Ruta ett

Det är höst, eller egentligen är det väl vinter? Sommartiden är i alla fall officiellt förbi, utemöblerna har liksom klockan ställts tillbaka. Idag borde vara måndagen på min tredje arbetsvecka sedan min sjukskrivning gick över från hel- till halvtid, jag borde vara på väg hem från jobbet nu. Sanningen är den att sedan jag började jobba igen, på halvtid, har jag varit på jobbet en enda dag. Den första dagen. 

Därefter var jag hemma med förkyld liten Lovisa i två dagar, sen blev jag själv förkyld och blev hemma resten av den veckan. Förra måndagen skulle jag till jobbet igen. Lovisa och jag hade en lugn, skön förmiddag och hade all tid i världen att göra oss klara, hon skulle leka med mormor medan jag jobbade mina fyra timmar. 

Allt var frid och fröjd, inga utlösande faktorer fanns så långt ögat kunde nå, ändå hände det. Ingen stress, inga folkmassor, inga påträngande ljudbilder. Helt utan förvarning; ingen hjärtklappning, ingen yrsel, inget tryck över bröstet. Jag hade satt Lovisa i bilstolen, stuckit bilnyckeln i tändningslåset och som en blixt från klar himmel fick jag himlastormande panik och ångest! Pulsen sköt i höjden, tårarna sprutade och jag skakade okontrollerbart i hela kroppen.

Bara att plocka ur nyckeln igen, knäppa loss barnet och gå in till maken, som fick hjärtsnörp av att se mig (han trodde att någon skadat sig eller dött, då får ni ett hum om hur hysterisk jag såg ut).

Jag ringde husläkaren, förstås. Så här kan jag inte hålla på, jag behöver hjälp och en plan av nån som har erfarenhet av utmattning. Jag har ”bara” upplevt utmattning denna enda gång (och det räcker bra för min del), jag vet inte hur man ska göra eller vad som är bästa behandlingen. Fortsätta jobba/inte jobba? Medicin eller annan behandling? Vad gör man?! Fick telefontid. En vecka senare. Men ”om jag mådde väldigt dåligt fick jag självklart åka till psyk i Säter”. Ja men tack då. Så antingen mår man bra nog att vänta en vecka, eller så behöver man en krama-mig-själv-tröja med knäppe på ryggen?

Så här är jag nu. Imorgon ringer läkaren, förhoppningsvis med en jäkla bra plan. Under tiden har jag hunnit bli varse om att en enda arbetsdag petade tillbaks mig till ruta ett. Hjärnan är havregrynsgröt. Tröttheten är tillbaks, den sorten som inte går att vila bort. Immunförsvaret är som bortblåst, hej och välkommen all världens höstbaciller! 

Men trötthet och en ständig känsla av att vara sjuk skulle vara  överkomligt om det inte var i  kombination med en väldigt trött hjärna…

Hasse och jag fick åka och göra ett akutinköp igår, då vår gamla tvättmaskin suckade, hostade till och gick i oåterkallelig pension. Vi for till Elon, vilket gick bra i alla hänseenden. Vi hittade en tvättmaskin och butiken är lugn och väldigt liten, så även en trött hjärna orkar handla där. Granne med Elon ligger Subway, så vi gick in där och petade i oss lunch, även det ett väldigt litet och lugnt ställe med få kunder. So far so good.

När vi ändå var i Borlänge ville jag gå in på Rusta och kolla efter en lykta till Tuvas grav, för hennes gravljus bara blåser ut hela tiden. Hittade ingen lykta där, så vi gick in på Clas Ohlson som ligger alldeles nära. Det är en rätt skojsig butik, där man kan hitta lite av varje. Vi delade på oss, Hasse och jag, eftersom vi gillar lite olika avdelningar i butiken. Han blev kvar någonstans mellan elektroniken och verktygen medan jag styrde mot heminredning och bakartiklar. 

Clas Ohlson är en rätt stor butik. Mycket prylar, skarp belysning, många kunder och mycket ljud. Börjar ni ana vart det barkar hän? Japp. Yrsel, skakiga händer, tryck över bröstet, tårar som bränner bakom ögonlocken. Fan. Inte här, inte nu. 

Jag hittade snabbt tillbaks till Hasse och behövde inte säga mer än ”jag är jätteyr”. Han lade en trygg arm om mig och lotsade mig genom butiken, till kassan och ut till bilen. Jag somnade av utmattning i bilen och var sedan trött som en zombie resten av dagen…

Vi fick i alla fall med oss en lykta hem, en fin och anspråkslös svart lykta som Flisan och jag ställt vid graven idag. När vi skulle tända ljuset fladdrade lågan, blev liten och hade svårt att ta sig till en början, minsta lilla vindpust hade släckt den.

– Vi får ge den lite tid, sa jag till Lovisa som nyfiket iakttog vad jag gjorde.

Efter en stund tog den sig, växte sig stark och spred lugnt sitt ljus i lyktan. Japp, jag får ge det lite tid…snart nog kommer min egen låga att lysa stark igen. Men det gör den inte riktigt än. Den behöver lite omvårdnad, lite skydd för att sluta fladdra, så att den kan ta sig. 

Jag får ge mig lite tid.

Rusta för vinter

Det är åter den tiden på året, när det är dags att gå igenom familjens vinterkläder och göra inköpslistor så att vintergarderoben är uppdaterad i tid för att undvika att stå där med lång näsa och sommarjacka när Kung Bore sveper in över vårt avlånga land. 

