Huvva, nu tågar hösten in med stormsteg. Barnen har hjälpt mig att höststöka lite i trädgården. De sista äpplena låg som en matta av äppelmos, utemöblerna gapade tomma utan dynor och studsmattan står oanvänd sedan flera veckor. Så vi tog tag i det. Anton växlade mellan att vara arbetsledare och leka superhjälte, det var bitvis lite svårt att hänga med i svängarna. Tuva var min hjälpsamma assistent, körde på mina ben när jag försökte flytta ihop utemöblerna så att jag senare kan dra en presenning om dem, körde runt i äppelmoset på gräsmattan och drog i krattan närhelst hon kom åt. Tvättäkta teamwork, alltså!

När lilla damen fick ha krattan för sig själv förskonades mina smalben från frontalkrockar med fotstödet på rullstolen för en stund.

På kvällskvisten belönade jag mig själv för väl förrättat värv med att gå på ett pass Afrodans! Har aldrig provat på något dylikt tidigare men var väldigt nyfiken. Redan ankomsten till omklädningsrummet bådade gott, det var knökfullt med folk som såg upprymda och förväntansfulla ut. Jag lade märke till att minst hälften av alla i rummet var barfota, så jag följde deras exempel och lämnade träningsskorna i väskan. Det skulle jag inte ha gjort. Jag är så öm i fötterna nu att jag överväger att lägga mig raklång i tvättstugan för att kunna stoppa in dem i frysen!
Nåväl, uppvärmningen började. Instruktören upplyste oss om att det inte finns något rätt och fel i afrodans, huvudsaken är att man rör på sig. Man behöver inte spana in grannarna eller tänka på huruvida de spanar in dig och alla fel du gör, här gör alla som de vill och känner. Lät ju himla schysst.

Så fort passet började förstod jag varför man inte behöver oroa sig för att någon annan tittar på dig och tycker att du ser fånig ut. Det finns nämligen inte en chans att du KAN titta på någon annan i mer än en sekund, för då drattar du omkull eller hoppar in i din passgranne! Afrodans visade sig vara en precis lika stor utmaning fysiskt som mentalt! Det var steg och armar, höfterna hit och höfterna dit, snabba fötter, runt runt och så alltihop från början igen! Jag kan fortfarande inte avgöra om jag tröttast i kroppen eller knoppen. Men kul var det, herre min je så kul det var! Jag ska garanterat dit nästa vecka också!

Det duggar inte tätt mellan inläggen, jag vet. Det har varit full upp i veckan, helt enkelt. Mycket tid har spenderats ute vid den enorma högen träd som ligger och väntar på att få kapas till ved. Det är faktiskt ganska kul, tycker jag, men det är antagligen för att jag inte spenderar hälften så mycket tid därute som maken och svågern. Jag har bara varit där medan Linda varit här.

Den här veckan har jag fått prova köra traktor (skiitroligt) och lärt mig hantera vedklyven någotsånär. Och så har jag blivit en jäkel på att rätta till veden i kubiksäcken så att det blir så få luftfickor som möjligt. Maken, som varit därute från morgon till sen kväll, är lite mer less på vedhanteringen. Idag blev det dock ingen vedkapning alls, dels för att det har varit ruggigt dåligt väder och dels för att maken fått hoppa in istället för mig här hemma idag. För igår kom herr Migrän och knackade mig på axeln.
Ja ja, tänkte jag och tog en Diklofenac. Dom har funkat förut, fast märkbart sämre på sistone. Igår bet den inte överhuvudtaget. Halv två tog jag tabletten, klockan två kom värken. Den höll sig hanterbar under eftermiddagen, antagligen dämpad av tabletten. Jag kunde i alla fall hålla mig upprätt. Kvällen blev desto sämre. Runt sju-snåret fanns ingen pardon, det var bara att krypa till kojs och dra täcket och en kudde över huvudet. En riktig helvetes-natt.
Normalt brukar jag vakna dagen efter med en underbar lättnad i hela huvudet sen värken gett sig. Slog upp mina blå imorse  och väntade på den där härliga känslan av en värkfri skalle…och kände att värken fortfarande var kvar. Toppen. Tog ännu en verkningslös tablett, fick iväg Anton till skolan och sen var det tack och godnatt igen. Först klockan ett i eftermiddags gav det med sig, så jag har varit rätt klen idag.
Nu sitter jag i soffan och fredagsmyser med barnen, mofflar chips och dricker läsk. En alldeles lagom aktivitet!

Provkör traktor – hur kul som helst!!

