Jag tror jag kan ha snytit ut lite för många hjärnceller på sistone. Borde nog inte ta i så när jag snyter mig, kanske?
Eller så är jag bara lite trött. Nåt är det i alla fall, för idag har jag lyckats göra bort mig två gånger, tungan har snubblat innan tanken kommit ikapp och så har jag blivit rejält blåst. Vi tar det i tur och ordning.

Jag skulle baka en paj och bjuda grannarna på fika. En jättegod paj enligt min brors recept, en sån där som smälter i munnen och får tungan att krulla sig av välbehag. Färska hallon från grannens häck skulle i sällskap med björnbär agera fyllning. Nåväl, jag började med att röra socker och smör poröst, som det stod i receptet. Smeten/degen ska bredas ut i formen och lite upp på kanterna innan man häller i bären och till sist smäcket (vispad grädde rört med ägg) som blir kronan på verket. Efter 30 minuter ringde klockan, pajen hade helt rätt färg och luktade ljuvligt! Men när jag tog formen ur ugnen visade det sig att pajtäcket flöt omkring! I en sjö av smör och socker…
Hjärnan försökte snurra igång för att komma på vad som var fel, men jag blev tvungen att läsa receptet för att poletten skulle trilla ner… jag glömde mjölet. Smör och socker, oavsett hur pösigt och fint man rör det, blir till soppa om det får mumma i 30 minuter i 175 graders värme…

Jaja, jag svängde ihop en smulpaj istället och kollade varje ingrediens tre gånger, fastän jag kan receptet utantill. Den blev kalasgod!
På kvällskvisten var det så dags att göra middag. Pannbiff med lök! Jag passade på att göra en dubbel sats så det skulle räcka till några matlådor också. De stekte så fint i pannan, allihopa. Men när de sista tre skulle ner i pannan fick jag den där konstiga känslan av att ha glömt något igen. Kollade receptet. Aha…salt och peppar…skulle det visst vara i…
Det fick bli till att krydda i efterhand istället. För min del kvittade det i och för sig lika eftersom jag inte känner nån smak, förkyld som jag är.

Vi håller på att kolla efter en nyare andra-bil också. Hasse visade en annons för Anton idag, bara på skoj, av en limousin modell Hummer.
– Den här kanske vi ska köpa, Anton?
– Ska vi det mamma?
– Näe, det är en väldigt opraktisk färg…

Va? Färg? Som om bilen är så jäkla praktisk i sig själv! Det tog tanken över en minut att hinna ikapp vad jag just sagt.
– Näe, bil menar jag. Opraktisk bil.

När vi satt och avnjöt pajen lånade Tuva Antons gula ByggareBob-hjälm och Hasse prydde den med orange sydväst, för att skoja lite.
– Oh, så fin du blev i gult och rosa! säger blåsta mamman.

Alla runt bordet var tysta en stund innan grannen till slut vågade fråga om jag menade orange. Suck. Hjärncellerna, kom tillbaka jag saknar er!

Ja, så var det lurendrejeriet. Vi hittade en annons på Blocket på en bil vi gärna ville ha. Den fanns enligt annonsen i Sundbyberg och hade gått lagom långt och låg dessutom inom vår budget. Nästan lite för bra för att vara sant. Det fanns inget telefonnummer, så vi mailade och fick svar efter ett drygt dygn. Annonsören hade flyttat till England och hade bilen med sig dit. Verkar det misstänkt? Ja, jo så här i efterhand. Men mina få hjärnceller tyckte att det ändå lät som en god affär, priset inkluderade ju transport till Sverige!
Jag ringde numret som fanns i svarsmailet för att ställa lite kompletterande frågor men kom till en telefonsvarare. Som väl är har min man sina hjärnceller intakta, så han började forska lite på nätet om bilen. Det visade sig vara en total bluff!!

Bilen fanns, och var utannonserad. Men damen som ägde bilen bodde i Sverige och hade begärt nästan det dubbla mot vad som stod i annonsen… Någon hade alltså lyckats ”kapa” annonsen, ändra pris och mailadress. Nu sitter jag här och gruvar mig för hur mycket det där telefonsamtalet kan ha kostat…man har ju hört skräckhistorier..
Damen som faktiskt skulle sälja bilen blev både förfärad och glad när vi luskade rätt på hennes telefonnummer och talade om hur landet låg. Förfärad över vad som hänt och glad för att vi ringde och upplyste henne om det. Hasse hjälpte henne plocka bort annonsen. Obehaglig historia.

Men nu är det snart läggdags så nu kan väl inte så mycket mer gå fel…hoppas jag. Jag tror jag gör bäst i att dra ett täcke över huvudet och överlämna rodret till min käre make!

