Tuva har kommit in i ”min”-åldern, allt som är hennes är bara hennes och det får ingen annan ta! Den där favorit-leksaken hon fick på julafton som snurrar och lyser, den är fullkomligt helig. Igår hade vi Kristin och Patrick å barnen här, deras minsting är snart 2 år. Självklart ville han gärna titta på den där fina saken som blinkade så fint när man tryckte på knappen. Oj oj oj, va Tuva blev ilsken! Från sitt lilla solskenssmil gick hon till flygförbannad och skrynklig som ett russin i ansiktet. Det är inte snällt att skratta när någon blir arg, men det gick ju inte att låta bli! Till slut räckte det att Dennis pekade på leksaken så skrynklade Tuva ihop ansiktet och skrek:
– Nej, NEJ!! Min, min, MIN!!!!

Men hon var inte bara arg igår, mestadels kvittrade hon som en fågel och skrattade gott. Lagom när Kristin och gänget for hemåt igen, efter en eftermiddag av mys och skratt (å lite ilskna rop ifrån Tuva då) så kom Peter till oss (vän till oss, bosatt i Götelaborg) och stannade till idag.
– Tur att Peter kom och löste av oss. sa Anton till mig
– Löste av?
– Jamen, det blir så tomt när folk åker hem. Kristin löste av mormor, och nu löser Peter av Kristin!

Så idag tycker han att det är lite tomt, när Peter också har åkt. Undras just vem vi ska släpa hit som avlösare för honom? Imorgon är det ju nyårsafton, då ska vi fira i goda vänners lag så de får väl räknas som avlösare!

Huga, vi gav oss ut i julrea-kaoset idag! Modigt, modigt. Massor med folk! Men det var inte särskilt trångt, så som det brukar vara så man får armbåga sig fram till varorna, nä där fanns det mycket plats. Jag var ute efter ett par jeans, och gick inte ens till rea-ställen som lockade med sina röda fina skyltar. När jag hittat några att prova hittade jag också allt folk! Vid provrummen, långa slingrande köer på småtjejer som höll på att krokna under högar av plagg från någon kollektion som Gud glömde och som H&M sedan märkt med röda prislappar. Ljusa jeans var jag ute efter, med boot-cut. Ljusa jeans med boot-cut är tydligen helt ute just nu, för några såna hittade jag ingenstans. Nu ska det vara mörka jeans med slim-fit, såna där som smiter åt precis överallt och blir fasligt osmickrande för figuren om man inte ser ut som modellerna på TV. Tappert gick jag igenom tre butiker och gav mig in i de där vansinnes-köerna två gånger för att lite surt prova mörka jeans eftersom ljusa inte fanns. Men jag gav upp, knatade ut ur butikerna lite småsur för att jag inte hittat det jag sökte men också fylld av vördnad inför de tappra själar som orkade stå kvar i de där köerna. För efter provrumskön är det ju kassakön nästa. Dom var lika långa dom.
Jag köpte kalsonger till Hasse istället. Det var rea på dom, och ingen kö alls på Team Sportia. Där hittade jag även något till mig själv, som jag länge eftersökt.

Ni förstår att när man är ute och joggar på vintern så måste man klä sig varmt, men inte för varmt. Jag har ett jättebra vinterställ, som är fodrat på framsidan. Men inte på baksidan, där ska värmen slippa ut. Haken är den att baken blir så väldigt kall när temperaturen börjar krypa ner emot -10 grader! Så jag har letat efter en lösning, självklart fanns den en sån också jag har bara inte hittat den förrän nu. Rumpvärmande kortbyxor för löpning! Ha ha, nu finns det inget som kan stoppa mig från att ge mig ut och jogga!! Åh nej…då har jag ju ingen ursäkt för att inte ge mig ut och jogga…gulp!

