Ja, det är just vad Anton har haft det. För några veckor sedan upptäckte Anton att han hade fått sitt livs första vårta på foten, belägen på stortån. Vi har behandlat den varje kväll, med fotbad, filat lite på den och haft på sånt där vårtmedel som luktar eter. För Anton blev det en viktig ritual, jag tror han tyckte att det var lite mysigt att få fotbad och bli ompysslad varje kväll. Så i tisdags kväll var inget annorlunda, foten fick sitt bad och vårtan blev filad. Anton har fått stränga order om att inte pilla på vårtan, eftersom de kan smitta. Men i tisdags kliade den så fruktansvärt att han var tvungen att klia på den trots förbudet. Han ryckte åt sig foten och kliade och kliade. Så plötsligt fick han ett ansiktsuttryck som var spänning blandat med en aning rädsla.

– Men Anton, vad är det? undrade jag.

– Den…den ramlade av!

Vi tittade förundrat på foten, både han och jag. Jo, vårtan låg på lakanet och kvar fanns bara en stor krater i stortån. Men en fin krater, huden i den var läkt och fin. Antons läpp började långsamt darra och ögonen blev glansiga.

– Jag har hål i foten…buäää, snyft snyft. Kommer jag alltid ha ett hål i foten? Kommer det läka mamma?

– Ja, visst. Ta det lugnt lilla gubben, ser du inte att den redan börjat läka? Hålet försvinner ska du se…

– Är det borta på lördag tror du? (fortfarande storgråtande son)

– Va, eh…tja, det vet jag inte…. (hur fort läker en krater egentligen?)

– För jag vill väl inte visa mig för mormor med ett stort hål i foten heller! (gråt, snyft och tandagnisslan)

Ja, det är inte lätt att vara liten. Idag kommer mormor. Och kratern är tack och lov borta!

Antons nya rum som han så spänt går och väntar på har fått ligga i träda några dagar. Hasse och jag har en förmåga att peta i allt så att inget blir klart, men den här gången kom nånting stort emellan. När vi flyttade in i det här huset bestod framsidan av en hiskelig tall-häck som skymde nästan hela kåken. Garageuppfarten var förvisso asfalterad, men det var gropig och ful asfalt som vi med jämna mellanrum fick jämna ut med små grushögar. Tallhäcken ryckte vi bort med detsamma, så då bestod framsidan i leråker (det fanns inte mycket gräs eftersom rötterna till tallhäcken sög i sig all energi. Maskrosorna frodades dock). Vi har pratat om att ta hit en grävare för att planera hela framsidan och jämna till. Garageuppfarten ville vi gärna riva upp och lägga grus där istället, och göra iordning det som spontant blivit gästparkering på leråkern. Sen skulle det bara vara en liten stump med gräsmatta att ha ett litet cafébord på, där vi kan avnjuta vårt kvällsté i solnedgången. Mmm, det var drömmen alltså.

Men sen Tuva blev sjuk har framsidan liksom helt fått sova. När vi rev upp alla plattor på baksidan och gjorde altan så blev där två enorma staplar trädgårdsplattor och en jättehög med sand (som legat under plattorna) på leråkern. Framsidan var en sorglig syn. Nåväl, i förrgår kom grävar-gabbarna och skulle kolla hur lång tid det kunde tänkas ta och vad det skulle kosta. Kanske vi kunde göra det nån gång innan hösten?

– Jaha, sa grävargrabben. Jamen det här tar vi nu på en gång, det var så lite så. Jag hämtar maskinen.

Där stod vi med långa, funderande ansiktet. Men jo, där kom han ju med maskinen. Det blev full panik att få bort allt bråte som vi spridit ut, för han grävde av hjärtats lust. Tre timmar senare hade vi ingen leråker eller gropig asfalt längre. Allt var så plant och fint, asfalten var borta. Igår morse kom grävargrabben med 10,5 ton stenmjöl (grus), för vi tänkte att det måste vi slänga på genast innan vi hunnit köra sönder hans fina grävjobb med bilen. Så igår…skottade vi grus. För brinnande livet. Vet ni hur mycket 10,5 ton grus är? MYCKET!!!

