Klockan är halv fem på morgonen. Jag gick på mitt ”skift” för en timme sedan, Hasse och jag delade på natten. För det är fortfarande vaknätter. Jag tycker att Tuva är liiite, liite bättre. Hon slumrar längre mellan hostattackerna inatt och hon orkade faktiskt sitta i Humlan i en halvtimme igår.

Anton sover tungt, antagligen för att han grät en del innan han somnade. Hans lilla ögonsten är också sjuk, Arizona. Vi upptäckte det när Anton tog ut henne för lite kvällsgos, hon har öppna sår på bakbenen, det fanns torkat blod i hennes nya hjul. Vad tusan, måste all skit hopa sig dagarna innan vi ska åka på semester?
Antagligen har hon skadat sig på sitt nya hjul. Vi undersökte det noga och hittade flera vassa ställen hon kan ha skadat sig på. Lilla stackare. Men hon är pigg, pilar runt som vanligt i buren, klättrar och har sig. Vi satte in hennes gamla plasthjul istället och hon började genast springa. Så hon verkar inte ha ont eller vara besvärad. Linda har erbjudit sig att hjälpa Anton att hålla koll på såren och hjälpa honom tvätta dem och det skulle behövas, men just nu ser de torra och fina ut.

Nu blir det tyst ett par dagar här i bloggen då, men ni vet ju varför. Fyra dagar av ”skämma-bort-mig-själv-tid”! Puss och kram hela dan!

Nu vet jag vad som gnavde vår lilla Fjäril hela natten. Feber och hosta som låg och grodde. Allt var lugnt tills klockan 06.30, då hon äntligen somnade och jag kunde bära in henne till sängen. Då kom hostan, den skrällande, slemmiga, förbannade skit-hostan. Klockan tre fick den sällskap av den fördömda febern. Tuva lyckades sova i två timmar, sen vaknade hon igen.

Så just nu ligger en liten tösabit bredvid mig som mest liknar en dåligt vattnad tulpan. Blek och slokig. Fast om man frågar hur hon mår så är svaret förstås ”bra”. Det är det alltid. Skruttfia.
Envisa infektioner är inget nytt, men glädjen över London-resan börjar grusas av grubbel och oro. Jag vet så klart att mamma, pappa och Linda klarar biffen. Men gör jag det? Suck.

God Morgon!! Klockan är fem på morgonen, Tuva och jag är fortfarande vakna. Varför vet jag inte riktigt och det är ganska enerverande. Jag kom i säng runt midnatt, efter Tuvas sista måltid för dagen. Somnade ganska omgående på spikmattan och vaknade klockan ett av att Tuva hostade. Inte särskilt mycket, men jag vaknar av det ändå. När hon hostat färdigt blev hon ledsen, snyftade och ropade på mamma. Så mamma klev upp och tog upp Fjärilen i soffan.
Hon behövde nog bara lite hjälp att somna om. Trodde jag.

Men näe. Trött var hon, ingen tvekan om saken. Ögonen var bara smala springor som i underkant pryddes av såna där förträffligt tjusiga påsar som man får när man är jättetrött. Hon slumrade till någon minut i taget, men vände och vred sig konstant, vaknade, knorrade lite, slumrade. Och jag har inte kunnat lista ut varför, således har jag heller inte kunnat avhjälpa problemet. Hon var varm och lite svettig, men hade ingen feber så Panodil kunde inte skrämma fram John Blund ur sin gömma. Hostan kom inte tillbaka under natten, så Puff kunde inte heller hjälpa oss tillbaka till Drömlandet. Jag har masserat och smekt så jag har sockerdricka i fingrarna, i fall det kunde vara spända muskler som var problemet men det har inte heller hjälpt. Det är så frustrerande när jag inget kan göra!!
Min egen sömn var väl struntsamma, den kan jag ta igen när maken fått sova klart eller när Linda kommer. Men Tuvas sömn är svår att ersätta. Hon behöver sin vila så väl, den går sällan att kompensera med en middagslur för Tuva sover inte på dagen. Suck.

Nä, nu ska jag gå och bre en macka till kaffet jag kokat. Morgonfåglarna vaknade och började kvittra för en timme sen!

