Sportlovet har börjat och vi njuter för fulla muggar!
Kanske inte av det vi hade tänkt oss få ut av sportlovet, jag hade väl mest planerat att vi skulle svischa ner för pulkabackar och dricka varm o’boy, kanske nån sväng i längdspåret på skidorna däremellan. Men tji fick vi. Här råder isbana både i såväl pulkabackar som skidspår. Inget att hänga läpp för, det är bara att planera om. Eller improvisera, då blir det som allra roligast!
Igår var vi ut en sväng, Hasse skulle köra lite timmer och under tiden passade Anton på att lära mamma köra fyrhjuling. Jo, du läste rätt. Den 9-åriga gossen lärde sin 31-åriga mor att ratta ett fordon. Det hela började med att han tog med mig på en åktur över åkrarna. Mamsen höll i sig för glatta livet och fick på köpet en bålstabilitetsträning utan dess like! Mitt på åkern stannade Anton för att säga något till mig och fyrhjulingen dog.
– Men…ojdå. Vad ska vi göra nu? Jag ringer efter pappa!
– Mamma, skärp dig. Den har bara stannat. Vi startar den igen!
– Vet du hur man gör?
– Eh, jaa. (Anton blänger på mig med idiotförklarande blick) Man gör bara så här… började sonen och skulle visa.
– NEJ! Vänta, jag ringer och dubbelkollar så att vi gör rätt bara…
– Suck…

Jaja, jag ÄR en hare. Och sonen hade full koll på hur man startade fyrhjulingen igen, Hasse gav samma instruktioner som Anton just redovisat för mig.
– Eh, okej. Nu kan du starta den.
– Jag sa ju att jag visste hur man gör. Var du tvungen att kolla med pappa?
– Jamen JAG kan ju inte köra den här…saken!
– Va? Skärp dig!

Och så fick mamma en körlektion. I start, stopp, framåt och bakåt. Förvisso har jag inte lärt mig växla än, men jag tyckte att första växeln gick mer än väl fort. På halvfart.

När Anton var klar med körlektionen åkte han och hjälpte pappan med arbetet. Mina skogsgubbar!

På kvällskvisten tog skogsarbetarna en välförtjänt paus och for på hockey. Tuva och jag hade gärna hängt med, men hon var rätt trött. Hon åkte ju till stallet på eftermiddagen! Hela ridlektionen orkade hon rida, gissa om hon var lycklig! Till på köpet fick hon rida på stallets ”grand old lad” Pandy, hennes favorit bland favoriter. När grabbarna packat sig iväg mot Leksand kröp Tuva och jag upp i soffan och kurade framför brasan.

I morse steg Anton och jag upp tidigt, vi skulle iväg på nya äventyr. Eller tja, så äventyrligt var det väl inte. Vi for till optikern, sonen behöver nya brillor. Han genomförde alla undersökningar med glans, nya brillor är beställda. Och jag fick en fin vink om att jag borde boka en synundersökning åt mig själv också…
Jag satt hälften så långt ifrån tavlan som Anton gjorde och jag kunde inte läsa bokstäverna…trots att jag hade glasögonen på mig, lutade mig framåt i stolen och kisade…Detta undgick förstås inte optikern.
– Ser du bokstäverna, Anton?
– Japp! A F K N G Z
– Ser mamma bokstäverna?
– Va? Eh…näe.

Eftersom jag köpt mina brillor hos samma optiker kunde han så snärtigt kolla upp när jag varit där sist. 2008. Jaha, se där ja. Kanske får göra slag i saken och boka en tid åt mig själv snart då. Men jag ser i alla fall vägskyltarna! Och jag kan läsa på skärmen när jag sitter vid datorn. Om jag kisar…lite…

Från den ena till det andra, nu är bokhyllan färdigpyntad och klar! Hu så fin den blev! Min briljanta idé med några snygga texter piffade ju till hela skapelsen. Och höll på att ge både Hans och mig själv hjärnblödning…det var riktigt knivigt att få dit de där jäkla bokstäverna. De satt på en överföringstejp, så först skulle man klistra upp hela arket på dörren, platta till det utan att det blev bubblor och veck, sedan dra bort plasten så att bara bokstäverna blev kvar. Lätt i teorin. Hyfsat svårt med den översta texten, som var 10 cm stor. Rent överjävligt omöjligt med den stora texten, som mätte 92*53 cm…
Men vi fick dit den, efter tolv ”jävlar” och fem ”helvetes faan” sitter den på plats! Yey!
Ni får ursäkta bildkvaliteten, det är jag som knäppt kortet.

