Japp, det fick vi på hjälmarna idag. Vi har nämligen varit i Falu Koppargruva och kikat. Jag har aldrig riktigt tänkt på att den ligger där. Visst har man kört förbi portalen många gånger där det står ”Världsarvet Falu Koppargruva”, men jag trodde faktiskt inte att där fanns så mycket att se! Idag kikade vi in i Gruvhospitalet och lärde oss mer om läkekonsten på 1700-talet. Den var inte att leka med vill jag lova. Amputation och åderlåtning  var poppis, och bedövning var inte sårskilt hippt. En skvätt brännvin före operation kunde patienten bjudas på. Blev han/hon riktigt stökig så kunde man ju alltid åderlåta patienten tills denne tuppade av, och sedan operera. Barn som var sjuka skulle man dra genom ett hål i ett träd, det sades göra susen. Huga…jag ryser vid blotta tanken på dåtidens sjukvård…

Gruvan var riktigt häftig. Trappor och vindlande gångar, hålor som var iordningställda så realistiskt att man nästan förväntade sig att där skulle komma gruvarbetare och kila förbi. Hjälm och regncape fick man ha på sig, för det droppade vatten och här och var kunde gången vara så låg att man måste gå på huk. Där gick inte att ha barnvagn, så vi funderade först på om Tuva och jag skulle stanna ovan mark så grabbarna fick se gruvan, men pappa Hasse satte henne i bärmesen och slängde upp den på ryggen och bar sin dotter under den 1 timme långa turen. Hon är tung, lilla donnan, men Hasse bar henne trappa upp och trappa ner så hon också skulle få vara med och känna historiens vingslag. Jag blev lite rörd därnere, när vi skulle igenom en låg gång där Hasse fick gå på huk, Tuva skrattade och hade jätteroligt. Tänk att hon fått uppleva Falu Koppargruva tryggt gungades på pappas starka rygg. En liten tår på mammas kind.

Dit får vi åka fler gånger! Vi hann inte se allt som fanns att se, vi gick aldrig in i stora Gruvmuseet, och inte hann vi gå runt dagbrottet heller. Och ner i gruvan kan jag tänka mig att gå fler gången.

Igår var vi och badade i Dammsjön. Solvarbos egen riviera! Mitt ute i skogen ligger den, en jättevacker sjö med underbar sandstrand. Vi var taktiska nog att åka dit just runt middagstid, då de flesta åker hem och gör middag. Då har solen hunnit värma vattnet hela dagen, och gott om plats på stranden finns det. Vi hade jättehärligt, Tuva badade tills hon hackade tänder men hon ville ändå inte gå upp.

Nu ropar Anton, bäst att kila upp och se vad han vill. Han tycker att det känns lite konstigt att sova hemma, nu när han sovit borta i så många nätter. Tjipp o’hoy!

Vad jag har varit duktig idag! Jag måste ge mig själv en klapp på axeln, det glömmer man ofta bort. Ge dig själv en nu med detsamma vet ja! Så där ja.

Jo, jag har hunnit gå en långpromenad med Zingo innan solen blev för obarmhärtig, sen gick vi hem och städade hela nedervåningen, dammade och torkade golven, pyntade till det med lite nya blommor i fönstren. Sen for vi och månadshandlade, Tuva och jag. Alltså, man tycker att de där kundvagnarna på stormarknaderna är så stora när man bara ska kila in och köpa några saker men när man ska månadshandla är de banne mig i minsta laget! Tur att det är självscanning så att man kan packa medans man handlar, annars skulle jag få spunk. Tänk att pula ner en hel månads konsumtion i mat och städprylar och allt vad där är, och sen bli tvungen att packa upp alltihop på varubandet, se allting mosas i slutet för att sedan knöka ner allt i kassar fort som attan innan nästa kunds varor börjar halka ner på bandet.
När jag nästan var klar gick jag till Frukt & Grönt som sista anhalt (för det är ju mjukast, alltså ska det hamna högst upp i kassarna). Cocktailtomater stod det på notan, och tänk de hade extra bra pris just idag, två stycken för 28:-. Perfekt! Jag gick fram till den enorma stapeln med tomataskar och tog två stycken. Då ramlade hela berget av tomataskar emot mig!! Likt en handbollsmålvakt slängde jag ut både armar och ben för att förhindra en katastrof och jag lyckades fånga allt. Men sen stod jag där och undrade hur fanken jag skulle frigöra en arm så jag kunde börja stapla askarna igen. Jag bänglade och bånglade bra länge, medan jag panikslaget såg mig om efter en anställd som kunde rädda mig från att begravas under alltihop, men ingen i sikte. Gott om kunder passerade dock, som tittade på mig och säkert tänkte att det där ser knivigt ut. Men inte en själ erbjöd sig att hjälpa mig! Fy skäms på er!