Alla som har barn känner nog igen sig i den naiva förhoppningen om att fjolårets mundering säkert passar barnen en säsong till. Det gör den sällan. Barn har ju den lilla ovanan att växa. Periodvis värre än ogräs. Så gott som varje årstidsskiftning brukar innebära att inköp blir nödvändigt och i år var förstås inget undantag.

Jag försökte hålla mig för skratt när sonen försökte kränga sig i ett par tok för korta täckbyxor, en jacka som bara värmer strax nedan armbågen och ett par vinterskor som han bara fick ner halva foten i. Fjolårets vinterkläder. Han delade nog min naiva förhoppning, han gillar nämligen inte att shoppa kläder. Skor är än värre. Men eftersom mamma inte längre får klä sin tonårsson som hon vill så har gossen inget annat val än att vackert följa med till Kupolen. 

Jag var lite nervös faktiskt, eftersom dagen skulle innehålla många faktorer som jag har lite svårt för just nu; mycket folk, mycket intryck, stress och antagligen frustration. 

Efter att ha besökt bara två butiker fick jag ont…i plånboken. Alltså vinterkläder är ju svindyrt! De prislappar vi såg lämnade liksom inget utrymme kvar i budgeten för vare sig vinterskor eller täckbyxor…

Nåväl, efter bara tre timmar, ändlöst rännande och bara ett enda litet utbrott hade vi lyckats skrapa ihop en vintersvid som både sonen och mammans plånbok kunde gå med på. Sonen lämpades av hos gudmor för vidare äventyr på Snowcamp i Säfsen medan jag tog mig an utmaning nummer två: vintermundering åt Lovisa.

Det borde ju vara hur lätt som helst! Hon bär glatt vad för plagg jag än erbjuder och hon var för dagen hos mormor och roade sig, så jag kunde alltså shoppa i lugn och ro. Plättlätt, bara att köpa jacka, byxor, skor och vantar+mössa! Jo tjena…

Utbud fanns det ju, men det måtte ju vara guld i sömmarna. Vart jag än gick så kostade jacka och byxa minimum 800 spänn! Där det fanns billigare alternativ fanns det inte rätt storlekar…

Men skam den som ger sig, till slut hittade jag vettiga plagg med halvvettiga prislappar! 

Vid det här laget började hjärnan protestera rätt högljutt. Alla människor, alla ljud, alla synintryck i kombination med allt springande och letande blev lite för mycket. Men den här gången lyssnade jag på kroppen i tid. Det hann inte bli mer än ett smygande dunkande i huvudet, yrsel så lätt att den var knappt märkbar. Pulsen var dock väldigt märkbar, hjärtat rusade. Jag lämnade genast shoppingcentret, med min just köpta kopp rykande hett chai i handen, och satte mig i bilen.

Nej, jag åkte inte iväg! Trodde du det? När en ångestattack var på väg? Aldrig i livet, det vore ju lika illa som att köra full! Jag satte mig i bilen och blundade. Kände bilsätet mot ryggen, värmen från pappersmuggen i mina händer, hörde det dämpade ljudet av bilar utanför, tystnaden inuti bilen, kände hur pulsen sakta lugnade ner sig. Tio minuter satt jag där och bara kände. Och det funkade! Ingen ångest, ingen plötslig huvudvärk, ingen himlastormande yrsel! 

Sen kunde jag lugnt och fokuserat köra hem och hämta Lovisa, som glatt och väldigt uppskattande genast ville prova precis allt jag köpt åt henne, haha. 

Nu ligger jag i sängen och summerar dagen för mig själv. Inte jättesmart att åka iväg själv, kanske. Inte jättesmart att försöka få så mycket gjort på en gång, heller. Men jag känner mig ändå rätt nöjd! Förmiddagen med sonen var, på det hela taget, rätt trevlig. Och trots att eftermiddagen blev för mycket, så kunde jag kontrollera det! Sänder en tacksam tanke till min fina svägerska som tipsade om tekniken, den funkade! 

Ungarna är nu rustade för vinter; mission accomplished! 

Förskoletjej!

Förra veckan var en stor milstolpe för Lovisa: hon fick äntligen börja i förskolan!! Som hon väntat och längtat! 

Hon har ju varit där och hälsat på förut, hängt med mig när jag skulle hämta eller lämna nåt papper eller bara visa mig så att inte kollegorna glömmer bort hur jag ser ut. Men i tisdags var det ”på riktigt” för Lovisa, allra första inskolningsdagen.

Hon älskade det! Susade iväg in och började utforska och leka innan jag ens fått av mig ytterkläderna! Vi var där tisdag och onsdag, på torsdagen fick jag gå iväg till personalrummet en stund, så Lovisa fick prova vara själv lite. Pedagogerna skulle hämta mig så fort Lovisa frågade efter mig. Efter dryga två timmar blev jag rastlös och orkade inte dricka mer kaffe och te, så jag gick tillbaka till avdelningen. 

Där hann jag se en skymt av Lovisa när hon kilade från toaletten mot lekrummet:

– Hej mamma! Jag har varit ute och lekt med grävskopan, nu ska jag äta mat!

Och så var hon borta igen, hihi. Inskolningen gick som en dans och lilla damen är mycket nöjd med att nu vara en förskoletjej! 

Säkert som amen i kyrkan är att förskolestart medför infektioner, och vi utgör inget som helst undantag. Fredag och måndag hann Lovisa vara på förskolan, idag är vi hemma och är förkylda. 