Ja, vad säger man? IKEA, det är världsklass.
Igår for Hasse och Nilla (hans syster) till IKEA. Nilla skulle köpa en sänggavel och Hasse passade på att köpa en bokhylla vi gått och funderat på länge och väl, men liksom aldrig kommit till skott att inhandla. Rätt snygg, svartbrun sak med inte mindre än 6 vita dörrar. Perfekt för ändamålet, eftersom jag har hittat ett sånt tjusigt väggord som jag vill smacka upp på dessa dörrar. Monteringen av själva hyllan gick väl halvhyffsat sånär som på en skruv som gick av. Näe, inte nån standardskruv som man möjligen skulle kunna hitta en ersättare till ute i garaget. Sånt kör inte IKEA med. Nejdå, en skruv av modell ”special-och-jävligt-viktig-om-hyllhelvetet-överhuvudtaget-ska-hålla-ihop”. En sån skruv.
Jaja, vi löste problemet (genom att nalla en likadan skruv från en annan IKEA-möbel i huset) och fick ihop hyllskrället. Nu skulle dörrarna på. Dörrarna som, efter att vi öppnat alla kartonger och tittat efter, alla visade sig ha identiska och jättefula skador! Åh, jippi.

Så det fick bli en tur till IKEA även idag, löningslördag! Tackar min lyckliga stjärna för att moster Mona var pigg på att åka med Hasse som sällskap för själv var jag måttlig intresserad av detta men kände mig ändå lite tvungen eftersom det är jag som promt ska ha den där jäkla hyllan. Så tack, Mona!
Väl på plats visar det sig naturligtvis att det inte finns några dörrar kvar på IKEA, eftersom flera kunder klagat har man tagit bort hela pallen med misstanke om att vartenda paket har samma skada. Men nya dörrar skulle komma till varuhuset, vi var välkomna tillbaka. Vid det här laget lackar man ur, det får bli vilka dörrar som helst bara hyllbygget blir färdigt nån gång, så vi valde en annan dörrlösning (som fanns på lager). Min snygga bokhylla till ett schysst pris kommer förvisso fortfarande bli väldigt snygg, men till en helt annan prislapp än ursprungsplanen. Suck.

Antar att jag är lite extra stingslig för att jag inte är kry, ni får ursäkta. Det härjar en monsterförkylning i byn och framför allt på skolan och i förskolan. Naturligtvis klarade jag mig inte undan. I onsdags härdade jag ut i två timmar innan jag fick erkänna att jag inte var kry nog att vara på jobbet, travade hem och bäddade ner mig. Jag är urdålig på att vara sjuk, det kryper i hela kroppen av rastlöshet. Så masar man sig upp och tar sig för med något i en kvart eller så, blir obarmhärtigt utpumpad och törnar tillbaks ner i sängen, än mer frustrerad.
I morse drog jag dock inte på mig mysbrallorna, som jag bott i sen i onsdags, utan tänkte att om jag piffar till mig lite känns det nog bättre. Så på med liten vardags-snygga kläder, en lätt make-up, fina örhängen och en skvätt parfym! Noll effekt. Jag är fortfarande zombie-trött, ont i huvudet, tjock i halsen och allmänt hängig. Men jag är åtminstone en proper sjukling!

– Vad fin du är mamma, ska du iväg på nåt? frågade sonen.
Sånt värmer. Och mitt emot mig vid köksbordet sitter en droppe solsken som fick välja en tidning på ICA idag. Det blev Disney-prinsessorna, i detta nummer medföljde en glittrande rosa maskerad-mask och ett par örhängen i silvrig och rosa plast. Vi plockade loss attiraljerna från tidningen, Tuva ville genast ha dem på sig.
– Jaha, vad ska vi hitta på idag då, min duva? frågade jag.
– Mamma. Tuva. Hiiin. Sessa.
– Ja, vi är fina prinsessor idag.
– Mmm. Hosja. Himm. Myyys. (Mmm, nu kryper vi ner i soffan, sätter på en film och myser under en filt)
– Haha, okej då!

