Det var så vackert väder idag att vi stoppade undan alla måsten. Vi gjorde en utflykt istället!

Hit gick vi, till Rällingsbergs gruva…

…packade med oss lite mellis…

…njöt i solen, kikade lite på spåren efter gruvdriften…

…Zingo fick smaka fika, han med…

…två mygg fanns där, och båda hann bita Tuva fastän hon försökte vifta bort dem…

…här är gruvhålet…

Häromdagen kom Anton in i badrummet när jag stod och smorde mig med bodylotion efter en dusch. Han tvärnitade, tittade på min rygg och gjorde stora ögon.
- Men HERREGUD!!! Vad du är svullen om ryggen, mamma!!!
- Va? Vart då?

Jag vände och vred mig för att se min rygg i spegeln. Jag såg då ingen svullnad.
- Precis här! sa sonen och lade händerna på den ”enorma” svullnaden.
- Haha, det är är ingen svullnad. Det är bara lite fläsk!
- Jasså. svarade sonen fundersamt.

Sen lade han båda sina händer på svullnaden och började ruska.
- Hehe, kolla vad det rör sig! Flapp, flapp, flapp.

Mmm…av barn får man höra sanningen. Jag har väl aldrig haft komplex för min rygg och har det inte nu heller, men jag måste erkänna att jag ser den där ”svullnaden” varje gång jag kollar i spegeln.
När jag jobbade som förskollärare i Gävle fick jag höra sanningen om min mage också. Anton var knappt ett år när jag började jobba där och jag hade väl inte tränat särskilt intensivt efter graviditeten. Magen var…lite pluffig.
En av femåringarna satte sig nära mig en dag när det var dags för läsvila.
- Får jag lägga mitt huvud på din mage medan du läser? Den är så fluffig och mjuk, som en stor kudde!

Mmm, men det är väl bra att jag har en kropp som kan vara både fluffig och mjuk. Och rolig att dallra med!

Vi är just hemkomna från Tuvas andra skoldag. Här bredvid mig i soffan ligger en lite blek och väldigt trött tjej, men i de där trötta ögonen finns en tindrande glädje också! Länge, länge har hon väntat på att få börja i skolan. Nyfiket frågat Anton om skola, läxa och matte. Och nu är hon äntligen där!
Första dagen var i onsdags. Tuva hade så bråttom att hon vaknade för sju, spärrade upp ögonen och sa:
- Kooolan!!
- Ja, idag ska vi till skolan.

Vilket flin! Det satt kvar hela dagen! Med stora ögon utforskade hon sina nya domäner, kollade in kompisarna och pedagogerna. Både Linda och jag var med lilla damen, Linda som assistent och jag i egenskap av packåsna. Det är ju lite grejer som behöver följa med till skolan för att möjliggöra för små Fjärilar att uppehålla sig där.
I morse var hon lika morgonpigg. Längtade och längtade. Fruktstund och sång med kompisarna, lek på gården, lunch i matsalen. Oj oj oj. Så fort vi klev innanför dörren hälsades vår lilla Fjäril välkommen av en klasskamrat.
- Hej Tuva!!! Kom, jag ritar!
- ‘tej! (okej)

Vid uteleken hittade vi en cykel som vi faktiskt kunde använda, Tuva och jag. Sittplats framför föraren för Tuva, en smal sadel åt mig. Inte helt ergonomisk arbetsställning, men gud så kul det var! Ännu roligare blev det när Anton såg oss tvärs över skolgården och kom för att överta min plats som förare! Jag gick bredvid och höll rätsida på Tuva istället.