Så har vi firat jul, igen! Denna gång med mormor och morfar, som kom igår. På julbordet hade vi bara våra absoluta favoriter så det blev alldeles lagom (mamma hade lagt in sill som var så oerhört smaskig!),  men man börjar ändå känna sig som en hyffsat slaktfärdigt gödsvin…. Gud i himmel vad mycket man äter kring jul? Varför gör man det? Snacka om en kvarleva från förr, alltså då var det ju förståeligt efter en arbetsam höst och kanske en lite fattig vinter med snö och kyla, då kan jag förstå att man slog på stort kring jul och liksom fyllde på depåerna. Men nu för tiden har vi ju samma mattillgång året runt, oavsett väder och vind så finns det alltid potatis och kött på Ica. Ändå äter vi som om det inte fanns någon morgondag just kring jul, och inte lär jag mig att sluta i tid heller. Jag äter tills magen står i fyra hörn och knappen far ur byxorna!

Vi har i alla fall haft en dundermysig andra-jul! Bara fått rå om varandra och jäsa. Igår blev det väl ganska sent, eller tidigt beroende på hur man ser det. Vi öppnade julklappar på eftermiddagen innan vi satte oss vid julbordet, efter maten bjöd vi över Ulla och Håkan i Granngården. Barnen fick vara uppe lite längre, men det blev väldigt länge. Tuva kunde inte somna hur vi än betedde oss och Anton fick vara uppe tills han stupade. Vilket var ungefär samtidigt som oss vuxna! Så idag har vi varit lite trötta. Tuva sov bara någon timma innan hon började knorra, så Hasse tog upp henne. Vid halv fem-tiden tog jag över så Hasse fick sova lite (då hade ju jag redan sovit ett tag) men Tuva somnade inte förrän efter 07.00! Sen sov hon väl kanske tre timmar, så var hon i tiptop-form igen. Eller näe…men vaken i alla fall!

Vi har tagit en underbar promenad runt sjön idag, vilket fantastiskt väder det har varit! Strålande solsken, -6 grader och helt vindstilla! Ungarna hade så vackra rosor på kinderna när vi kom hem. Anton, han är ju en hejare på att gå den där promenaden, i fredags tog han den faktiskt två gånger på raken!
Det var som så att Anton, jag och Tuva hade tagit Zingo en sväng runt sjön i fredags. Alldeles i slutet av promenaden innan man svänger upp i vårt bostadsområde, bor en av Antons kompisar som var ute och lekte när vi kom förbi. Pojkarna ville hemskt gärna leka med varandra, och det gick bra för både mig och kompisens mamma. Dom hade just ätit lunch och skulle ta en sväng runt sjön just när vi kom, så Anton fick välja om han ville följa med runt eller vänta hemma så skulle de ringa när de kom hem igen. Men Anton hängde med runt sjön, igen! Vilken kille!

Nu har mormor och morfar åkt hem och vi ligger här som fyra jästa äpplen i soffan och bara myser. Om vi jäst klart imorgon tar vi nog en sväng ut i mellandagsrean och armbågar oss runt lite!

Det är väl inte månne så att Du missat att köpa min enastående bok?!

Sista upplagan är tryckt och klar för leverans, så det är nu eller aldrig! Klicka på den fina bannern här till höger och köp Ditt exemplar innan dom tar slut!

Puss å kram!

Hej och hå, jag hann inte blogga nåt igår. Eller jag orkade faktiskt inte, vi var helt slut när vi kom hem från julfirandet. Vi har haft en tokmysig jul, avstressad och slapp precis som det ska vara. Vi släpade omkring länge i pyjamas på julaftonsmorgon/förmiddag. Anton lekte med sina morgonpaket (två Lego-StarWars skepp modell mindre), jag plockade undan lite (man vill ju att det ska vara lite fint när man kommer hem på kvällen). Tuva sov länge och var yrvaken när jag tog upp henne.
– Men titta Tuva! Titta i din julstrumpa, vad är det för nåt?
– Ööh…p’et (paket)
– Ja, men vem kan ha lagt det där?
– Havva…? (farfar)

Jaja, det är inte så noga det där med tomten. Han tar nog inte illa upp!
På eftermiddagen for vi mot ett dignande julbord som vi njöt av både länge och väl. Lite alltför väl kanske…det får bli mitt nyårslöfte: nästa år ska jag inte äta så mycket julmat att jag mår illa! För efter all mumsig mat, som man alltid tar för mycket av, så blev det ju efterrätt också. Och så fanns där ju ett julbord med bara godis på… Knappen på mina jeans har hoppat ur igen, förresten. Märkligt, det där.
Efter maten, en stund innan tomten skulle komma, bestämde vi oss för en liten promenad med hundarna. Vem ser vi komma efter vägen om inte…just det, tomten! Anton fick full panik och ville vända genast (tomten är fortfarande lite, lite läskig). Så vi vände, jag och Anton, medan Hasse stegade mot tomten för att prata lite. Tomten, som inte sett Anton, lyfte upp masken över mössan för att kunna prata och se ordentligt.
– Mamma!!! Han drog av sig ansiktet!!!