Klockan är 19.30. Just nu borde jag sitta i toppstugan i Romme Alpin, dricka ett glas rött, käka god mat och njuta av trevligt sällskap…

Veckan har varit bra, Tuva har blivit stadigt bättre och resten av familjen har mått fint. Helgen började bra, den med. Vi tog lite sovmorgon, käkade frukost länge, skrotade runt i pyjamas. Under hundpromenaden singlade det ner lite snö som fick skogspromenaden att se ut som en scen ur en naturfilm, storartad och vacker. Efter lunch plockade jag fram lite städgrejor och lånade grannens carport så att jag kunde städa ur bilen, jag hade ordnat chaufför till Romme och hem igen, två av mina kollegor skulle åka med mig. Klart man vill ha en åtminstone presentabel skjuts att erbjuda!
Där, någonstans, tror jag att det började barka åt skogen. Jag var lite trött hela förmiddagen, men med tanke på vårt sedan länge rubbade sömnmönster lade jag ingen vikt vid tröttheten. Ljusförhållandena när jag dammsög var lite knepiga, det blir ganska mörkt i bilen när man står i en carport, särskilt i kontrast till ett bländade vitt snöoväder. Jag märkte inte när auran kom, eller jag misstolkade den snarare som att mina ögon blev irriterade av den konstanta växlingen mellan skarpt ljus och dunkel. Nåväl, bilen blev ren och fin. Anton och jag hoppade in i bilen, jag hade lovat skjutsa honom till en kompis (tillika bonuskusin)  innan jag for till affären. Där bommade jag signal nummer 2, när min kära svägerska tittade in i bilen och konstaterade att jag inte såg ut som om jag skulle på fest, utan snarare att jag borde åka hem och krypa ner under en filt. (Jag blir ofta blek och mörk under ögonen när migrän är i antågande.)

Fortfarande lyckligt ovetandes for jag till affären och började handla. Där, i mjölkdisken, slog den till. Migränen från helvetet. Först förstod jag inte vad som hände, och får väl erkänna att jag blev lite rädd när det kändes som om hjärnan slog en frivolt inne i kraniet. Sen började den dunka, hårt och obevekligt, som en stånghammare. Och jag förstod. Fan.
Jag kände direkt att det här skulle bli ett elakt anfall, skyndade mig att rafsa åt mig det jag skulle ha så att jag skulle hinna hem innan jag blev för dålig för allt utöver horisontalläge. Tårarna brände bakom ögonlocken och när jag klev innanför dörren vällde de fram. Jag var så förbannad!! Och besviken! Jag har sett fram emot kvällens begivenheter hela veckan, kläderna var framplockade, den nya tröjan har fortfarande lapparna kvar. Jag skulle ju ha en supertrevlig kväll med mina kollegor! Sen kom en störtflod till med tårar när jag insåg att jag inte skulle kunna erbjuda mina kollegor skjuts någonstans. Hur skulle det nu gå? Skulle de ta sig dit överhuvudtaget? Jag vet inte vad som gjorde ondast när jag ringde och meddelade mitt hälsotillstånd, migränen eller skammen och besvikelsen…

Fem minuter senare satt jag dubbelvikt och kramade om toalettstolen. Tur i oturen kan man väl säga. Förbannat jävla frustrerande att få ett jätteanfall just idag, men jag är tacksam att det hände hemma. Vi skulle ju åka bandvagn upp till toppstugan ikväll, tänk om jag hade spytt i bandvagnen istället för hemma? Hugaligen.

Hoppas ni har en trevlig kväll, tjejer. Önskar så att jag kunde vara där med er. Men mitt rödvin och oxfondue fick bli utbytt mot plan B: migränmedicin och kranvatten.

Näe, Tuva är inte frisk än. Suck. Fast det går åt rätt håll i alla fall! Idag har hon varit ute på en 20-minuters tur i permobilen och njutit av solsken och fågelkvitter! Gissa om hon njöt?
Det är andra gången på tre veckor som hon varit utomhus, jäkla förkylning. Nu håller jag tummen, så hårt att den börjar bli blå, att det inte blir ett bakslag igen för att hon fick komma ut. Just nu ligger hon bredvid mig och slemmar ganska duktigt… Men man vet ju själv hur det är när man är hemma å är sjuk, till slut börjar väggarna liksom krypa inpå en, något så banalt som en promenad till postlådan räddar hela dagen! Så vi tog risken idag, hoppas att solsken och fågelsång var rätta receptet.