Det var på vippen att vi inte kom iväg, Tuva drog ju på sig en infektion alldeles innan planerat resdatum. För säkerhets skull gjorde vi upp en plan B, Hasse och jag. Resan har varit planerad länge och Anton har verkligen sett fram emot den. Plan B fick alltså bli att om Tuva inte hann bli frisk så fick grabbarna helt sonika åka utan oss. Ensamma skulle de ju inte bli i vilket fall, eftersom vi skulle åka tillsammans med Kristin å Patrick å barnen.

Tuva var förstås inte helt nöjd med plan B. Små grytor har också öron, vet ni. Som väl var hann hon bli frisk!
I onsdags packade vi in halva bohaget i bilen och satte kurs mot Astrid Lindgrens värld, Vimmerby! Eller ja, det var faktiskt GPS:en som satte kursen och det blev ju som det brukar bli när man kör efter en GPS… Men efter lite farande än hit och än dit, ändrade körplaner på grund av vägarbete och ett mindre sammanbrott så var vi på rätt väg i alla fall! Och fram kom vi!

Med oss på resan hade vi något som jag hittills ansett vara fullkomligt onödigt och nästan löjligt att slösa pengar på. Men vadå, man är väl inte sämre än att man kan ändra uppfattning? Om man nån gång rest långt med en liten Tuva så vet man att liten Tuva kan bli mäkta uttråkad i en bil. Strax efter uttråkad kommer arg och därefter kommer hysterisk. En hysterisk liten Tuva kan bli så hysterisk att hon slänger upp en flygspya modell stor, varav minst hälften aldrig tar sig utanför munnen eftersom hon biter ihop så hårt att tänderna hotar spricka. Då kan liten Tuva dra ner kräkset och i nio fall av tio åker det inte ner i matstrupen igen. En hysterisk liten Tuva med hostattack och andningsuppehåll är inte roligt nånsin, men framför allt inte i bilen.
Tuva fick, alldeles innan resan, sin födelsedagspresent något för tidigt av farfar. En portabel DVD till bilen. Med dubbla skärmar, så storebror också kan kolla på film. Ett stycke DVD-spelare och ett stycke film med favoriter från Playhosue Disney räddade hela resan! Att åka de långa milen och många timmarna ner till Vimmerby gick som en dans!

Vi hade det underbart skönt därnere. Sköna slappa dagar i Astrid Lindgrens Värld och ännu slappare kvällar i stugbyn. Ljuvligt! Hela familjen var nöjda och belåtna, om än trötta, när vi styrde kosan hemåt igen i fredags. Fast vi kom aldrig ända hem, vi svängde in hos Mormor och Morfar och sov över där. Drog ut på semestern lite, helt enkelt!
Nu är vi hemma i Långsta igen och tänker njuta av en skön söndag i maklig takt. Tvätta lite. Eller tvätta massor, men i övrigt ämnar vi inte göra många knop idag. Härliga bilder från semestern utlovas, men det får bli efter tvätten det. Tjingeling!

Tre dagar sen senaste inlägget, känns som om jag borde skriva nåt.

Havet är lugnt och allt är väl.
Jag har bara lite idétorka…

Vi andades nästan ut igår. Nästan. Tuva var feberfri flera timmar… men den kom tillbaks på natten. Alldeles hopplöst är det dock inte, hon har bara haft liiiite feber idag. Hoppet är det sista som dör, eller hur?
Nåväl, när man är liten och sjuk å hängig så är det skönt att ha världens bästa storebror, som låter lillasyster spela SuperMario Kart och låna den enda ratten vi  har till spelet. Hon skrattade så hon kved! Jag skötte gas och broms, och så hjälptes vi åt att styra, Tuva och jag. Hur kul som helst, även om vi aldrig tog oss i mål. Det passade storebror ypperligt, som är en urusel förlorare.

När vi spelat oss trötta på TV-spelet traskade vi in i köket och rev fram ur skåpen, här skulle bakas! Chokladbollar blev det, av prima sort! Jag gjorde smeten och barnen fixade bollar och rullade dem i kokos och pärlsocker. Nu har ju inte Tuva riktigt motoriken för att kunna krama en boll, men det kunde ju storebror. Han rullade en boll, gav den till Tuva som mosade den i handen (härligt kladdigt) och dängde den i kokosfatet. Voilá, prima fikabröd!
Sen återstod bara att ringa och bjuda in fikagäster och koka kaffe!
– Lilla? Tajje, bolla!
(- Nilla, vill du komma hit och fika kaffe och chokladbollar)

Tja, nu hade kanske lilla Fjärilen varit frisk lite för länge i ett svep. Flera veckor ju!
Det kom ett virus och svepte in i familjen i måndags likt stormarna och åskovädren som härjat här i krokarna. Först Linda, tätt följd av Tuva, sist hakade jag och Hasse på. Anton är än så länge symptomfri, tack och lov.
Feber och tropiskt väder funkar inge vidare ihop. Som väl är har vi vår luftvärmepump, som går att göra på kyla när inomhustemperaturen tangerar och ibland till och med går över utomhustemperaturen. Jag bävar för nästa månads elräkning, men det får det vara värt.
Igår kväll fick Tuva feberfrossa, riktigt rejält. Hon hade varit feberfri i två timmar när hon börjar skaka, först lite grann men snart helt hejdlöst. Jag satt med henne i famnen och försökte hålla om både armar och ben som bara ville hoppa omkring, snart började huvudet skaka så tänderna klapprade på lilla Frärilen. Jag fick försöka hålla hennes huvud stilla med min haka.
– Mmmaammmaaa…
– Ja, mitt hjärta?
– Llleeettt…buuuäää….
– Jag hjälper dig allt vad jag kan, allt vad jag kan.