Jaja, jag klarade i alla fall av att stapla upp oredan igen så efter en lång stund kunde jag ta mina två askar och handla vidare.Så nu är hemmet skinande rent och kyl å frys är fullproppade, nu kan grabbarna komma hem! Fast de kommer ju inte förräns inatt, och då kommer de varken se att golven är nymoppade eller att där är nya blommor i fönstren, och inte kommer dom kolla i frysen heller och se att den är full. Men ändå.

Och så har Tuva självklart badat i sin älskade pool! Just när hon klev i så kom även en hel hoper underbara, svalkande moln och gjorde oss sällskap. Tyvärr hade dom inget regn att bjuda på, men Tuva plaskade så det skvätte vida runt poolen och svalkade av både mamma och faster. Dom är fortfarande kvar, molnen. För första gången sedan i tisdags kan man ställa upp dörrar och fönster och släppa in lite svalka och doft av sommarnatt. Aircondition i all ära, men den kan inte tävla med moder Natur och ljuden av fåglar som kvittrar natten igenom, doften av dagg som lägger sig i gräset och alla sommarblommors mjuka lukt som smyger sig in genom fönstret. Ah…sov så gott!

Men gud i skruven va hett det är! Ja ja, jag vet man ska inte klaga. Men när man har ett hjärtsjukt barn så får man klaga precis hur mycket man vill! Värmen är jättejobbig för Tuva, hon får ”tuggummi i nervtrådarna” så kroppen beter sig inte riktigt riktigt. Idag fick hon motorstopp på vänster ben när hon skulle krypa. Höger ben kröp så fint, medan vänster släpade efter stelt och utsträckt. Balansen blir också lite si och så i hettan, hon har ganska svårt att sitta själv. Men alla problem har en lösning, hon sätter sig helt enkelt på en stol med ryggstöd, som kan hålla balansen åt henne! Och så blir ataxin (skakningarna) i armarna värre när det är varmt. För att inte tala om hur mycket hon svettas! Lilla hjärtat jobbar järnet för att kyla ner henne. Då är knappen guld värd, bara att pluppa i vatten när det behövs!

Men Tuva är inte den som hänger läpp för att kroppen hakar upp sig, nej då. Hon är lika glad och ärtig i alla fall.  Och på klinkergolv går det faktiskt riktigt smidigt att släpa ett ben efter sig, framåt kommer man i alla fall!
Vi har varit hos faster Nilla idag, och badat i pool. En liten plaskpool, men den var alldeles perfekt åt Tuva. Hon kunde luta sig mot kanten och ta spjärn mot kanterna med benen så hon inte tippade omkull. Och som hon plaskade! Hon njöt av varenda vattendroppe och hade säkert kunnat sitta där hela natten i poolen. Tre långa bad hann hon med innan det var dags att åka hem. Då var mamma väldigt billig kan jag tillägga. När jag sa att vi skulle åka hem till Zingo skakade hon frenetiskt på huvudet och väste med upprörd stämma:

– Nej. Nej…Hibbi (Zingo), nej. Poolen!!

Hon var arg hela vägen hem, jättearg när vi kom hem och gick ut med Zingo, och fullkomligt rosenrasande när jag lade henne i sängen. Trots att jag lovade att vi skulle plaska i poolen imorgon också! Det hjälpte inte, mamma var dum och så var det med den saken!

Igår var vi hos ögonläkaren. Tuva, som alltid har full koll på allt, talade om för receptionisten vem hon var och vart hon skulle.

– Tuva. Eva. Doktor. Öga.