Det har varit en lugn vecka. Tuvas hosta vill inte släppa taget, så hon har fått stanna hemma från aktiviteter och bara ta det lugnt. Hon fick åka och rida i måndags, förstås. Till hennes stora förfäran var hennes vita springare sjukskriven, så hon fick helt enkelt rida på en vikarie-häst. Men det gick ju, det också!
Det är så trist för Tuva att ha en infektion, ännu tristare är att hon har infektioner titt som tätt. Hon blir så trött och orkeslös, minsta lilla aktivitet suger musten ur henne för en hel dag! Men liksom de flesta barn tycker hon inte alls att hon är för hängig för aktiviteter. Dilemma.
Som väl är har hon ju haft Linda här, som är expert på att hitta på lagom aktiviteter när lilla Fjärilen är matt och trött! En promenad i vagnen kan vara alldeles lagom, eller sagostund i soffan. I onsdags kväll var Tuva så uttråkad av att vara hemma att de faktiskt gjorde en utflykt. De for hem till en kompis till Linda, som Tuva blivit väldigt förtjust i. Det var en spänd och glad tösabit som for iväg med assistenten för att fika hos världens bästa Jenny!
I torsdags ville Tuva bada, men mamman och pappan sa att det minsann inte skulle bli något habiliteringsbad på grund av den envisa hostan. Men…bada kan man ju göra hemma också! Linda tappade upp ett varmt bad i badkaret, satte på Smurf-hits på stereon och så hade Tuva och Linda hab-bad hemma istället!

Jag har gjort Tuva sällskap i hostandet och snörvlandet. I onsdags var jag och gav blod, vilket man bara får göra om man är frisk och mår bra. Och det var jag, i onsdags. Pigg som en mört och frisk som en nötkärna!  Köpte mig ett par nya löparbrallor på vägen hem som jag skulle använda redan nästa dag på löppasset. Men…när jag vaknade i torsdags morse kändes det som om någon kört ett X2000 genom sovrummet! Jag hade ont i kropp och knopp, halsen sved och min röst lät mer lik Marianne Faithfull’s än min egen. Och så känns det idag också, fast lite värre.
Tuva låter å andra sidan bättre, så om det är hennes infektion jag tagit över så gör jag det med glädje. Åh, nu måste jag gå och snyta mig. Igen. Tjipp å’hoj!

Det gick bra med tanden. Antons, alltså. Det var inga andra skador än den lilla, lilla flisan som hade trillat loss och den lagade tandläkaren så fint. Men inte särskilt finkänsligt…
Maken till opedagogisk tandläkare har jag nog inte träffat på tror jag. När man behandlar ett barn är det viktigt att inge trygghet, förbereda barnet på vad som kommer att hända och ske. Munnen är ändå ett väldigt intimt område, där låter man inte vem som helst pilla omkring. I liggande ställning under tandläkarens redskapsbräda känner man sig ännu mera utsatt.

Anton gjorde sitt bästa för att vara tapper, babblade på för fullt för att dölja nervositeten. När tandläkaren började gräva omkring i munnen gick det ju inte att pladdra längre, då kom spänningarna. Jag såg hur han sköt rygg och såg ut som en ostkrok varje gång han blev rädd, och det var mer än en gång.
Först skulle tanden undersökas. Ingen förvarning, bara in med redskapen och grotta runt. Livrädd pojke. Sedan skulle det röntgas. Ingen förklaring, bara in med den lilla plastplattan och klämma ihop munnen på den rädda lilla pojken som blev ännu räddare när vi gick ut ur rummet (som man ju ska göra när det röntgas). Nu till lagningen, först ett starkt smakande medel för att rengöra, sedan på med lim, plast, ”föna” med den där lattjo torkpistolen dom har. Inte ett ord som förklarade vad tandläkaren höll på med. Tandsköterskan gjorde sitt bästa för att försöka lugna gossebarnet, men hon hann ju inte förklara innan tandläkaren skred till verket.

