Sommartid idag. Bestulen på en hel timme.
Anton vaknade som vanligt tidigt, trots att han fick vara uppe lite senare på lördagskvällen. Klockan på köksbänken visade 06.05 när jag yrvaket stapplade ut i köket för att ordna med frukost till min hungriga lilla  pojke. När vi mumsat färdigt tittade jag upp på klockan som sitter på köksväggen: 07.20! Va?! Har vi käkat frukost i över en timme? Somnade jag över min skål med yoghurt? Näe…just det ja, dags att ställa om klockan. Och den som hänger på väggen ställer om sig själv. Plötsligt var klockan nästan halv åtta och jag var trött som jag vet inte vad.
Det känns alltid så skumt när man ställer om klockan, kroppen hinner inte riktigt med första dagen. Jag har känt mig helt tidsförvirrad hela dagen.

Igår var vi till Kristin och Patrick på en kopp fika. Vet ni, jag drack kaffe! Kors i taket, jag har inte kunnat dricka kaffe på flera månader för det smakat så illa men igår gick det ner en hel kopp. Det var inte jättegott, men det gick att dricka. Jag har druckit en kopp idag också. Men jag föredrar fortfarande te.
Vi fick låna med oss en handikapp-pulka hem igår, så Tuva kunde prova den idag. Vi tog en härlig promenad i blöt-snön längs med ån i Rörshyttan. Tuva stormtrivdes i den där pulkan, så vi införskaffar nog en egen till nästa säsong. Lite extra mysigt var det nog att det var hennes favvo Barkis som körde pulkan. Oh, vad Tuva gillar Barkis. Igår när vi kom hem satte sig Barkis med Tuva i soffan och läste lite böcker medan Hasse och jag packade in från bilen och kom iordning. När jag kom för att ge Tuva lite medicin upplyste hon mig om att hon hade mys i soffan med Barkis.
– Mamma. Myyys. sa hon och såg så lycklig ut.

Idag har barnen haft konsert hemma hos farmor och farfar. Tuva spelade trumma och Anton gned på en fiol så öronen krullade ihop sig, men de spelade av hjärtats lust! Vi får väl se om sonen vill börja skola sig på nåt intstrument, det vore roligt. Själv spelade jag blockflöjt så storebror fick skavsår i öronen varenda kväll, men roligt var det och så lärde jag mig noter även om jag aldrig fick flöjten att låta särskilt ljuvligt. Helst av allt skulle Anton nog vilja börja spela trummor men det vete tusan om jag pallar med. Tänk er själva, en ilsken och lätt överaktiv sjuåring som lever ut sina utbrott på ett trum-batteri. Hugaligen.

Det efterlystes visst bilder på mig här på bloggen vad jag förstår. Jag är ju inte så överdrivet förtjust i att stå framför kameran utan gömmer mig helst bakom den. Men jag hittade ett foto av mig på väggen i biblioteket hos svärmor som jag fotograferade av. Ni får ursäkta bildkvaliteten, det är ett gammalt kort och dessutom en kopia på vanligt papper. Men rackarns så snygg jag var. 16 år ung, vacker som en dag. Hår hade jag också. Kika in i galleriet för lite bilder från pulkaturen och konserten!

Solokvist med barnen ikväll, Hasse och Barkis är på hockey (heja Leksand!). Vi har passat på att moppa oss riktigt ordentligt (moppa är dialekt och betyder mysa, vi har alltså inte skurat golven). Till middag blev det nåt alldeles exotiskt: kockens favoriter i repris. Rester alltså. Men vi piffade middagen med att lägga till dessert, äppelpaj med hemkokt vaniljsås. Mums!
Så har det ju varit final i Lets Dance också! Anton gillar programmet, så vi har suttit här i soffan alla tre och hejjat på Magnus. Fast Lailas shownummer var ju i världsklass, jag får erkänna att jag började lipa. Gud, vad jag skulle vilja kunna dansa så där! Det är så vackert, så graciöst, så passionerat! Jag skulle nog mer se ut som en ko som fått en släng av Creutzfeldt-Jakobs (galna ko-sjukan)…
Men lite graciös är jag väl, jag är ju ute och joggar i alla fall. Idag har jag köpt mig nya löparkläder och rustat för våren, det riktigt kliade i benen efter att få ta en tur när vi kom hem. Men jag har lovat mig själv att inte jogga förrän på måndag, så benen fått vila och återhämta sig från inflammationen. Förresten har det blåst nordan hela dagen och till på köpet så snöar det, det har dämpat löparlusten lite…

Just nu tror jag att jag ska krypa ner under en filt och bara njuta. Tuva sover gott i sängen (förkylningen verkar inte bli värre, tack och lov), Anton snarkar på soffan bredvid mig med Idefix ihopkurad tätt intill och vid mina fötter ligger ”tratten” och drömmer om tuggeben och stora gröna ängar att springa omkring på. Mysigare mys-fredag kan det knappast bli!