Japp, Tuva Krogh anmäler sig närvarande för avtalad tid till ögonläkare Eva Bonthron. Receptionisten skrattade så hon hoppade, en sån snusförnuftig liten dam var längesen hon hade framför disken. Men det bidde inga brillor. Anton, som behandlas med glasögon, har en inåtskelning och är översynt. Men Tuva har en utåtskelning plus lite översynthet, så för själva skelningens skull är det svårt att behandla med glasögon. Men om brytningsfelet blir värre så får hon glasögon för det så småningom. Vi ska fortsätta med (den hemska) lappbehandlingen, men nu ska vi droppa en droppe Atropin i ögat en gång i veckan. På så sätt lönar det sig inte lika mycket att slita av lappen, för Atropinet kommer göra att det friska ögat ser lite grumligt, så att det skelande ögat får jobba lite mera. Så vi hoppas att Tuva kommer inse att lappen lika gärna kan sitta där den sitter, för hon ser inte mycket bättre utan den. Men…alla som känner Tuva vet att hon gör som hon vill när hon behagar, så vi får se hur det går med lappen. Idag har hon haft nog att göra med värmen, så vi har inte lappat idag.

Jag passade på att gå på Apoteket när vi var i Falun, behövde en ny bodylotion och lite huvudvärkstabletter. Jag är en luktare, så jag måste sniffa på alla hudvårdsprodukter innan jag köper dem. Ni vet, lite diskret öppna locket och klämma lite försiktigt på flaskan så det kommer en puff med doft. Mmm…men det blev inte så diskret som jag hade tänkt mig. För när jag klämde så kom där en klick bodylotion rätt upp i näsborren! Med ett litet fniss torkade jag bort kladdet och ställde tillbaka flaskan. Plockade upp nästa flaska. Samma sak igen! Rätt upp i snoken!! När jag för tredje gången fått en redig klick bodylotion rätt upp i näsan gav jag upp, jag kände ju ändå ingen annan lukt än dom tre som redan trängdes i min vänstra näsborre. Till råga på allt så fnissade biträdet när jag vände mig om, hon hade antagligen sett alla mina tre fadäser.

– Åh, den här är bra. Luktar gott också, sa hon med ett leende när jag skulle betala. (Jag tog den jag luktat på först, det var egentligen den enda jag riktigt fick känna lukten av ju!)

Aj…min rygg svider. Jo, ni förstår att Tuva vaknade tidigt imorse, så när klockan var 9.30 hade vi hunnit med alla morgonbestyr, plockat undan och bäddat och varit ut med hunden på en promenad runt sjön. Så vi gick ut på baksidan medan det ännu var någorlunda genomlidligt att vistas där (det blir för varmt runt lunch). Jag såg att häcken såg för taskig ut, så jag plockade fram häcksaxen och började brottas med åbäket till hagtornshäck. Aj, vad det stacks! Ja, när den var klippt och tjusig så gick jag lös på ogräset i grönsakslandet, huj vad ogräs där var! Sen gjorde vi en liten paus för lunch och en sväng till ICA. När vi körde upp på garageuppfarten såg jag att häcken på framsidan också var fullkomligt vildvuxen! Det är ju rent tekniskt grannens häck, men när den liksom kämde sig in i bilen när jag skulle stiga ur var måttet rågat! Fram med häcksaxen! Jag klippte så både svetten och kvistarna sprutade, men bra blev det. En annan granne kom som en räddande ängel i hettan och sa åt mig att lägga ner häcksaxen lite, för nu vankades det vaniljglass och solvarma hallon på deras uteplats. Mums!
Sen skulle jag ta en dusch, och råkade se min ryggtavla i spegeln…och linnet satt liksom fortfarande kvar, inbränt i huden…

Aj.

Jaha, så var man solokvist ett tag då. Eller näe, Tuva är ju hemma också. Bara tjejerna! Och Zingo, men han är lite fjollig så han räknas till tjejerna. Grabbarna har åkt till Norge, till Hasses farbror för att fiska lite i havet. Det blev så tomt när dom for, så jag och Tuva tog bilen och for till Borlänge. Det var tokrea på Kupolen, vilket betyder att där kryllar av ungdomar som försöker spendera studiebidraget på bästa sätt. Sen är det ju också så att på slutrean hänger butikerna fram allt som de inte lyckats kränga till normalt pris, och oftast de där pyttesmå storlekarna som ingen vanlig dödlig kan klämma sig i. Så jag gjorde mig inte så stort besvär att ge mig in i bisvärmen av fjortisar som stod i klungor runt klädhängarna. Det är ganska rogivande att bara gå runt och titta på folk också. Barn-rean är nåt helt annat det, för där kan man hitta alldeles normala fina kläder till ungarna. Tuva fick en ny tröja, Anton en skjorta. Han sade åt mig i förra veckan att jag kunde köpa lite mindre t-shirts och fler skjortor istället för det är skönare. Sagt och gjort, en skjorta fick det bli.