Mamsen och jag har varit på Ladies Night!

Mingel i Ladies Lounge, här fanns massor att se och göra. Här kunde man provfotograferas för att bli glasögonmodell för SmartEyes.

Cloetta bjöd på choklad och möjlighet att skicka en godbit till nån man tycker om också!

Wella var på plats med två stylister som bjöd på tips och en gratis hårstyling. Där hade ju inte jag mycket att hämta…

Detta och mycket mer bjöds det på i Ladies Lounge, där vi flickor fick mingla en timma innan middagen.
När showen väl drog igång hade jag inget batteri kvar i min mobil (orutinerat) så alla härliga bilder av grabbarna och föreställningen finns enkom inpräntade på min personliga hårddisk, men jag lovar er: DET VAR HELT FANTASTISKT!!!
Vilket stämning, vilket drag, vilken kväll!! Bombardier Arena i Västerås var fullpackad, 2700 kvinnor stod upp och klappade takten och sjöng när Brolle, Martin Stenmarck, Andreas Johnson, Stephen Simmonds och Måns Möller svängde loss på scenen. En favorit från förra året kom i repris, nämligen det älskade städnumret. Fyra vältränade killar iförda endast slappa byxor som dansar omkring med mopp och hink är något som tål att skådas mer än en gång!!
Tack till hela Ladies Night-gänget för en oförglömlig kväll!!

Gårdagen har jag inga bilder av alls, men den var inte desto mindre härlig för det. Paj- och kräftmiddag hos grannarna! Tack å bock!
Idag styrde vi kosan mot Kupolen, mer av nöd än lust. Antons skor har gett upp. Igen. Fullkomligt kaputt! Gossen sliter skor i en takt som vida överstiger mitt förstånd. Så nu är nya pjuck inhandlade! Det fick bli springskor igen. Nog för att hösten står för dörren, men varma skor behövs inte riktigt än (Anton tycker fortfarande att det är tillräckligt varmt ute för Foppa-tofflor) och med tanke på att pojkens fötter växt med två storlekar under sommaren kändes det inte som en bra idé att köpa skor nu som han inte kommer börja använda förrän om en månad eller så. Vem vet vad han har för storlek då?!
Efter visat tålamod på skoaffären fick Anton ta en sväng till BR Leksaker, han hade lyckats spara undan 200 kr och ville köpa sig nånting där. Efter mycket funderande hittade han precis vad han ville ha, och köpte 2 robotar från Lego Hero Factory. Under tiden rullade Hasse runt med Tuva och tittade på andra leksaker och de kom för att visa mig något de hittat.
– Mamma?
– Ja, gumman?
– Tack!

Ett änglalikt leende prydde Fjärilens vackra ansikte och ögonen var både vädjande och överlyckliga. I sin famn höll hon ett stort paket innehållande hennes absoluta favorit på PlayHouse Disney: Händige Manny och alla hans verktyg!  Det är lite kul tycker jag, att hon fastnat för Manny. Det är ett ganska ”otjejigt” program om en snickare och allt-i-allo ”handy man” och hans verktyg. Inget fluff, inget rosa. Bara spik, skruv och brädor. Och hon älskar det! Nu finns han alltså som leksak också. Svindyr leksak, kan tilläggas. Till Tuvas stora förtjusning talade dockan i paketet också, och alla verktygen såg ut precis som de gör på TV. Hon höll hårt, så hårt i paketet och det fullkomligen vällde kärlek från flickebarnet över leksaken.
– Vi kanske ska köpa den i julklapp åt henne? Aldrig fel att börja handla i god tid. viskade jag till maken.
– Ja, jo…

Tuva har aldrig någonsin reagerat så över en leksak förut. Aldrig visat så mycket att hon verkligen gillar och verkligen vill ha en leksak. Att ta den ifrån henne, slå in den i julpapper och gömma den i ett skåp till julafton kändes ungefär lika omtänksamt som att koka hundvalpar levande. Vi kunde bara inte. Hon fick den. På studs.
Hela vägen hem ifrån Borlänge höll hon i det stora paketet och sade, gång på gång:
– Mamma. Pappa. Tack. Tack.

Tuva pratar med och beundrar sin älskade Manny.