Jag har upptäckt muskelgrupper som jag överhuvudtaget inte visste fanns. Idag vet jag med besked vart ”grus-grävar-musklerna” sitter. När vi nästan skottat allt grus kom vi på att det vore ju snyggt och behändigt med en rad stockar mellan gatan och gruset ( vi hade såna över sedan vi rev de uppbyggda rabatterna på baksidan när vi flyttade in). Så vi grävde upp en massa grus och bärlager (det är ännu större grus det) hävde ner stockarna och grävde ner grus runtom dem. Sen grävde vi fram betongrören som stuckit upp långt över marken och irriterat oss från dag 1, kapade av dem i marknivå och skottade ner all sand, grus och jox runtom den igen. Klockan 9.00 började vi gräva och skotta, jag gick in igen vid 17.00 för att fixa med mat och tvätt och allt sånt som konstigt nog inte sköter sig själv när man har viktigare saker för sig. Hasse stod ute och jobbade till cirka 20.30 (men jag hann peta i honom lite mat så han inte tuppade av därute i gruset). Sen pausade vi lite för att lägga barnen. Under dagen hann jag tvätta 6 maskiner tvätt också, så jag hade att göra ett bra tag med att vika all tvätt när ungarna lagt sig. När man har haft full fart hela dagen är det svårt att varva ner, så vi fortsatte med att dammsuga, torka golv och snygga till lite härhemma. Och klockan 22.30 satte vi igång med att måla Antons rum (jag fick så dåligt samvete för att inget blivit gjort där på flera dagar).

Nu sitter jag här, klockan 08.15 på morgonen och undrar…vad ska vi göra idag? Gruset är ju utskottat….vi kanske ska hyra en sån där ”padda” och packa till det så det blir hårt, köra hem matjord och gräsmatta på rulle, gräva ner resten av stockarna runt hela framsidan? Och måla om huset kanske? Eller bygga en carport, eller renovera fönster, eller…åh, herregud. Jag har blivit besatt av Hus&Hem-demoner!!!!

Idag lämnade vi spadar och trädgårdsvantar hemma och for iväg på mässa i Falun. Hem & Fritid eller vad det hette. Anton var helt emot idén ända tills vi avslöjade alla mässors gyllene innehåll…bjudgodis. Sonen tittade på oss med stora ögon och frågade om det verkligen kunde vara så att man fick gå omkring och käka godis till höger och vänster. Så sant som det är sagt, annars skulle inte jag heller palla med att gå på mässa.

Det är nåt lite magisk över en mässhall, oavsett om temat är Brud & Bal eller Well & Kartong. Myllret av människor och ansikten, ljudet av tusentals röster som trots antalet låter lite dämpade, säljare i sina snyggaste kläder som med liv och lust försöker övertala potentiella kunder att just den här produkten kommer förändra allt. Och så bjudgodiset förstås. Men det var lite mycket sega mint/choklad-kolor i år, alldeles för lite lösgodis. Men vet ni vad som alltid tycks saknas på en mässa? Bjud-vatten! För man blir nåt alldeles infernaliskt törstig av att proppa i sig kola, bröd och chokladlinser. En monter var så fiffig att dom hade frukt i bjudskålarna, jag var tvungen att ta ett helt gäng broschyrer bara för att liksom visa att jag tyckte att bjudfrukt var en lysande idé. Men vad dom hade i montern minns jag inte…

Ja, där gick man och var törstig. På vatten. Inte kaffe eller läsk, sånt fanns i kafeterian till överpris. Men så såg jag folk som kom gående med vattenflaskor i händerna och blev genast hoppfull. Och ännu törstigare…döm min förvåning och besvikelse när jag insåg att flaskorna var tomma. Nåt nöt från ett energibolag stod och delade ut tomma vattenflaskor! Jag förstår inte hela idén, hur kan man vara så grym att man lämnar ut en flaska som till färg och form lovar ljuvt, törstsläckande vatten…och så är den tom!!

Men mässans höjdpunkt var ändå Gustafs Chokladbod. Jag har varit där, i boden alltså, alltför ofta när jag jobbade i Gustafs. Den låg så lägligt på vägen hem, och alla som känner mig vet hur mitt förhållande till choklad är. Djupt passionerat. För i den chokladboden säljs ingen choklad, där säljer man choklad. Det är en väsentlig skillnad. Choklad, det är sånt där klibigt slisk ofta med inslag av nötter och utblandat med så mycket socker att kakaohalten helt tycks försvinna. Sån choklad kan man väl äta, men man blir äckelmätt och får ont i magen.