Vi håller som bäst på att tampas med en förkylning också, men det har börjat vända mot det bättre nu. Tuva har haft några riktigt tunga dagar och nätter med mycket slem och snor. Ingen feber, tack och lov, men hon har svettats som ett litet monster! Klok som en bok är hon i alla fall, för när svetten börjar rinna ropar hon på mig.

– Mamma! Badda!

Då ska vi badda med en sval, fuktig tvättlapp i pannan. Men ätandet har inte gått nå vidare på sistone. När det var som värst kunde hon inte äta alls, fick hon minsta lilla matbit i munnen så kräktes hon. Men idag har hon i alla fall smakat lite ostkaka med färska hallon till, mumsfillibabba!

Imorgon ska vi till ögonläkaren och kolla om Tuva kan få glasögon istället för den där hemska lappbehandlingen mot sin skelning. Håll alla tummar!!

Åh, lite mör är man då… Det är såå många uppförsbackar här!

Idag skippade vi savann-frukosten och låg kvar lite längre i sängen. Sen stökade vi ihop all packning, för man måste ut ur rummet före 11.00.

Sen började vi dagens tur på Tropicariumet, som ligger utanför själva djurparken. Och det visade sig vara ett smart drag, för när vi kom ut igen var allting genomvått! Det hade kommit en riktigt störtskur strax efter att vi gått in, men när vi kom ut sken solen igen. Tropicarium är jätteläckert, där kan man komma nära vackra, läskiga och lite småäckliga djur med en trygg glasruta emellan. Det är lite häftigt att bara vara två centimeter ifrån en svart mamba och veta att man är trygg. Tuva tyckte fiskarna var häftigast.

– Hej, hej! sa Tuva och vinkade åt fiskarna bakom glaset.

Fiskarna rörde på munnarna så det såg ut som att de sade ”hej” tillbax. Sista anhalten innan man går ut ur Tropicarium är ”klappa-en-fisk”-dammen. Där simmade två olika sorters rockor, en blåsfisk och två andra sorter som jag inte riktigt kan identifiera. Rockorna var riktigt keliga! Den ena, som var avlång och lite spetsig i framänden, var sträv som sandpapper. Den andra, som var mera rund, var slemmig och hal. Blåsfisken ville också kela, men jag hoppade över. Tänk om han skulle blåsa upp sig och bli taggig?!

Tuva försökte också klappa fiskarna, men hon var minst lika begeistrad av att man fick köra ner händerna i en stor pool och plaska!

Så många djur hann vi faktiskt inte titta på i själva parken, barnen fick leka av sig i Wild Camp (ett stort lekområde) och köra lite el-jeep. Efter lunch och glass packade vi in oss i bilarna och åkte mot vårt sista stopp innan hemfärden: Safariparken! Det var ganska häftigt att köra bland vargar, björnar och lejon men det gick lite för fort, man hann liksom inte njuta riktigt. Stanna bilen fick man absolut inte göra! Hasse körde och jag försökte knäppa kort med hans superfina kamera, men jag är ju ingen expert så det blev vad det blev av dom korten. Bilder från hela vår vistelse kommer i galleriet så småningom.

Sen for vi hemåt, möra, trötta och helnöjda. Tre helt underbara dagar!! Anton satte igång med att spela på sitt Nintendo och vi for mot Norrköping för att käka en hamburgare på vägen. Den bidde ingen hamburgare för Antons del. När vi stannat utanför McDonalds tittade Anton blekt på mig.

– Mamma, det känns som om jag måste kräkas…

Åh, panik! Ingen flygspya, snälla ingen flygspya… Fort in på toaletten med pojken, måtte vi hinna till porslinsskålen!! Men det kom inget kräks. Förmodligen blev han åksjuk, för vi körde efter Kristin och Patrick som i sin tur följde instruktioner från sin GPS. Vi snurrade hejvilt där i Norrköping och hade väl så gott som gett upp hoppet om att hitta nåt McDonalds när det stora gula M:et uppenbarade sig framför oss. Några morötter och lite läsk slank ner i gossen innan vi for vidare hemåt. Anton och jag sov som små grisar den första biten, men när vi började närma oss Dalarna var alla i bilen vakna och vi sjöng med till låtarna på stereon av hjärtats lust. 22.30 landade vi på vår garageuppfart, glada och upprymda av äventyret vi varit på men samtidigt väldigt glada att vara hemma igen. Mina ben var jättestela måste jag bara få säga! Tänk er själva, att gå konstant i 2 ½ dag, backe upp och backe ner, för att sedan sitta stilla med böjda ben i  en bil i tre timmar! Jag kände mig smidig som en trästock!! Medan jag packade in från bilen stoppade Anton mig.