Värst av allt var när lagningen skulle poleras. Den maskinen låter ganska illa, känslan är smått obehaglig när den där lilla poler-saken far fram för tänderna och om tungan eller läppen råkar komma i vägen svider det utav bara h-lvete, dessutom sprutar den vatten hela tiden.
Om JAG hade varit tandläkare, hade jag först visat mitt polerar-verktyg för barnet i fråga, kört lite med det så barnet fick höra hur det lät och sedan förklarat vad jag skulle göra på tanden och ungefär hur det skulle komma att kännas. Men inte denna tandläkare, inte. Han bände upp Antons mun, höll den öppen med ett finger och stampade på gaspedalen så polerverktyget skrek för fullt och sprutade vatten. Anton blev förstås livrädd och reagerade med att smälla ihop käkarna och kröka rygg.
– AAJJ!!! vrålar tandläkaren.
– Det kan du gott ha…viskade jag för mig själv.
Jag vet inte vad vår lokale tandläkare hade för ursäkt för sitt beteende. Haft en lång dag, jobbat lite för länge kanske, jag vet inte. Oavsett så finns det ingen ursäkt som duger. Jag beundrar min son för att han inte skrek och grät under hela undersökningen. Det hade jag gjort i hans ställe!
Tanden blev jättefin, inget snack om saken. Men jag överväger starkt att låta Anton gå till min tandläkare i Hedemora istället. Den tandläkaren är till och med pedagogisk med mig, jag som är vuxen och inte alls rädd för tandläkare.

Det var en härligt avslappnad lördag. Jag tog en joggingtur på morgonkvisten med Marit, tvättade lite, bakade lite. Barkis kom och hälsade på. En mysig lördag, helt enkelt. På kvällskvisten skulle hunden ut på en liten promenix, Anton följde med Hasse och Barkis ut. Hem kommer sedan en son i tårar, med skrapsår på knät och grus på hakan. Han hade, trots faderns uppmaningar att lugna ner sig och sluta flamsa, dragit en vurpa på plana asfalten och kysst gatan med framtänderna! Det gick en flisa ur ena framtanden i överkäken och sonen hade fullfjädrad panik när han steg in genom dörren.

Ty en trasig tand kräver tandläkarvård. Och tandläkare har mången läskiga tortyrredskap till sitt förfogande, till exempel den djupt fruktade borren!! Tänk om, gud förbjude, tandläkaren måste borra i tanden? Eller göra nåt ännu värre, som kräver bedövning? Oj, oj, oj, den strida strömmen av tårar tycktes oändlig.
Sonen småsnyftade sig igenom tandborstning och kvällstoilette, och slutade inte snyfta förrän han hade somnat bredvid mig på soffan och sovit en stund. Det är hårt att vara liten. Lika hårt som att kyssa asfalt.

Ah, vilken dag! Solen har gassat och vi har pysslat om våra bilar. Tvättat, städat och svirat om däcken. Läs mer om däckbytet på Busmamman…
Tuva fick ta lite sovmorgon idag eftersom den där nedrans jäklarns hostan kom tillbaka i natt och störde Lilla Fjärilen ideligen. När hon mornat till sig blev det en tur med Linda och cykelkärran ner till kiosken för att köpa glass!

Plommonfejset, det hade jag igår. Det var ju joggingdag igår, så jag slog två flugor i en smäll och klarade av rastning+motion av hunden samt joggingtur i ett svep. Först fick Zingo göra det han behövde och sedan sprang vi. Det var längesen han var med på en joggingtur nu och jag tror han glömt bort mycket sen sist. Han förstod inte alls varför vi sprang och försökte spana om vi månne sprang mot något intressant. När han inte kunde upptäcka nåt framåt som var värt att springa för började han kolla bakom oss, vi kanske sprang bort från någonting? Näe, inte det heller. Då övergick han till att fundersamt titta på mig och fråga med blicken varför i hela friden vi sprang hela tiden. Till slut accepterade han att springa för springandets skull och lät sig distraheras både en och fjorton gånger av spännande dofter i vägkanten. Vilket resulterade i att min axel fick visa vad den gick för. När 35 kilo hund vill tvärstanna gäller det att ha en axel som står pall för lite knyck i kopplet. 35 kilo hund däremot, märker inte särskilt mycket av när en klen liten matte inte hinner stanna för alla intressanta dofter. Varje gång han stannade rycktes jag tillbaka och fick en sån där idiotförklarande blick som sa:
– Vad håller du på med? Dansar? Varför sprätter du till och hoppar ett steg bakåt varje gång jag stannar?
– Jag hoppar inte, hund, jag flyger tillbaka av rekylen!