Nu är det Zingos tur att knata runt med tratt då. Börjar bli dyrt det här…
Men han var så duktig hos veterinären, en riktig dröm-patient. Hoppade själv upp på det där otäcka bordet och satt så fint när veterinären tittade på bölden. När det blev dags att raka bad vi henne sätta på en munkorg, bara för säkerhets skull. Zingo är inte den som hugger, men om det är ömt ska man vara försiktig. Vi såg ju i somras, när han fick ”hot spots” (smärtande eksem) över hela halsen. Då var han inget lamm när vi skulle raka bort pälsen, det gjorde säkert vansinnigt ont. Men idag sa han inte så mycket, han tittade mest nyfiket på vad vi gjorde med tassen. Det blev inget större ingrepp, förmodligen har han fått in nåt där, en liten sticka kanske, så veterinären öppnade bölden så det blev som ett sår så att kroppen kan ta hand om eländet själv och stöta ut vad det nu är som fastnat. Tratt och antibiotika så ska nog det där ordna sig!

Tuva var så lycklig idag när vi kom till badet, hennes favvo-bad-kompis var tillbaka! Varje gång jag säger att vi ska bada så svara Tuva med ”Axel”, men han slutade för ganska länge sedan då det inte gick att få ihop det med simning och förskola. Men idag var han tillbaka! Tuva blev alldeles lyrisk! Dom leker inte med varandra i vattnet eller så, hon blir bara så glad av att se honom. Kanske är det för att han är så modig och vågar plaska och leka, så det blir lite liv i bassängen, som hon tycker så mycket om honom.

Ni åt väl våfflor igår va? Den officiella våffeldagen är icke att förakta! Vi käkade våfflor till mellis här hemma, med grädde och sylt. Jag såg det som säkrast att ta det till mellis istället för middag, så magvärken skulle hinna gå över innan det var dags att sova. Jag får himla ont i magen av våfflor, men det är ju så förrädiskt gott! Anton krävde att jag skulle grädda minst 4 stycken åt honom, men han orkade med nöd och näppe en enda. Det är väldigt mättande, för stunden. Sen går det en halvtimme och så säger det ”poff” så är magen alldeles tom igen.

På förmiddagen igår for vi ut till Kallbäck, vi behövde hämta hem lite ved och solen sken så lockande att vi skulle ta en promenad med hundarna. Men det blåste ju isbjörnar ute! Snorigt kallt var det, men vi trotsade vädrets makter och tog en liten sväng med vovvarna i alla fall. Tuva och jag plockade blommor (japp, mitt i smällkalla vintern finns det ju faktiskt vinter-blommor). Hasse passade på att kasta sin käresta i luften en stund också. Nej, alltså inte mej. Ha ha, hur skulle det se ut?! Nej, jag pratar om hans andra kärlek, modell-flyget! Han köpte sig ett förra veckan och ser ut precis som ett litet barn i en godisbutik när han står och flyger. Total lycka. Lite häftigt tycker väl jag också att det är, att se när han rattar den där frigolitbiten över skyn men jag är inte så intresserad av att prova själv.

Nu får ni hålla tummarna hörni, för att vi inte ska få en till förkylning. Tuva ligger i sin säng och sover, det låter trångt i bröstet och hon är väldigt slemmig. Måtte det gå över, vi pallar inte en förkylning till allra redan. Vi har ju inte hunnit hämta oss från den förra än! Magsjuka går det på byn också, men den tror jag vi lyckats hålla oss undan. Peppar peppar.

Sist men inte minst måste jag få säga GRATTIS GRATTIS till min bästaste storebror som fick jobbet han ville ha. Du är bäst brorsan, men det visste du ju redan. =)

Jag tog Tuva med till stadsbiblioteket idag efter simningen. Det måste vara flera år sedan jag var in i ett bibliotek sist, jag hade glömt hur det kändes. När jag bodde i Hummelsta var jag bokmal och kunde plöja igenom ett par böcker i veckan. Läsa läsa läsa. Det är nåt magiskt över att fly in i en annan värld, följa någon annans öde för en liten stund. Själva bibioteket är magiskt i sig självt, tystnaden som bara bryts av enstaka mumlande röster, de hundratals bokryggarna som tävlar om varje potentiell läsares uppmärksamhet, doften. Det doftar förväntan och lugn på ett bibliotek.