Oj, vad vi sprang hem för att hinna före tomten! Anton stormade in, med skorna på, för att berätta för farmor.
– Farmor, vi såg tomten på vägen och han drog skägget över mössan!!!

Jisses, undrar om det blir terapi för det där när gossebarnet blir lite äldre?
Tomten kom i alla fall, men ansiktet på plats och klappar i sängen. Tuva blev så rädd att hon höll på att få hjärtsnörp, tror jag. Hon grät och skakade, fy vilken otäck karl som satt där på andra sidan rummet med brummande röst och konstigt ansikte. Det hjälpte bara lite grann att han hade klappar med sig, han fick beskedligt sitta kvar på sin stol och låta klapparna levereras från tomten till mamma till Tuva.
Många klappar blev det, men faktiskt nästan lite lagom många i år, det blev inte de där två sopsäckarna per barn som det var för nåt år sedan. Anton fick en hel del StarWars och Wall*e-grejor, lite kläder och jag vet inte allt. Tuva fick fingerfärg, handdockor, kläder med mera. Båda var helnöjda. Tuva var så trött efter julklappsutdelningen att ögonen gick i kors på henne, men hon höll ut tills det övergick i fnissig övertrötthet. Vad vi än sade, så började hon skratta! När vi satte oss att spela ”Finns i sjön” höll hon på att krevera av skratt, för hon tyckte (precis som Irene som kommenterat här i bloggen) att vi sa ”Fis i sjön”. Hysteriskt roligt!

(lite julbilder kommer förresten senare, för dom ligger på Nillas kamera just nu)

Vi for hem sent på kvällskvisten, med två barn i baksäket som somnade ett tiotal meter ifrån farmor och farfars hus! Men sen vaknade dom allt till igen, Anton hade blivit lovad en stund med sitt nya Wall*e-spel till Nintendo DS och den fick han när vi kom hem. Sen somnade vi som små grisar allihopa!
Tuva vaknade vid 03.30 och grät, det gjorde ont någonstans.
– Aj…ajajajaj!!!
– Men lilla gumman, vart har du ont? Vart är det ajaj?
– I helgen…

Jaha…vart sitter helgen på en 4-åring? Nån som vet? Jag tog upp henne och satte mig i soffan. Hon svettades och kved, vände och vred sig i min famn i nästan en timme. Då vaknade Idefix och var nödig, så jag lade ner Tuva i soffan för att öppna altandörren. När jag vände mig om igen hade hon somnat där i soffan! Jag ville inte på villkors vis riskera att störa hennes sömn med att bära henne till sängen igen, så jag sköt ihop våra soffor så att det blev som en säng med en stor skyddande ram av rygg- och armstöd. Där sov vi resten av natten, tillsammans med Idefix. Anton vaknade tidigt, omkring 07.00, och kom ner. Han tyckte det såg så mysigt ut där i soffsängen att han kröp ner och spelade lite DS hos oss, sen somnade han en liten stund han också. Vi, Anton och jag, klev upp vid 10.30 men Tuva sov vidare. Vi slamrade i köket med frukost, Anton sprang omkring och lekte StarWars men Tuva sussade gott i vardagsrummet. Idefix kröp nära, nära och sov han med. Inte förrän 11.15 slog damen upp sina sömndruckna ögon och plirade på oss, inte helt säker på att hon tänkte vakna till helt och hållet.
Vi slappade ett bra tag, sen for vi ut till Kallbäck och tog en hundpromenad. En liten en, för det var svinkallt. Eller ja, -8 tror jag termometern stod på, men det är svinkallt enligt min skala. Efteråt for vi hem till svärföräldrarna och mumsade på resterna från julbordet och bara slappade tillsammans. Störtskönt!