När jag var en halv kilometer hemifrån mötte jag en annan joggare, som oroligt tittade på mig både en och två gånger. Jag glömmer ju bort hur mitt ansikte ser ut när jag springer, men när jag skulle hoppa in i duschen hemma såg jag en glimt av mig själv i spegeln och var bara tvungen att fotografera så att även ni förstår varför andra motionärer undrar hur det är fatt med mig när jag är ute och springer. Jag ser ut som om jag ska tuppa av eller explodera, vilken sekund som helst. Plommonfejs.

Det spritter i hela kroppen av vårkänslor! Solen har gassat och värmt hela dagen och tinat upp varenda liten cell i kroppen som legat i vinterträda. Det är så underbart! Jag har haft en massa spring i benen hela dagen, men jag joggade ju igår så idag var det vilodag från löpandet. Fast promenader går ju lika bra. Tuva och jag tog en sväng runt sjön imorse och sedan tog jag en till runt Långsbyn, det blir över 8 kilometer allt som allt. Zingo var med bägge gångerna och nu efter kvällspromenaden ligger han på golvet och ser ut som om han är ganska mätt på motion för dagen.
Att säga ”går” när det gäller mig och promenader stämmer väl inte riktigt, jag älgar. Ja, ni vet när man tar jääättelånga, snabba steg så att man ser ut som en älg. Så jag förstår att hunden är trött, det är jag också. Skönt trött!

Tuva och Linda har också haft vårkänslor idag, de tog en cykeltur med härliga cykelkärran. Det var dock inte helt utan aber de tog sig iväg. De krånglade när kärran skulle fästas på cykeln, det krånglade när däcken skulle pumpas. Men världens bästa pappa kirrade biffen så att lilla Fjärilen fick ta sin cykeltur. Hon såg så nöjd ut när de for iväg!

Det enda kruxet med tidig vår är att det är så svårt att klä sig. Är det varmt eller kallt? Ska Anton ha vinterkängor eller springskor? Ska jag ta mössa eller keps på promenaden? Imorse när jag skjutsade Anton till skolan fick vi skrapa is, när jag hämtade honom på eftermiddagen var det så varmt att han inte behövde jackan ens.
Det blev funderingar även när vi skulle ut med hunden alldeles nyss. Varmt? Kallt?  Tuva fick till slut vinterskorna, mössa, vantar och en fleecejacka. Det blev alldeles lagom vad gäller värme, men matchningen av kläderna var sisådär. Orange, rött, rosa och lila i en salig röra! Men allt klär väl en skönhet? Även om färgerna skär sig så det heter duga så är hon ändå söt som en sockerbit. Titta bara!

Natten till igår blev mycket lugnare, Tuva hostade men det var inte alls lika illa som helvetes-natten. Ingen feber, ingen diarré. Igår var hon piggare, om än inte pigg. Hon försökte bjuda på lite busiga skratt, men det är svårt när man har tappat rösten!
Så jag gjorde det, igen. Pustade ut för tidigt. Vi borde ju ha lärt oss vid det här laget att varje liten infektion är seg och inte ger sig så lätt som på oss andra. Inatt blev det uppesittarnatt igen. Hasse tog första passet och sjönk ner i sängen bredvid mig klockan tre inatt. Lagom när han hade rättat till täcket och lagt huvudet på kudden körde Fjärilen igång igen med skrällande hosta. Jag tog över, jag hade ju fått sova ett par timmar och jag vet hur drygt det känns när man tror att man äntligen ska få tula lite med kudden och så blir man snuvad på konfekten.
Det gick, för en gångs skull, en ganska bra film mitt i natten så då var det lätt att hålla sig vaken. Vid halv sex blev det kavlugnt i soffan, Tuva somnade hårt och jag följde hennes exempel.

Just nu ligger hon och kollar på Disney-dags med storebror som gör sitt bästa för att locka henne till skratt. Han springer omkring och apar sig, stannar till vid soffan för att gosa lite och killa lillasyster lite grann. De väntar spänt på mormor och morfar som kommer idag! Och om en kvart kommer världens i särklass bästa assistent och förmodligen en av världens gulligaste människor.
I torsdags, när Hasse, Anton och jag for till stallet på påskäggs-jakt, gick hon utöver sina arbetsuppgifter lite granna. När vi kom hem igen hade hon tvättat nästan all tvätt (innan hon slutade hade hon tvättat precis allt som behövde tvättas), snyggat till och plockat undan här hemma och sopat bort allt grus i hallen.
Bara av ren omtanke, jag var ju trött och behövde få sova när jag kom hem och Hasse kunde ägna sig åt Anton. Du är så himla rar, Linda! Jag sov oerhört gott när jag visste att inget tvättberg låg och väntade på mig!

