Det går ju bra det här med att blogga en gång i veckan…not.
Jag kanske borde skaffa mig en diktafon? Eller, det finns säkert inbyggt i min iPhone. Får kolla det, för saker att blogga om har jag ingen brist på. Kommer på nya, briljanta inlägg varenda dag, men det där med att hålla dem kvar i huvudet hela dagen tills alla barn ligger lugnt i sina sängar, det är en annan femma det. Oftast slutar det med att jag ligger som en amöba i soffan och uppbådar det sista av min hjärnkapacitet till att försöka komma ihåg vad som står på schemat nästkommande dag. Fler småbarnsföräldrar som känner igen sig i det?

Det är ett helt underbart kaos att ha en liten Lovisa flänga omkring här hemma och att få följa hennes upptåg på nära håll. Med första barnet känns det lite som att man inte hade vare sig ro i kroppen eller vett att verkligen insupa och njuta av varje ögonblick. Barn nummer två kom förhållandevis tätt efter det första så då var det liksom fullt upp med båda barnen. Det fanns inte riktigt tid att stanna upp, reflektera och fascineras av hur häftig barns utveckling faktiskt är. Men nu, med nummer tre som är snudd på en sladdis…wow, vilken grej. Det är så häftigt att få vara med och nära när hon upptäcker nya ord, eller hur saker och ting förhåller sig, eller hur man bär sig åt för att få på sig skorna. På rätt fot. Jag njuter av varenda minut.

I skarp kontrast till Lovisas utveckling står Tuvas försämring och det är en kontrast som är svår att smälta. För nån vecka eller två sedan satt Lovisa och jag och kollade på filmklipp av henne som jag filmat med mobilen. Hon älskar att kolla på de där klippen. I ett av dem är hon runt 6-7 månader och sitter och käkar smörgåsrån som hon glatt delar med hunden. Varannan tugga till Lovisa, varannan till hunden. Vi har sett det klippet hur många gånger som helst, men just den dagen grep det tag i mig och sög all luft ur mina lungor. Det kändes som om hela min bröstkorg sögs in och blev till ett stort svart hål med kapacitet att suga in hela världen och få den att försvinna därinne. Det var inte Lovisa eller hunden jag reagerade på, utan ljudet i bakgrunden. Tuvas röst som fnittrande säger ”Hibbi…haha”. Tuva har aldrig kunnat säga ”Zingo”, utan har alltid kallat honom för Hibbi. Men det var just det, hennes röst. Som formade ett ord. Tårarna sprutade…

Det är inte så hemskt länge sedan Tuva pratade, men jag har redan hunnit glömma hur den där rösten låter. Jag antar att det är en form av mental försvarsmekanism, vi utgår från nuläget och anpassar oss efter det. När hon slutade prata så var det bara så, inget att gräma sig över eller gräva ner sig i. Nya förutsättningar, nya lösningar och nytt tänk. Bit ihop, kämpa på. Men ibland blir vi påminda. Påminda om den förbannade Herr Leigh som lever rövare med Din kropp. Påminda om den där rösten, som hade så mycket knasigt och roligt att säga, som alltid sa rätt sak vid rätt tillfälle och fick oss alla att brista ut i skratt. Idag får saknaden efter den rösten oss att brista ut i tårar. Fan, vad jag saknar Dina ord, Tuva.
Vi trodde det var något övergående när Du började viska fram orden, kanske en liten revolt mot det där gnälliga lilla byltet till lillasyster vi släpat hem. Men viskningarna blev allt tystare, allt färre. Och till slut, alldeles för snart, försvann de helt. Kvar blev bara tystnad. För en kort tid ersattes orden av enkla tecken som vi själva knåpat ihop. Lånade från teckenspråket och ombyggda för att Du skulle kunna teckna dem själv, med stela händer som inte ville samarbeta. Det fick bli tecken med hela armen. Men det fungerade. Ett kort tag. Idag kan vi bara försöka avläsa ditt ansikte, ditt kroppsspråk. Det lilla Du orkar visa.

För Du är trött. Så in i märgen trött, varje dag. Och som alltid är det omöjligt att avgöra om det är tillfälligt eller bestående. Det finns ingen handbok, inga prover som kan visa hur det är. Vi tar det dag för dag, som vi gjort ända sedan vi fick veta att Du var sjuk. Och vi vet att varje dag är räknad. Ingen kan tala om för oss hur många Dagarna är, hur lång Din resa är tänkt att vara, men det känns som om Tiden börjat ticka fortare och det gör ont. Förbaskat, för jävligt ont. Så ont att se Dina energireserver bli mindre för varje dag som går, så ont att se hur en del av Dina muskler blir stelare och andra blir svagare, hur Dina händer, armar och ben är konstant spända och hårda, medan Dina allt svagare nackmuskler bara orkar lyfta Ditt huvud korta stunder. Och där i smärtan, när det gör så ont i mitt Mammahjärta att jag tror att det ska spricka och splittras i tusen vassa skärvor så får Du ett ögonblick av klarhet, av närvaro. Ett ögonblick när Du är helt med på noterna och spricker upp i ett smil som skulle gått hela vägen runt huvudet om inte öronen suttit i vägen. När hela Din kropp blir stel som en pinne i ren glädjeyra över något vi sagt eller gjort, när det tindrar sådär i Dina ögon…det är som ett stort, fluffigt Salvequick runt både själ och hjärta! Vips så orkar man en timme till, en dag till, en vecka till. Ett helt liv till.

Det är en gnutta påfrestande, denna emotionella berg- och dalbana. Glad, ledsen, lycklig, förtvivlad, hoppfull, hopplös, trygg, rädd. Start, stopp. Undrar om man kan få emotionell whiplash?