Det är Tuviska för Globen, det. Boolee!!
Redan i torsdags började hon ledsna på att vänta, lördag verkade liksom ligga så himla långt bort… Eftersom hon börjat smårossla har hon ju inte heller fått gå på några aktiviteter den här veckan eftersom det med största säkerhet hade satt stopp för resan till Globen. Men det blev lördag till slut i alla fall, trots att Tuva började tvivla på att det någonsin skulle bli lördag, hihi. Det första hon sa när hon slog upp sina bruna ögon var förstås…
– Boolee!
– Jajamensan, idag ska du till Globen!

Det är tur att flickebarnet har öron, ty annars hade smilet gått ihop i nacken varpå halva huvudet skulle ha trillat av! Medan Tuva fick frukost packade jag hennes väska, medan den lilla Fjärilen konstant manade mig att packa lite fortare.
– Öta, ötaaa!!!

Vi mötte Linda vid tågstationen och stannade för att vinka av dem. Det var en spänd och förväntansfull Tuva som för första gången fick åka lift upp på tåget för att påbörja sin allra första tågresa. Jag beundrar Linda stort för att hon ville göra den här resan med Tuva. Tåg, tunnelbana och Globenbesök, sen tunnelbana och tåg igen. Lite stressigt blev det vid T-banan när det blev kö till hissarna (det var nåt alldeles gröndjävulskt med folk ute och reste igår) men de hann i alla fall i tid till showen. Och de hann med tåget hem igen. Tuva hade fått en peng med sig av farfar att köpa nåt gott för och något minne från shoppen, men det hann de tyvärr inte. Tuva hängde inte läpp för det, när jag mötte dem vid tåget i Hedemora igår kväll sken hon som en stor sol!
– Hej älskling! Har du haft roligt?
– JAA!!! Boolee, boolee, HÄTTA!! Loolit, loolit. Tåaj!! (Globen, hästar, roligt, tåg.)

Hon log och skrattade hela vägen hem och bubblade om så mycket att jag inte hann förstå hälften. Men summan av kardemumman förstod jag. Tuva hade haft hur roligt som helst!

Anton åkte på utflykt åt andra hållet i vårt avlånga land. Han och Hasse for på hockey i Leksand! Det var trötta, men nöjda barn som slappade i soffan igår kväll och berättade vad de varit med om, hihi.
Själv for jag till Kupolen, solokvist som jag var, för att införskaffa lite julklappar. Vad tänkte jag på? Lönen kom i fredags, julen nalkas. Kupolen var smockfull med folk!! Jag hittade i alla fall några klappar till Tuva och några tröjor till Anton (pojken växer som ogräs, så de kan inte vänta ända till jul, han fick dem direkt när han kom hem). Jag kikade lite på julpynt, ljusslingor, stjärnor och gardiner men tänkte att jag har ju sånt hemma så några sådana attiraljer inhandlades inte. Väl hemma rev jag fram jullådorna från förrådet och skulle sätta igång att julpynta…

Efter att ha grävt långt om länge i lådorna började minnet så smått återvända…jag storrensade i jullådorna förra året när julen var över. Slängde allt som var trasig och i dåligt skick. Som till exempel ljusstakarna, ljusslingorna som inte fungerade och julgardinerna som efter många år tappat formen och krympt så pass att de inte gick att sy om mera (jag har kortat av dem varje år eftersom de krympt i tvätten). Så här står jag, det är första advent och jag har inte just något pynt att sätta upp. Jo, fönstren på framsidan ser lite juliga ut ty jag hittade två stjärnor på fot som fungerade och därmed klarade sig undan förra säsongens storstädning. Anton har fått upp sina hängande julstjärnor i fönstret också. That’s it. Ljusslingan vi har ute lyser bara fläckvis, så den får vi ta och riva ner.
Ser ut som om jag måste ge mig ut i julhandeln en gång till och införskaffa lite julpynt. Hugaligen, hemska tanke. Önska mig lycka till…