Ute liksom inne kom barn i varierande åldrar fram för att prata en stund med Tuva, vilket naturligtvis gladde lilla damen väldigt. Och hotade att få mamman att brista ut i gråt. Jag blir så himla glad, varje gång. Varje gång någon närmar sig Tuva helt spontant och otvunget, för att prata med henne. Med, inte över. För det kan vara lätt hänt. Att man pratar med den som kör rullstolen istället för den som sitter i den. Men idag tror jag inte att det hände en enda gång.Och Tuva har hängt med på allt idag, till och med in i matsalen. Först tänkte jag att vi skulle åka hem när de andra barnen gick för att äta, men just innan vi gick ut genom dörren imorse tänkte jag om. Klart Tuva ska käka med sina kompisar. Spelar ju ingen roll hur mycket eller lite man kan äta! Det handlar ju om gemenskapen runt lunchbordet. Så vi hängde med på lunchen. Tuva fick egen tallrik, glas och bestick precis som alla andra. Och mat på tallriken, förstås (om än väldigt lite). Hon satt glatt och såg beundrande på medan hennes bordsgranne smaskade i sig mat, varpå hon själv blev inspirerad. Hon fick smaka på en salladsdressing som tydligen var väldigt god. Hon smaskade och sög in kinderna så mycket att jag trodde att de skulle försvinna ner i magen. Gott gott!
Ett barn reflekterade över hur lite Tuva hade på tallriken och att hon bara sörplade, inte tuggade och åt lika mycket som de andra barnen. Tuva och jag visade knappen (där det också var mat påkopplat) och så var det inte mer med det. Smart, med två munnar. En i ansiktet och en på magen.
Mot slutet av lunchen var det en liten dam som blev så trött att hon var tvungen att lägga pannan emot bordsskivan, så då åkte vi hem.

På onsdag ska v i dit igen. Gissa nån som redan läääängtar?

Om man svänger ihop en sån här….

…och snitsar till såna här….

Så kan man göra en sån här tjusig Hello Kitty-tårta!

Till världens finaste födelsedagstjej!!

Grattis på 6-årsdagen Tuva!

Vi älskar dig, så oändligt mycket!

Trött som en gammal tennissko, rund om magen som en julegris och nöjd som få. Vi har haft en helt underbar söndag! En sån där härlig blandning av produktivitet och kvalitetstid med familjen.
Vårt äppelträd har varit överbelamrat av små äppelkart hela sommaren som nu har mognat till stora härliga äpplen. Som bara har trillat på marken och blivit getingmat. Idag tog det dåliga samvetet över, de kan ju inte bara ligga där och ruttna. Vi måste göra nåt av dem!

Så halva dagen har spenderats i köket, där vi kokat mos av hjärtats lust. Jag tänkte nöja mig med att koka mos på två hinkar äpplen, men det var ganska kul och det minskade inte nämnvärt på äppelfronten av de där två hinkarna så vi hämtade in mera. Och mera. Plocka, klyfta, koka, mosa. Till slut fick vi ge upp på grund av tidsbrist, men jag tror nog att vi hade orkat koka lite till. Men sisådär 20 liter fick räcka.
Vart tusan skulle vi göra av allt mos vi kokat? Tja, det gick att stuva in rätt mycket i frysen och resten har vi gett bort till höger och vänster. Äppelträdet dignar fortfarande av frukt, om det är nån annan som är sugen på att göra lite mos. Bara att komma hit å plocka!

Med mos-koket ut världen packade vi in oss i bilen och for till svärföräldrarna (vi tog förstås med oss mos dit också) för en härlig söndagseftermiddag. Kubbspel och en söndagsmiddag som bättrade på formen. För rund är också en form, vet ni…
Tuva, farfar och jag utmanade Anton, Hasse och farmor. Det var lite svårt eftersom Zingo jagade kastpinnarna och försökte smita med hörnpinnarna. När det inte gick för sig började han tugga på kubbpjäserna. Tja, alla kan ju vara med på sitt sätt!

Tack Gunnar å Britta, för en oförskämt god middag och en helt fantastisk söndag!

Wow, det känns som om jag hunnit hur mycket som helst idag. Världens längsta dag, fast på ett bra sätt.
Började med fredagsstädningen, undervåningen blev skinande ren (övervåningen fick sig en dust igår) och tvättmaskinen gick varm. På eftermiddagen drog vi till Valbo och införskaffade ditten och datten.
För ett tag sedan när jag städade köksskåpen hittade jag ett presentkort på IKEA som vi fick i julklapp men hade glömt bort. Sånt är alltid trevligt. Älskar presentkort på IKEA. För alltid behöver man något!
Idag blev det nytt porslin (det gamla började sjunga på sista versen), nya bestick, lite fräscha glas, lakan, rullgardiner. Sånt där som annars känns rätt trökigt att inhandla, men lite skojigare när man har ett presentkort. Två proppfulla blåa IKEA-kassar hade vi plockat på oss.
- Det blir 271 kr då. sa kassörskan sedan hon dragit presentkortet.
- Trevligt. svarade jag.

