Den här lördagen har varit en sån dag då jag överväldigats av ödmjukhet, gång på gång. Tacksamhet inför livet, för allt vad det ger oss varje dag i form av ögonblick, upplevelser och möten. En sådan dag då jag går med varma, mjuka tårar gömda under ögonlocken från morgon till kväll.
Vaknade tidigt, åt frukost med min underbare son. Vi talade om livets ditt och datt medan vi knaprade i oss frukostflingorna för att sedan sitta tätt ihop framför barnprogrammen en stund. Kröp ner bredvid min älskade, nära nära och värmde min kalla hud i hans varma armar. Klev upp igen till ljudet av vår fantastiska dotter som började fnissa i sängen när hon slagit upp sina stora, bruna ögon. Tacksam. Ödmjuk. Vi andas, alla fyra, även denna lördag. Tack.

Efter lunch packade vi in oss i guldbussen och styrde kosan mot Säter för ett 3-årskalas, men inte vilket som helst. Krigarprinsessan Tekla bjöd till fest! Och vilken fest sen! Tårta, saft och glass. Lek och bus i stora portioner! Tuva var inte blyg av sig, trots att det var första gången som vi alla träffades ”på riktigt”. Tuva och Tekla har i och för sig träffats förut, nån gång på ridningen och så sent som i torsdags på simningen. Inom loppet av några minuter hade Tuva memorerat namnet på alla gäster och höll noga koll på vart alla uppehöll sig hela tiden.
Hon hann också rafsa runt bland de flesta av Teklas leksaker och lite i mamma Towes kökslådor. Höjdpunkten var när vi alla fick provbada Teklas nya bollpool! Barnen blev alldeles vilda och jag får medge att det är en härlig känsla även som vuxen att få krypa ner i ett hav av färgglada plastbollar. Anton busade hejvilt (kanske lite för vilt ibland), Tuva och Tekla verkade njuta av allt hallaballoo. Varje rörelse flyttade bollarna en aning, det blev nästan som massage att sitta där. När det mesta buset fått utlopp blev Tuva alldeles avslappnad av all bollmassage och passade på att ta små stunder av vila i min famn. Helt underbart.

Jag bjuder på några bilder (fler finns i galleriet). Det är omöjligt att inte förälska sig i Krigarprinsessans skrattgropar och glimten hon har i ögat. Tack, Towe och Fredrik för att vi fick komma. Det var ett möte som värmer mitt hjärta, vi hoppas på fler i framtiden!

Suck. Det är blandade känslor nu. Jag är lättad, glad, lite deppig, tom, ledsen. Idefix har på prov flyttat till vad vi hoppas ska bli hans nya hem på permanent basis.
Vi har gått och velat allt för länge nu, medan Idefix visat att han inte mår bra här hos oss. Vi har helt enkelt inte kunnat ge honom vad han behöver, för han behöver ganska mycket i form av både motion och hjärngympa varje dag. Det var med de bästa intentioner vi köpte honom för ettochetthalvt år sedan, men vi har insett att vi inte är supermänniskor. Två barn, varav det ena handikappat och i behov av stort stöd och därtill två vilda hundar är för mycket helt enkelt. Idefix behövde ett nytt hem, någon som har all tid och kärlek i världen att lägga på honom.

Det är just vad vi tror att vi hittat nu! Idag kom hans potentiella husse och matte på besök med sin hund, Lova. Idefix har fått en tjej, alltså! Lova är en förtjusande, väluppfostrad dam på tre år som kan lära Idefix lite vett och etikett men även lek och bus. De kom jättebra överens! Matte och husse gjorde intryck på oss och så var saken biff. Idde flyttar dit en månad på prov och förhoppningsvis går allting bra så att han får bo kvar där.
Men det är tungt också. Vår lilla kelkotte… Det kommer bli så tyst och tomt här. Anton sörjer att det inte kommer komma någon liten vovve och smyga upp i soffan om morgnarna för att dela filt med honom när det är barn-TV. Zingo är självklart helt underbar, men har inte samma behov av att få vara nära och kela som Idde.
Huvudsaken är att Idefix får det bra, han har all rätt till ett fullt och stimulerande liv och det kunde vi helt enkelt inte ge honom. Hejdå, Idefix. Men på återseende, vi kommer och hälsar på dig när du är hemmastadd!