Jag var till jobbet en sväng i måndags, men sen har jag varit hemma med Tuva resten av veckan. Linda är tillbaks, så vi kan återigen dela dygnet på tre, tack och lov. Just idag, efter att ha fått tanka lite solsken och ladda upp med D-vitamin, mår vi bra men i tisdags kändes det som om vi var ruggigt nära den där världsberömda väggen, både Hasse och jag. Jag kunde nästan känna den stryka mot pannan. Otäckt.

Vi har satt in kortison för att tampas med slemmet, och hoppas att det biter. Det har ju hjälpt förut. Tuva är tålmodig som en ko, hon finner sig i inhalationer, PEP-maskträning, syrgas och andningsgymnastik. Hon har i alla fall inte haft någon feber på hela veckan, tjoho!!
Orken är väl inte på topp, men hon bjuder på solskenssmil varje dag. Igår var hon alldeles lycksalig, för då fick hon leka spökjägare med storebror!! Han är världens bästa storebror, den gossen. Spökjakt-leken har han växt ifrån, men han vet ju att Tuva tycker att det är så himla roligt. Så han hämtar sitt spökjägarvapen, ger Tuva hennes blåa svärd med rosa boa på och så ger dom sig ut på jakt. Hihi.

Hej hej…vinkar lite försynt med handen och ger ifrån mig ett livstecken. Pinsamt länge sedan jag skrev något här på bloggen…har liksom inte haft tid. Eller tagit mig tid, vilket som. Dygnet känns alldeles för kort, helt enkelt!!
Jag önskar jag hade något roligare att skriva än att Tuva är sjuk igen, men så är det. Förbannade förkylningsbaciller. Ikväll blir det en vecka. En vecka med hosta, slem, kräks, feber och vakna nätter. Jag, som gärna vill tro att jag är Stålkvinnan, har fått inse att jag faktiskt inte klarar av två arbeten på raken utan att sova emellan, så jag har inte varit på förskolan alls den här veckan. Måndag-onsdag hade vi Linda här, så vi delade dygnet på tre. Det gick an. I torsdags blev även Linda sjuk, så sedan dess har Hasse och jag delat dygnet på två. Vi börjar bli lite slitna, om vi ska vara alldeles ärliga.

Men Tuva är vid gott mod, förstås. Solstråle. Hon har fått duscha varje morgon (man blir ganska svettig av att hosta nätterna igenom) och igår frågade jag som vanligt om hon ville ta en dusch.
– Vad sägs om en dusch, damen? Det kan pigga upp att få känna sig lite fräsch även om man är sjuk.
– Jaa…usch. (Ja, jag luktar usch)

Det stannade inte vid den dagliga duschen igår. Håret skulle piffas med hårspännen, Tuva propsade på att få ha på sig klänning, tights och sina glittriga benvärmare, läpparna skulle målas (med glittrigt läppbalsam) liksom naglarna. Tuva har två nagellack och hon brukar själv välja färg.
– Nå, ska det vara glittrigt nagellack idag? Eller kanske lila?
– Ehm…båda!

Sagt och gjort, nu har flickebarnet varannan nagel lila och varannan är glittrig. Nog för att hon snorade, slemmade och hostade sig genom dagen men jösses så tjusig hon var!

Anton är frisk och kry, och ser fram emot morgondagen lika mycket som han fasar för den. Han längtar förstås efter judopasset imorgon kväll, han tycker att det är så himla roligt. Kanske lite extra kul imorgon när han får använda sin splitter nya gi för första gången! Hittills har han tränat i en ärvd karatedräkt, men efter träningen förra söndagen fick han sin första, egna judo-gi. Oj, så stolt han var!
Men han fasar också för morgondagen, eftersom hans hemska mor och far har anmält honom till simskolan som börjar imorgon… Anton kan fortfarande inte simma och det är ett kunskapskrav för årskurs 3 att man ska kunna simma 25 meter. Det blir inte så jättemycket bada av för oss, så det kanske inte är så märkligt att han inte kan simma än. Om Tuva hade klarat av att vara i bassänger med lägre temperatur än +34 grader hade vi förmodligen åkt och badat så ofta vi kunde, både i Hedemoras lilla simhall och på äventyrsbadet i Borlänge. Som vilken Svensson-familj som helst. Men vi är inga Svenssons. Vi är Kroghar, hihi. Vi gör vad vi kan av det vi fått och jag tycker nog att vi gör det rätt bra, ändå.

Näe, nu ska jag se till att välta Hasse och Anton i säng. Tuva och jag har nattpasset på soffan, med en brasa sprakande i kaminen och dåliga filmer på TV. Godnatt!