Är just hemkommen från en fotografering. Det är som så att jag har blivit tillfrågad (och tackat ja, förresten) om att blogga för Pralin (Södra Dalarnas Tidnings lördagsbilaga) på nätet och idag var det dags för fotografering. Ett porträttfoto och ett gruppfoto. Vilken plåga! Vips var man 13 år igen och stod framför skolfotografen och kände sig obekväm. All ära åt dagens fotograf, hon var snabb och proffsig, det är bara jag som är obekväm med att låta mig fotograferas. Endast två fotografer har lyckats komma förbi min illvilja mot objektiv, en studiofotograf i Enköping och så förstås Juliana.

Men dagens resultat blev säkert dugligt, 20/3 finns bildbevisen i Södra Dalarnas Tidning.

Ni har väl inte missat att hjärtat ligger kvar här på sidan? Än har du chansen att hjälpa fler barnhjärtan att klappa längre. Fram med mobilen och sula iväg ett sms!

Jajamensan, igår avslutade vi Antons sportlov med att sporta lite! Anton, Tuva och jag tog med oss Linda till bowlinghallen i Falun! Jag är verkligen inget ess på att bowla, men det är himla roligt i alla fall. Linda hade inte bowlat sen skoltiden, men det visade sig att hon är en naturtalang. Hon vann stort över oss allihop och var också ensam om att slå en strike. Anton bowlade glatt när det var hans tur, sedan gick han till kapphyllorna och hängde i krokarna (antagligen som del av någon av hans fantasifulla lekar) tills det var hans tur igen. Själva bowlingen kändes mer som en parentes för honom, det viktiga var lekandet och det faktum att jag lovat bjuda honom på fika i cafeterian när vi var klara.
Tuva tyckte att det var hur kul som helst, hon skrattade som en galning varje gång det var hennes tur och krävde applåder för varje gång hon petat ner bowlingklotet från ställningen, strunt samma om hon lyckades peta ner några käglor. När hon slagit sina två klot började hon genast darra med underläppen och gnälla.
- Mamma…buuhuu…hem, hem…

För det var ju bara roligt så länge det var hennes tur, hon hade ingen som helst förståelse för att Linda, jag och Anton stod på tur efter henne. Hade Tuva fått bestämma hade hon suttit där framme vid banan och petat ner klot efter klot i 60 minuter. Det var ju skittråkigt att titta när vi andra bowlade!
Men i slutändan var det fyra nöjda, fika-mätta och skönt trötta bowlare som for hem till Långshyttan!

Nu är det slut på sportlovet, åter till allvaret. Anton längtade lite till skolan, fast det skulle han aldrig erkänna. Imorse började han stressa mig 30 minuter innan det egentligen var dags att gå ut till bilen och skrapa is.
- Mamma, skynda dig att putsa mina glasögon, vi måste åka snart!!
- Anton, vi behöver inte åka än på 30-40 minuter…
- Men det är ju hur lite tid som helst!! Jag ska hinna borsta tänderna och ta på strumpor också!!
- Jag tror vi hinner, sa jag och hällde upp lite kaffe.
- Vad GÖR du?!
- Tänkte dricka en kopp kaffe?
- Nej, nej! Åh, mamma jag tror jag dör av stress!! Jaja, du får dricka det fort som tusan!

Haha, men längtade till skolan gjorde han förstås INTE! Eller?

…runt knuten och bara väntar på att få träda fram! Idag var det -9 grader när jag skulle ut med Zingo så jag klädde mig ordentligt. Långkallingar, täckbyxor, t-shirt, fleecetröja och jacka. Efter 1/3 av vägen fick jag knäppa upp jackan och ta av vantarna, för jösses vad solen värmer! Och det är så skönt!  Jag kan riktigt känna hur våren nalkas, trots att det är hur mycket snö som helst ute. Såg till och med en liten vattenpöl idag, en liten ansamling smält snö som låg på vägen och skvallrade om att solen börjat värma. Längs promenaden såg jag bar asfalt och blev jätteglad. Tänk, att så lite kan göra så mycket. Ett stycke vattenpöl och en liten strimma bar, torr asfalt fick mig att sjunga inombords hela dagen!