Nu ska jag gå och stoppa min svettiga lilla Fjäril i duschen. Det finns inget så skönt som en uppfräschande dusch när man är hängig och sjuk!

Fy tusan, vilken jäkla natt. Vi har fått in en ny infektion i huset, blääää!!

Det började igår på dagen, Tuva var hängig och inte riktigt sig själv. Igår kväll kom febern och ännu mer hängighet och klockan ett på natten brakade det loss med grym hosta, feber, slem och diarré. Suck.
Men klok som en bok är hon, lilla Fjärilen. Klockan två inatt försökte hon få sin tröga morsa att förstå vad hon ville.
– Mamma? Dlass.
– Näe, Tuva inte nu. Det är mitt i natten, och slemmet blir bara värre om vi äter glass.

Fjärilen suckade och tittade på mig som om jag var fullkomligt urkorkad.
– Mamma, dlass!!
– Näe…
– Puff! Dlass!
– Va? Jahaa, menar du att du vill ha glass av Puff? (inhalatorn)
– Jaa.

Självklart! Hon är ju bra mycket smartare än vad jag är, klart att inhalatorn är en bra idé när hostan är så dryg att lungorna är på väg ut med varje hostning. Så vi drog igång Puff och inhalerade länge och väl. Trodde vi skulle väcka hela kvarteret, men ingen vaknade. Sen gav sig hostan en liten stund så febern och diarrén fick härja för sig själva ett tag. Sen kollade vi på dåliga TV-program till klockan fem på morgonen. Då somnade Tuva hårt och fick sova lugnt ända till åtta. Jag höll mig vaken lite till, vågade inte riktigt lita på att det var lugnt men till slut somnade även jag. Så vi har varit lite slitna idag, milt uttryckt.

Men jag masade mig upp klockan åtta när Tuva vaknade och höll mig vaken fastän Hasse kom upp och fastän Linda kom och tog hand om Tuva. Jag hade ju anmält Anton till Påskäggs-jakt i stallet och det skulle han inte missa! Hans sportlov blev ju en flopp eftersom både Hasse och jag var sjuka då, så påsklovet skulle minsann bli bättre, det hade jag bestämt mig för!
Vi for iväg till stallet, Hasse följde också med. (Jag hade ju kunnat stanna hemma och sova, men så långt orkade inte min hjärna tänka). Jag hade bestämt för mig att jakten började klockan 10. Vi kom fram 10.15, sprang som yra höns och försökte hitta jakt-ledarna men blev upplysta om att jakten började klockan 11. Jahapp. Det var bara att skrota runt i en timme och vänta.

Den som väntar på nåt gott…får ju faktiskt leta rätt på ett påskägg! Jakten började och alla barn for iväg för att leta. Anton, som är en ganska försynt och ibland lite osäker kille, blev snabbt förtvivlad när han inte hittade något ägg och inte riktigt visste vart han skulle leta… Med gråten i halsen kom han till mig och hävdade att han mådde jättedåligt och hade ont i huvudet. Men det gick jag inte på. En av ungdomsledarna såg vad som hände och hoppade snabbt in för att hjälpa Anton lokalisera sitt ägg, som var väldigt klurigt gömt i en hästtransport som stod på stallbacken. Sen var det dags för lekar, och sonen mjuknade och kom på att det faktiskt var ganska kul. Han mådde nog inte så illa ändå…

Det var nästan lika lyckat som gårdagskvällen. Linda jobbar ju på onsdagskvällar och igår skulle Hasse iväg på en kurs så Anton och jag gjorde upp en egen agenda för aftonen. Vi drog på bio i Borlänge och kollade på Draktränaren. Kanonbra film, där fanns något för hela familjen. Vi skrattade, blev skrämda, berörda. Och japp, naturligtvis grät jag i den tårdrypande upplösningen av dramat. Som en liten gris. Tur att det är mörkt i biosalongen!
Popcorn och läsk är obligatorium vid ett biobesök och vi klämde i oss en jättelåda popcorn och totalt en hel liter läsk. Plus en liter vatten när vi kom hem. Man blir så törstig av popcorn!