Jag hann jobba en dag också! Igår var det ju nypremiär för mig på jobbet! Det var en blandning av spänd förväntan och nervöst illamående som virvlade runt i magen när jag gjorde mig i ordning på morgonen. Jag hade ju min reaktion från förra veckan färsk i minnet, det var faktiskt riktigt läskigt när kroppen reagerade så väldigt starkt. Men gårdagen gick bra!

En timme i barngruppen och sedan APT på eftermiddagen. När jag varit på jobbet i tre av mina fyra arbetstimmar började det bli lite tufft. Jag kände hur hjärnan började koppla ner och det blev svårare att hänga med. Huvudvärken började smyga sig på. Men det gick bra!

Jag var helt urlakad när jag kom hem, hjärnan kändes som äppelmos men jag var väldigt nöjd och glad över att ha klarat en arbetsdag!

Idag har jag känt mig slapp som en disktrasa hela dagen, bara varit med Lovisa och låtit henne bestämma tempot. Mycket mys, lite bus, lite sagoläsning och en lång, skön tupplur. På eftermiddagen mobiliserade vi lite krafter och gick ut i höstsolen, tog några varv runt kvarteret med trehjulingen. Tog det lite piano, helt enkelt!

– Men imorgon ska jag till förskolan, visst då mamma?!

Jag kommer nog inte bli poppis imorgon när det går upp för henne att hon nog får ge sig till tåls nån dag till…

Ett sista farväl

Det är 2:a oktober. Hösten är i full färd med att måla vårt avlånga land i de mest fantastiska färger, varje del av dagen är som ett skådespel. Solen som strilar genom blad i nyanser av gult, orange och rött, löv som singlar ner mot marken graciöst och stilla som ballerinor. Starka och kyliga höstvindar ruskar trädkronorna och avlöses i nästa sekund av smekande bris som ömt får löven att darra i lugnande rytmer. Dramatiska moln och piskande regn målar asfalten svart. Kylan kryper inpå, men solen vill ännu inte riktigt ge vika, den värmer än mot kinden. Jag älskar hösten.

Idag har varit en typisk sådan höstdag. Värme och stormande vindar om vartannat. En dag i mängden av dagar, och en fruktansvärt tung dag. Idag fick vi äntligen lägga Tuva till ro. Vi har väntat hela sommaren på plaketten som ska märka hennes plats i askgravlunden, och ett datum då hennes Underbara kunde sammanstråla och följa henne till den sista vilan. Det blev idag.

Dagen förflöt i känslolöst vakuum fram tills vi samlades på kyrkogården. Vaktmästaren hade pyntat så fint i det lilla kapellet, med levande ljus och blommor i höstens alla färger. Lugnande musik välkomnade oss diskret och framme vid det lilla altaret stod en vacker piedestal i trä där Tuvas aska väntade på oss.

På vår kyrkogård är det inte längre tillåtet med urnor, varför har jag inte förstått. Det är något som kyrkoherden beslutat om. Istället ska askan läggas i en nattsvart sammetspåse. Svart, anonym och vansinnigt deprimerande. Vi vägrade, hur ska man kunna lägga askan efter någon så livfull och färgsprakande som Tuva i en nattsvart sammetspåse?

Jag sydde en egen påse. Av hennes favoritörngott, med motiv ur filmen Frost. Vitt och blått, små inslag av rosa och med vackert mönster. Runt påsen syns trycket på örngottet; ”Family Forever”. Jag kan inte föreställa mig ett lämpligare kärl för henne, det är ju just vad hon lärt oss! Familjen är viktigast, kärleken framför allt. Älska och lev.

Kyrkklockorna ringde när vi tågade från kapellet till askgravlunden. Jag fick bära Din aska. Påsen kändes  så tung och kall. Jag mindes känslan  av sista gången jag höll Dig i min famn. Tyngden av Dig i mina armar, värmen från Din kropp, Ditt huvud lutat mot min hals. Trygg, varm och älskad.

Nu bar jag Din aska i min hand. En helt annan sorts tyngd. En kontrast för stor att greppa, för stor för ett hjärta att förstå.

Vi pyntade Din gravplats så vackert, jag tror Du skulle ha gillat det. Och när vi stod där i solskenet kom en Fjäril och fladdrade runt oss, satte sig att vila en stund på Antons arm för att sedan ta ett varv runt oss alla. Jag tror att det var Du. Du ligger inte där, i påsen i marken. Du flyger fritt och gläds åt Dina vingar.

Men Du fattas oss, älskade barn. Du fattas oss nåt så oerhört. Trots att jag själv bar Din aska, trots att jag själv lade ner den i hålet i marken, så kan jag ändå inte förstå att Du är borta. Att Du aldrig kommer tillbaks.

Men Du finns ändå alltid med oss. Det Du lärde oss, det Du startade, finns kvar. Sammanhållningen, värmen, kärleken. Din samling av Underbara. Den finns kvar. Du skapade den och kommer alltid finnas kvar i den. Och vi ska vårda det Du gav oss, älskade.

Family Forever.

Ljus i höstmörkret


Ikväll har Flisan och jag varit på den årliga ljuskvällen vid sjön och tänt en marschall för Tuva! I sällskap med mormor travade vi ner i solnedgången som lovade en vacker kväll, och det blev det!