Hela förra veckan gick i stort sett åt till att ha ont i både huvudet och magen, så någon inspiration till att sätta sig och blogga fanns inte alls. Tuvas hjärtmedicin höll på att ta slut och när jag förra fredagseftermiddagen skulle ta receptet med mig ner till apoteket för att beställa mer gjorde jag den fasansfulla upptäckten att vi inte hade något recept kvar. Det var slut och jag hade helt missat att beställa ett nytt!!
Det kanske inte låter som någon stor sak, men att få tag i en läkare på barnkliniken som kan skriva ut ett nytt recept är inte helt lätt. På måndagar har de ingen telefontid alls, så jag lämnade ett meddelande i internettjänsten Mina Vårdkontakter och hoppades på snabbt svar (och passade på att skriva AKUT med stora bokstäver i texten). Sen satte jag igång med att telefontrakassera apotekets kundtjänst för att kolla om något recept kom in. På tisdagen kom ett recept in på datorn och jag kunde beställa medicinen och bad apotekaren att skriva AKUT med stora bokstäver på beställningen, vilket hon gjorde. Därmed inte sagt att det gick fort att få fram medicinen… På onsdagen susade jag in strax innan stängning, helt övertygad om att medicinen skulle ha kommit. Tuva hade nämligen bara två doser kvar hemma, av en medicin som hon ska ha tre doser av per dag… Ingen medicin hade kommit, och nu brände paniken i bröstet och tårarna bakom ögonlocken. Men apotekaren tipsade om att det fanns samma typ av medicin (men i annan dos och inte avsedd att ges i sond) av fabrikstillverkad typ som kanske kunde fungera som ersättare tills Tuvas medicin anlände, det kunde nämligen ta upp till fem dagar att få fram den. Fem dagar helt utan hjärtmedicin luktar ambulansfärd lång väg, så i torsdags satte jag igång att jaga läkare igen. Jag hade tur och fick tag på Tuvas läkare snabbt, och han skrev ut medicinen.
Jag blev så lättad att huvudet höll på att explodera. Lugnad fortsatte jag jobba (jag var på jobbet när jag fick tag på läkaren). Jag hade varit duktig och överfört alla bilder från jobbets digitalkamera till en mapp på datorn. Över 300 stycken, det började bli trångt på minneskortet. Glad i hågen satte jag det nu tömda minneskortet i kameran, nu var den redo att knäppa nya, fräscha bilder. Sen öppnade jag mappen dit jag fört över alla bilderna, eftersom jag skulle skriva ut ett helt gäng av dem…och upptäckte att mappen var lika tom som minneskortet. Jag hade lyckats radera ALLA bilderna! Permanent!!
Hettan steg i ansiktet, jag skämdes så jag höll på att dö och migränen kom som ett brev på posten. Pangtjoff!

Jaja, det var ingen som blev arg på mig. Men å andra sidan har jag svårt att föreställa mig att någon av dem blev särskilt glad heller…klantarsle! Jag tog min migrän och min skam, gick hem och kröp ner under täcket. Bilderna var för evigt borta, men huvudvärken kunde jag ju åtminstone mota en aning med medikamenter..

Sen var allting frid och fröjd över helgen. Mamma och pappa kom upp, superdundermysigt! Älskar er!!
Nästa huvudvärk kom inte förrän idag när Linda ringde mig på jobbet och bad om råd. Det var totalstopp i knappen. Det gick varken att spruta in eller dra ut något överhuvudtaget. Toppen! Boven i dramat var medicinen Tuva fick i väntan på den beställda varianten.  Tuvas hjärtmedicin specialtillverkas, det är pulver i små kapslar som vi sedan öppnar och blandar pulvret med vatten. Ersättningsmedicinen är tänkt att sväljas hel. Den löste inte upp sig i vatten, utan föll sönder i små små kulor. Och en knapp på magen är inte tänkt att kunna släppa igenom ett helt gäng små kulor…kulorna kilade ihop sig till ett jättestopp. Skit också!!
Det enda råd jag kunde ge var att fortsätta försöka att omväxlande trycka i och dra tillbaka vätska för att lösa stoppet. Långt om länge släppte det! Idag är den ”riktiga” medicinen hämtad. Puh!!

Kommande vecka ska Fjärilen ta det väääldigt lugnt, för hon har nämligen börjat hosta och slemma så smått. Vi hoppas kunna mota Olle i grind, för det är ju äventyr på gång! I lördags bokade vi nämligen in en resa som Tuva och Linda ska göra kommande helg. De ska åka och titta på Stockholm International Horseshow!!!