Men jag bommade ju två standardvaror…alltid när jag är på IKEA köper jag en dassborste och två paket värmeljus. Fast idag behövdes ingetdera, eftersom det fanns kvar hemma. Kändes lite tomt att gå därifrån utan den där dassborsten…

Väl hemkomna bjöds vi in till våra härliga grannar på en fredagsöl vilken vi tackade ja till. Till och med hunden hängde med. Nu sitter jag här i soffan och har just sövt Tuva, som somnade på rekordtid efter den här dagens strapatser ( 3 minuter) och bara njuter. Livet är bra gött ibland.

Anton har alltid varit en vetgirig liten sak, frågat ofta och mycket. För frågar man inget får man ju ingenting veta!
När han ibland kommer på någon fråga som vi faktiskt inte kan svaret på blir han nästan lite frustrerad. Eller så hittar han på en egen förklaring. Men nu har han upptäckt en outtömlig källa till vetskap och lärdom: google!
Man kan ju faktiskt hitta allt och lite till på internet! Nu går han och klurar på svåra frågeställningar, så att vi MÅSTE googla för att hitta svaret. Senaste veckan har vi kollat upp när TV:n kom, vilket år SuperMario gjorde entré i världen, vilken bok Astrid Lingren skrev först och mycket, mycket mer.
Än så länge är det jag och Hasse som sitter vid rodret, jag tycker att 8 år är lite väl ungt att surfa runt själv ute på det stora, vida web-havet. Där finns alldeles för många fula fiskar som gömmer sig.

Han har fått lön idag, vår stora lilla kille. Vi har infört veckopeng. Till en början tyckte han systemet verkade helt värdelöst, tog till stora surläppen och vägrade höra talas om veckopeng.
- Vad måste jag göra då, för att få veckopeng? fräste han fram
- Städa ditt rum när det är stökigt, städa Arizonas bus och plocka undan tallriken när du har ätit.
- Men ååååh…det är ju hur mycket som helst!!!
- Fast…du gör ju redan allt det där, Anton.
- Eh…ja…det gör jag ju faktiskt…

Så det är veckosysslorna. Inget märkvärdigt. Men om man av lathet eller i ren protest vägrar utföra sina sysslor blir det avdrag på veckopengen. Första veckopengen fick han förra veckan, köpte godis för 30 kr och sparade 20. Det låter mycket, godis för 30 spänn, men man får faktiskt inte mycket för det. Idag köpte han en påse Daimkulor och ett paket tuggummi. Det gick på 31 kr. Jag minns när jag var liten och sprang till kiosken och bad om blandat smågodis för en femma. Man fick ju en hel påse! Nåväl, med sin sparade tjuga från förra veckan och vad som återstod av veckans peng efter godiset hade han råd att köpa en tidning han gärna ville ha. Då gick det upp för honom. Veckopeng är ju inte så dumt ändå, om man sparar lite har man råd med sånt man vill ha!

Vi har dragit på oss duktigt med baciller på sistone. Förkylningar bara, men elaka, envisa sådana. Tuva har inte varit frisk många veckor i streck i år. Nån som brukar klara sig bra är Anton. Han är väl för aktiv för att bli sjuk, gissar jag. Jämt på språng, ute och hoppar studsmatta eller leker bygger han sitt immunförsvar starkt. Men se den här gången trillade även han dit!

Han var lite grå om nosen när vi läste sagan, klagade på att han kände sig yr och trött. Jag rufsade om lite i hans hår och gav honom den sedvanliga godnatt-pussen i pannan. Oj, så het den var! Det fick bli en panodil och ett glas vatten som kvällsmacka. Hoppas att det går över lika snabbt (eller helst snabbare) som det gjort för mig. En vecka. Jag är förvisso inte frisk än, men krafterna har återvänt. Lite snuva och tjocka bihålor kan jag leva med.
- Va, synd. Då missar jag skolstarten va? frågade sonen innan vi släckte sänglampan.
- Nej, jag tror du repar dig. Det är en och en halv vecka kvar, vet du.
- Attans…nej, jag menar: va bra…

Mmm, sommarlovet känns alltid som om det är några dagar för kort.