När solen är så där ljuvlig och himlen är så där oerhört blå, då rycker det och spritter i hela kroppen. Man vill bara ut!! Så vi packade en matsäck, hoppade in i bilen och for till Kallbäck. Det blev en underbar dag med skoteråkning, x antal åk i vår pulkabacke vid stugan, korvgrillning och allmänt mys i solen. Fenomenalt!

Linda jobbade idag, och eftersom Anton roar sig själv (särskilt om det finns en pulkabacke och en bob tillgängligt) så jag kunde i allsköns ro sitta i en strandstol och lapa solsken. Jag slöt ögonen och insöp alla ljud. Skotern som brummade på avstånd, Anton som tjoade när han for ner för backen, det knäppande och knastrande ljudet från brasan. Rösterna av människor jag håller kära omkring mig, ljudet av Zingo som hoppade i snön, Tuvas skratt. I det ögonblicket fanns inget annat än nuet, och ingen tanke än just den här: Jag måste vara den absolut mest välsignade människan på hela planeten, ingen kan vara lyckligare än jag. Ingen.

Här hemma går det lite upp och lite ner. Jag mår bättre varannan dag ungefär, sen mår jag sämre igen. Idag är det en ”lite-bättre-dag” och tur är väl det, annars hade jag nog klappat ihop totalt imorse.
Tuva låg och fick sin frukost i soffan, som vanligt, medan hon tittade på barn-TV. Hasse gjorde sig i ordning för att fara iväg (han är chaufför åt Juliana idag) och jag plockade undan efter frukosten i köket. Tuvas matpump pep, Hasse stängde av den. Inget konstigt med det. Hasse klädde på sig och for iväg. Tuva låg så nöjd i soffan. Ungefär två minuter senare kommer Anton till mig just som jag är färdig med att plocka in disken i diskmaskinen.
- Tuva har bajsat tror jag, det luktar apa i vardagsrummet.
- Åh, okej. Kommer på en gång.

I soffan ligger vår dotter, täckt från näsan ner till naveln av kräks, från naveln och ner av bajs. Kräks i håret, på kuddarna, bajs i soffan. HERREGUD!!! Lilla Fjärilen tittar upp på mig med djupt bedrövade ögon medan hon snyftar fram:
- Mamma…fryyyser…

Snabbt som attan kopplade jag loss slangen från knappen på magen, släppte den på golvet och lyfte upp Tuva i famnen. Nej, nej, nej, NEJ! Har vi fått hem magsjukan ändå? Vad som helst, men inte det! Jag tror inte jag insett riktigt hur rädd jag är för att Tuva ska få just magsjuka förrän idag. Jag fick panik. Lugna, stabila lilla jag fick fullkomlig panik. Medan jag tvättade en gråtande liten Tuva grät jag själv så jag skakade. Tuva har ingen energireserv, det är liksom summan av kardemumman med hennes sjukdom. Om hon inte får i sig den näring hon behöver, kan Herr Leigh ta ett skutt och börja härja runt hejvilt i lilla kroppen. De organ som kräver mest energi tar stryk först, hjärta och hjärna. Nej, nej, nej… Jag såg ambulanser, droppåsar och respiratorer för mitt inre öga. För första gången på flera år var jag riktigt, riktigt rädd.

När Tuva var ren och fräsch som en nyponros var det bara att ta itu med soffan och allt som legat i närheten av Tuva när det begav sig. Urk. Sist av allt skulle jag ta ner påsen med sondmat och slangarna som hör till. Då såg jag det. Påsen var tom. Helt soptom. Jag hade hängt upp en alldeles ny påse à 500 ml till frukost, men Tuva får bara 144 ml per mål. Det borde vara massor kvar i påsen. Men den var tom. En bit ner på slangen sitter en klämma, som stängs automatiskt när man öppnar sondmatningspumpen, som vi gjort imorse. Som vi gör varje dag. Men den hade inte stängts, den var öppen…

Nu började jag skratta istället, lite smått hysteriskt genom tårarna. Tack gode gud!! Det ÄR inte magsjuka!! HALLELUJAH!! Klämman hade bara inte gått igen! När vi öppnade sondmatningspumpen förblev klämman öppen, vilket innebär att allt som fanns i matpåsen forsade in i Tuvas lilla mage på bara några minuter. Inte konstigt att det sprutade ur alla ändar på flickebarnet! Det finns inte ord att beskriva hur lättad jag blev.
Självklart var det jätteläskigt för Tuva att få så där mycket mat intryckt utan att kunna göra nåt åt det, men ingen skada skedd. Vi får korrigera näringsintaget över dagen bara. Puh!