Det är annat med choklad. Den säljs i munsbitar, som smälter som smör på tungan och kittlar alla sinnen. Den luktar, smakar och känns som choklad. Mörk som natten, med kakaohalt som heter duga. En sådan delikatess kräver total tystnad vid inmundigandet. Upplevelsen är så intensiv att den inte får störas med onödigt prat. Det är choklad det!

Hasse gillar inte mörk choklad, men mörk choklad gillar han. Det blev en ask tryffel och en liten påse mandel i vit choklad med kanelpuder. Herre min ge! Det är svindyrt, men smaken är värd vartenda öre. Ett besök på Gustafs Chokladbod rekommenderas varmt!

Jag behövde muntra upp mig med lite choklad idag, för våren är ju här. Och med våren kommer småkryp och insekter. Och dom tål inte jag nå vidare. Imorse när jag dammsög kände jag hur det liksom stramade över ryggen, men jag tänkte att jag var nog bara lite torr i huden efter duschen. Svårt att komma åt med hudkräm på ryggen. Men sen började det klia, så jag kliade lite. Sen sved det utav bara h*lvete, och det spred sig. Från vänster höft och upp på ryggen. Till slut blev det olidligt, så maken fick ta sig en titt.

– Men herregud, va du ser ut! Vad fasen har du gjort?!

– Tja…dammsugit?

Något hade haft smörgåsbord på mig, jag hade stora vita bett över hela ryggen, kantade med en härligt svullen rodnad. Det blev ombyte och en väldans varm dusch. Eller är det kallt man ska duscha? Ja, jag minns inte. Det är skönare att duscha varmt. Å så lite Tavegyl och xylocain-salva, sen var jag tillbaks på banan igen. Men jag fasar för första myggsvärmen, det brukar se ut som böldpest på mig. Suck. Men visst är det härligt med vår?

Tillbaks till mässan, eller ja, när vi var klara på mässan. Då for vi upp till hoppbackarna i Falun. Vilken fantastisk utsikt där är! Man känner sig allt bra liten däruppe. Och lugn. Långt därnere rusar den lilla staden på i sitt vanliga tempo, men uppe på toppen av berget finns bara lugn och ro. Fågelkvitter och frisk luft. Balsam för själen.

Där finns trappor i hoppbacken, hela vägen ner. Eller upp, beroende på vart man börjar förstås. Anton gick hela vägen ner för den trappan tillsammans med halva vårt sällskap, själv var jag lat och tog bilen ner. Nån måste ju hämta dem när de kämpat sig ner. Anton var lite flåsig när jag kom ner, pustade och sa:

– Puh, det var jobbigt det där mamma. Vi gick alla trappstegen!

– Hur många var det då, räknade du?

– Näe. Men det var nog nästan hundra. Nästan.

Nog är det väl fantastiskt, vilken effekt solljuset har på oss? Igår blev vi alldeles som trädgårdsgalna, mitt i nybygget av Antons rum. Meningen var att där skulle slipas spackel och spacklas lite till så vi kan börja måla snart, men vem tusan vill stå ingstängd och inhalera slipdamm när solen skiner och fåglarna kvittrar?

Vi travade ut i trädgården hela familjen och högg i. Hasse och Anton krattade bort alla gamla löv och kvistar, tog bort julgranen som jag slängt vid grinden (med dyrt och heligt löfte om att jag skulle ta bort den innan den började barra…). Tuva fick premiäröppna sandlådan och såg ut som ett barn på julafton där hon satt och grävde med ett stort flin tvärs över hela ansiktet. Jag började plocka bort resterna av rosenbuskarna (som Zingo förnöjt knaprat på under vintern) och sen flög vårdemonerna i mig. Fram med spade och vända hela grönsakslandet (lera, lera, lera), hacka sönder alla klumpar så det åtminstone ser ut som odlingsduglig jord. Näe, ser inte alls ut som i Äntligen Trädgård…in i förrådet och ut med jordsäckar och kogödsel, ut med det i landet och vända hela alltet igen så det blandar sig. Sådär, mycket bättre.

Trött och nöjd tog jag med barnen in för att laga mat, Hasse skulle bara plocka undan lite grann. Men när jag tittade ut en kvart senare såg jag hur han for med spade och skottkärra kring altankanten, med svetten pärlandes i pannan. Han hade kommit på att vi pratat om att lägga en rad stenplattor (vi har högvis med såna i staplar på framsidan) längs altanen och vårdemonen hade flugit i honom också så han hade helt sonika grävt ur runt hela altanen och gjort klart för plattläggning.