– Mamma…vi åker tillbaks dit igen nån dag va?

Jepp, jag ska börja spara med en gång, sådär en tia i sparburken. Vem behöver resa till Mallorca, Grekland eller Thailand när man kan åka till Kolmården? Nästa gång ska vi förboka allt kul som vi inte gjorde i år, så jag slänger ner en tia till. Redan idag! =)

Vi klev upp i arla morgonstund och käkade en alldeles utsökt hotellfrukost, sen bar det av mot djurparken med en guide för att se alla savann-djuren släppas ut på frukostbete. Men vi fick jobba lite för det också! För djurparken ligger på en kulle, en hög jäkla kulle vilken medför att det är idel uppförsbacke för att ta sig dit. Men å andra sidan kan man med gott samvete stoppa i sig en och annan glass under dagen, för den energin förbrukar man lätt i dom där backarna!

Savann-frukosten var jättemysig, guiden berättade lite om varje djur och om hur morgonrutinerna på djurparkerna såg ut. Jag tyckte det var spännande att höra, Anton var mindre road.

– Okej, nu har vi sett noshörningen äta gräs. Nu går vi!

Tuva blev begeistrad redan på promenaden mot savannen när vi gick förbi säl-tanken. Där fanns fönster så man kunde se dem under vattnet och dom visade gärna upp sig, simmade förbi fönstren och strök magen emot dem. Tuva blev lyrisk!

Vi hann se mycket spännande, sälar, tigrar, apor, rovfåglar (jättehäftig flyguppvisning med dem). Tuva tyckte tigrarna var lite lata som bara låg och sov, så hon satte igång att gorma och skrika åt dom, och se då lyfte dom i alla fall på huvudet! När vi var utanför aporna så blev två apor oense och började föra ett himla liv, det gjorde intryck på den lilla damen.

– Apa apa…arg!

Men häftigast av allt var delfinerna. När vi satt och väntade på att showen skulle börja var hon otålig (och trött, vi gick på sista föreställningen klockan 17) så jag tänkte nästan gå ut med henne så Anton och Hasse i alla fall fick njuta av showen. Men när ljusen släcktes ner och strålkastarna tändes blev hon som förbytt. Med stora ögon såg hon på ljusen i vattnet.

– Åh, rosa….lila…mamma!

Det var samma färger som i hennes rum! Sen kom delfinerna in och började hoppa och plaska, då fick Tuva ett leende på läpparna så brett så hade hon inte haft öron så hade det gått ihop i nacken, och det satt kvar under hela föreställningen! När showen var slut och lamporna tändes ropade Tuva:

– Nej, nej. En till, en till!!

Tobbe, Anneli och Sofia kom och gjorde oss sällskap också! Det var stundvis lite svårt att hänga med på vem det var som Tuva pratade med eller om, för många namn låter ganska lika när hon säger dem…

Potta= Tobbe
Patta= Patrick
Pappa= Pappa (förstås)

Hia= Sofia
Ia= Anneli
Ita= Isak
Tia= Kristin

Anton blev mest betagen av Tiger World! Det var faktiskt ganska maffigt, kändes som att kliva in på en tempelgård. Och där låg de kungliga latmaskarna och bara jäste i solskenet. Vi måste ha gått igenom Tiger World minst 10 gånger och Anton var lika lycklig varenda gång!

När parken stängde återvände vi till hotellet för lite middag och mera lek i det magnifika lekrummet. Och jag fick vad jag förtjänade. Jo, ni förstår att om jag dricker för lite vatten och dessutom låter det gå för långt mellan måltiderna blir jag på ett jädra humör. Till en början. Sen övergår jag till att bli skakig och snurrig, få en helvetisk huvudvärk OCH ha ett jädra humör… Och jag borde ha lärt mig det vid det här laget. För jösse namn, jag är 28! Jag har provat det här ett par gånger. Men har jag lärt mig? Näää! Så efter en hel dag på Kolmården med alldeles för lite vätska och inget vettigt i magen sedan pastasalladen vid lunch (tack för den Anneli, den var himmelsk) så fick jag alltså vad jag förtjänade. Jag hade nog hoppats att den stadiga buffé-middagen skulle rädda mig, men nähä då. Det var bara att käka upp och gå och lägga sig. Men det var det värt, gud vad mysigt vi hade hela långa dagen!