Det är lite svårt att knäppa kort med mobilen som gör skådespelet rättvisa, men ni får en hint i alla fall. Varje höst arrangeras den här ljuskvällen nere vid sjön, marschaller tänds på land längs med hela viken och ute på sjön ligger små ”flottar” med marschaller. Luften fylls av doften från värmande eldar, rykande hett kaffe och kanelbullar, barnen mumsar kokt korv och dricker Festis. Musik, skratt och glada röster. Och som kronan på verket steg en enorm septembermåne över trädtopparna och speglade sig i sjön. Fullkomligt magiskt!

Ser förresten att det är 42 dagar sedan mitt senaste i lägg. 42?! Kan det stämma? Antagligen. Jag har rysligt dålig tidsuppfattning nu för tiden. Jag har spenderat de 42 dagarna med att läka. Fokusera på nuet, undvika stress, träna, äta bra och ta hand om mig själv. Det har gått rätt bra, tycker jag. Så pass bra att jag snart ska prova att jobba halvtid!

Så idag for jag ner till jobbet och hängde där ett tag, de hade planeringsdag så jag tänkte att det vore ett ypperligt tillfälle att bara sitta med och insupa information om hur det ser ut just nu, hur personalen är fördelad och vad de jobbar med för tillfället. Vara lite av en fluga på väggen liksom!

Så imorse susade jag ner till jobbet på cykeln, en resa på knappa 5 minuter. Glad i hågen och lite pirrig! Knappa tre timmar var jag där, kaffepaus och småprat inräknat. Och det visade sig vara mycket, mycket mer än vad jag var redo för! Min hjärna gick i spinn, alltså bokstavligen talat. Det kändes som om hjärnan formligen snurrade runt i huvudet på mig och huvudet sprängde. Jag var så yr att jag inte ens försökte kravla mig upp på cykeln när jag skulle hem, jag ledde den. Eller använde den som rollator. Den där 5-minuters cykelturen blev mig övermäktig, Hasse kom med bilen och hämtade både mig och cykeln.

Jag grät hela vägen hem. Inte av sorg, utan av trötthet. Tysta, stilla tårar av utmattning. Väl hemma krafsade jag i mig lite lunch, välte i säng och sov som en klubbad säl i två timmar! Smått yr och tung i huvudet är jag fortfarande. Och trött, så in i märgen.

Så…jag är nog i lite sämre vigör än jag trodde. Eller ville erkänna. Jag börjar förstå vad den där sjuksköterskan menade, som tog emot mitt samtal i april, när jag brakade ihop. ”Det tar tid, sånt här, vännen. Lång, lång tid. Du måste vara rädd om dig och låta det ta tid att läka”.

Och jag tänker vara väldigt rädd om mig. Jag vill tillbaks till jobbet, men inte på bekostnad av min hälsa. Jag får ta det i myrsteg, hur frustrerande det än må kännas. Fru Kan Själv och Klarar Allt får kravla in i garderoben och hålla sig där ett tag!

I fäders hjulspår

Nån gång under förra året (månne var något glas vin inblandat) så fick maken och jag ett infall och anmälde oss till Cykelvasan. Vi behövde ett mål med vår träning och vår bäste vän, som själv cyklar, föreslog just Cykelvasan. Så vi slog till! Inte på 30 km, 45 km eller Öppet spår. Nej då, vi smackade till med ”the real deal”, 94 km!

Det kändes ju rimligt då, när det nästan var ett helt år kvar till startskottet. Tiden gick och den där rimligheten bara minskade. Förkylningar, diskbråck och vår väldigt sönderhackade dygnsrytm lämnade väldigt små möjligheter till träning. Men vi försökte! För lika svårt som det var, både rent praktiskt men också mentalt och fysiskt, lika viktigt var det för oss att vi tog oss för att träna, för att vi skulle orka med vår vardag.

Så vi tränade. Och det där knappa året svischade förbi, i fredags packade vi ihop väskor och utrustning, slängde cyklarna på taket och styrde kosan mot Mora!

Ett glatt gäng på fyra cyklister; Hasse, jag, vår underbara granne tillika vän Örjan och så Tobbe, som lurat in oss på resan. Logistiken löste sig galant. Min fantastiske svärfar agerade chaufför och körde oss till Mora, där goda vänner erbjöd oss att sova trots att de själva var bortresta. Upp i ottan på lördagen, i med lite frukost i magen och iväg mot starten i Sälen!

Gudars, vad pirrig jag var när vi parkerade vid startområdet! Tobbe, som har cyklat loppet 5(?) gånger tidigare, skulle starta 8:55 så vi var tidigt på plats för att inte fastna i trafiken. Hasse, Örjan och jag var ”förstagångare” så vi hamnade långt bak i startleden, 11:25 skulle vår start gå. Nånstans runt 10 började jag tappa geisten lite. Pirret övergick i otålighet och uttråkning så när starten var nära förestående kände jag mig rätt blasé. Och hungrig. Vi skulle ju käka mackor och häva en var sin drickyoghurt (fast dem glömde vi i Mora) men det glömde vi bort. Tiptop, 94 km på tom mage!

Men se, det gick ju galant! Utrustade med en var sin energibar, ett packe energigel, vatten och sportdryck tog vi oss fram ”i fäders spår”. I kontrollerna fyllde vi på med slät kardemummabulle, blåbärssoppa och saltgurka. Så energimässigt gick det kanon!