Just nu sitter Hasse och hjälper Anton med den stora asken Lego StarWars som tomten hade i säcken. Dom bygger och bygger, det är miljoners delar! Hundarna mumsar förnöjt på sina julklappar (varsitt gigantiskt tuggeben). Själv sitter jag här i soffan och bara njuter. Jag är så evigt tacksam för att vi fått ännu en jul, ännu en jul som en hel familj. Avbrutna hundklor och vaknätter tar jag så gärna och tacksamt emot. Bara vi får vara tillsammans.

Nu längtar Anton efter julbord med köttbullar, prinskorvar och vanlig kokt potatis. Mamma har gjort kulinariska utsvävningar igen, till sonens förtret. Igår bjöd jag på värsta lyxmiddagen för att vara en måndag, ugnsbakade potatisklyfot med rosmarin, hemgjord ratatouille och benfria kotletter.
– Mamma…det är barr på min mat!

Näe, älskling det var rosmarin. Tydligen helt oätligt, det gav han sig sjutton på. Han satt i över 30 minuter innan han ens smakade på maten. Men efter många om och men så var tallriken faktiskt tom…okej, jag lade inte på nån rataouille det vore att utmana ödet. Han fick råa grönsaker istället. När jag lagt upp åt mig och Hasse så såg jag att det var fasligt likt IKEAs meny (kockens klassiker: helstekt kotlettrad med klyftpotatis, ratatouille och bearnaise)…men jag stekte faktiskt kotletterna en och en. Och så var det mycket godare med hemlagat!

Jag gjorde julgodis igår också. Det fick jag också skäll för… Jag gjorde Rocky Road-godis med mörk choklad. Supermums! Anton ville gärna smaka en bit, och det fick han så gärna efter att ha länsat sin tallrik.

– Men…mamma. Det är ju mörk choklad! Din…din…Marshmallow-mördare!

Ja, jag hade ju använt alla mini-marshmellos till godiset. Dom som är så goda att ha i varm o’boy. Och så hade jag hällt mörk choklad över allihop, att jag inte skäms!
Efter middagen satte grabbarna igång med att baka lussebullar! Anton fick vara med i varje steg av processen, allt från att smula jäst till att sätta i russin och pensla sina kreationer. Åh, vad han njöt av att baka med pappa! Dom hade så himla mysigt i köket. Klockan drog iväg och blev sent, men Anton fick löfte om att vara uppe tills bullarna var gräddade. Man måste ju få smaka en varm, nygräddad bulle med mjölk när man har varit med och bakat! Medan vi väntade på bullarna satt vi framför TV:n och gluttade lite. Tuva ville inte sova, så hon var med hon också. Anton tog fram hennes favoritböcker och började läsa saga för sin lillasyster. Mamma och pappa smög ut i köket för att lipa lite diskret… Jamen, hur fint var det inte då? Där sitter vår son, Killen med Myror i Brallan, helt lugnt och läser Petter Och Hans Fyra Getter för sin brett leende lillasyster i skenet från julgranen medan doften av nybakade lussekatter sprider sig i hela huset. Snyft!

När Hasse och Anton gick upp för att natta hörde jag hur Märklin-järnvägen började låta, och små steg som tassade till dörren för att försiktigt dra igen den så att inte mamma skulle höra att de lekte lite innan läggdags. Anton somnade så snart kinden rörde vid kudden!

Idag har jag bakat ännu mera. Biscotti och praliner. Oh, det är så kul att baka! Särskilt praliner, när det är lite pilligt och krångligt men med ett bedårande slutresultat. Hasse och Anton tog hundarna med sig till Kallbäck för en springa-lös-i-skogen-sväng. Efter en stund ringde telefonen. Idefix hade brutit av en klo, massor med blod kom det. Jahapp, in till veterinären och dra bort eländet. Huvva, så liten och klen han var när han kom hem med världens största bandage om tassen och en tratt om huvudet. Han kommer nog få lite extra ompyssling så här kring jul, med en klo för lite och allt.