Det roade han sig med idag, kånka plattor (à 40 kg/styck) och skotta sand. Det blir urtjusigt vill jag lova. Mitt på dagen fick han lov att ta en paus vare sig han ville eller inte, för han skulle iväg på ett möte. Då fick jag för mig att jag skulle vara lite trädgårdstomte jag med, men se kånka stenplattor står jag inte pall för. Dessutom skulle Hasse ändå fått lägga om varenda platta om jag varit där och fingrat, jag har ingen talang för det där. Men häcken behövde ju klippas, det borde jag ju klara!

Sagt och gjort, in i förrådet efter häcksaxen. Hmm…axelhöjd på häcken borde bli bra, klipp klipp. Det gick jättebra med de där fjösiga, tunna pinnarna. Men här och var, eller ja ganska så överallt faktiskt, hade häcken växt till sig i grövre grenar. Jag försökte klippa, men det gick inte för häcksaxen var så kort tyckte jag. Det gick inte att få nån hävkraft liksom, så jag fick nöta av dem med häcksaxen. Skitjobbigt, jag orkade bara i 10 minuter sen gav jag upp och gick in igen. Men en kopp kaffe senare tyckte jag att häcken ska jag tametusan klara av att klippa, jag är väl inget mähä heller! Gick ut igen och fick syn på två små knappar på häcksaxen. ”Press and pull” stod där. Så jag tryckte och drog och vips så hade jag en jättelång häcksax som klippte grova grenar i ett nafs!

Som en furie gick jag fram över den stackars växtligheten. Jag avskyr verkligen den där häcken. Den planterades av den förförra husägarinnan. Hon kan inte ha gillat folk nå värst, för häcken talar sitt tydliga språk. Hagtornshäck varvat med en annan sorts taggbuske, men små ettriga taggar. Den riktigt skriker ”håll er borta från min tomt” åt grannarna. Första året vi bodde här försökte jag rensa ogräs ur häcken, men jag rev mig på både stora och små taggar så till den milda grad att kollegorna undrade om jag varit i slagsmål med en katt… huga. Så idag tog jag tillfället i akt att visa häcken mina känslor med hänsynslöst klippande. Om den där Bosse från Äntligen Trädgård hade sett mig hade han förmodligen gråtit blod och försökt avväpna mig.

Men trots min tekniska upptäckt av utdragbara handtag så hann jag inte klart hela häcken idag, för de där musklerna som man använder vid häckklippning är ingenting som jag använder till vardags. När jag väl fick anse mig besegrad av häcken var jag så trött att jag fick släpa häcksaxen tillbaks till redskapsboden.

Då ringde Hasse, han undrade om jag kunde kila ut i förrådet och kolla på vinkelslipen för att se om där stod hur stor klingan var. Han skulle köpa an ny på vägen hema för att kapa till plattorna runt altanen där i hörnet. Visst, tyckte jag. Lätt som en plätt. Kilade ut i förrådet och spanade. Vinkelslip…vinkelslip…vad fan är en vinkelslip för nåt? Jamen där ligger ju en maskin, med nån slags klinga. Måste vara den! Få se nu…55 mm och 16 mm står här…kanon! Sms:ade siffrorna till maken som letade förtvivlat i affären efter en klinga med nåt av dom måtten, alldeles utan resultat. När han kom hem beslöt han sig för att prova med den klinga han hade, så han bar ut maskinen på baksidan…det var inte den som jag kollat på…

– Vad ska du göra? frågade jag.

– Försöka kapa stenplattan. svarade maken.

– Jaha…är det där en vinkelslip…?

– Ja.

– Mhm…vad är det där orange-aktiga som ligger i garaget då?

– En cirkelsåg, älskling…

– Ah…cirkelsåg…

Kände mig nästan lika korkad som när jag upptäckte att häcksaxen gick att förlänga….

Var det månne nån mer än vi som hann byta till sommardäck på bilen förra veckan? Tji fick ni! Och vi…

Vi var så säkra på att våren kommit för att stanna att vi sulade om i lördags, helt emot våra traditioner. Hasse brukar aldrig byta till sommardäck före 15:e april, men nu skulle ju ändå svågern byta däck på sin bil så då kunde de ju hjälpas åt med båda bilarna när de ändå höll på. Och vad kommer nerdimpandes om inte en jäkla massa snö!!!