Sen var det alla andra cyklister. I Cykelvasan ser man alla sorters människor, vilket är jätteroligt! Hela upplevelsen skulle dock förhöjas om alla deltagare hade åtminstone ett uns av självkännedom att matcha med sin kämparanda. Reglerna i Cykelvasan är löjligt enkla, i teorin; långsamma cyklister till höger, snabba till vänster. Till vänster kör man om de långsamma. Den regeln var tydligen alldeles för svårtolkad för väldigt många startande, vilket gjorde det förbaskat svårt att hålla ett jämnt tempo. Det blev väldigt ryckigt.

Nästa självinsikt som hade gagnat alla cyklister är den, att om du kroknade mitt i första uppförsbacken och fick kliva av cykeln för att det tog tvärstopp i benen, så kommer nästa backe förmodligen att te sig på samma sätt. I varenda backe pinnade folk på för glatta livet, lite härs och tvärs över hela spåret, och så slog det tvärstopp när de tvingades hoppa av cykeln för att benen inte orkade. Att det inte blev 94 km Domino är ett rent mirakel!

Vi lyckades ändå undvika att köra in i andra cyklister och ingen av oss vurpade. Eller tja, jag välte omkull, men det var stillastående i en kontroll, så det gills inte. Jag fick sendrag i foten när jag skulle klicka loss skon från pedalen, benet blev stelt och ville inte lyda så jag välte. Stilla och fint som en fura, med en enda tanke i huvudet ”rädda cykeln”. Så istället för att ta emot mig med handen, så höll jag upp cykeln och lät vänster skinka ta emot hela smällen. Aj aj.

Ju närmare Mora vi kom, desto lättare gick det att cykla. Underlaget var ömsom dammigt, ömsom geggigt, stenigt, gropigt men vi hade redan kört om de flesta ”sniglarna” så nu kunde vi se och planera vår cykling sista biten. 15 km före mål började det bulta bakom pannan. Skit också, vätskebrist! Kollade vattenflaskan, den var snudd på orörd. Kände på min Camelbak och uppskattade att jag kanske fått i mig 1/4 av innehållet. Smart, jag har glömt att dricka!

Trots att jag visste att det var meningslöst började jag dricka, för mycket för fort, och började må illa. Sista 10 kilometerna var en ren plåga, skallen bankade och varje gupp i banan kändes som att få en smäll av ett baseballträ. Men jag höll ut, ihärdigt peppad av Örjan och Hasses uppmuntrande tillrop, och snart såg jag den; målgången!

Vilken känsla! Massor med folk stod och hejade och där någonstans i publiken stod svärfar, mamma, Lovisa, Anton, Tobbe (som redan gått i mål och hunnit duscha) och moster Mona. Vilken kraft det gav! Jag svischade över mållinjen strax efter Hasse och Örjan, min tid blev 5:23:37! Nästan sju minuter snabbare än de 5:30 jag innerligt hoppats på att klara det på! Tjoho!


Kände mig stolt och stark som en oxe! En märklig känsla det där, att rent fysiskt känna mig urstark samtidigt som jag mentalt är lika spröd och skör som ett torkat höstlöv. Men jag tänker att det ena ger hopp om det andra. Om jag fortsätter ta hand om kroppen, så kommer även knoppen repa sig med tiden. Så redan nu ställer både Hasse och jag siktet på Cykelvasan 2016! ”I fäders spår…”!

Lågt och högt på bröllopsdagen!

Idag är det 13 år sedan Hasse och jag sade ”ja” till varandra! Spetsbröllop minsann! Det är ju värt att fira, så jag planerade i största hemlighet en överraskning åt älsklingen på vår dag.

Först tänkte jag boka in oss på hotell över natten. Lite god mat, kanske bio, bara vi två…men vääänta nu! Hur kul är det? Mysigt och romantiskt, javisst! Men ganska förutsägbart. Middag, bio, blommor. Lika givet som mjölk, ägg och bröd när man åker och handlar. Vi behövde göra något roligt, väcka livsandarna och skratta lite!

Så imorse väckte jag gubben och bjöd på mysfrukost. Svärfar kom och hämtade Zingo & Anton, och svärmor å mormor tog Lovisa med sig för en heldag i Falun. Och jag packade in den intet ont anande maken i bilen. Inte förrän vi var framme i Sala listade han ut resmålet; Sala silvergruva!

Silvergruvan

Vi började med en tur i gruvan, 60m under marken. Det var väl…okej. Att gå ner i gruvan är alltid fascinerande och lite spännande, det ligger mycket hårt arbete bakom di däringa hålen i berget! Men guiden var ung och kändes rätt ny, lite nervös och trevande. Ingen vidare geist, han lyckades inte fånga gruppen riktigt.

Halvnöjda lommade vi, efter gruvturen, till Wärdshuset för att käka lunch. Menyn lät flådig och det var priserna också. Vi slog till på Gruvpanna med fläskfilé med potatisstomp för 120:-/st. Fast då ingick inte dryck, förstås. Våra högt ställda förväntningar motsvarade inte riktigt den sorgliga komposition som låg på tallriken… Klistrigt potatismos och överkokt fläskfilé, färdig salladsmix från ICA…

Efter lunch var det dags för del 2 av min överraskning; höghöjdsbanan! Maken såg en smula nervös ut när vi selade på och fick en grundkurs i säkerhet. Jag var kolugn tills jag insåg hur högt det var…jag menar, 5 meter låter ju inte så högt. Men det är det! Dessutom var det bara de första hindren som var på 5 meter. Sen blev det 25 meter ner, när banan gick över det gamla, rasade gruvschaktet!