Wow, vilken underbar helg vi har haft! Den började i och för sig lite halvstressigt på fredagen, jag hade bokat klipptid till båda barnen och planerat att göra lite ärenden efteråt. Jag behövde införskaffa en planeringskalender till jobbet, köpa hundmat, leta reflexband (till jobbet) och kika ut en bra Fars Dags-present till Hasse. Själva klippningen gick bra, över förväntan med tanke på att barnens ordinarie frisör var borta på semester så en alldeles ny förmåga fick äran att sköta friserandet. Hon har förvisso träffat barnen förut, men aldrig klippt dem. Anton är ingen konst att frisera, men Tuva kräver att man är frisör för sin sax, så att säga. Men Marion på Hårologi City klarade det med bravur! Tuva blev urtjusig i håret och fick som avslutning två flätor (hur Marion lyckades få till flätor i det relativt korta håret samtidigt som Tuva krängde av och an i rullstolen är för mig ett mysterium) som färgades lila. Gissa hur nöjd Tuva var?
Anton har ända sedan vi började gå till frisör varit väldigt bestämd med sin frisyr, inget kort och rufsigt, utan helst bara det yttersta på topparna. Jag har tjatat, jag har bönat och bett honom om att prova en lite kortare klippning (hans hår växer ju så fort att han börjar se ovårdad ut efter bara några veckor) men näe. I fredags frågade Marion hur han ville bli klippt varpå sonen svarade:
– Jag vill ha det som jag brukar ha det.
– Men jag har aldrig klippt dig förut, du kanske kan förklara hur du menar?

Anton beskrev den önskade frisyren och satt bestämd som en liten direktör i stolen.
– Hm…vet du, jag föreslår att vi klipper det lite kortare på sidorna och i nacken, sen sparar vi lite längre uppepå som du kan rufsa till eller ha det platt. Så kan du variera lite. Vad sägs?
– Låter bra. Kör på det.

Yes, äntligen! Han blev helt underbart snygg i den korta, pojkiga frisyren. Avslutningsvis snoffsade Marion till håret och sprayade en röd tuppkam. Sonen blev tvärnöjd. Synd bara att det är så in i bängen jäkla dyrt att gå till frisören. 440 riksdaler per barn, det ni!

Mina ärenden blev det inte så mycket med. När frisyrerna var i ordning var vi trötta, hungriga och jag var så pinknödig när vi kom till bilen att jag såg guldfiskar för mitt inre öga. Någon planeringskalender eller reflexband bidde det inte. Icke heller någon present, eftersom Hasse i sista stund bestämde sig för att det skulle vara trevligt att följa med in till Hedemora (från början var det tänkt att han skulle stanna kvar hemma). Hundmaten fixade jag dock, sen styrde vi kosan hemåt för att laga mat till våra inkommande gäster. Vi har haft besök av bästaste brorsan i sällskap med flickvän och bara haft det bra, helgen lång. God mat med ett glas gott vin (tack Annika, det var finfint), jättegod choklad (tack brorsan, det var RIKTIG choklad det!) gott sällskap och många glada skratt.
Det känns som om vi har tankat en massa må-bra-energi som borde räcka hela veckan, minst.

Helgens enda fadäs står jag för. Det är Fars dag idag. Och jag har inte ringt till pappa. Inte för att jag glömde bort, utan för att jag tappade kollen på klockan. När jag tänkte ringa insåg jag att han gått och lagt sig för länge sedan! Och att bli väckt mitt i skönhetssömnen kan man väl få slippa, åtminstone på Fars dag? Men du vet väl att jag älskar dig, pappa? Och att jag tycker att du är den bästa pappa jag någonsin kunnat få? För det är du!

Puh, här sitter jag i soffan med mitt stora huvud och pustar ut efter en heldag i Uppsala. Ja, alltså mitt huvud är väl inte större än vanligt men det känns helt enormt… Jag fick ett migränanfall idag som kuvades med medikamenter, men kvar blir en luddig, avtrubbad värk och känslan av att mitt huvud är stort och tungt som en medicinboll och en nacke som känns som en konstruktion av svajig ståltråd. Ungefär som en sån där liten figur man kan klistra fast på instrumentpanelen i bilen, ni vet! Och så när man kör bilen så svajar figurens huvud omkring lite lealöst.

Maken och jag styrde kosan mot Uppsala i förmiddags, vi for väl omkring elva-snåret. Kl 14.30 hade vi tid på avdelningen för Klinisk Genetik och tänkte att eftersom vi åkte i så god tid skulle vi hinna med att käka lunch innan besöket. Jo, eller hur….
Som dom får vi är knappade vi in adressen i Hasses GPS och tänkte att den skulle lotsa oss till målet, Rudbecklaboratoriet i Uppsala, alldeles bredvid Akademiska sjukhuset. Det gick ju alldeles lysande, tills vi kom till Uppsala. GPS:en talade och vi gjorde lydigt som den sade, trots att den avvek från skyltarna mot sjukhuset…
Jag blir alltid nervös av större städer, tycker de känns opersonliga och allmänt förvirrande. Att åka bil i främmande, större städer är hemskt. Ingen aning om vart man ska, hur långt åt skogen det barkar om man råkar ta fel väl och livrädd för att bli påkörd av någon annan stressad bilist eller råka bumpa till nån stackars cyklist. Lägg då till en GPS som tydligen inte har den blekaste aning om var Rudbecklaboratoriet ligger, men som håller god min och pratar på i alla fall. När vi befann oss mitt inne i centrum började vi ana att vi var ute på villovägar. Sjukhus är sällan placerade alldeles intill större shoppingstråk… Till råga på allt dök det upp skyltar om förbud mot dubbdäck, när vi befann oss i mittenfilen på en trefilig väg, omringade av lastbilar och bussar.
Spänningshuvudvärken som legat och ruvat i bakhuvudet på mig hela dagen klev fram och bytte om till migrän-kostymen. Plopp, sa det i huvudet! Medicin hade jag i bilen, men inget att svälja ner den med. Munnen var torr som en öken av stress, trots att det inte var jag som körde.

