hejja hejja.

Nu måste jag göra lite mat och prinsessan så jag får krypa till kojs sen. Vi har heldag på Hästberg imorgon!

Psst…ni köper väl min bok va?

Kika in här : http://bok.krogh.se

Där kan ni beställa den!

Det är det enda Tuva har tjatat om sen i söndags, ”Humla” vilket betyder Hummelsta. För i söndags pratade hon med mormor och bestämde att vi skulle åka dit idag, fredag. Tuva ska få tårta och paket. En halv tårta tänker hon äta, säger hon. Och i paketen ska det vara kläder.

Detta har hon tjatat och tjatat och tjatat om så hon ibland varit alldeles ilsk på mig.

– Humla! Tååta! Peeet!

Så imorse när jag väckte henne viskade jag.

– Godmorgon Tuva. Vart ska vi åka idag då?

Jättesmil till svar.

– Humla. Humla! Ha ha ha! Humla!

Snacka om lycklig liten tjej. Just nu sitter hon här och kladdar lite i en tallrik fil, för det är den nya favoriten. Varenda gång jag säger att det är mat så svarar Tuva ”fil”. Igår åt hon morotssoppa med hela ansiktet. Tänk att varje gång jag berättar för hennes läkare om nåt litet bakslag (som nu, att hon nästan helt slutat äta och dricka) så gör Tuva helt om. Jag pratade med läkaren i söndags och berättade att hon äter dåligt, och då är det precis som om Tuva måste visa att mamma har helt fel för i måndags började hon småäta lite igen. Jag tror jag ska ringa läkaren igen och säga att hon inte orkar gå längre, så ska ni nog få se en liten dam som kryper raka vägen till rollatorn och börjar knata omkring!

Men för mamsen blir det nog ingen bra dag, för den började illa. Jag vaknade med ett ryck och insåg att det är fredag, idag hämtar sopbilen komposten och jag glömde köra ner tunnan till vägen igår! Fan fan fan!! Upp som ett jehu och kolla på klockan. För sent. Dom har redan varit här. Jag är ett sånt nöt!!
Alltså, om man glömmer en gång är ju inte hela världen för komposten hämtas två gånger i månaden. Men grejen är att jag glömde bort det förra gången också, så vi har alltså en hel månads kompost i tunnan. Den är full. Och den luktar…apa. Så nu sitter jag här och kliar mig i huvudet för att komma på en lösning. Jag kan inte vänta till nästa komposthämtning, för då har det som ligger i botten redan börjat multna och så får det plats max tre påsar kompost till. Åh suck!
Kan inte sophämtarna göra som glassbilen, och skicka ett sms som talar om att dom kommer? Förbenat.
Jag kanske kan springa runt till grannarna och smyga ner en påse i varje komposttunna? Tror ni dom märker nåt?

Men så kommer jag att tänka på min bok, och då blir jag genast glad igen. Den blir en dag försenad, kommer från tryckeriet den 26:e, men vad gör väl en dag hit eller dit. Det är lika roligt i alla fall!