Tuva, som är inne i en väldig bok-läsar-period just nu, blev fullkomligt hänförd när vi kom innanför dörrarna. Hon såg sig om och upptäckte att det här stället var proppat med böcker, från golv till tak! När vi kom till barnavdelningen började hon klucka av underbart skratt!
– Mamma! Ha ha ha, bok! Bok bok bok!!

Vi plockade på oss en hel drös och slog oss ner i den röda soffan vid fönstret på barnavdelningen. Och läste. Och läste, och läste. Jag måste ha läst 20 böcker för henne där i soffan, innan vi valde ut några stycken att låna med oss hem. Tuva var så lycklig när hon fick ta emot påsen med de lånade böckerna av bibliotikarien! Vi har redan läst dem allihop igen, flera gånger om. Pino, Max, Bu och Bä och Alfons. Jag tror minsann att ett besök på stadsbiblioteket får bli ett stående inslag i våra veckorutiner!

Anton har varit i stallet. Vi kom lite tidigare för att få vara med och borsta hästen, det blev Galdúr idag också. Och han var lika grinig idag som han var förra veckan när det gällde borstningen. Anton drog tre drag med varje borste (det är många borstar att hålla rätt på när man ryktar en häst) och ansåg sig sedan som färdig. Så när som på hovarna, de måste ju kratsas! Men i stallet idag var en ny pappa. Ja, ny så tillvida att han aldrig varit med på ridningen förut. Han följde med sin dotter för första gången. Mäkta imponerad stod han och tittade på när Anton bossade över Galdúr och flyttade omkring honom i spiltan. När Anton satte igång att kratsa hovar kunde pappan inte vara tyst längre.
– Gud, vad du är modig. Det där skulle jag aldrig, aldrig våga göra!

Jag blev också imponerad av Anton idag vid hovkratsningen. Han gjorde det helt själv på framhovarna! Strök över benet till Galdúr lyfte på det, höll upp hoven med ena handen och stöttade den med knät medan han kratsade med andra handen. Det är inte det lättaste det!
Det var mycket övningar under turen idag, barnen red ut. De skulle träna balansen genom att sätta handen på huvudet, axeln, midjan, foten, hästens hals, hästens rumpa. Sen fick de göra samma sak igen fast i lätt sits (alltså stående i sadeln). De fick öva på att släppa tyglarna och plocka upp dem igen, snabbt men korrekt. Svårast var nog när de skulle ta ur fötterna ur stigbyglarna och få i dem igen medan hästen rörde sig. Anton jobbade och jobbade, men det ville sig inte. Han började bli riktigt förbannad, men så plötsligt fick han i ena foten och sen gick det som en dans! Det var en stolt och glad pojke jag hade med mig i bilen hem!

Men inte för mig, jag får ta det vackert och vänta på att den här (misstänkta) inflammationen läker ur kroppen. (Jag har jogging-abstinens som heter duga!!) Tuva har fått jobba desto hårdare idag, vi har varit hos sjukgymnasten. Egentligen är ett besök bara en timme, men när vi var färdiga och kollade på klockan hade det gått över 1½ timma! Tuva fick jobba med att böja och sträcka sina spända muskler genom lek, och hon blev så mjuk att vi inte ville sluta jobba med henne! Mot slutet av passet var hennes ben så mjuka att hon nästan kunde sitta på knä (med stöd så hon inte tippade åt sidan). Det är ju helt fenomenalt!
Vi kollade på en gåstol idag också, Tuva har ju börjat visa själv att hon vill stå och gå även om kroppen inte riktigt orkar det. Så nu ska den beställas, Pony hette den. Låter perfekt, en egen liten kuse som kan bära Tuva dit hon vill!