Mamman har varit lite på rymmen idag. Jag tog mig en shoppingresa till Falun, nya jeans behövdes mer eller mindre akut. Det där med shopping har förlorat lite av sin glans på nåt vis, förut kunde jag glatt springa en hel dag i affärer och prova kläder å sen ändå ha en massa energi kvar när jag kom hem med mina nyförvärv. Jag har provat tre par jeans idag, och är urless på provhytter! Men jag hittade ett par som passade i alla fall.
Något jag aldrig förstått tjusningen i förut är skor. Men idag har jag fått en alldeles ny förståelse för människor som kan köpa på sig ett par skor till varje outfit i garderoben! Den första butik som fångade mitt öga idag, var just en skobutik. Nu behövde inte jag några skor, jag har ett par och det räcker. Men de stora, förrädiska REA-skyltarna liksom sög in mig i butiken. Jag hittade inget som passade, men hjärnan var nu inställd på skor, inte byxor. Nästa butik hade alldeles för mycket att erbjuda, jag provade par efter par och blev alldeles till mig över att alla passade och såg snygga ut på foten. Till på köpet fanns där förstås en vänlig och hjälpsam expedit som kunde plocka fram just de modeller som skulle passa min fot. Höga stövlar, nätta vinterskor, stövletter… Jag hade kunnat handla ihjäl mig! På skor! Det är ju inte riktigt klokt! Men jag förstår plötsligt hur folk kan förköpa sig på skor, till och med bli beroende.
Men sunda förnuftet drog så klart i nödbromsen, högg det par som faktiskt var ett vettigt köp och gick till kassan. Expediten såg lite besviken ut, hon såg sin potentiella storkund förvandlas till en medelsvensson med fast grepp om plånboken…

Tuva ligger här bredvid och pockar på uppmärksamhet. Vi ska kolla på Musse Pigg! Lite välförtjänt slappande i soffan för damens del, hon har varit på terminens första bad! Helt slut är hon, trött men glad. Efter simningen bjöds det fika här hemma, Linda fyller ju år idag! Tuva fick givetvis smaka hon också, undras just om det blev nån fyllning kvar i Lindas munk eller om Tuva norpade åt sig alltihop? Tack för fikat, Linda och stort grattis på födelsedagen!

Igår var Anton på sin allra första hockeymatch! Hasse och Barkis tog med honom att se Leksand-Mora i Ejendals arena.
Anton var spänd och uppspelt när det var dags att åka, men föga anade han vad kvällen skulle föra med sig. Mamman och pappan hade nämligen ett ess i rockärmen, vi hade tagit kontakt med lite Leksands-folk och ordnat en matchtröja åt sonen, med tryck på ryggen och ALLA spelares autografer. Om Leksand vann matchen skulle sonen även få komma ner i omklädningsrummet och hälsa på allihop. Och DOM VANN!!
När Anton ringde för att berätta kunde jag höra genom luren vilket stort, brett smil han hade på läpparna. Anton har förstått att det är bara väldigt särskilda och speciella personer som får komma in i omklädningsrummet. Typ kändisar och så. Inte vem som helst.
– Så vi är nog ganska speciella ändå, mamma. skrattade sonen i telefonen.
– Nä. svarade jag. Det är DU som är väldigt speciell!
– Ja, jag är visst det!

Tack alla underbara, fantastiska människor som var inblandade i vår lilla överraskning. Vi ville göra det till Antons kväll, en kväll då han fick känna att han är nummer ett och en väldigt speciell pojke, och det lyckades! Tack, tack, tack!!

(Psst! Fler bilder från kvällen i galleriet!)

Anton var nog lite trött idag. Eller nåt. Vi fick hämta hem honom från fritids, han kände sig hängig. Han anlade sitt allra hängigaste ansiktsuttryck när han såg mig i dörröppningen och behöll det i cirka 6 minuter. Sen glömde han bort sig och for runt som ett torrt skinn härhemma! Men är man sjuk så är man, inget TV-spelande om man är så hängig och absolut ingen ridning! Vila, det är vad man behöver när man är sjuk. Föga poppis hos sonen.

Just som Bollibompa var slut skulle Hasse åka ut till Kallbäck en sväng, Anton ville följa med och önskan beviljades. Först ville pappan bara prata lite med sonen om beteenden som sonen uppvisat under dagen och andra dagar som inte är önskvärda, till exempel uppkäftighet och ignorerande av vuxna och allt de säger. Sonen började med att ignorera sin far för att sedan svara honom med ren och skär uppkäftighet. Pappan och sonen munhöggs en stund, varpå fadern ber sin son att be om ursäkt och upphöra med sitt beteende om det skulle bli någon Kallbäcks-tur. Sonen slutar icke. Fadern drar tillbaka Kallbäcks-turen, sonen ballar ur och får skrik-utbrott på vardagsrumsmattan. Fadern försöker förmå sonen att inse hur fullkomligt meningslöst det är att skrika och ber honom gå upp på sitt rum innan fadern brinner ur. Sonen lyssnar inte på det örat.