Nu börjar det ordna till sig lite här hemma igen. Lagom när barnen började repa sig så smått så blev hunden hängig!
Varför blir husdjur alltid sjuka under jourtid? Jag bara undrar! Varför blir de sällan sjuka en vardag, på förmiddagen när veterinären jobbar? Näe, det måste ske på jourtid, så att man uppepå oron för det älskade djuret får lägga till magsåret över vad räkningen kommer att hamna på! Som ansvarsfull djurägare han man förstås sitt husdjur försäkrat, men det kan dra iväg och bli rätt dyrt i alla fall…

Som väl var behövde vi bara telefonkontakt med veterinären. Zingo och jag tog en långpromenad i förrgår, under vilken han var hur pigg och glad som helst. Men så fort vi kom hem började han bete sig märkligt, ville vara nära oss precis hela tiden, kutade med ryggen och drog in bakbenen under sig och började till slut halta väldigt på höger bakben. All belastning på bakre delen av kroppen verkade smärta. Höfterna, var det första jag tänkte. Han har fått nåt generalfel på höfterna. Den rara jourveterinären gav oss anvisningar om hur vi kunde testa höfterna på hunden själva, så att vi kunde pusta ut. Det var inget fel på dem. Förmodligen en sträckning.
Ah, lättnadens suck. Men vi hann bli ganska oroliga! Framför allt Anton. Han satt här på soffan och var alldeles grå i ansiktet. Blicken var riktad mot TV:n men han tittade inte på den. Vår förra hund, Poppe, och hans plötsliga bortgång är fortfarande alldeles glasklar för sonens inre öga. Poppe var en glad JRT som levde livet i full gas. Under en helt vanlig promenad rasade han bara ihop, tuppade av. Hos veterinären kunde man konstatera en tumör på hjärtat. Det fanns inget vi kunde göra annat än ta farväl.
Och jag tror att det där satte sig väldigt hårt hos Anton. Så när Zingo började bete sig märkligt och inte ville göra annat än bara ligga stilla blev sonen livrädd. Genom tårarna snyftade han fram:
– Jag är bara så himla orolig!

Det är inte lätt att vara liten och ha så stora känslor i sitt lilla bröst. Men nu är ordningen återställd, Zingo är sitt vanliga, flamsiga, hoppiga jag igen och alla är nöjda och glada.

Lite tunt med inlägg här. Förlåt, ursäkta. Men här gäller det att hushålla med energin, för vi har förkylning i huset. Igen. Suck!

Både Anton och Tuva har varit hängiga sedan i måndags kväll. Hängig är väl en lätt underdrift i Tuvas fall, förstås. Hög feber, hosta, slem, kräks, bajs, mera hosta å slem. Enda sättet för Tuva att få någon sömn är om mamma eller pappa håller fast alla hoppande, skakande armar och ben när feberfrossan sätter in. Smeka svettig panna, pussa bort salta tårar från kinden. Lilla Fjärilen som skulle till skolan idag, terminens första gympalektion. Antons klass for till badhuset igår. En sån där vecka när det händer så mycket skoj att det blir ännu tråkigare att vara sjuk.
I eftermiddags hade de i alla fall lite krafter, barnen. Tuva orkade sitta i sin stol (inte Humlan, alltså) och Anton lekte bagare en stund vid köksbänken. Först med trolldeg, men när jag erbjöd honom att baka nåt på riktigt hängde han glatt på. En underbart smaskig sockerkaka blev det! Med lite läsning och matte inbakat, för han fick läsa receptet och mäta ingredienserna själv. Jag skötte endast ugnen.
Sen var allas våra krafter slut för dagen. Linda är ledig den här veckan så Hasse och jag delar på både nätterna och dagarna. Natten till igår tog jag, eller morgonen kanske man ska säga. Maken kom inte i säng förrän efter två, när vi sanerat både Tuva och vardagsrummet efter en feberkräka av sällan skådade mått. Natten till idag tog maken, efter att vi runt midnatt hjälps åt med att sanera Tuva och vardagsrummet igen, denna gång efter en förkylningsdiarré som förmodligen han gjort Hin Håle själv knäsvag. Det blir, som vanligt, lite upp och ner med allting när Tuva får en infektion. Minuter, timmar och dagar flyter ihop i ett enda töcken. Och då känns uppdatering av bloggen ganska lågprioriterat, men det tror jag ni har överseende med.

Det var så vackert väder idag att vi stoppade undan alla måsten. Vi gjorde en utflykt istället!

Hit gick vi, till Rällingsbergs gruva…

…packade med oss lite mellis…

…njöt i solen, kikade lite på spåren efter gruvdriften…

…Zingo fick smaka fika, han med…

…två mygg fanns där, och båda hann bita Tuva fastän hon försökte vifta bort dem…

…här är gruvhålet…