5 meter

”Bara” 5 meter upp…

 

Åh, så rädd jag var när jag på darriga ben började klättra upp mot första plattformen! Adrenalinet pumpade och varenda kroppsdel skakade som ett asplöv! Men det var så roligt! Efter varje avklarat hinder växte självförtroendet och leendet på läpparna blev bredare.

Vingliga hängbroar, smala rep och slaka nät skulle vi gå på, men roligast och läskigast var den korta linbanan. Tänk dig att hoppa rakt ut, 25 meter över marken, och våga lita på att selen håller dig kvar i luften! Tjohoo!!

Hängbron och linbanan

Hängbron och linbanan

Det fanns en lång linbana också, men den var stängd för underhåll och alla erbjöds därför att gå två varv i hinderbanan. Vi tvekade inte en sekund!

Nu sitter vi hemma i soffan och ler fortfarande. Rackarns vad roligt, det här måste vi göra om!

Glada äventyrare!

Glada äventyrare!

Svettas ut sorgen

Det är en kontrasternas sommar; hällregn och gassande sol, glädje och sorg, liv och död. Vi knatar på i vardagslunken, försöker njuta av sommaren. Men också sörja och läka. I veckan var vi och beställde gravplats och plakett åt Tuva, vet ni hur sjukt det känns? Att helt vardagligt skriva på papper och betala fakturor för vår dotters gravplats? Så fel, så fel. Så in i helsicke fel. Vi ska inte förbereda oss för gravsättning, vi ska ju shoppa kläder och nya väskor inför skolstarten. Bada bubbelpool tills vi blir som överkokt spagetti. Gunga hammock och bli dåsiga i kvällssolen. Alla fem. Inte fyra.

Igår sålde vi Tuvas ”slagskepp”, den fantastiska bilen vi skulle göra utflykter med, minst 100 st bara nu i sommar. Men nu blir det en annan som får göra de där utflykterna med bilen. Förvisso unnar jag honom det, vi sålde den till en väldigt rar äldre man som kommer vårda den väl och uppskatta den. Hans ögon tindrade första gången han rullade in i bilen. Men det gjorde överjävligt ont att lämna den där. Lämna nycklarna och åka ifrån den. Det var ju Tuvas bil.

Jag tror att hjärnan börjar förstå nu, vad som har hänt. Det må låta konstigt att jag nästan två månader efter Tuvas död fortfarande inte har förstått att hon är borta, men så är det. Men nu… Vet ni, jag hör en låt i huvudet. En refräng. ”Det är då som det stora vemodet rullar in”. Precis så känns det.

Nu rullar sorgen in, som ett stort hänsynslöst hav sveper det in. Som vi förstod att det skulle göra, men ändå någonstans hoppades man att det inte skulle bli värre än den där avtrubbade känslan och någon sporadisk gråtattack.

Senaste veckan har varit seg. Kroppen är så trött, så in i märgen trött att det känns som om varenda muskel gråter. På dagarna är jag trött som en zombie och på nätterna går det inte att sova. Hjärnan snurrar så fort, för fort för att jag ska hinna få fatt i en endaste tanke och tänka den färdigt.

Men ikväll kommer jag somna lite, lite lättare. För vi har tränat! Cykeln har gått från en motvillig bekantskap till min allra bästa vän! För under ett cykelpass försvinner allt för en stund. Sorg och ilska blir till energi som jag kan trycka ut i pedalerna och låta rinna av mig genom svettpärlorna. Däckens knastrande mot underlaget, pulsen som bultar i öronen, fartvinden mot kinden bildar en symfoni med solens värme mot huden, luften som är mättad av alla blomdofter och känslan av total frihet. Så lugnande, så meditativt och samtidigt så himla roligt och upplyftande. För en stund blir det lättare att andas, huvudet känns klart och hjärtat lättare och jag förstår att jag kommer dit en dag. Att jag inte alltid kommer vara så trött, så ledsen och ha havregrynsgröt där hjärnan borde vara.

Jag kommer dit. Ett tramptag åt gången.

Godisvåfflor och gottegrisar

Söndag är tvätt- och städdag här hemma, så även i söndags. Men allt medan det städades och tvättades här hemma började det krypa i kroppen av uttråkning, vi måste hitta på nåt! Vi har länge haft för avsikt att besöka ett utflyktsmål här i krokarna som vi fått varmt rekommenderat, så i söndags gjorde vi slag i saken och släpade dessutom med oss farmor, farfar och mormor dit!

I den gassande sommarsolen packade vi in oss allihop i vår lilla Corolla och styrde mot Stora Lunån Gårdsmejeri! Ett gårdsmejeri mitt ute i ingenstans, väl värt ett besök!
Förutom gårdsmejeri är finns där även ett gårdscafé/gårdsbutik där man säljer gott fika, lättare lunch och självklart ostar från själva mejeriet. Men bäst av allt är ändå alla djuren!
Flisans ögon var stora som tefat under hela besöket och hon blev både förtjust och förskräckt innan vi for hemåt igen!