Tuva och jag skulle åka till Borlänge för att prova på Datorlek på Datateket. Eftersom det snöat tog vi stora, fina motorvägen istället för småvägarna över skogen. Det gick ju jättebra…ända till Säter, vilket är ett stenkast från Borlänge. Ja, ett himla långt och rejält stenkast men allting är väl relativt. Strax före Säter började anti-sladd-lampan blinka som besatt och bilen gled som på såpa över vägbanan. Lugnt och fint började jag blinka för att svänga av på en avtagsväg där jag tänkte ringa Datateket och tala om att jag inte vågade köra längre utan måste vända om. Avtagsvägen kom, jag bromsade, ingenting hände, avtagsvägen gled förbi och jag hade inte fått stopp på bilen. Det var bara att gasa på igen och hoppas på att jag skulle lyckas vända i rondellen i Säter. Så halt var det!

Tuva har ändå haft jämt göra den här veckan. I torsdags for vi till ortopedversktan i Avesta för att göra avgjutningar av Tuvas ben, hon ska få skenor! Det var nog en upplevelse som lilla damen lika gärna varit utan. Till saken hör att Tuva inte gillar nämnvärt när nån håller på med hennes ben. För att inte tala om fötterna, vilka är föremålet för hela den här insatsen. Tuva går på tå vilket resulterar i att vadmuskeln blir för kort för att kunna sätta ner hälen i marken. Så skenorna ska hjälpa henne att få ner hela foten i backen samt ge stadga runt vristen så hon får lite bättre balans.

Tuva började ana oråd redan när vi skulle ta av hennes strumpor.

– Ska vi ta av strumporna då? frågade jag ärtigt.

– Näääeee….

Men strumpor och byxor for av, och på kom en sån där tjusig socka som man får när man lägger gips. Och så en plastskena (för att skydda benet när gipset skärs upp och tas av) och sen gips. Under hela proceduren skulle Tuva gärna vara stilla och ha foten böjd i 90 grader….jo, tjena! Tre vuxna var vi som kämpade oss lika svettiga som stackars Tuva där hon låg och gjorde allt i sin makt för att komma undan vårt grepp. Vi fick muta med både bulle, saft, glass och kaka. Men hon förlåter snabbt, Tuva. När båda benen var avgjutna och klara riktade hon sina glansiga ögon mot ortopedteknikern och stånkade fram ett:

– Hatt, hatt! (tack, tack)

Och efter en stor bägare vaniljglass var allt glömt och förlåtet. Dagens andra chock kom när vi efter sjukhuset for in på Jysk för att köpa gardiner till Antons nya rum. Där var nån form av öppningsfest så det böjds kaffe, kaka och godis. Och så var Jysk-fågeln där. Ni vet, den där som ser ut som en snäll och beskedlig gås på deras plastpåsar. Men den i butiken var mer av pelikantyp med en längd på 2 meter. Tuva höll på att få hjärtsnörp när pippin stegade fram och frågade om han fick bjuda på lite godis. Tuva gapade stort och blev alldeles likblek innan hon tyst men bestämt viskade

– Nej!

När vi stod i kassan kom den nedrans fågeln igen och gick förbi, varpå Tuva tog till stora lipen. Otäcka flygfä!

Men idag har det varit glada miner, vi har varit hos logopeden! Och idag stod fika på menyn! Det är egentligen ett sätt för logopeden att se hur Tuvas munmotorik fungerar, men fika är ju lika gott för det! Vi satte oss vid bordet och logopeden gav Tuva ett Marie-kex. Ett helt. Tuva tog emot det, betraktade det fundersamt…höll upp det framför mig och gav sedan tillbaks det till logopeden. Tuva har ju aldrig fått ett helt kex förut, så hon begrep inte alls vad man skulle göra med det! Vi fick dela det i småbitar för att hon skulle koppla att det var nåt hon skulle stoppa i munnen och då tog det fart med fikandet. Det höll på att bli lite väl mycket fart eftersom Tuva inte har nåt begrepp om hur mycket som går in i munnen och att man kanske måste tugga lite emellanåt. Men skoj var det!

Veckans höjdpunkt var nog ändå i eftermiddags när faster och farbror kom på besök…med presenter från KappAhl. Är det nåt Tuva kan se på mils avstånd så är det förpackningar från klädbutiker. Hon blev så till sig att hon skakade när hon tog emot kartongen som innehöll två toppar och ett par tights. De skulle genast provas, utanpå den mundering med tröja, kjol och tights hon redan hade på sig. Kläder är underbart, ju mer desto bättre!!