Julfika har vi hunnit med också! På förmiddagen kom Hasses moster med sin Gullesnutt (ha ha, förlåt Lollo men jag var bara tvungen att få kalla dig det)  förbi på kaffe och saffranssnäcka. Hasses farbror från Norge är hemma över helgerna och kom förbi för att önska god jul på eftermiddagen. Jag passade på att klämma i honom både middag, efterrätt och fika. Sen kom Hasses faster Bojan med familj också för att önska god jul. Vi fick en sån underbar skål (gjord av farbror Ragnvald), Anton fick en marsipantomte (design by Bojan) och vad Tuva fick har vi inte sett ännu för hennes paket är ännu oöppnat.

Nu börjar det bli läge att tassa upp å lägga en klapp i julestrumpan hos Anton, för om en kvart är det julafton.

God Jul på er allesamman, krama om varandra riktigt ordentligt och kom ihåg att den största gåvan vi har här i livet…det är varandra!

Den började härligt segt, denna söndagen den 4:e advent. Anton vaknade förstås tidigt och ville ha frukost, men det gör mig ingenting. Det är så mysigt att sitta där, yrvakna vid frukostbordet och knapra CornFlakes, bara han och jag. Lomma iväg till soffan och slumra till medan Anton kollar på Nickelodeon. Det var visst nåt Avatar-maraton idag, hur många avsnitt som helst på raken. Jag snusade gott på kudden ända till klockan 9.30, då Tuva vaknade. Sen fortsatte vi sega oss i soffan medan hon fick frukost. Mmm, det är söndag så som Mannen med Skägget tänkte sig tror jag.
Vid ett-tiden packade vi på oss kläder och for ut i skogen för ett nytt försök att hitta en gran. Svärfar följde med och promenerade med Tuva så att Hasse, Anton och jag kunde ta hundarna och lufsa in i skogen på jakt. Tänk, vad många granar där stod! Och inte en endaste som skulle kunna duga till att bära upp julpyntet. Dom var sneda, skeva, glesa och ganska tragiska var och en för sig. Men tillsammans bildade de en alldeles makalös granskog! Skaren var hård, men inte tillräckligt kraftig för att bära upp oss så vi sjönk igenom och ner i mossan för varje steg. Kom att tänka på älgarna, det måste vara apjobbigt att vara älg och knata runt i det där dagarna i ända för att leta mat! Nä, då vore det bättre att vara hare. Liten och smidig så man kan springa uppe på skaren. Men nu är vi ju Homo Sapiens, inte byggda för skar-löp. Mysigt var det i alla fall.

Anton upptäckte att det ekade i skogen och gick å vrålade åt sitt eget eko medan vi letade gran. Efter en stund upptäckte även Idefix att det ekade, och blev livrädd! Han fattade ju inte att det var sitt eget eko han hörde, utan blev fullt övertygad om att där fanns nåt ohyggligt monster i skogen som skällde på honom. Han blev så skräckslagen att han lyckades skrämma upp även Zingo, som började fara fram och tillbaka som en galning. Han visste inte riktigt om han skulle försvara flocken, fly eller ta det hela som en hysteriskt rolig lek. Ni skulle ha sett dem, som de hoppade och skällde varje gång ekot kom tillbaka!

Efter lite letande så hittade vi den, Granen. Kanske inte den mest perfekta gran mitt öga någonsin skådat, men fullt duglig. Månne lite veka grenar, men lite pynt skulle den nog hålla för. Den fick det bli!
Glada i hågen tog vi granen och svärfar och for ner till bekanta som bor alldels i närheten för en kopp kaffe. Dottern i huset hade besök av sin kusin, så det blev full rulle på hela barnaskaran innan fikat. Dom lekte jaga och teater så det stod härliga till! Tuva fick låna prinsesskläder och njöt som fisken i vattnet.

Vi blev lite sena hem, och behövde hinna in på Ica innan de stängde. Jag var inte ett dugg sugen på att laga mat, Hasse föreslog varma mackor. När vi satt oss till bords för att kalasa på mackorna i skenet av fyra brinnande adventsljus sa Hasse:
– Det här är lyx!
– Varma mackor? undrade jag.
– Att få sitta vid matbordet med min fina familj varje dag. Det är lyx, tycker jag!