Åh, äntligen är vi här!!

På Kolmården! Eller, rent tekniskt är vi ju på Vildmarkshotellet.  Här är rena rama barn-paradiset. Två lekrum finns här, ett litet och ett jättestort. Vi har hunnit kolla in båda två, men det stora vinner nog. Där finns allt man kan önska sig, Tv-spel, leksaker, rutschkanor, pingisbord, air-hockey, klätterställning, myshörna, pysselhörna, man kan få ansiktsmålning, på kvällarna är det disco. Och självklart finns ett biorum där det visas barnfilmer hela dagarna. Restaurangerna är inte mindre barnvänliga dom, pannkakor med sylt och grädde, spagetti och köttfärssås, chokladpudding med grädde, fri läsk. Anton är i sjunde himlen!

Vårat rum är ganska mysigt, Anton sover högst upp i våningssängen. Men när vi först kom in så såg Anton konfys ut. Vart skulle han sova? Han såg ju bara två vuxensängar och en bokhylla. Men se bokhyllan dolde sig en överslaf och en underslaf. Så nu ligger han där, nästan uppe i taket och försöker låta bli att titta på TV:n, som befinner sig i perfekt smyg-tittar-vinkel från hans säng sett. Tuva ligger i pappas famn och försöker kämpa emot sömnen. Hon har fått så många intryck idag att hon är alldeles matt, men väldigt lycklig. Några pannkakor har hon inte kunnat avnjuta eftersom hon nästan inte äter nåt alls längre, men det fria läsken gick minsann ner.

Den lilla damen höll på att skrämma oss till att inte åka till nån Kolmård alls! Inatt vaknade jag av att Hasse viskade mitt namn, men med den där lite skärrade tonen. Jag flög upp ur sängen mot ljudet av hans röst, han stod i dörröppningen in till Tuvas rum. Väl framme vid Tuvas säng rosslade det och väste nåt alldeles hemskt, hon var jätteslemmig i halsen! Det hade blivit totalt andningsstopp, och hudfärgen hade skiftat lite åt det blå hållet men när vi lyfte henne ur sängen började hon komma igång igen. Det blev nattvak på soffan, slemmet lät lite illavarslande. Men vid 04.30 började det låta lite bättre i luftvägarna. Tuva skulle just slumra till när något fick henne att spänna sig nåt alldeles kopiöst, som en fiolsträng. Hon blev ledsen och kved, jag hann tänka att det började nästan likna 2006 när hon fick sina akuta skov. Men Tuva avbröt min tanke med…en riktigt brak-skit! Hon fes så lakanen fladdrade, sen blev hon alldeles avslappnad och somnade som en stock! En fis på tvären är inte att leka med, det kan göra riktigt rackarns ont. Efter den lilla fis-fanfaren somnade hon och sov jättegott ända tills det var dags att stiga upp. Jag hade ställt klockan på 06.20, men eftersom jag kröp till kojs 05.09 så kändes det lite för grymt. Vi slumrade vidare till klockan åtta.

Sen bar det alltså av mot äventyret! Tuva höll sig vaken hela vägen, själv sov jag som en gris. I Katrineholm började magen kurra så vi tog in på restaurang Barken för en Dagens. 13 sorter hade dom att välja på! Jag tog kyckling, ris och bearnaise. Jag åt…ris. Kycklingen var sladdrig och halvrå, bearnaisen var vedervärdig. Anton tog pannkaka med sylt och glass. Han åt…lite glass. Sylten smakade gammalt och pannkakorna smakade tvättsvamp. Hasse tog grillbit med pommes och bearnaise. Han åt…pommes. Jag smakade på grillbiten, den smakade om möjligt ännu värre än min kyckling. Vilken flopp, vilken besvikelse! Vi åkte vidare mot Kolmården, lika hungriga som när vi kom till Katrineholm.

Visst hade vi kunnat säga nåt, min kyckling hade dom säkert kunnat steka lite till så den åtminstone hade varit klar, om än sladdrig. Men när allting smakar apa, då känns det liksom så meningslöst att säga nåt.

– Ursäkta, min mat är rå, sonen har fått gammal sylt och äckliga pannkakor, och makens mat är fullkomligt oätlig.

Så kan man ju inte säga. Inte jag i alla fall. Jag tuggade i mig lite av matsäcken när vi kom ut till bilen istället.