Det första vi mötte efter att ha parkerat bilen var den här stilige herren:
Gottesugen

Runtom på gården fanns dessa små foderautomater där man för en tia kunde få en handfull pellets att mata djuren med, och Herr Kalkon hade strategiskt placerat sig framför den första automaten alla besökare passerar. Där stod han och spände ögonen i oss när vi kom, och kluckade uppfordrande medan han tittade ömsom på oss och ömsom på automaten. När vi inte fattade piken burrade han upp sig i all sin prakt och kluckade ännu högre. Vem kan motstå det? Klart vi stoppade en tia i automaten och i samma stund som vi vred runt vredet kryllade det av höns som konkurrerade med Herr Kalkon om godbitarna!
Jag tappade faktiskt kollen på hur många tior vi brände i den där automaten, till och med för en vuxen var det löjligt roligt att mata söta höns och en knasig kalkon! Lovisa försökte vara rättvis i fördelningen.
höns

Alldeles intill den glupska kalkonen fanns två rymningsbenägna getter som man gärna fick gå in och klappa, de var dock mer intresserade av att försöka slinka ut genom grinden än att låta sig bli klappade. Deras grannar var desto keligare, åsnorna Knut och Bengt, som genast kom kilande till staketet och ville bli kliade. Vid deras grind låg borstar och det var fritt fram och dessutom väldigt uppskattat av åsnorna, att gå in och borsta dem en stund. Jag tror jag blev lite kär i Bengt…nån dag ska jag ha en egen åsna.
Bengt

Lovisas absoluta favoritdjur i hela världen är ju gris, och tänk vilken lycka att just på Stora Lunån Gårdsmejeri fanns det en gris! En riktig tamgris, som växt upp inne hos familjen som driver Stora Lunån, men som fått flytta ut till egen inkvartering när hon blev för tung att lyfta upp för trapporna. Söta Heidi. Just när vi såg henne satt där en man och matade henne med morötter. Han såg Lovisas stora, förtjusta ögon och frågade om hon ville ge grisen en morot. Lite läskigt var det ju, så det var säkrast att göra det sittandes i mammas knä. Heidi mumsade glatt i sig moroten medan Flisan passade på att klappa grisen, men…sen tog ju moroten slut…och Heidi ville gärna ha mer. Jag var alldeles för långsam och såg för sent vad Heidi tog sig för, så olyckan var ett faktum. Är man en relativt tjock gris, som ju grisar är överlag, så är det svårt att se rakt nedanför trynet. Det luktade ju morot, så Heidi provade att ta en tugga…men se, det var Lovisas hand hon tuggade på!
Grååååt och tandagnisslan! Hur kan en gris, en gullig tam gris, bita den hand som ger morötter?! Lovisa var alldeles förstörd!
Nåväl, efter lite tröst och en förklaring om att Heidi antagligen trodde att det där fingret var en riktig liten primör kändes det bättre igen. Vi styrde upp till caféet, vad tröstar väl bättre än…en godisvåffla?!
Våffla
Jösses, ingenting på den tallriken platsar väl riktigt i kostcirkeln, men är man på sommarlovssöndagsutflykt och just har blivit biten av en gris så är man värd en stor våffla med vaniljglass, vispgrädde, chokladsås, strössel och färgglada marshmallows!
För vuxnare gommar fanns det våfflor med räkor, gräddfil och lök. Det var mumma!
Vi måste nog åka dit igen snart, för det fanns även hemgjord ostkaka med mjölk från Lunåns eget mejeri och det måste ju provsmakas!

Dagen gick och vi såg och klappade på hästar, kor, får, änder, alpackor, hundar och som ett ”tack för besöket” fick vi en enastående uppvisning av Herr Påfågel innan vi trötta men väldigt nöjda makade in oss i bilen och styrde hemåt igen.
påfågel

Senare på kvällen när Lovisa skulle sova pratade hon om utflykten.
– Mamma? Grisen bet mig, faktiskt. Fast jag inte var en morot.
– Ja, jag vet. Så knasigt.
– Mmm. Men, mamma? Jag matade kalkonen, faktiskt! Han blev glad.
– Vad var roligast då?
– Kalkonen. Han blev glad.

Ullared!

imageJa, då har vi sett och upplevt det omtalade meckat för erfarna shoppingfyndare. Ullared!!

Och jag som alltid sagt att jag aldrig skulle åka dit! Det blev ett blixtbeslut, vi visste att våra (alldeles underbara) grannar skulle dit, så i söndags när jag var yrvaken efter en tupplur med Lovisa frågade maken om vi skulle hänga på grannarna till Ullared följande dag. Jag övervägde att göra A.K.U.T-testet på honom… (Vet du inte vad A.K.U.T är? Googla genast, det kan vara livsavgörande!!)

Kanske borde ha gjort testet på mig själv också, för jag svarade ”Ja, vilken kul idé!”. Sagt och gjort! Vi inkvarterade jycken hos svärfar och Lovisa togs om hand om både farmor/farfar och mormor/morfar, sen drog vi!

Anton ville, till vår förvåning, gärna hänga med på roadtrip och galen shopping och det blev både en rolig å härlig resa!

Problem nr 1 var boende. Det kryllar av övernattningsmöjligheter runt Ullared, men tyvärr kryllar det av gäster också, särskilt om man börjar leta boende kvällen innan man tänkt åka…men efter lite letande hittade vi ett B&B bara 700m från varuhuset som drevs av världens i särklass mest entusiastiska värdinna. Anton fick eget rum bredvid vårt och till vårt förfogande fanns också toalett med dusch och ett litet sällskapsutrymme utrustat med bord, stolar och kortlek. Perfekt! Dessutom bjöds vi på ett var sitt par hörselproppar…huset låg ett stenkast från vägen och varje gång en bil körde förbi så lät det som om den passerade genom själva huset!
På varje säng låg en uppsättning handdukar, om vi ville använda duschen, så vi bestämde oss för att tvätta av oss resdammet…och höll på att krevera av skratt när vi vek ut våra handdukar. För de var just det – handdukar. En var sin handduk och en var sin tvättlapp. Ha ha ha, ibland är det väldigt praktiskt att inte ha något hår att torka, för det hade inte de där tvättlapparna räckt till!

