Ja, fast inte på det traditionella sättet. Jag är bakis efter vaccinet. Hela familjen var iväg och fick sig en skvätt Pandemrix i torsdags. Själva sticket är ju ingenting, jag kände inte alls när hon stack. Anton var jättemodig och sa bara ”aj”, Tuva grät en skvätt men för henne kan jag tänka mig att det sved lite. Eftersom Tuva är så spastisk och därigenom så stark, så ville sköterskan göra det hela så snabbt som möjligt. Om Tuva skulle rycka till när kanylen är i armen så skulle det svida nåt alldeles gröndjävulskt. På oss andra tryckte sköterskan in vaccinet sakta, men på Tuva gick det på ett ögonblick och då gör det oftast lite ont.

Jag kände mig lite hängig på fredagsmorgonen när vi vaknade, Tuva var inte heller i tiptop-form. Vi tog det ganska lugnt på förmiddagen, sen for vi in till Hedemora. Egentligen var jag alldeles för trött, men jag hade liksom bestämt mig redan dagen innan att på fredagen skulle vi åka in med allt skräp som belamrade hela garaget och så köpa hundmat för den började ta slut. Svärfar och hans bror skulle också in till stan så vi tog sällskap. Efter soptippen och Granngården blev det en tripp upp till centrum också, en sväng på bolaget och självklart en titt på leksaksaffären där barnen (trots att det snart är jul) lyckades charma farfar så till den milda grad att de fick en varsin sak. Anton valde en StarWars-figur och Tuva fick en bok med Bu & Bä. Jag vet inte vem som gillar de där böckerna mest, Tuva eller jag, men de är faktiskt knasigt roliga att läsa. Just när vi var klara på Lekia mådde jag plötsligt jätteilla, sådär så man inte vet om man ska svimma eller kräkas. Vi var ändå klara och skulle gå mot bilarna, så jag sa ingenting. Hasse bjöd Anton på en korv utanför gallerian (mycket slugt att stå å sälja korv utanför en galleria strax före middags-dax), medan vi andra gick och packade in i bilarna. Då kom frossan. Jag frös så jag skakade. Väl hemma bylsade jag på mig så många tröjor och sockor det bara gick, kröp ner under dubbla filtar och frös i alla fall. Efter en timmes hoppande kom febern, äntligen. Då mådde jag faktiskt riktigt hyffsat, det är skönare med feber än med frossa.

Både Tuva och Anton hade en jobbig natt inatt, Anton hostade som en tok och kunde inte sova så han fick krypa ner mellan oss. Just som grabbarna somnat körde Tuva igång, hosta, gråt och förfärlig ataxi (ofrivilliga skakningar). Jag plockade upp henne och satt i soffan. Om man nästan rullar ihop henne till en boll och håller om både armar och ben, så slutar hon skaka och kan sova. Men så fort jag började dåsa till så mjuknade ju mitt grepp något, och då började hon hoppa igen. Så jag fick vackert hålla mig vaken och alert, så att lilla fjärilen fick sova. Men det har man inget emot, hon är så otroligt söt när hon sover. Jag kan titta på henne precis hur länge som helst! På tidiga morgonkvisten provade jag dock att försiktigt låta henne glida av mig och ligga i soffan, så att jag också kunde få titta lite under ögonlocken.

Idag har vi gått efter minsta-möjliga-ansträngnings-principen. Anton varvar mellan att kolla på film och leka på sitt rum, Tuva och jag har mest legat på soffan och kollat på Playhouse Disney. Vi spar oss till kvällen, då ska vi följa med svärföräldrarna till kyrkogården och tända lite ljus och göra fint på gravarna.