Det blir inga ambulanser, inga stick, nålar eller näringsdropp, ingen respirator idag. Det blir fredagsmys på soffan. Precis som vanligt. Gud i skruven, vad jag älskar när allt är precis som vanligt.

Anton, han är inte den som är den inte. Om mamma och pappa inte pallar med att sporta på sportlovet så får man hitta nån annan som gör det. Igår under hundpromenaden med Bojan och Vevve så hade väl Vevve sagt nåt om att han och Anton kanske skulle ta och åka lite skidor nån dag på sportlovet. Imorse när Anton vaknade ansåg han att det var ”nån” dag, alltså skulle det åkas skidor! Han ringde upp Vevve och gjorde upp planerna, Vevve hade inte annat att välja på än att hänga med.
- Hej, det är Anton. Vi skulle ju åka skidor, när kommer du?

Efter några ”hmm”, ”ja” och ”nej” vände sig sonen soligt mot mig.
- Han kommer på direkten, vi vill ha varm o’boy och mackor med oss, tack!

Det for strax före elva och kom hem igen lagom tills Bollibompa började! De hade grävt snögrottor, käkat matsäck och åkt skidor. Anton hade EN torr fläck på sina ytterkläder, strax ovanför vänster knä. Ett tydligt bevis på att dagen spenderats fullt aktiv i snön! Jag skulle tro att det är tre herrar som sover ruskigt gott inatt. Ja, tre. Zingo var med också! Han stupade tre steg innanför dörren och har inte rört sig mer än absolut nödvändigt på hela kvällen. Tack, underbara Vevve för att du tog med pojkarna med på äventyr idag!

Hugaligen, jag vet inte vad vi har åkt på men jag vill inte ha kvar det. Hasse blev sjuk först, kände sig lite konstig i fredags, anade oråd om magsjuka på lördagen och på söndagen slog viruset till. Grym huvudvärk och ont i hela kroppen, kall och varm om vartannat. Han sov nästan hela dagen, två gånger lyckades jag få liv i honom så pass att han kunde äta något, sen gick jag och ruskade lite på honom en gång i timmen bara för att kolla att han gav ifrån sig nån slags reaktion. Stackarn, tänkte jag och pysslade om.
Idag var det min tur… Kände mig lite yr i bollen när jag gick ut med Zingo. Envis som jag är ignorerade jag detta och skottade garageuppfarten när jag kom hem. Sen for vi ner på banken för att skriva på lite papper, nu började jag känna mig skakig. Min underskrift såg förfalskad ut så som handen skakade när jag skrev. En snabb sväng in på ICA för att köpa lunch innan vi for hem igen. Där slog det till på allvar.
Svettpärlorna kom krypande när jag stod i kön och jag måste ha tappat precis all färg i ansiktet för kassörskan tittade oroligt på mig. Medan mannen före mig betalade, medan jag packade upp mina varor och betalade, medan jag packade ner dem i påsen och ända tills jag gick ut genom dörren tittade hon på mig med ängslig blick. Hon trodde nog att jag tänkte svimma eller kräkas, men inte jag inte. Inte på ICA, gud vad pinsamt. Då hade jag förr sprungit ut och svimmat på parkeringen istället. =)

Jag har legat i princip hela dagen, med samma symptom som Hasse. Ont i huvudet och kroppen. Hasse är inte helt pigg än han heller, men mår bättre. Det känns bra, då mår nog jag bättre imorgon. Snälla släkten har hjälpt till, Raie kom med mat och Vevve å Bojan tog hand om hundpromenaden. Anton hängde glatt på när det var dags för promenad, trots att det blev ganska sent. Han behövde få röra på sig lite. När Hasse och Anton åt, satt jag med vid bordet. Då klämde sonen ur sig:
- Ja, det var ju just ett snyggt sportlov det här. Jag trodde man skulle vara ute och ha kul på sitt lov, inte sitta hemma i soffan. Hmpf!