Ont, ont i mammahjärtat. Klart jag vill hjälpa, ta bort, göra bra. Inte bara hjälplöst sitta och vänta på att febern ska böja sig för de febernedsättande preparaten. Badda panna, kyssa kind. Vyssja, sjunga, med en kräkspåse beredd i ena handen. Liten Fjäril som skulle få åka flotte igen idag, en sommarutflykt med assistenten innan semestern.
Hur länge ska infektionen bita sig fast den här gången? September? Oktober? Hoppas på att den blåser förbi snabbt som tusan. Drömma går ju.

Vi tog en liten mini-semester i helgen, Hasse och jag. Gick ut och åt, gick på bio och sov på hotell. Förvisso inte så vidare värst hemifrån, vi for till Borlänge, men avståndet var av ringa betydelse. Det var så varmt ute att vi lika gärna kunde ha befunnit oss i Grekland, så semesterkänslan kom liksom på en gång.
Barnen var hemma och hade myskväll med Linda, Anton hade lagt upp ett helt schema som skulle betas av! Först middag, tacos med alla tillbehör, sedan jordgubbar och grädde, en film (Lilla Jönssonligan på kollo), lite lek ute och sedan en film till (Alice i Underlandet) med chips och läsk. Puh!
Men barnen var som små helgon hela kvällen, Anton yttrade inte så mycket som en tillstymmelse till protest när Linda bad honom göra sig klar för sängen. Han och Tuva somnade snällt och sov som stockar hela natten. Vi kom hem dagen efter runt lunchtid och fortsatte med semesterkänslan. Hasse, jag, barnen och svärföräldrarna tog en tur på flotten som Hasses farbror byggt. En flytande brygga med räcken och en motor, helt enkelt. Och helt ljuvligt! Det var så varmt ute att kläderna klibbade mot kroppen, men mitt ute på sjön fläktade det svalt och skönt medan Anton och jag satt och doppade fötterna i vattnet. Solsken, jordgubbar, grädde och bullar till ljudet av vind och små vågskvalp. Det är balsam för själen det!

Igår var här alldeles barnatomt mitt på dagen. Tuva och Linda hade planerat en utflykt och de tog med sig Anton på äventyret.
– Vart ska ni då? undrade mamman.
– Stjoussa!!

Japp, målet för färden var Sahlins Strutsfarm i Borlänge! Märkliga djur det där. En fågel med odugligt fåniga små vingar och överdrivet långa ben. De är vackra att se på (tycker i alla fall jag) men jag håller mig på betryggande avstånd. Näbbarna ser väldigt farliga ut. Och med den halslängden lär de kunna få till en redig knack på närgångna besökares huvud. Fast bebis-strutsarna är ganska gulliga. Linda tog kort på ”struts-dagiset”:

Tuva tyckte det var helkul att titta på både folk och fjäderfän. Det var ju ett tag sedan Tuva och Linda vågade sig ut på några utflykter på grund av den där envisa hostan som äntligen verkar ha gett med sig. Men mest fascinerad av strutsarna var Anton. Han ville gå flera varv runt området, frågade och funderade om de stora fåglarnas liv och leverne. Han uppförde sig, enligt Linda, som ett skolboksexempel på ett väluppfostrat barn. Va? Inget farande och flaxande likt en pingpong-boll? Inget fräsande, inget tjat och inga protester? Imponerande!
Så här nöjda kan två små trollungar bli när de får åka på utflykt med världens bästa Linda, käka lunch och fika på strutsfarmen!

Jag klarade det!!

Simning: 375 m

Cykling: 20 km

Löpning: 5 km

Det blir lite si och så med bloggandet när vädret är vackert…men jag tror och hoppas att Ni, mina kära läsare, har lite överseende med det! Ni har väl också bättre saker för er än att sitta framför datorn?

Imorgon smäller det. Säters Triathlon… Ida ”Ironman” Krogh (som min bror kallar mig) tar sig an utmaningen. i 30 gradig värme… hoppar de har ställt ut mycket vatten längs banan! Men det ska bli roligt, alltid kul att testa vad man går för!  Jag kommer antagligen vara ganska slut i minst ett par dagar, men jag återkommer med en rapport så fort orken har återkommit någorlunda.

Pussåkramheladan!