Oj oj, igår kväll gick Anton på bara ångorna tror jag. Men det skulle han förstås aldrig ha erkänt själv… Vi började dagen tidigt, eller tja, i helt vanlig Anton-tid. Upp klockan 06.00, frukostdags! Innan klockan var 8 hade vi käkat, klätt på oss, myst i soffan och varit ut med hundarna. Så fort assistenten kommit packade jag och Anton en matsäck, tog Idde i kopplet och traskade iväg på utflykt. Anton älskar att gå på utflykt, det har han alltid gjort. Månne kan det bero på att han en gång i tiden gick på I Ur och Skur-förskola? Eller näe, det är nog medfött för han har gått på utflykt ända sen han lärde sig gå. När han var strax över året kunde han traska i över en timme för att nå det perfekta utflyktsmålet.
Igår hade han sett ut ett ställe som de besökt med skolan, två grushögar som ligger en bit upp i elljusspåret!  Vi hade supermysigt, promenerade och filosoferade, käkade matsäck och lekte Under Hökens Vingar. Det var väl lite knepigt med tanke på det låga deltagarantalet, men Idde var också med och lekte. Han missuppfattade dock grundidén och sprang rakt emot den av oss som stod i mitten och var ”hök” istället för att försöka ta sig förbi. Kul hade vi i alla fall. Sen traskade vi rakt in i skogen och hittade en vacker stig att utforska. Anton fick vantarna på digitalkameran och fotograferade i princip vartannat steg han tog. Stenar, träd, mossa, ja allt han såg. Bilder på detta utlovas inom kort.

På eftermiddagen/kvällen spökade Anton ut sig och for på Halloweenfest! Han var väldigt osäker på om han skulle gå, men när jag hämtade honom var han alldeles lycksalig. Festen var en succé! Jag hann ju bara se en glimt av hallen när jag hämtade och lämnade honom, men bara den lovade en läskigt rolig tillställning. Spindelväv och spindlar, girlanger med pumpor och musik. Anton var alldeles svettig när det var dags att gå hem och munnen babblade oavbrutet om allt kul de gjort. När tänderna var borstade tog det ungefär…två minuter för sonen att slockna på soffan. Min trötta lilla filosof!

Det var en så otroligt vacker kväll igår, fullkomligt stjärnklart! Månen lyste som en strålkastare och gjorde mörkret lite ljusare, luften var hög och klar. Under kvällspromenaden med hundarna gick Anton bredvid mig och filosoferade.
– Mamma, hur kom jorden till?

Jag funderade en liten stund på hur jag skulle förklara, jag vill ju inte färga honom med mina åsikter utan låta honom forma sina egna. Så jag gav honom de två stora huvudteorierna i grova drag.
– Tja…en del tror att den skapades av Gud. Och en del tror på nåt som kallas för Big Bang-teorin.

Jag beskrev båda teorierna så kort och enkelt jag bara kunde, sedan funderade Anton vidare en stund innan han tog till orda igen.
– Jag tror att det var först en massa jord, sån som vi har i trädgårdslandet, som liksom bara flöt omkring i rymden. Sen klumpade det ihop sig och blev till Jorden! Sen började det växa gräs där, och ur gräset växte det en gräsgubbe som blev Gud!

Haha, en utmärkt sammansmältning av grundteorierna. Men det var bara en av alla möjliga sätt som han kom på. Här kommer en till:
– Eller så hamnade månen och solen för nära varandra, så dom krockade och så lossnade det bitar som blev till jorden! Sen kom det utomjordingar och bodde där, men det blev världens krig så alla dog och kvar blev bara jorden. Sen kom vi!

Jag älskar att höra hans funderingar! Det kommer bli nåt stort av den pojken en dag, det är jag övertygad om.
Tuva hade också intressanta saker att berätta igår. Hon och Linda hade ju varit och simmat! Vi åkte med till stan allihop, men Hasse, Anton och jag klev av på stan och passade på att springa lite ärenden medan tjejerna simmade. Supermysigt! En sväng på fiket hann vi med också.
Igår kväll när Tuva och jag satt och läste ”Petter och hans 4 getter” började Tuva toka sig med sagan, det rimmade inte så bra men det blev väldig roligt!
– I sin stuga bodde…läste jag.
– Hasse! fyllde Tuva i.
– Med sin katt och fyra…
– Påsar!!