Jag kunde inte låta bli att skratta, huvudvärken till trots. Min lille professor. Så fort mamma har piggat på sig utlovar jag utomhusaktiviteter, kul ska vi ha också. Nu ska jag krypa ner under min filt igen och fortsätta be tysta böner om att det här viruset trillar ut genom dörren utan att gå via barnen. Snälla snälla.

Vi for en liten sväng med bilen igår, en liten sväng på sisådär 34 mil totalt. Men det var det värt, för vi hälsade på Idefix! Igår var ”provmånaden” slut och både Idefix och hans nya matte å husse tyckte att allt kändes alldeles underbart, så igår skrev vi över Idde på dom ”på riktigt”.
Det var lite nervöst på vägen dit, tänk om Idde skulle bli alldeles desperat och vilja följa med hem igen? Tänk om vi kom dit och såg att han inte trivdes? Tänk om vi kom dit och Idde sket högaktligen i oss?
Men så fort vi klev ur bilen kändes det jättebra, en tokglad liten Idefix kom rusande emot oss och visste inte hur han skulle bära sig åt för att kunna slicka oss alla i ansiktet samtidigt. Han for som en kanonkula emellan oss och pussade å viftade på svansen. Hans ”sambo” Lova kom förstås också ut och hälsade om än lite mer civiliserat!
Idefix bor i rena rama slottet, tre våningar har de att busa runt på. Och nya matte å husse är underbara människor, det riktigt lyser kärlek ur ögonen på dem när de tittar på och talar om Idde.
Det tunga, hemska beslutet att Idefix inte kunde bo kvar hos oss känns inte alls tungt eller hemskt längre. Han har hamnat precis rätt!

Just nu sitter jag och Tuva här i soffan och glor på TV, fast egentligen skulle vi väl ha varit ute halva dagen nu när det för en gångs skull var mänsklig temperatur ute. Men…jag har latat med tvätten den här veckan och det får jag sota för idag. Fem maskiner har jag avverkat och jag är inte klar än. Det fick bli en tvätt- och städdag helt enkelt. Tuva har hängt med och gjort sitt bästa för att vara i vägen, tihi.

Ja idag har sonen verkligen fått slita i skolan. Först 8-13 och sen 17-19 för ikväll var det Öppet Hus!
Det kändes lite motigt innan vi kom iväg, kvällstid och just runt tiden för middagsstök och hundpromenader och så till på köpet på en torsdag vilket innebar att ridningen fick stå tillbaks ikväll. Men när vi väl kom dit var det jättemysigt! Vi kom i full styrka, Hasse, jag, Tuva, Anton och farfar. Sonen var stolt som en tupp att han hade så stor ”fanclub” med sig!
Klassrummet var fullpackat och stämningen var obeskrivligt härlig med glada och uppjagade elever som ville visa precis allt som hör skolan till, spända småsyskon som storögt plirade på allt spännande ett klassrum innehåller, och stolta mammor och pappor (och farfäder och fastrar och allt vad där var) förstås.
Vi fick följa med under en skoldag i mini-format med samling, musik, matte, och svenska. Och ”lunch” förstås, korv med bröd och festis. Tuvas ögon var som tefat, hon är jättenyfiken på skolan och längtar efter att bli stor och börja där själv. Varje dag när Anton kommer hem följer samma rad med frågor, och varje dag besvarar storebror dem.
- Anton! Hemma!
- Ja, jag är hemma.
- Toola?
- Ja, jag har varit i skolan.
- Matte?
- Ja, jag har haft matte.
- Lätta?
- Ja, jag har läxa.