Så här ser en sån ut: http://www.etac.se/se/StartPage/Produkter/Junior/Ga/Pony/

Japp, idag har vi ägnat åt oss lite regelrätt shopping! Vi packade in hela familjen i bussen och for till Valbo köpcentrum. Jag tänkte att där nog inte skulle vara så mycket folk eftersom det är lön först på onsdag. Men då tog jag ju inte med i beräkningarna att barnbidraget kom igår, så det var gott om folk med pengar att sätta sprätt på i Valbo.
Anton var väl sådär halvtaggad att handla kläder åt mamma och pappa, men han skulle ju få handla själv också. Han tömde sin spargris imorse och det blev en redig slant att handla för, han köpte sig både ett nytt spel till sitt DS och en film med Ben10. Hasse och jag ekiperade oss med var sitt par byxor och några tröjor, så vi kan byta ut det som ligger i garderoben och har stora hål överallt. Vi är inte tonåringar längre, så det är inte så hippt att gå med trasiga kläder. Ungdomsmodet verkar dock gå åt det trasiga hållet, jag var på jakt efter ljusa jeans men de enda som fanns att finna såg ut som det par jag slängde i soporna igår. Sprucket, slitet och trasigt ska det vara! Så det fick bli vanliga, hederliga mörka jeans istället.

Som sista anhalt skulle jag in på en sportaffär och köpa en löpardress för vårvädret som börjar komma, men tji fick jag. Dom stände en timme tidigare än resten av köpcentrat. Det kunde väl få vara då, jag kan inte springa på minst en vecka i alla fall, jag har dragit på mig nån inflammation tror jag. Ont i kroppen från midjan och ner, gud va onödigt!! Just som jag började komma igång med löpningen.

Tuva och Anton var ganska välförsedda på klädfronten, så till dem bidde det inga kläder idag. Anton hade behövt ett par täckbyxor, men säsongen är ju slut på dem så där fanns inga. I fredags när jag hämtade honom hade hans täckbyxor spruckit i grensömmen, från knä till knä. Men Anton hängde inte läpp för det, jag hade ju två dagar tidigare lagat ett litet hål i grenen på samma byxor så han hade glatt meddelat fröken att det skulle mamma sy ihop på mindre än två minuter. Tack, för din tro på mig Anton. Jag som inte ens kan hantera raksöm på en symaskin. Nu har jag ju ingen symaskin som fungerar, men om jag hade det hade den ändå stått oanvänd. Hasse lovade att försöka sy ihop byxorna imorgon, han är bättre på det där än vad jag är.
Till Tuva hittade jag ändå den perfekta saken idag. Sist mormor var här så fick Tuva en bok som heter ”Barn som pruttar”. En helkul bilderbok med en liten knapp som går igenom varje sida, och när man trycker på knappen så hör man en ljudlig prutt. Idag hittade jag en uppföljare, ”Djur som pruttar”! Samma prutt-knapp, fast med djur den här gången. Tuva blev lycksalig!
– Åh, prupp! skrattade hon och tryckte på knappen.

Misstänker att jag får läsa den både en och tio gånger imorgon…

Tuva har varit och fikat hos sin kompis My idag. Vi bestämde träff redan igår, efter simningen, sen dess har Tuva tjatat och tjatat om My så att vi inte skulle glömma åka dit. Hihi, My har verkligen gjort intryck på vår lilla fjäril. Gott fika fick vi också, My och mamma Susanne hade bakat sockerkaka och gjort tårta, i såna där små barnformar. Prinsesstårta, mumsfilibabba. Tuva utforskade nogsamt varenda vrå av vardagsrummet, köket och lekrummet och var hela tiden tvungen att ha koll på vart My befann sig så att hon inte smet iväg och försvann.
Anton var först lite motsträvig till att åka, han förstod nog inte vem vi skulle hem till. Vi åkte direkt efter att vi hämtat honom på F-klassen.
– Men varför måste vi, jag vill inte. Vem är My?
– Det är ju Tuvas kompis vet du, som hon simmar med på torsdagar.
– Nej, jag vet inte…eller vänta, menar du hem till Harry?
– Ja, just det.
– Jamen vad väntar vi på då?!

Harry, det är My’s hund. En härlig blandning mellan golden retriever och tollare, världens härligaste hund. Han är så cool och avslappnad. Och kelig! Han höll på att ställa sig på huvudet när jag satte mig på golvet och masserade honom i nacken! Om jag slutade knåda så påminde han mig med en buff med nosen om att fortsätta. Anton älskar Harry. Jag tror att det är för att Harry inte är sådär valpig och flamsig som Zingo är. Anton tog med sig Harrys godislåda ut i hallen, sen satt dom där en lång stund och övade på ”sitt”, ”ligg” och ”give me five”. Zingo blir ju så ivrig när det finns godis i närheten att han inte kan ha Harrys lugn, det blir hopp och flams å trams. Men Zingo är bra go också. Tänk om hundarna bara kunde hålla sig friska ett tag så vi hinner bygga upp nåt plus på kontot! Vi har upptäckt en knuta på Zingos framtass, nästan som en vårta. Eller en liten cysta. En dag så var den bara där, och den blev röd, irriterad och började blöda när han sprang och lekte i snön. Hur lyckas jag välja de här hundarna, som liksom inte bara kan vara, utan behöver minst ett veterinärbesök i månaden? Jag borde få nån slags rabatt tycker jag. Om vi ska ha fler hundar efter att Zingo och Idde blivit gamla å grå och flugit till hundhimlen, så ska jag som vanligt välja den valp jag helst vill ha och sen köpa vilken som helst utom just den.