Haha, jag måste filma nån gång när vi läser sagan sådär tokigt. Det är så härligt att se och höra när Tuva busar med ord, hon vet ju att det är knasigt och så börjar hon tokskratta!
Nu ska jag göra mina små filosofer redo för ännu en dag. Tuva ska åka till förskolan med Linda och Anton och jag ska gå på skogsutflykt. Ikväll vankas det Halloweenparty för sonen. Det blir en härlig dag!

Så här fina var busungarna när vi for på Spökfreda’

Åh, det var så tråkigt väder igår. Hasse var borta på jakt, barnen och jag var ensamma hemma. Och vad gör man om man har tråkigt och det är trist väder? BAKAR!!! Vi for ner på ICA och köpte lördagsgodis och ingredienser, sen skred vi till verket. Anton hade inte så tråkigt att han kände sig manad att vara med, han lekte för fulla muggar både inne och ute. Tuva och jag gav oss i kast med kakorna. Tre plåtar nöttoppar, två plåtar biscotti och en panna brownies. Mums! Enda nackdelen är ju att vi kommer äta upp allt som jag har bakat, förr eller senare, och då rullar vi ju fram sen… Jag gav bort en stor burk till svärfar, så vi slipper rulla ensamma.
Det var i och för sig lika trist väder idag, men jag var mer inspirerad och mindre uttråkad. Jag snörade på mig löparskorna och tog en joggingtur i duggregnet, det var inte alls så tokigt. Det är ganska vackert ute när det regnar! Vattnet glänser i gräset och på höstlöven, alla ljud blir lite dämpade och dova, trädtopparna var inbäddade i mjuk dimma. Rofyllt!

Tuva har varit på lite sämre humör, dagen började dåligt. Hon hade gett sig fasen på att hon skulle följa med ut med hundarna, men Hasse, Vevve och Anton skulle ju ta en långtur i skogen och det är ganska knöligt att genomföra med rullstol. Jädrar i min låda vad förbannad hon blev när hon insåg att hon och jag skulle stanna hemma! Hon skrek, grät och blev alldeles högröd i ansiktet.
– Mä! Mä, mä, MÄÄÄÄ!!!!!

Japp, hon ville följa med. Jag försökte alla trick i boken för att få henne på bättre humör, men hon skrek tills hon kräktes. Först då lugnade hon ner sig en smula. Men hon fortsatte att tala om för mig hur arg och ledsen hon var. Våra barn har ärvt vår envishet, och den kommer de att gå långt på!
Hon surade i alla fall inte hela dagen. Dagens största smil plockade hon fram när jag rullade ut stå-skalet från hennes rum (rummet som fortfarande är lika läskigt som det värsta spökhus att gå in i om man heter Tuva). Det där stå-skalet har varit lite läskigt ett tag, av någon anledning som jag inte kan komma på, så hon har inte använt det på flera veckor. Men idag var det roligt igen! Jag hade tänkt att hon skulle få stå i 10 minuter eller så, som mjukstart, men hon ville inte komma ur det! Jag frågade gång på annan om hon inte var trött och ville göra nåt annat men icke, hon ville bara vara i ”teddy”! Över 30 minuter stod hon där, rullade omkring och plockade i kökslådorna, åkte in och kollade på TV, försökte dra ner blomkrukor. Jag var tvungen att avlägga ett dyrt och heligt löfte om att hon skulle få stå mera imorgon innan jag fick plocka ur henne. Nu står Teddy i vardagsrummet och väntar, så att det inte ska bli bortglömt. För hon har bra minne, lilla fjärilen, och jag vill ju inte riskera att göra henne sådär arg som hon var imorse igen!