Nu är det en trött liten tös som ligger i sängen och bäddar ur alla lakan. Hon är så övertrött att det inte går att få kroppen att somna även om huvvet är trött. Och så kan hon inte riktigt smälta att det måste gå en hel natt tills hon får ta på sig de nya kläderna igen…

Åh hej och hå, nu har vi varit på storshopping. Våren kom ju med dunder och brak, men som vanligt står man där helt oförberedd och undrar vad tusan man gjort av ungarnas vårkläder. Anton och jag var ute på promenad en solig dag är han blev så ilsken för att det var för varmt i skorna. Tacka för det, temperaturen låg på 10+ och Anton gick i vinterkängor. När vi kom hem bytte han genast till sina allvädersstövlar i hopp om att slippa ha det så hett om fötterna. Tre steg utanför dörren hann sonen knata innan han tvärnitade.

– Eh…mamma. Det är hål i stövlarna, det kommer in massor med grus!

Jahapp, fram med vanliga gummistövlar då. Några tennisskor hade vi inte på lager eftersom han växt ur det par han hade i höstas.

– Så, känns dom där bra? frågade jag lite undrande när gummistövlarna var på.

– Dom känns jättebra, det är bara att vika in tårna lite!

Mmm…han är killen med svar på varje fråga. En dag hann gummistövlarna rädda honom från de varma vinterstövlarna. När jag hämtade Anton på dagis i torsdags utbrast han med ett leende:

– Mamma, det är hål på dom är stövlarna också!

Så igår hade vi inte annat att välja på, det var bara att styra kosan mot ett köpcentrum. Tennisskor, stövlar, keps (han hävdade att han inte behövde nån ny, fastän den han hade knappt gick att få på), fingervantar (försvinner ofta och gärna), nya byxor (han har nött hål på sex par byxor, på höger knä!). Mmm, det kan ju verka enkelt att få fatt i allt detta. Men inte när man handlar åt Anton. Han är ganska bestämd av sig. Byxor får absolut inte vara av jeans-typ eller nåt i närheten av det. Mjukt och skönt ska det vara, helst utan knapp i midjan. Vet ni vad som är inne just nu? Jeans!! I alla färger och former. Två par byxor lyckades vi dock hitta, och en enda tröja som sonen skulle kunna tänkas sätta på sig. I fem, ja fem timmar sprang vi omkring som yra höns. Ut och in ur butiker, sen ytterligare ett varv i några butiker vi redan kollat av. Man kan ju ha missat nåt i farten, nåt som skulle passa.

Tuva var med, naturligtvis. Hon njöt av hela upplevelsen, en massa härliga människor att hejja på, fina kläder att dra ner från galgarna. Nästan inget stressande alls för den som kör vagnen… I halvtid av shoppingen var det dags att koppla mat-dropp på Tuva, så jag parkerade lite avsides vid toaletterna för att göra iordning och koppla på. Bäst som jag sitter där ser jag kamerablixtar och kikar upp. Ser ingenting märkvärdigt, men hör mansröster som tjoar och hejjar på ett testosteronstinnt sätt. Svensexa…kan inte vara nåt annat. Hör mumlande röster, nånting om att den blivande brudgummen samlar på nåt, han övertalar en ung tjej att följa med in på toaletten. Kanske var det BH:n han skulle ha, vet inte riktigt jag var liksom koncentrerad på Tuva. När jag tittar upp står brudgummen där, men jag ser inte mycket mer än en stor, hårig röv! Karln var klädd i en på tok för liten baddräkt som avslöjade mer än den dolde, nu stod han alltså bredvid mig, med ”finaste” sidan vänd mot mitt ansikte. Oh, jag hade kunnat gett honom en rejäl dask i ändan! Har folk ingen respekt?! Svensexa i all ära, men där satt jag med en nappflaska med påkopplat sondmatningsaggregat i ena handen och sondpumpen i den andra. Det sista jag önskade att se var någons håriga fullmåne. Huuuaa…….

Trötta var vi i alla fall när vi kom hem. Anton var däremot pigg som en mört, för han var inte med och handlade. Efter böner om nåd så ordnade vi så farmor hämtade honom från dagis. Anton avskyr verkligen shopping. Verkligen. Men han blev ju rackarns glad när han kom hem och såg allt nytt han fått!