Efter middagen spelade vi Finns i Sjön med Anton, och sen Kasta Gris. I över en timme satt vi och spelade, skojade och skrattade tillsammans innan barnen började få sömngrus i ögonen och var redo för en träff med John Blund. Medan vi satt där och myste så började små, vita flingor singla ner från himlen och snart var marken täckt av ett mjukt, vitt täckte snö. Jag började pynta granen så snart barnen somnat, och även om den såg ut att tycka att det där med pynt var lite väl tungt så blev den riktigt fin till slut. Nu sitter jag här i soffan och bara njuter, av tanken på allt mysigt vi hittat på idag, av att få se snötäckta gräsmattor och vägar, av det stämningsfyllda ljuset från julgranen…det känns nästan lite som att dagen har kantats av julmagi!

… i skogen! Vi var ut på granjakt idag, det börjar ju som bli dags nu. Snart är det julafton!
Vi ska ju fira hos svärföräldrarna, men en liten gran vill vi ha hemma ändå. Så idag passade vi på att gå ut och kolla lite, när snön har töat bort. Det är inte helt okomplicerat att leta gran förstår ni, vi hade ju barnen med oss. Anton springer ju så glatt i skogen, Tuva åker vagn. Den där vagnen är inte värst terräng-anpassad, tung är den också. Så vi utgick från en skogsväg, en sån där riktig skogsväg som i stort sett bara trafikeras av markägarens traktor och ibland en å annan avverkningsmaskin. Tuva och jag skumpade fram på vägen medan Hasse och Anton sonderade terrängen på sidorna. Hundarna sprang omkring som yra troll och såg ut som om det redan var julafton, springa lös i skogen är tokroligt!

Lite tungt var det, att dra vagnen backe upp och backe ner genom tö-snö och gegga, men kul hade vi. Tuva tyckte det var rena rama karusellen, hon skrattade så hon skrek där vi skumpade fram! Hon har ett sånt härligt skratt, det är helt omöjligt att inte skratta med henne, så snart gapskrattade vi bägge två.

Efter en liten stund var både Hans och Anton genomvåta efter att ha lufsat i skogen, så vi fick vända på klacken och stånka oss tillbaka över backarna och geggamojjan. Utan gran. Hasse ska göra ett nytt försök imorgon, utan barn. Men det var lika mysigt ändå, trots att vi inte fick med oss hem det som vi var ute efter. Trots att Tuva blivit för stor och tung att bära i bärmes på ryggen, så gör vi fortfarande skogslufsar med hela familjen, om än på en liten knölig skogsväg! Det doftade underbart av våt mossa och blöt skog, Tuvas skratt ekade mellan fur och gran, och på avstånd porlade en bäck som fantastiskt vackert. Det var så jag fick en liten tår i ögat! Jag blev så tacksam över att få vara just där, just då, med hela min fina familj.

När vi varit hem en sväng och satt på lite torra kläder for vi på julmarknad i Vikbyn, hur mysigt som helst! En jätteliten marknad, i en jätteliten by, med genuin julstämning. Där såldes granar och kransar, honung, korv, hemslöjd, tunnbröd och smideskonst. När vi gick tillbaka mot bilen passerade vi en kör som hade lite repetition inför det stundande uppträdandet, det blev nästan magisk stämning när de stämde upp i julsång!

Vi har kort sagt haft en underbar familje-dag, koncentrerat oss på varandra och struntat i måsten. Tvätten är inte skitigare för att den fortfarande ligger kvar i korgen, dammråttorna har ingen brådska in i dammsugaren, disken rymmer inte ur maskinen bara för att den inte blev körd idag. Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!