Mmm, igår alltså. Inte idag, för idag är det ju lördag. Men igår var det Spökfreda’! Det är en liten tillställning som handlarna i Hedemora anordnar varje år. De har öppet två timmar extra på kvällen och har ”läskigt” bra erbjudanden att bjuda på just då. Hela centrum blir spökpyntat, alla utklädda barn får godis, där finns modevisning, ansiktsmålning och mycket mer.

Jag var ensam med barnen igår eftersom Hasse var med jaktlaget och styckade årets jaktbyten. Medan Anton var i skolan passade Tuva och jag på att fredagsstäda lite, tvätta ett halvt ton tvätt (minst), sjukgymnastisera. Efter att vi hämtat sonen fick jag nåt ryck att tvätta de sista två fönstren på bottenvåningen, det har hängt över mig länge. Och jag avskyr att putsa fönster. Särskilt de gamla, nu när jag upptäckt hur snabbt det går att de nya fönstren som inte behöver putsas emellan. Men nu är det gjort, bottenvåningen är färdigputsad, gallren sitter för fönstren så nu kan vintern komma. Jaa…fönstren blir rena när jag putsar dem men de blir inte så vackra. Striiiipor! Så det ser ut som galler… men rent är det i alle fall!
Min dagsplanering höll gott och väl ända till klockan halv fem, då vi enligt mina planer skulle gå ut med hundarna. Då lade Tuva av en sån där bajs-tamejfan-överallt-skit! Det tog nästan en halvtimme att sanera allt som blivit drabbat (Tuva, alla hennes kläder, rullstolen, golvet)! Så hundpromenaden, matlagningen och middagen fick gå i ett raskare tempo än vad jag tänkt mig. Spökfreda’n höll på kl 18-20, men jag var tvungen att hinna till posten före 19 för att hämta ett paket åt Hasse. Det blev tajt! Jag kom fram precis när postdamen greppade dörren för att låsa den, slet upp den och slängde på mitt mest bländande leende…och fick komma in. Hasse hade ringt och förberett henne så paketet var framplockat. Puh!

Det var så vackert i Hedemora, ända nerifrån rondellen vid stora vägen lyste marshaller i mängder och lyste upp vägen in mot centrum. Anton drog en djup och hänförd suck när han såg dem, jag kunde riktigt känna hur mysfaktorn steg i bilen ju närmare centrum vi kom. Mycket folk var det, och massor av utklädda barn. Anton hade klätt ut sig till Batman, Tuva var prinssessa i rosa klänning. Första anhalten blev förstås leksaksaffären, vilket också var den mest välbesökta butiken av dem alla. Egentligen är det alldeles för nära jul för att han skulle få nånting där, men jag rycktes med av den glada om än spökiga stämningen så han fick välja en leksak. Oj, vad glad han blev!
Anton är ju inte den som älskar att gå i butiker direkt, så jag trodde inte att vi skulle gå in i fler. Det finns ju bara en leksaksaffär i Hedemora. Men ack vad jag bedrog mig!
– Vart går vi nu mamma?
– Va?
– Ja, vi kan väl gå i lite fler affärer, det var så mysigt ikväll.

Så det gjorde vi. Tuva behövde en ny mössa och barnklädesaffären hade 20% på hela sortimentet kvällen till ära. Men se det bidde ingen mössa. Vet ni vad de kostade? 240 spänn!!! För en mössa!! Nä, dra mig baklänges på en tallkotte. Nog för att man vill stötta de lokala handlarna när man kan men någonstans måste man dra en gräns. 240 spänn! Aldrig i livet! Vi ska säkert till Borlänge eller Falun snart, då får det bli en mössa till lite mänskligare pris på H&M eller Lindex . Men Tuva gick inte tomhänt hem igår, för vi gick in på bokaffären också. Där hittade jag böcker om Pino, en av Tuvas favoriter. Hon har både läst böcker och spelat spel om denne Pino. Jag hann inte ställa frågan färdigt när hon insåg vad det handlade om.
– Tuva, skulle du…
– Ja…ja, ja JAAA!!!!