Tuva är förresten pigg igen! Det blev ingen allvarlig reaktion på vaccinet, tack och lov. Så nu är hon ”back on track” och har varit på simning med Linda, vilket idag var ett äventyr för sig. Inte själva badet, utan resan dit och hem. Vår buss var på service så Linda föreslog att de skulle ta hennes bil till badet, en golf kombi. När tjejerna kom hem igen hade Linda fått en helt annan förståelse till varför vi skaffat oss en minibuss. Ty att lasta i och ur 20 kilo stel och föga samarbetande Fjäril i ett säte som befinner sig i knähöjd utsätter ryggen för prövningar den inte är byggd att klara. Att sedan få med sig rullstolen i något annat än bagageutrymmet på en minibuss kräver lite finess och kunskap om hur man demonterar en rullstol så mycket det bara går, vilket medför att den måste monteras ihop igen när man nått målet för resan. Linda är nu med i vår ”vi älskar minibussen”-klubb.

Fick förresten en väldigt fin utmärkelse idag av en läsare.

Denna ska jag nu skicka vidare till 7 stycken andra bloggar som jag tycker är värda priset. Om du är en av dem, så kopierar du bara bilden på pokalen och lägger den på din sida. Sedan skickar du i din tur den vidare till 7 stycken andra och lämnar ett meddelande i deras blogg. En glad, kul och positiv sak som visar att du är en bloggare värd att läsa, samt ett sätt att se till att andra som läser din blogg får nya intressanta bloggar att följa. Samtidigt ska man berätta sju saker om sig själv, som man inte tidigare berättat på bloggen. Här har ni dem…

1. Jag är inte religiös, men jag ber ändå en egenhändigt ihopknåpad bön varje kväll innan jag somnar. Bara ifall att.
2. Jag kan inte sova ordentligt utan min tempurkudde. Den är jag ruggigt beroende av!
3. Jag är väldigt blyg.
4. Jag är, efter 10 år, fortfarande hejdlöst förälskad i min man.
5. Jag är ganska så insnöad på Twilight-sagan.
6. Den enda kroppsdel jag egentligen har komplex över är mina fötter. Dom är inte särskilt kvinnliga.
7. Den här punkten får jag återkomma på. Jag fick just hjärnsläpp…

Här kommer sju bloggar som jag vill rekommendera:

1. Smulgubbe – underbara Tove bloggar om fantastiska krigarprinsessan Tekla. Favorit!
2. Honungspojken – om en underbar liten kämpe, precis lika söt som honung
3. Heja Abbe – vinnare av Stora bloggpriset 2009. Bara en sån sak!
4. Om Livet, Döden och allt däremellan – Ja, precis det handlar den om!
5. Annas blogg – starkt. Oj, så starkt…
6. Rymdkevin – Om Kevin, som har SMA och ett smil som kan smälta en gråsten
7. Att leva med Skalman – om en störtskön kille som har en sin egen mat- och sovklocka

Vädret bjöd på fröjd idag, vill jag lova. Endast -17 grader imorse och nyss när jag gick förbi termometern höll jag på att ramla omkull, den visade inga minusgrader alls. En hel grad plus! Förvisso på solsidan, men ändock!
Tog en lång skön promenad med hunden, sprang en sväng på crosstrainern (då var det -11 grader ute, för kallt för mig att jogga ute). Sonen skulle hämtas direkt efter skolan för att slippa gå på magsjuke-fritids och jag föreslog att vi skulle ta en pulkatur på eftermiddagen. Anton och jag gjorde upp planerna i bilen när jag körde honom till skolan. Direkt när skolan slutade skulle jag vänta på honom, med matsäck och tefat. Jag gjorde i ordning den beställda matsäcken med o’boy och messmörsmackor och lyxade till med att köpa en kexchoklad vi kunde dela på, stoppade in våra två röda tefat i bilen och for iväg.
När jag mötte sonen hade han en önskan om att få ta med sig kompisen han lekt mest med för dagen, så det gjorde vi. Det var massor med snö i pulkabacken! Alldeles för mycket faktiskt, det gick inte att åka alls. Jag tog ett av tefaten, satte mig på det och började ploga mig nerför backen för att åka upp en bana åt barnen. Jag fick sitta på tefatet och dra mig nerför backen med hjälp av fötterna, lutningen bjöd inget som helst samarbete. Under tiden kilade barnen iväg till matsäcken. Efter 6 vändor upp och ner i backen var jag blöt av svett, benen kändes som spagetti och jag hade snö precis överallt (även innanför kläderna) men nu fanns det i alla fall en schysst bana att åka i! Längtansfullt stapplade jag mot ryggsäcken och kunde riktigt känna värmen från o’boyen och krafterna som en liten bit messmörsmacka skulle ge.
Men…det tog ju lite tid för mig att ploga den där banan. Precis så lång tid som det tar för två barn att klämma i sig en termos o’boy, var sin dubbelmacka med messmör och en halv kexchoklad var… Tji fick jag! Nå, ett par droppar o’boy lyckades jag krama ur termosen i alla fall. Det var helt klart mödan värt att höra barnen skratta och tjoa när de for ner för backen!