Under tiden sitter modern i soffan och försöker lägga band på sig, det här är pappans strid. Han har inlett den, han måste få avsluta den. Inte lägga mig i…inte lägga mig i…inte lägga mig i. Jag har så svårt för det, men jag höll mig bra länge. Till slut gick det inte längre. Jag anlade en, i mina öron, lagom skarp ton och tilltalade sonen:
– Nä, nu går du upp på ditt rum innan JAG brinner ur!

Sonen pep iväg som om jag eldat honom i baken med en flamkastare! Raka vägen upp på sitt rum, utan att klampa i trappen eller smälla i dörren. Kvar satt en snopen mamma i soffan bredvid en pappa som knep ihop munnen så hårt att läpparna började vitna.
– Vad är det? undrade jag
– Respekt!
– Mmm, man retar inte upp Mamman!

Sen brast han ut i det tysta gapskratt han försökt kväva tills sonen var utom hörhåll. Jag började fnissa hysteriskt jag också, ni skulle sett Antons min! Han såg ut som om jag varit Hin Håle själv, med treudd och horn i pannan! Och jag som tyckte att jag bara lät liiite bestämd. Vanligtvis lyssnar inte Anton om jag så står och skriker för full hals. Men idag måste jag ha låtit väldans allvarlig. Respekt, alltså!

( Vi har kramats och blivit sams nu allihopa, förresten )

Idag har det varit en riktig friskusdag för nästan hela familjen! Tuva började dagen med gymnastik på förskolan. Teddy och Humlan fick vara med och lilla Fjärilen jobbade för fullt. Under eftermiddagen har hon mest sett ut som en slapp disktrasa, med ögonen på trekvart och rosiga kinder. Jag var tvungen att kolla flera gånger om hon höll på att få feber, men icke. Bara trött.
På kvällskvisten var det mammans och pappans tur. Pappan for iväg på badminton medan mamman drog iväg på lite Kick ’n Box. Eller Box ’n kick, eller vad det nu heter. Jobbigt som tusan, men så himla kul!
Man tränar i par, men jag fick inte med mig någon träningskompis (nån som vill med nästa vecka?) så jag fick sparra med instruktören. Hon peppade på som sjutton så jag gav i vanlig ordning mer än vad jag egentligen hade…det kommer jag nog få betala för imorgon…och på fredag…och på lördag…

Det var bara Anton som vilade idag, med all rätt. Han hade ju gymnastik i skolan igår och har ridning imorgon. Han var hemma med Linda och Tuva på kvällskvisten och höll ställningarna. De tre arbetade fram en plan för kommande onsdagskvällar, som innefattar TV, chips och läsk. Lill-lördag, helt enkelt. Fast bara lite chips och lite läsk. Gissa om Anton är nöjd med planerna?

Ni vet när man är sådär trött så att man inte riktigt vet vad man gör och blir arg för minsta lilla? Så trött var Anton ikväll. Han somnade på soffan och när det var dags att bära upp honom väckte jag honom försiktigt för att föreslå att han skulle pinka innan han kröp till kojs. Oj, va arg han blev! Viftade med armarna och mumlade nåt osammanhängande, hade han inte varit för trött hade han förmodligen stampat med fötterna också, hihi.
Anledningen till sonens väldiga trötthet är att vi har varit på äventyrsbadet idag! Från början var det bara Hasse och Anton som skulle åka, men dagsplanen förändrades så Tuva och jag kunde också följa med. Härligt!

Till både glädje och förtret var vattenrutschkanan avstängd. Den är Antons stora fasa, fast jag tror att han gillar den lite också. Det är ju just känslan av att det är lite läskigt som gör det så himla kul! Nåväl, eftersom den inte var åkbar vågade Anton beklaga sig över att han inte fick åka. Men det blev en massa lek bland vatten och vågor!
Tuva var verkligen ute på äventyr i badhuset, hon åkte Vildforsen med Hasse. Det är en ganska lagom tur, lite svängar hit och dit och så tre ”vattenfall”, där vattnet forsar så häftigt att det inte går att hålla emot. Man sveps med, vare sig man vill det eller inte. Tuva drog några ordentliga kallsupar, men skrattade så snart hon hämtat andan och ville åka mera! Vi varvade med att värma oss i barnpoolen, men Tuva vilade inte långa stunden innan hon ropade på pappa!
– Pappa! Hiiiit! Mera roligt!!