Hon var lycksalig när vi rullade ut ur butiken, hon höll sin lilla bokpåse så hårt, så hårt och tackade för den hela vägen hem.

Väl hemma var det bara att ställa sig vid köksbordet och hjälpa till att packa älgkött å stoppa i frysen. Först vid halv elva var vi färdiga och klara med kvällsbestyren så vi kunde sjunka ner i soffan. Tuva på mitt bröst och Anton bredvid. Jag var så trött att det kröp i hela kroppen. En halvsovande Anton smekte min arm och mumlade:
– Mamma, tack för en underbar dag. Vi har haft så mysigt.
– Jaaa…tatt!! instämde Tuva.

Det var tänkt att Tuva och Linda skulle åka själva och bada idag. Jag skulle åka med in till Hedemora och lämna blod under tiden. Men se, det blir inte alltid som man tänkt sig. Tuva har hostat halva natten, så nåt bad var det inte tu tal om idag. Själv vaknade jag med huvudvärk, så det bidde inge blodgivning för min del.
Men det blev en himla bra dag ändå! Tuva och Linda tog det lite lugnt på förmiddagen, kollade på TV (Tuvas begäran) och myste i soffan. Jag passade på att ta en lååång promenad med hundarna (Hasse fick inte följa med, han fick vara hemma och sätta fönsterbleck) och sen en joggingtur. När jag kom hem igen var Tuva alldeles till sig i galoscherna, för hon och Linda hade bestämt sig för att göra en utflykt! De packade in sig i bilen och for hem till Linda. Där finns en massa djur, och det älskar Tuva! De hälsade på hästarna, kelade med fåren, sa hej till grisen och promenerade med Lindas hund, Elly. Tuva var helnöjd! De förevigade utflykten, ni får ett smakprov här, fler bilder finns i galleriet.

Under tiden for Hasse och jag in till veterinären med våra intet ont anande hundar. Det var dags för vaccination! Bägge två tyckte att det var väldigt trevligt, veterinären kelade med dem och gav dem godis. Att hon däremellan stack dem i nacken var det ingen av dem som märkte nåt av!
Hundarnas höjdpunkt för dagen var nog ändå när Tuva och Linda kom hem igen, för med i bilen var också Elly! Zingo har gått och uppvaktat Linda ända sen hon började eftersom hon luktar Elly, och idag fick han äntligen träffa föremålet för den underbara doften! Han visste inte vart han skulle ta vägen! Zingo och Idefix fick hälsa, en åt gången, och busa med henne på baksidan. Zingo hoppade, sjöng och fjompade sig för damen medan Idefix hellre ville leka och busa än att uppvakta henne. Jag kan tänkta mig att de somnar ovaggade ikväll, alla tre!

Näe, nu börjar det bli dags för en Panodil eller två. Jag har druckit tre stooora koppar kaffe, en kopp the och så har jag varit ute och joggat. Vätskebristen är ett faktum! Gud, vad korkad jag är….

Anton har varit hemma ifrån skolan idag också, men han är mycket piggare nu. Han har orkat leka och fara omkring som vanligt. Och städa sitt rum! Ja, inte frivilligt förstås. Jag gick upp beväpnad med en sopsäck och då blev han väldigt ivrig att hjälpa till (och hålla koll på vad jag kastade).
Här kommer lite för och efterbilder på dagens stora uppdrag!