Nu sitter jag här vid datorn och tänkte titta på allt spännande som vi tänkte vara med på imorgon. TigerTour ville vi absolut åka med på, då får man komma supernär tigrarna i sällskap av en guide. Det var fullbokat. Sen så skulle vi gå in i varghägnet imorgon där man får vara med vargarna i en hel timme, det såg Anton mest fram emot. Men där var det en åldersgräns på 15 år och kostade 700:- per person…

Men jag är övertygad om att vi kommer ha superkul imorgon i alla fall!

Åh, va jag är stolt över oss! Vad vi har jobbat och stått i!

Länge har Hasse och jag gått här och muttrat över den röra som helt härskat över alla våra förvaringsutrymmen. Muttrat, men inte orkat göra nånting åt den (vi har haft lite fullt upp med att göra Tuvas rum, spika altanräcke, lägga gräsmatta och göra grusplan på garageuppfarten). Men i början av veckan lackade jag ur över röran i klädkammaren på övervåningen. Här i huset har vi inte så mycket plats att göra av kläder och sånt. Fyra garderober i sovrummet och en liten garderob i gästrummet. I barnens sovrum finns inga klädskåp. Under trappen finns förstås en skrubb, men där går inte in så mycket mer än dammsugaren och våra regnjackor.  Men uppe finns alltså en klädkammare. En liten, liten en som under året har fyllts till brädden med allehanda bråte. Sånt som legat framme när vi väntat gäster, sånt som blivit snabbstädat (inslängt på hög i klädkammaren) och sedan täckt av nästa snabbstädning. Det gick inte att gå in i klädkammaren längre, och jag överdriver verkligen inte. Det gick inte att få in så mycket som en fot. Så i början av veckan rev jag ut allting, precis allt i hallen däruppe. Varpå det knappt gick att röra sig i hallen istället, jag lämnade bara en gång så Anton kunde gå in och ut ur sitt rum obehindrat. Sen skred jag till verket (det tog i för sig tre dagar att bli klar), sorterade, kastade och ordnade. Slutprodukten blev en helt normal klädkammare/förråd med kläder snyggt hängades på galgar och allt annat prydligt nerpackat i märkta lådor. Jag är såå stolt över mig själv.

Vårt garage har gått i ungefär samma stil som klädkammaren (en jäkla röra helt enkelt). Där tröttnade Hasse ur igår och började röja så det stod härliga till. Under tiden tänkte jag att det började bli dags att kolla igenom Tuvas garderob ordentligt (hon har ju knubbat på sig lite på sistone) och kolla vad som fortfarande passar. Men sen gick det av bara farten, jag röjde ur Antons garderob, Hasses och min, linneskåpet, skrubben. När Hasse och jag var klara hade vi fyllt en släpvagn med kåpa (heter det kåpa?) med bråte, det sista fick vi ta i bilen. Förstår ni hur mycket bråte det är?! Trasiga saker, grejor som blivit utbytta mot nya men sedan blivit sparade ”i fall att man skulle behöva dem”, kläder som ingen kan ha längre, trasig skor, tonvis med kepsar, snuttar av lister och dörrfoder. Ja jag kan hålla på i evighet. Nu är här sån ordning att jag blir alldeles rörd varje gång jag hämtar en tröja, eller dammsugaren, eller går ut i garaget. Underbart! Det är fantastiskt vilken frid i sinnet man kan få av att ha lite ordning omkring sig.

Anton lekte med en kompis hela dagen igår, så han märkte inte så mycket av den febrila aktiviteten. Jag åkte för att hämta honom vid fem, men se då hade dom inte riktigt lekt klart så jag fick komma tillbaks om en timme. Men då vet man att barn har kul, om de klarar av att leka från 10.30 till 17.00 och ändå inte är riktigt klara med varandra!

Antons plan var att leka med samme kompis idag, och gärna lika länge också, men kompisen var redan uppbokad halva dagen, sen skulle han ut och fiska med sin far. Anton blev förkrossad! Jag räknade upp alla jag kunde komma på som han brukar leka med, men ingen dög. Inte ens en skogstur med farfar kunde häva Antons lilla depression. Lite trevande föreslog jag att han och jag kunde ta Tuva med oss och fara till Kupolen (vid garderobsröjningen visade det sig att det inte var så många plagg som passade på vår lilla kerub längre), vi kunde ju kolla lite på BR Leksaker efter klädinköpen. Och se, det föll herrn på läppen. Han som avskyr att åka med till Kupolen! Så vi packade oss iväg, sjöng hela vägen till Borlänge, gick in i, hör och häpna, två klädbutiker och styrde sedan kosan mot leksaksaffären där sonen för egenhändigt ihopsparade pengar införskaffade en liten actionfigur (Ben 10) sen avslutade vi med enorm kulglass på Mumsfillibabba. Vi hade supermysigt, tjaffsade inte en endast gång! Jag är fullkomligt hänförd!