Tihi, tre gånger tog hon sig an den vilda forsen och tre gånger fick hon näsan under vattnet. Men oj, så kul det var! I barnpoolen upplevde jag ett sånt där tårdypande ögonblick  som jag skulle vilja spara i en burk för att kunna plocka fram en grå dag och få le åt. En liten flicka, knappt stadig på benen, rultade med sin mamma i barnpoolen. Tuva låg på mina ben och bara vilade, för trött för att orka nåt annat. På håll lekte andra barn och plaskade vatten. Tuva gillar när det plaskar, gärna nära henne men barnen höll lite avstånd för att inte snava på mina ben. Den lilla flickan såg Tuva, drog resolut med sig sin mamma och började knata åt vårat håll. Hon gick nära, nära innan hon stannade för att betrakta Tuva som låg slak som ett bananskal på mina utsträckta ben. Flickan fnissade till, som för att bjuda in till lek, och hukade sig så hon nådde vattenytan med ena handen. Ett litet, litet plask. Tuva sken upp som en sol och fick nya krafter som precis räckte till att plaska tillbaka en gång och så var leken i full gång. Flickans mamma skulle just till att hejda sin dotters vilda stänkande när hon såg glädjen i Tuvas ansikte och hejdade sig.
Tack, lilla tösabit! Om du visste hur glad Tuva blev att leken kom till henne, när hon inte orkade jaga efter den själv. Det värmer mitt modershjärta, länge och väl. Efter nästan tre timmars badande drog vi oss mot duschen, Anton var så trött att han började fräsa och gnälla, Tuva orkade knappt hålla upp sitt eget huvud men ingen av dom ville åka hem…

Äntligen har vi kunnat vara ute! Tuva har ju knappt sett utsidan av huset på sistone, hennes hosta och alla köldgrader vägrade att fungera ihop. Men idag landade temperaturen på runt -10, så då passade vi på!
Tuvisen och mamsen har hunnit ut på hela två pulkaturer, varav en i skogen! Visst kan vintern vara lite dryg, med köldknäppar och en massa kläder som ska bylsas på men det är enda årstiden Tuva kan komma ut på skogspromenad. Hennes nya pulka passar perfekt i skoterspår, så just nu älskar jag alla skoteråkare som nött på Dalkarlsvägen så där är ett hårt fint spår! Tuvas ögon var stora som tefat när vi kom ut bland alla vita, vackra träd.
Sen ville hon ha lite mera fart, och då får vi åka på gatan. Där är packad snö, halt som tusan att köra bil eller gå på men åka pulka går ju alldeles finemang! Vi for som kanonkulor ner för Trollbo-backen!

Anton och Hasse har varit en sväng till Bojan och hälsat på hästarna. Det var minsann en stor, liten kille som tyckte det var ganska mysigt. Jag tror de här bilderna kan tala för sig själva….

Sitter och tittar på Grannfejden på TV3 och förundras över hur många spån det bor i vårt avlånga land. Att de bara orkar träta om ditten och datten, det är ju olika fejder varje gång men i grund och botten verkar alla lika korkade. Vilket slöseri med tid, kraft och energi. Varje sekund som slösas på att hata är 60 sekunders förlorad kärlek. Sug på den ni.

Arizona har bytt upp sig. Eller ja, vi böt upp åt henne. Vi bytte hennes (förvisso fullt godkända) plastbalja:

…till ett riktigt hamsterslott med mycket utrymme, hängande bo i taket, stort rymligt hjul att springa i, tjusig matskål i rostfritt stål och så en vattenflaska samt en skojig tunnel att krypa i! Spana in detta:

Arizona är en lycklig liten hamster! Hon började genast klättra omkring på gallret och undersöka varenda vrå igår när vi satte in henne. Idag har hon gjort vissa modifieringar. Det där boet som hängde i taket var tydligen inte lika poppis som hennes förra lilla koja, så hon har släpat ut all ludd (som hon bäddar med) och tryckt ihop det i ett hörn i spånet. Vi ställde ner boet i spånet, men hon föredrar sitt egenhändigt bäddade lilla hörn.

Här en bild på en lycklig liten Tuva också, i sin älskade Teddy. Idag insåg hon sin begränsning efter en lååång stund och bad att få vila lite. Men hon gillar verkligen det där ståskalet och allt bus man kommer åt att göra om man står i det!