Här hemma ligger ett annat barn och ser ut som kokt spagetti. Tuva ser väldigt mör ut, glansig på ögonen och alldeles röd om kinderna. Jag kollar ungefär var femte minut, men ingen feber ger sig tillkänna trots att jag tycker att hon både känns och ser febrig ut. Det fick bli en heldag på soffan för hennes del. Linda försökte få Tuva att spela lite dator och sitta lite i Humlan, men intresset var kallare än svalt. Är man trött så är man.
Håller tummarna för en piggare dag imorgon!

Det var två lite duvna krigare som kröp till kojs igår. Båda hade ont i armen och Anton hade ont i huvudet också.
De fick årets sista vaccination igår, mot säsongsinfluensan, och båda reagerade lite på den. Jag håller tummarna att det inte blir som när vi alla tog svin-sprutan, då  blev vi ju dunderförkylda hela familjen! Anton och Tuva har turats om att hosta och snörvla inatt…
Men vad som helst är bättre än magsjukan! Vi hämtade hem Anton direkt efter skolan igår, efter att fritidspersonalen ringt och upplyst oss om att magsjukan nu slagit läger på fritids. Hugaligen! Tänk om nån kunde uppfinna ett vaccin mot det! Magsjuka alltså, inte mot fritids…

Jag tror att bilarna har fått magsjuka också, eller influensa eller nåt. Igår skulle jag vara lite miljövänlig av mig och köra ner en massa saker till returen innan jag handlade. Det gick bra, känner mig alltid lika duktig efteråt när allt papper, glas, plast och metall har hittat ner i rätt container. Satte mig i bilen igen, vred på nyckeln och bilen sa:
- Br…

Va? Inte ens ett ”brum”?! Näe, bara ”brr” sen inget mer. Stendött. Tog ut nyckeln, tittade på den (som om det skulle hjälpa), stoppade i den igen och vred om.
- Br…

Kollade på nyckeln igen. Varför gör man så? Eller det kanske bara är jag som gör så? Som om jag skulle upptäcka att jag stoppat i den åt fel håll eller nåt! Hjärnan säger att det är fel på bilen, den är död och hur nyckeln ser ut spelar ingen som helst roll. Lika oförståeligt är det egentligen att man försöker starta igen och igen, om bilen är död så är den död! Oavsett hur många gånger jag vrider på nyckeln! Ändå gör jag allt det där ett par gånger innan jag inser att bilen inte kommer hoppa igång för att jag kollar nyckeln och vrider om den förtielva gånger. Som tur var så befann jag mig inte långt hemifrån, Hasse och Richard kom med startkablar och räddade dagen. Spunk i batteriet, vi fick beställa ett nytt.
Lilla röda faran (vår underbara gamla skrutt-Skoda) har också sina egenheter. Den får absolut inte stå på tomgång, för då drar den ur batteriet på nolltid och är död den också. Men det har jag liksom lärt mig vid det här laget. Det kommer mer som en chock när stora, dyra Toyotan strejkar.
Men det är väl som min bror brukar säga. ” Ingen bilaffär är bra. Det finns bara dåliga och mindre dåliga”. Så är det!