Nu har Antons jullov börjat! Det är nog välbehövligt för lille herrn tror jag, så trött som han verkat sista dagarna här. Idag var det inga problem att få med honom hem från F-klassen, trots att han gick superkort dag idag (7:45-9:15) och det brukar han inte gilla. Normalt så fräser han att han inte vill åka hem och att han faktiskt vill gå på fritids till klockan 17.00 precis som alla andra. Jag skulle tro att ”alla andra” är nån av hans bästa kompisar, för jag har svårt att tro att hela fritids går hem först klockan fem.
Men idag kom han som sagt glatt skuttande, för han visste ju vad vi skulle göra direkt när vi kom hem: åka till Leffe i Gävle!! Han trudiluttade hela vägen ut:
– Jag ska åka till Leffe, jag ska åka till Leffe, tra la la la…

Varma kramar och världens godaste pytt bjöds vi på. Jamen alltså, den där pytten går inte att beskriva. Jag som inte ens äter pytt, jag tycker det är ganska vedervärdigt. Men Leif gör egen pytt som smakar…mumma!
Hasse och jag åt som hästar (man vet aldrig när man får Leffe-pytt igen, det gäller att passa på), Anton mumsade glatt tills han upptäckte att det var lök i pytten.
– Det är lök i, jag äter inte lök!

Nä, det är hans senaste grej. Han har slutat äta det mesta, igår upplyste han mig om att paprika i alla dess former är fullkomligt oätligt. Gurka går inte heller att äta. Clementiner har också blivit diskvalificerade som livsmedel.
– Ja, snart slutar du väl äta godis också, sa Leif.
– Nej, godis kommer jag aldrig sluta med!

Hehe, nä det gäller ju att prioritera så att man får i sig det viktigaste! Men äter, det gör han. Jag vet inte vart han gjorde av all mat idag. Först pytt-i-panna, sen en underbar efterrätt (sockerkaka med fransk chokladglasyr, mums!). Direkt när han ätit färdigt sin efterrätt utbrast han:
– När ska vi åka till IKEA? Vet du Leif, jag ska få kvällsmat på IKEA!

Ja, jag lovade honom det innan vi for. Han älskar att äta på IKEA, pannkakor ska det vara. Och pannkakor fick han, och en glass efter maten (det ingår ju i priset). Hasse och jag var så mätta när vi for från Leif att vi inte kunnat svälja en blomfluga ens. Vi hoppade över restaurangen, tänkte att vi kunde ta en korv när vi gick ut istället, om vi var hungriga. När vi var färdiga på IKEA var jag fortfarande proppmätt, men Hasse köpte sig en korv, och då ville Anton också ha! Men hallå, vem är det här matmonstret och var är min son?!
När vi gick ut från IKEA såg Anton McDonalds rätt över gatan och suckade med längtan i rösten.
– Nej, nu får du ge dig Anton annars tror jag bestämt att du fått binnikemask!

Innan vi for till IKEA for vi förbi TV4 GävleDalarna för att önska god jul, så nu har vi sett den studion också! Jättetrevligt folk som jobbar där ska ni veta!

Dagens sista stopp blev på Toys ’R Us för en önskerunda. Anton skulle ju helst vilja ha en av allt i hela butiken, men han fick behärska sig lite. Tomtens fabrik har inte obegränsade resurser…och Antons rum har inte obegränsade förvaringsmöjligheter för nya leksaker heller… Besöket där gick riktigt bra faktiskt, Anton trätade inte en enda gång om att få en leksak på studs. Han vet ju att julen står inför dörren, nu får man önska sig och se vad som kommer i tomtesäcken. Det var fler föräldrar där och julhandlade, men väldigt lite barn. Det var ganska kul att höra hur de diskuterde. Bland annat passerade jag ett ungt par som såg ut att vara några år yngre än mig, de var i sällskap med en kvinna som verkade vara moder åt någon av de unga tu.
– Kolla, visst är den ball?! sa den unga kvinnan till den äldre och visade upp en fullkomligt gigantisk rosa tyghäst häst som tog upp mer än hela kundvagnen.
– Den är ju lite väl stor… svarade den äldre kvinnan.
– Men den är ju skitsnygg, svarade tjejen. Den kommer passa så jävla snyggt i hennes rum. Fatta vad glad hon kommer bli!
– Jo, men snälla nån…2000 kronor kostar den!
– Asch, inflikar den förmodade fadern till det lyckliga barn som i jul kommer att få halva sitt rum belägrat av en rosa tyghäst. Vi skämmer bort henne lite nu, vi passar på. När hon blir 15 år så får hon typ bara ett paket OB i julklapp, hehe!