Tuva var så klart nöjd som en liten guppi i ett akvarium, det handlades ju kläder åt henne! På Lindex höll hon när på att slita påsen ur händerna på den rara kassörskan , hon kunde bara inte vänta på att få kolla in sina nya byxor! Lyckan var gjord när Mumsfillibabba visade sig ha kulglass med kaffesmak (Tuva är galen i kaffe)!

När vi skulle åka hem från Kuplen började det blixtra för mina ögon. Åh kyss mig tänkte jag, inte migrän. Inte nu! Ska jag behöva ringa hem och be någon komma och köra hem oss?! Tre blixtar på kort tid kom där, men jag kände ingen tryck bakom ögonen, det brukar jag göra innan ett anfall. Just som jag skulle backa ur min parkeringsficka (förresten så kollade jag tre gången att tillståndet var på plats innan vi gick in och handlade. Man lär sig av sina misstag) såg jag att min bildörr inte var ordentligt stängd. Jag öppnade den för att drämma igen den ordentligt, och då hörde jag knallen! Det åskade, riktigt ordentligt! Puh, ingen migrän då. (Det var lite svårt att höra mullret i bilen, eftersom vi hade ”Värsta Schlagern” på för fulla muggar.

Nu sover mina små shoppingpärlor gott i sina sängar. Själv sitter jag här och försöker göra en pack-lista över allt Tuva behöver för att vara borta i tre dagar, för på tisdag åker vi till Kolmården! Jag känner mig som ett litet barn dagarna före julafton!! Åh, va kul det ska bli!! Bara två dagar och en timma kvar till tisdag!!

Ja, jag har faktiskt ont överallt när jag känner efter. Jag har varit och ridit, på en urgullig pålle vid namn Stefjir (eller nåt sånt, krångligt med isländska namn). Vi hade lite möhippa för en blivande brud, en liten liten möhippa. Det var bara jag, Nilla och den intet ont anande bruden. Vi väckte henne i arla morgonstund, långt innan hon vanligtvis kliver upp. Men det är väl inte så tokigt att bli väckt med en frukostkorg och en presentkorg?

Presentkorgen var packad med allt en hustru kan tänkas behöva. En kavel, att klappa till maken med när han kommer hem för sent från krogen, ett örngott som säger allt som behöver sägas man och hustru emellan (det var vändbart med texten ”jag har huvudvärk/jag har inte huvudvärk”), ett verktygskit (naturligtvis med fluff och fjädrar på), en påse godis och två cider (för om allt annat fallerar så får man ta till godis och sprit).

Efter en delikat korg-frukost packade vi oss in i bilen och for iväg. Den blivande bruden såg allt lite nervös ut, och när hon såg vart vi svängde in och parkerade såg hon ännu nervösare ut. Vi skulle ut på ritt, i tre timmar!!

Skumpigt värre var det, ingen av oss hade galopperat förr och det där med trav har jag hunnit glömma av (det var 13 år sedan jag slutade rida). Den blivande bruden ville kliva av efter 5 minuter men vi tvingade henne kvar och det visade sig vara rätt beslut, för på hemvägen satt hon där och smilade i sadeln. Men det har sitt pris att rida på långtur, och då menar jag inte bara det man betalar innan man åker hem. Sen får man betala i flera dagar, i smärta. Ansiktet är nog det enda som inte värker just nu, det är ett träningspass utan dess like att rida!! Men se roligt, det var det. Hysteriskt kul. Faktiskt så skoj att jag överväger att sluta snusa, så jag har råd att göra det här lite oftare!

Bakfyllan, den stod grabbarna för. Det var svensexa i lördags! Offret rövades bort på förmiddagen, iklädd en knallgrön mössa med stora ögon och huggtänder. Sen var det lerduveskytte, gokart och en hejdundrande utekväll som väntade. Sisådär runt 4-snåret kom de hemtrillandes. Men kul hade dom, det är huvudsaken. I söndags hade dom väl inte fullt lika kul förstås, då utekvällen tog ut sin rätt. Men det får det vara värt, det är inte varje dag det vankas bröllop!!