Nåväl, när vi svängt fel ett antal gånger, hittat Akademiska sjukhuset och sedan Rudbecklaboratoriet var det ju det lilla abret med att hitta en parkering. Det blev ganska klart för oss varför så många Uppsala-bor väljer att ta cykeln…det dräller inte precis av parkeringsplatser i Uppsala…
Långt om länge blev en ruta ledig, som vi knep fortare än kvickt. Utsvultna och båda två med sprängande huvudvärk lommade vi in i rätt byggnad och köpte oss av det lilla som den fjuttiga kafeterian hade att bjuda på. En svampig skinkmacka och en kopp kaffe. Bättre än inget.

Mötet gick i alla fall kanonbra. Vi fick träffa en läkare som är specialist på mitokondriella sjukdomar, för att prata om Tuvas sjukdom, hur den uppkommit hos just Tuva och eventuell återupprepningsrisk om vi skulle bli gravida igen. Det blev ett låångt samtal, men Dr Dahl var utomordentligt duktig på att förklara så att man förstod (mitokondriella sjukdomar är helt sjukt invecklade att förstå sig på, så jag tänker inte ens försöka förklara vad som sades på mötet).

Nu ska jag ta mitt enorma huvud och försöka välta ner det i soffan utan att nacken går av, hihi. Pussåkramheladan!!

Häpp! Så var hela höstlovet förbi, svisch!
Tja, jag har ju inte märkt så mycket av själva lovet eftersom jag har jobbat…men Anton och Tuva har ju varit lediga! Tuva tycker att det här med lov och ledighet är fullkomligt överflödigt, hon skulle helst vilja att skola, simning och ridning varade varje vecka året runt. Fast jag tror att den här veckan kom alldeles lägligt för henne, hon har varit trött och slö så en veckas vila var på sin plats.
Anton, däremot, har njutit av ledigheten. Bara vara hemma och ha det bra! Under veckan har han inte gjort något särskilt, varit hemma och haft det gott bara. Förra helgen var ju kalas för hela slanten och den här helgen har vi lagt alla måsten på hyllan och ägnat oss åt varandra och våra nära och kära. Smutstvätt och dammråttor har fått härja fritt! Det kommer väl ikapp mig nu i början av kommande vecka…

Idag har vi varit ute hos svärföräldrarna och försökt knäppa lite höstbilder på barnen. Skomakarens barn, ni vet… Det gäller för fotografer också. Fotografens barn är hopplösa att fotografera. Vi for ut till svärföräldrarna för att de inte har hunnit kratta upp sina löv ännu, så där är sceneriet helt perfekt för höstbilder! Redan när vi började kratta ihop löven till en hög (som ungarna skulle ligga i sen) började sonen tjura. Han vill gärna regissera. Allt. Hela tiden. Och blir det inte precis som han vill kan han bli surare än en citron inlagd i ättika.
Så när alla löv var på plats i den fluffiga bädden var det mungiporna rakt ner… Eftersom vi kom igång ganska så sent på dagen var vi tvungna att skynda oss lite med fotograferandet, innan ljuset blev för dåligt. När det är lite bråttom tenderar Anton att bli sur och tvär fortare än om vi har gott om tid på oss. Lägg till detta en golden retriever som får fullständigt glädjefnatt av alla härliga löv, som far omkring som ett yrt troll helt utan kontroll på vare sig hastighet, riktning eller eventuella hinder i vägen (så som rullstolar, fotoutrustning och barn). Där har ni receptet för totalt kaos!

Fast…eftersom det råkade vara en helt fenomenal fotograf som plåtade så tror jag nog att det blev rätt fina bilder ändå!
Imorgon är det åter till vardagen som gäller, så nu ska jag passa på att turbonjuta av sluttampen på helgen!