Mmm, natt-TV är inte mycket att hänga i julgranen. Inatt har jag set Iceman och så fick jag se när Montel Williams gifte sig. Och så en massa TV-shop förstås. Jag kunde ju i och för sig ha bytt kanal, men alltså hjärnan är inte på topp när man är lite trött. Den koncentrerade sig på det grundläggande: hålla Tuva lite upprätt, kontrollera att hon andades och ständigt vara beredd med kräkspåsen. Hon har hostat hela natten! Jag kröp till kojs strax före midnatt, och strax före ett drog hon igång. Hosta, slem och kräks fram till 05.30. Jag väntade en halvtimme med att gå och lägga mig, det finns inget trögare än att behöva gå upp igen lagom när det blivit varmt under täcket. Men hon snarkade lugnt vidare, så jag kunde gå och knoppa. I en timme. Sen var Anton, som också haft en jobbig natt, jättehungrig. Och lite ömklig. Ont i huvudet (antagligen bihålorna), snorig och hostig. MEN! Nu har vi ju anställt Linda, så när hon kommit kunde jag gå och lägga mig, å Hasse kunde ändå sitta på kontoret och jobba lite med sånt som halkat efter. Jag är inte så bra på att sova ikapp. 1½ timme klarade jag att sova, sen var det stopp. Jag var långt ifrån utsövd, men det gick bara inte att sova mer.

Anton har haft en lugn dag, spelat lite TV-spel, läst tidningar och kollat på film. Han ser inte så sjuk ut, men ni skulle höra när han pratar. Man kan riktigt höra hur mycket jox det sitter i bihålorna. Han har inte lekt alls idag, vilket är ett säkert tecken på att han inte mår bra. Till middag åt han bara en endaste pannkaka och det är verkligen bekräftelse på att han är sjuk, pojken kan ju äta hur många som helst i vanliga fall. Så han får vara hemma imorrn också!
Tuva och Linda har också tagit det lugnt. Tuva har inte velat sitta mycket alls i Humlan, utan har mest beordrat ”mys” och ”TV”, så när jag gick och lade mig på förmiddagen satt Tuva, Anton och Linda i soffan och kollade på ”På andra sidan häcken”. Ingen ridning blev det för lilla fjärilen heller, men jag tror inte att det gått upp för henne att hon missat det än.

Håll tummarna att vi nådde kulmen inatt, så att det bara blir bättre och bättre från och med nu. Det gör i alla fall jag!

Ser vi inte glada ut?! Och blöta! Jojomensan, igår drog vi ut på ridtur minsann. Klockan 07.15 ringde telefonen här hos mig.
– Hej det är Nanna (som äger hästarna). Skulle bara kolla om ni vill boka om eran ridtur?
– Va? Näe, vi vill ut idag. Vi är jättetaggade!
– Men det blåser och spöregnar…
– Ja?

Lite smått tokig måste man vara om man bosätter sig i Långshyttan, världens ände, och då är väl lite regn och blåst inget hinder för att rida ut på en 2-timmars tur på islandshästar! Vi packade på oss så mycket det bara gick under regnställen och for iväg. Gudars skymning, så kul det var! Underbara hästar, jättetrevlig ledare och supermysigt sällskap. En eloge till Raie som red för första gången igår, som en gud kan tilläggas. Visst var det blött och klaffsigt, men när hästarna fick komma igång och börja tölta så glömde vi bort vad det var för väder. Det är svårt att beskriva tölt för någon som aldrig upplevt det, men jag kan ju försöka. Det är som att flyga! Du ser att det går fortare, känner hur det blåser lite i ansiktet, hör hur hovarna klapprar snabbare, men i sadeln är det alldeles stilla. Du rör dig knappt en millimeter. Det är en hisnande, förtrollande magisk känsla. Trav och galopp är ju också väldigt skoj, men då rör det sig så det räcker och blir över i sadeln. Tölt ska det va!
Lite synd tyckte jag om Raie som tog fel byxor, i tron om att det var hans regnbrallor. Det var det inte. Han blev blöt. Men han red ändå de två timmarna utan att klaga, strongt! Det måste varit jättekallt, för jag som var påbylsad så pass att jag förmodligen klarat mig på den sibiriska tundran, började ändå frysa om händer och fötter mot slutet. Då kan jag bara tänka mig hur det var att ha dyvåta byxor i snålblåsten…
Tack, Nilla och Raie, för att ni hängde med på äventyr. Och ett stort tack till Nanna och hennes underbara hästar som bjöd på en sådan härlig tur! Vi kommer tillbaka, var så säker. Fast då hoppas jag på bättre väder!