Mmm…jag har inga kommentarer till den konversationen. Den var bara jäkligt kul att lyssna på. Hasse råkade höra en annan när han lite diskret köpt några leksaker till barnen och skulle slå in dem. Bredvid honom stod ett par, kvinna och man. Kvinnan skulle slå in en leksak men tog för kort omslagspapper, det gick inte att täcka leksaken hur hon än betedde sig.
– Men tänk att du kan då inte göra nånting rätt! fräste mannen.
– Jamen gör det bättre själv då! fick han till svar, och nappade på det.
Han rev av en liten bit papper och försökte lappa över där det första omslagspappret inte täckte. Han försökte och försökte, men pappret bara gled och trilskades.
– Ja, du var ju mycket bättre på det där, småmobbades kvinnan.
Till slut gav de upp, slängde pappret och tog nytt, massor med nytt och rullade ihop det till en rulle.
– Snöre skiter vi i för det har vi hemma, nu vill jag åka hem! fräste kvinnan och så gick de.

Haha, julefrid yeah right! Ingen tid är väl så stressig som julen? Fast vi har inte stressat nämnvärt, klapparna är fixade och det enda vi ska göra till jul är att koka knäck. Och göra lite godis, men det är vi inte tvugna till. Det är sånt som jag vill göra ändå, jag är en tvättäkta godisgris. Och så tycker jag att det är vansinnig roligt att koka kola och göra egna praliner. Köpte tre fina konservburkar idag också, tänkte göra nån tjusig inläggning i dem. Fast nu är dom bara två. Jag diskade dem nyss och kände efter en stund att det sved så väldans på utsidan av vänster hand. Oj, det blöder visst också. Rackarns jag har skurit mig, ett långt men fint snitt. Den ena burken var trasig, och just där måste ju jag bara dra handen. Tur att jag märkte det på en gång, för om jag väl gått ifrån diskbänken hade jag nog inte tänkt på att jag kanske skurit mig på nån av burkarna. Då hade jag antagligen och förhoppningsvis skurit mig när jag väl skulle använda dem, eller ännu värre inte märkt den trasiga burken och gjort en inläggning i den!
Men man får väl lite vad man betalar för också antar jag. På Ica har de erbjudande nu om två konservburkar för 40:-, men på IKEA kostar de bara 10 :- per styck så jag tyckte ju att jag gjorde en bra affär. Men det var ju bara dumsnålt.

Det har jag minsann varit idag! Jag har varit hos Nilla hela förmiddagen och fikat å pratat strunt. Eller näe, jag tycker vi avhandlade ganska mycket vettigt också förstås. Och lite strunt. Hasse har haft Tuva, så jag tänkte att jag skulle ta en promenad ner till svägerskan, passa på att få lite frisk luft och motion. Men det var med benen som insats, för gud i skruven vad halt det var! Is överallt, fläckvis täckt med vatten! Jag hade både dubbar på skorna och stavar med isspets, men jag höll på att dra omkull flera gånger i alla fall.

Vid två gick jag till F-klassen och hämtade Anton. Han blir alltid så glad när han får gå hem…INTE! Han blir så arg att det nästan är lite roligt… Den där ilskan glömmen han efter en 4-5 meter och börjar prata, sjunga och hoppsa. Det var ju lite svårt med hoppsa-steg idag när det var så halt förstås, men han gick och svingade glatt med en av mina stavar istället. Jag tänkte att han kunde ha den som stöd så han inte halkade omkull, men den var mer i luften än på backen!
Vi pratade om vad han gjort under dagen, och han berättade glatt att de fått spela rollspel i kyrkan. Anton hade fått rollen som Jesus själv, och fått ligga i krubba. Till en början kände jag igen handlingen i rollspelet rätt bra, det där med Josef, Maria å Jesus. Men sen tog den lite vilda svängar då Jesus blev vuxen i del III och gav Pontius Pilatus på nöten med en vandringskäpp, innan han blev upphängd på ett kors av Jesus!
Sen blev Jesus nån form av superhjälte och gifte sig med nån fin tösabit och fick många barn.

Personligen så tycker jag Antons version var trevligare än den traditionella varianten!