Tuva, däremot tycker att sommarlovet är lite för långt. Hon längtar till skolan! Men hon behöver nog också de där 1½ veckorna för att bli helt frisk. Hon tog ju en sväng till med sin förkylning, feber, slem och hosta.
Hon har varit väldigt nöjd idag, lilla damen. För Linda är tillbaks efter semestern.
- Liiillla!!! Läääänta, mytte!! Älsja! (Linda, vad jag har längtat mycket efter dig! Jag älskar dig!)

Första timmarna av Lindas arbetspass ville Tuva bara vara nära, hålla handen och försäkra sig om att Linda var intill hela tiden. Nu på kvällskvisten var hon tvungen att kolla igen, innan hon kunde somna.
- Mamma? Lilla, måjjå?
- Ja då, Linda kommer imorgon.
- Ba.

Jag tror jag kan ha snytit ut lite för många hjärnceller på sistone. Borde nog inte ta i så när jag snyter mig, kanske?
Eller så är jag bara lite trött. Nåt är det i alla fall, för idag har jag lyckats göra bort mig två gånger, tungan har snubblat innan tanken kommit ikapp och så har jag blivit rejält blåst. Vi tar det i tur och ordning.

Jag skulle baka en paj och bjuda grannarna på fika. En jättegod paj enligt min brors recept, en sån där som smälter i munnen och får tungan att krulla sig av välbehag. Färska hallon från grannens häck skulle i sällskap med björnbär agera fyllning. Nåväl, jag började med att röra socker och smör poröst, som det stod i receptet. Smeten/degen ska bredas ut i formen och lite upp på kanterna innan man häller i bären och till sist smäcket (vispad grädde rört med ägg) som blir kronan på verket. Efter 30 minuter ringde klockan, pajen hade helt rätt färg och luktade ljuvligt! Men när jag tog formen ur ugnen visade det sig att pajtäcket flöt omkring! I en sjö av smör och socker…
Hjärnan försökte snurra igång för att komma på vad som var fel, men jag blev tvungen att läsa receptet för att poletten skulle trilla ner… jag glömde mjölet. Smör och socker, oavsett hur pösigt och fint man rör det, blir till soppa om det får mumma i 30 minuter i 175 graders värme…

Jaja, jag svängde ihop en smulpaj istället och kollade varje ingrediens tre gånger, fastän jag kan receptet utantill. Den blev kalasgod!
På kvällskvisten var det så dags att göra middag. Pannbiff med lök! Jag passade på att göra en dubbel sats så det skulle räcka till några matlådor också. De stekte så fint i pannan, allihopa. Men när de sista tre skulle ner i pannan fick jag den där konstiga känslan av att ha glömt något igen. Kollade receptet. Aha…salt och peppar…skulle det visst vara i…
Det fick bli till att krydda i efterhand istället. För min del kvittade det i och för sig lika eftersom jag inte känner nån smak, förkyld som jag är.

Vi håller på att kolla efter en nyare andra-bil också. Hasse visade en annons för Anton idag, bara på skoj, av en limousin modell Hummer.
- Den här kanske vi ska köpa, Anton?
- Ska vi det mamma?
- Näe, det är en väldigt opraktisk färg…

Va? Färg? Som om bilen är så jäkla praktisk i sig själv! Det tog tanken över en minut att hinna ikapp vad jag just sagt.
- Näe, bil menar jag. Opraktisk bil.

När vi satt och avnjöt pajen lånade Tuva Antons gula ByggareBob-hjälm och Hasse prydde den med orange sydväst, för att skoja lite.
- Oh, så fin du blev i gult och rosa! säger blåsta mamman.

Alla runt bordet var tysta en stund innan grannen till slut vågade fråga om jag menade orange. Suck. Hjärncellerna, kom tillbaka jag saknar er!

Ja, så var det lurendrejeriet. Vi hittade en annons på Blocket på en bil vi gärna ville ha. Den fanns enligt annonsen i Sundbyberg och hade gått lagom långt och låg dessutom inom vår budget. Nästan lite för bra för att vara sant. Det fanns inget telefonnummer, så vi mailade och fick svar efter ett drygt dygn. Annonsören hade flyttat till England och hade bilen med sig dit. Verkar det misstänkt? Ja, jo så här i efterhand. Men mina få hjärnceller tyckte att det ändå lät som en god affär, priset inkluderade ju transport till Sverige!
Jag ringde numret som fanns i svarsmailet för att ställa lite kompletterande frågor men kom till en telefonsvarare. Som väl är har min man sina hjärnceller intakta, så han började forska lite på nätet om bilen. Det visade sig vara en total bluff!!