Vi kom till varuhuset runt kl 17 och de fruktade köerna utanför entrén…lyste med sin frånvaro! Tur var väl det, för väl inne blev jag yrslig av varuhusets blotta storlek. Jeez, det är ju enormt! Steget från lilla ICA Mathyttan här hemma till GeKå’s är inte minimalt. Tur att vi hade Viktoria med oss som kunde ge oss förstagångare en snabbguide och lite tips!

Måndagseftermiddagen spenderade jag på avdelningen för damkläder! Sprang som en tätting fram och tillbaks, klämde, kände och plockade på mig plagg. Ett enda litet bryt hade jag och det var när jag såg en vit top med blå fjärilar och texten ”Fly free like a butterfly”…då brast det en smula. Det är lite intressant det här med hur folk reagerar på en främling som gråter. När jag såg tröjan var jag omgiven av andra glada shoppare, men när tårarna började rinna skingrades de likt morgondimma i gryningsljuset. Skitläskigt med gråtande främlingar! Särskilt om de därtill är kala om huvudet… Nåväl, det var bara ett litet bryt, jag var snart på banan igen och fortsatte plocka på mig plagg!
Tyvärr hade Hasse och jag bara tagit en var sin kundkorg, nybörjare som vi är, så till slut började min arm krampa av alla kläder som hängde över den. Dags att prova! Jag hade väl hängt en sisådär 25-26 plagg över min krampande arm, men till min förskräckelse fick man bara ta med 7st per gång in i provhytten. Det blev ett jäkla löpande fram och tillbaka, och entusiasmen sjönk i takt med provningarna då det mesta satt som en höpåse. Men jag lyckades ändå skrapa ihop några plagg som fick följa med till kassan. En kvart före stängning, 19:45, gick vi ut ur varuhuset och styrde mot vårt boende igen för att lämpa av dagens fynd och pusta ut lite. En knapp timme senare sammanstrålade vi med grannarna igen för en bit mat, nu var vi hungriga! Målet var Harry’s, blott ett stenkast från GeKå’s. En god bit mat och en kall öl, gud anåda som det det knorrade i magen! 20:45 klev vi in genom dörren till Harry’s…

Stället var nästan fullsatt, men vi såg en glipa där vi skulle få plats så vi ställde oss snällt vid skylten ”vänligen invänta personal” och tittade suktande på de redan ätande gästerna. Och där stod vi. Magarna kurrade. Personalen fullkomligt ignorerade oss. Då såg vi den, skylten med öppettider. ”Måndag-Tisdag 11-21”. Va? Stänger de kl 21?! Bara en ynka timme efter varuhusets stängningstid?! Tydligen. Jag kan åtminstone tycka att personalen kunde ha kommit fram och upplyst oss om att vi vare sig skulle hinna äta eller dricka på den kvart som återstod av öppettiden, men nähä då.
Jaja, glada i hågen lommade vi vidare till restaurangen bredvid. De stängde inte kl21! De stängde 20:30… Vi kollade alla matställen på området och samtliga var stängda och igenbommade kl 21:00! Gah, antiklimax! Jag vet inte om det var av hunger eller utmattning, men vi tappade inte humöret, vi tyckte snarare att det var rätt komiskt. Vi måste sett både desperata och roliga ut där vi for runt från mathak till mathak och kikade in i mörka fönster! Det enda som fattades var Benny Hill-musiken, haha!
– Jaja, i värsta fall får vi handla nåt på ICA och käka det på rummet. tröstade Viktoria när vi satt oss i bilen för att fortsätta vår jakt på mat.
– Näe du, hahaha! För de stängde kl 21!! skrattade jag när vi körde förbi ICA och såg deras skylt med öppettider.

Till slut hittade vi den. Räddningen. Den enda jäkla pizzerian i hela Ullared som har öppet till 22! Frälsning! Aldrig har väl en pizza smakat så jäkla bra!

Dag 2 av vår Ullareds-roadtrip började tidigt, vi såg till att vara på plats redan vid öppning. Inga köer. Lovely! Frukosten på vårt B&B hoppade vi över (pulverkaffe, apelsinfestis, skorpor, marmelad, musli och tysk mjölk av den där sorten som klarar sig i princip hur länge som helst i rumstemp…) Vi shoppade nån timme istället och käkade sedan frukost i varuhuset. Där fanns allt man behöver för att orka shoppa vidare! Det shoppades friskt fram till lunch, när både orken och plånboken tyckte att det var dags att lomma till kassan och fara hemöver. Enda fadäsen var väl att jag råkade ta fel vagn och styra mot kassan…men vagnens rätta ägare jagade snart ikapp mig och tog tillbaks sin vagn.

Gränna

Hemresan fick ta sin tid. Vi tog vägen över Jönköping och pep in i Gränna för att köpa lite polkagrisar. Gjorde stopp för att käka, sträcka på benen och pudra näsan. Klockan var läggdags när vi klev innanför dörren här hemma, trötta men väldigt nöjda.
Vi hade en härlig resa. Roligt att ha besökt Ullared (men jag blir nog ingen stammis), kul med en roadtrip, nya intryck, vackra vyer. Men framför allt roligt att få göra det tillsammans! Tja, Lovisa var ju inte med, men om hon vetat vad vi haft för oss så hade hon nog varit väldigt glad över att ha sluppit!

Kassar