Jodå, lite bättre mår fjärilen än vad hon gjorde igår. Jag håller tummarna så knogarna vitnar, måtte det inte bli värre än så här. Lite snuva, lite feber igår men ingen idag. Lite hosta. En slemkräka eller två. Men ganska pigg. Pigg nog att busa och toka sig, sådär som bara Tuva kan!
Idag har hon varit till tandsköterskan och visat tänderna. Motvilligt, men ändå. Sköterskan var snabb som en virvelvind och hann kolla av alla tänderna innan Tuva lessnade ur, vilket tog ungefär två minuter. Sen tog Tuva snabbt emot sina belöningar för gott mod, en tandborste med prinsessan Ariel och en Nalle Puh-sticker. Tack och adjö, fort ut i väntrummet med Linda och busa. För sen var det ju Antons tur!
Min stolte krigare, lite rädd var han att nåt skulle göra ont men han gjorde sitt allra bästa för att dölja det. Endast hans flaxande händer avslöjade hur ängslig han var. Tänderna såg fina ut, inga hål eller andra fulheter, han fick mycket beröm för gaddarna. Och självklart belöningar när det var klart.
Till sonens stora besvikelse körde jag tillbax honom till skolan när vi var färdiga, han hade nog siktat in sig på en ledig eftermiddag. Tuva, Linda och jag for hem och käkade lite lunch. Sen klädde de på sig, Linda och Tuva, å tog en härlig höstpromenad. Utan mig! Det var sista dagen på Lindas första vecka idag, och hon lär sig ju blixtsnabbt den tösen! Tuva har bjudit på både slemhosta och en redig bajsblöja, men Linda har hanterat allt med samma leende och glada inställning.
Jag kände mig så lugn när de gick, alldeles avslappnad. Inte rädd eller orolig, som jag trodde jag skulle vara första gången jag släppte iväg dem själva. Bara glad, för Tuvas skull. Linda är ett fantastiskt inslag i hennes liv. Jag klädde på mig och tog en egen promenad och njöt av hösten i nästan en hel timme! Idefix gjorde mig sällskap. Jag knäppte lite bilder, men ni får ha överseende med att jag inte är nån vidare fotograf. Det överlåter jag åt maken.

Anton har just stupat i säng. Ridning idag, och jag är stolt. Som en tupp! Sedan några veckor har jag (trots Antons protester) slutat använda grimskaft när jag går bredvid hans häst. Jag har bara gått bredvid, beredd att rycka in om det skulle barka åt skogen. Idag började jag likadant, med att gå bredvid. Anton hade fått en snäll (och för dagen rätt slö) häst, så knappt halvvägs genom lektionen började jag diskret sakta av för att till slut stanna. Anton märkte inget först, utan red glatt vidare. När han väl upptäckte att jag inte gick bredvid längre, utan stod mitt i ridhuset och bara tittade, såg jag en glimt av panik i hans ögon.
Jag gjorde tummen upp och fyrade av min stoltaste leende, låtsades inte alls förstå vad Anton menade när han nickade åt mig att komma tillbaks. Sen red han själv resten av lektionen, i såväl skritt som trav och över bommar. Först i ledet red han dessutom, så han hade ingen att orientera sig efter. Han var helt enkelt tvungen att lyssna på instruktören och göra som hon sa. Och det gick som en dans. Två gånger försökte han lura tillbaks mig genom att luta sig för långt fram i lätt sits, så han nästan halkade ner längs hästens hals. Men se den gubben gick inte, jag sprang fram och rätade upp honom och backade genast tillbaka till mitten av ridhuset igen. Efter en stund märkte han själv hur bra det gick och började slappna av. Min stora, stora kille. Hanterar ett djur som väger flera hundra kilo mer än han själv som om det vore en kattunge. Jag är såååå stolt!!!