Bilen fanns, och var utannonserad. Men damen som ägde bilen bodde i Sverige och hade begärt nästan det dubbla mot vad som stod i annonsen… Någon hade alltså lyckats ”kapa” annonsen, ändra pris och mailadress. Nu sitter jag här och gruvar mig för hur mycket det där telefonsamtalet kan ha kostat…man har ju hört skräckhistorier..
Damen som faktiskt skulle sälja bilen blev både förfärad och glad när vi luskade rätt på hennes telefonnummer och talade om hur landet låg. Förfärad över vad som hänt och glad för att vi ringde och upplyste henne om det. Hasse hjälpte henne plocka bort annonsen. Obehaglig historia.

Men nu är det snart läggdags så nu kan väl inte så mycket mer gå fel…hoppas jag. Jag tror jag gör bäst i att dra ett täcke över huvudet och överlämna rodret till min käre make!

Det var på vippen att vi inte kom iväg, Tuva drog ju på sig en infektion alldeles innan planerat resdatum. För säkerhets skull gjorde vi upp en plan B, Hasse och jag. Resan har varit planerad länge och Anton har verkligen sett fram emot den. Plan B fick alltså bli att om Tuva inte hann bli frisk så fick grabbarna helt sonika åka utan oss. Ensamma skulle de ju inte bli i vilket fall, eftersom vi skulle åka tillsammans med Kristin å Patrick å barnen.

Tuva var förstås inte helt nöjd med plan B. Små grytor har också öron, vet ni. Som väl var hann hon bli frisk!
I onsdags packade vi in halva bohaget i bilen och satte kurs mot Astrid Lindgrens värld, Vimmerby! Eller ja, det var faktiskt GPS:en som satte kursen och det blev ju som det brukar bli när man kör efter en GPS… Men efter lite farande än hit och än dit, ändrade körplaner på grund av vägarbete och ett mindre sammanbrott så var vi på rätt väg i alla fall! Och fram kom vi!

Med oss på resan hade vi något som jag hittills ansett vara fullkomligt onödigt och nästan löjligt att slösa pengar på. Men vadå, man är väl inte sämre än att man kan ändra uppfattning? Om man nån gång rest långt med en liten Tuva så vet man att liten Tuva kan bli mäkta uttråkad i en bil. Strax efter uttråkad kommer arg och därefter kommer hysterisk. En hysterisk liten Tuva kan bli så hysterisk att hon slänger upp en flygspya modell stor, varav minst hälften aldrig tar sig utanför munnen eftersom hon biter ihop så hårt att tänderna hotar spricka. Då kan liten Tuva dra ner kräkset och i nio fall av tio åker det inte ner i matstrupen igen. En hysterisk liten Tuva med hostattack och andningsuppehåll är inte roligt nånsin, men framför allt inte i bilen.
Tuva fick, alldeles innan resan, sin födelsedagspresent något för tidigt av farfar. En portabel DVD till bilen. Med dubbla skärmar, så storebror också kan kolla på film. Ett stycke DVD-spelare och ett stycke film med favoriter från Playhosue Disney räddade hela resan! Att åka de långa milen och många timmarna ner till Vimmerby gick som en dans!

Vi hade det underbart skönt därnere. Sköna slappa dagar i Astrid Lindgrens Värld och ännu slappare kvällar i stugbyn. Ljuvligt! Hela familjen var nöjda och belåtna, om än trötta, när vi styrde kosan hemåt igen i fredags. Fast vi kom aldrig ända hem, vi svängde in hos Mormor och Morfar och sov över där. Drog ut på semestern lite, helt enkelt!
Nu är vi hemma i Långsta igen och tänker njuta av en skön söndag i maklig takt. Tvätta lite. Eller tvätta massor, men i övrigt ämnar vi inte göra många knop idag. Härliga bilder från semestern utlovas, men det får bli efter tvätten det. Tjingeling!