Visst är det härligt när våren börjar krypa fram? Solen skiner, snön smälter, fåglarna kvittrar. Som hundägare ser jag en annan sida av våren också. Det blir blött. Och grusigt. Allt grus som under vintern spridits på vägarna för att ge bättre grepp blandas med smältvatten och fäster på hundarna. Jag och Tuva tog med oss Zingo på en långpromenad idag och när vi kom hem igen så var min Golden Retriever inte så värst Golden längre… Han var alldeles svart på benen och magen av grus och smuts, men nöjd och glad över en lång skön promenad i solskenet förstås.

Torsdag idag, bad-dag alltså. En bild säger mer än tusen ord sägs det så istället för att jag med tusen ord ska beskriva dagens simpass, så bjuder jag på den här istället:

Jag har gjort ett byte idag. Två ruffsiga trollungar mot två välfriserade sötnosar. Och det kostade inte mer än 680 kr + en fika på kondis. Pengarna gick förstås frisören, och fikat efteråt var en muta för att få sonen att sitta still. Egentligen hade jag nog inte behövt muta, han har ju blivit stor och förståndig, våran son. Men jag hade ju förra gången frisk i minnet, då for han omkring som om han satt på en myrstack!
Hasse tyckte att det borde vara billigare att klippa barn än vuxna, men jag tycker att frisörskans tålamod var värt vartenda öre. Tuva sitter ju aldrig still! Hon satt förstås i Humlan, och vi hade låst däcken. Men hon far fram och tillbaka och vill titta på än det ena än det andra, på frisören, på de andra kunderna, upp i taket, ut genom fönstret. Men med säker hand hängde frisören Frida med i svängarna. Vi provade att klippa lugg på Tuva den här gången, det såg så sött ut när håret var blött och nerkammat. Men sen torkade ju håret, och hennes naturliga lockighet gjorde att luggen reste sig lite åt alla håll så Tuva ser lite vild ut. Fast det passar henne, hon är ju lite vild av sig.
Anton var desto lugnare i frisörsstolen, han satt som en ljus och såg ut att njuta när Frida plockade med håret. Och så stor han såg ut när det var färdigt! Man kan tro att han går i tvåan nästan!

Efteråt gick vi till konditoriet som ligger nästan rakt över gatan från frisören och kalasade på tårta och kladdkaka. Tuva smaskade i sig grädde och tårtfyllning! Vi var samlade hela familjen, tänk va mysigt det kan vara att göra nåt så enkelt som att åka och klippa sig.
Vi har haft en himla mysig dag överlag, det har varit så fantastisk väder att vi mest varit ute. Tuva och jag for till dagis en sväng imorse och följde med på skogsutflykt. Sen passade jag på att klämma in ett träningspass medan jag väntade på att min lunch skulle bli färdig i ugnen innan vi for till frisören. Solen sken och fåglarna kvittrade när vi kom hem, så vi tog på oss promenadskorna och dammade av Antons cykel. Han cyklade inte så mycket förra året, tålamodet räckte liksom inte till. Han blev förbaskad när han tappade balansen och cykeln välte gång på gång. Idag cyklade Hasse bredvid honom och då gick det bättre. Visst trillade han några gånger i början, men ganska snart hittade han balansen och då gick det av bara farten. Vi gick/cyklade runt sjön med hundarna. Hur härligt som helst!
Middagen fick bli lite sen, det gäller att passa på och njuta när solen är framme. Jag gjorde morotslasagne. Den var ganska enkel att göra men tog lite tid, som lasagne gör. Den var så fin när jag plockade den ur ugnen. Förväntansfullt tog jag en tugga för att njuta av en perfekt harmoni av morötter, tomat, oregano och persilja… och blev dunderbesviken. Den var inte alls så god som den såg ut. Anton var väldigt finkänslig när han skulle betygsätta maten.
– Ja, den var halvgod.
– Okej, vad var det som var gott?
– Pastaplattorna.

Alltid nåt! Det blir nog ingen repris på den lasagnen, men man måste våga prova lite nytt om man ska kunna hitta några nya favoriter!