Puh, nu sover barnen och nästan jag också. En härlig helg tar ut sin rätt i trötthet, tror jag.
Vi har varit i Hummelsta i helgen! Där blev det kalas med tårta och hela rasket (mormor och morfar var ju inte med på vårt kalas här hemma, så vi hade ett där också). Tuva fick finfina presenter, Anton likaså. Jo, för han blir så fruktansvärt avundsjuk annars. Det är inte så lätt det där, när man är blott 7 vårar ung, att se på när syrran blir dränkt i presenter om man inte får nåt själv.
Lördagen innefattade naturligtvis en promenad till Godisstoppet, det är obligatoriskt om man råkar befinna sig i Hummelsta på veckans heliga godis-dag! Och naturligtvis blev det på tok för stora påsar som vi släpade med oss på promenaden hem. Även om man bara tar några godisar av varje sort så blir det rätt mycket godis när där finns över 400 sorter att välja på… Men det fanns inte plats för så mycket godis i magen. Mormor bjöd ju på saffranspannkaka när vi kom på eftermiddagen, och smaskig middag å så en alldeles utsökt liten rosa Hello Kitty-tårta till kvällen! Tårtan var så söt att man nästan inte ville sätta tårtspaden i den. Nästan alltså. För den var himla god.

Anton och jag besökte fornlämningen i Hummelsta, som kallas Hummelsta-borgen. En tvättäkta, rasad fornborg. Där klättrade vi omkring längs den rasade stenmuren och filosoferade om hur den hade sett ut i sina glansdagar, vilka som använt borgen och varför. Anton hittade på en lek där jag fick vara drottning och sitta på en sten mitt i borgen medan han var ute och dräpte drakar och räddade prinssessor. Supermysigt!

Igår lämnade jag Hummelsta på morgonkvisten och styrde kosan mot vår huvudstad! Det var ju dags att springa Tjejmilen! 26 000 glada töser i blandade åldrar hade snörat på sig löparskorna för att delta i löparfesten. Stämningen var helt otrolig och trots det höga löparantalet upplevde jag ingenting som kaotiskt eller trångt. Kön till baja-majorna var ju ganska så ordentlig, men då fanns ju gott om tid till prat och glada skratt i väntan på sin tur!
Jag startade i startgrupp 6 och tog milen på 65-66 minuter ungefär. Benhinnorna höll och kondisen var det inget fel på, det var en helt underbar känsla att susa över mållinjen! Tack, Stockholm, för en underbar dag. Räkna med mig nästa år!

Tuva har fått göra nåt idag som hon längtat både länge och väl efter: rida! Oh, som hon tjatat om att få åka till stallet och så var det äntligen dags! Hon tilldelades en liten shettis som heter Busan. Det passar ju Tuva perfekt, en busig häst till en busig tjej. Lite läskigt var det i början när vi satte Tuva i sadeln, det spände nog och drog i både ben och rygg. Till på köpet hade jag krängt på henne en säkerhetsväst som mest bara var i vägen (så den tog vi av) och en hjälm som var för stor och tung. Nästa gång får vi ta med cykelhjälmen. I övrigt gick det bra, så fort vi började gå med hästen blev det roligt och Tuva började slappna av i muskulaturen. Hon hade förstås fullt upp med att kolla in vad de andra två barnen och deras hästar sysslade med också, så hon ”glömde bort” att vara spänd i kroppen. Det var en nöjd och glad, men trött och välstrechad tjej som lyftes ur sadeln efteråt. Hon tittade storögt på den lilla hästen och klappade den på mulen. Bara en vecka kvar till nästa gång!

Oh, vad glad lilla fröken var när hon vaknade imorse! Hon kom minsann ihåg att vi skulle till dagis idag. Hon var så uppjagad att det var ett bök att få på henne kläderna och borsta tänderna (hon spänner sig som en fiolsträng när hon blir uppspelt). Sen bar det av!
Det blev en ny avdelning i år, Blåsippan, men med barn hon känner igen och samma personal som förra terminen. Gissa om hon var nöjd? Hon åkte omkring i Humlan och bara insöp alla intryck, något tålamod till att sitta stilla och pilla med nåt fanns inte. Det blev några streck på ett papper, ett par vändor i lekhallen, en streck på whiteboard-tavlan, hon vände på ett kort i memory. Hela tiden var hon tvungen att hålla sig i rörelse för att hinna kolla in vad alla andra gjorde. Då och då stannade hon upp och försvann in i egna tankar, jag kunde riktigt se hur hjärnan jobbade på högvarv med att sortera intryck. Samling och utelek på gården hann vi också med, med rutschbaneåkning och lite krafs i sandlådan (på bekostnad av min rygg då jag fick agera hiss upp till kanan, sits nerför kanan och stol i sandlådan, men det var det värt). När vi till sist satt i sandlådan tittade Tuva på mig med matta ögon.
– Mat? Trött.
– Ska vi åka hem och äta då?
– Ja…näe!

Tihi, vi åkte hem i alla fall. Tuva stortjöt i bilen, hon avskyr att åka hem ifrån dagis men två timmar är nätt och jämt vad hon orkar med. Hon har varit trött hela dagen, men absolut inte sovit nån middag. Nähä då, sånt är fegt. Jag gjorde ett tappert försök och lade mig med henne när hon fick mellis, jag slumrade till men inte hon. Jag hörde hur hon låg där och jollrade i min famn medan jag kikade lite under ögonlocken. När jag började laga middag kom Tuva på nästa sak som hon längtade nåt alldeles hemskt till, vilket blev det enda hon pratade om hela kvällen. Stallet, rida, måndag.

Men jag talar faktiskt inte om Tuva den här gången. Nä, dagens envisaste tös är helt klart Semilia! Det var den ponny Anton tilldelades på ridningen idag, till hans stora förtret. Han gillar verkligen inte hästar av så liten modell som shettis eftersom han genom erfarenhet lärt sig att de är j-drigt envisa! Till på köpet skulle det bli uteritt idag, som upplagt för katastrof enligt sonens åsikt. Men från den ljusa sidan sett så kunde han ju både sitta upp och sitta av alldeles utan hjälp, så storleksmässigt var det ju en fullträff!

Semilia är en nyfiken lady som intresserat nafsade efter både mig och hjälmen som Anton höll i sin hand. Sedan, för att liksom visa vart skåpet skulle stå, så började hon backa när Anton suttit upp! Medan vi väntade på att rätta in oss sist i det led som i stilla mak struttade ut ur ridhuset blev Semilia otålig och försökte tränga sig in mitt i, men då var det Anton som visade prov på envishet. Han höll emot och höll emot, tills hästkraken kopplade att det minsann fanns lite råg i ryggen på den här ryttaren. Ute på stigen var det bitvis ganska lerigt, och Semilia  visade sig vara en väldigt fin dam som inte gärna ville lera ner hovarna. Hon tyckte att det var mycket smidigare om hon gick på grästuvorna medan jag, med mina rejäla kängor, kunde klafsa runt i geggamojjan. Anton skänklade och styrde för att försöka få Semilia att sluta preja mig, själv prejade jag tillbaka för allt jag var värd. Tack och lov hittade vi torrare underlag för både fötter och hovar, så vi kunde sluta brottas. Det blev oavgjort.

Överlag gick lektionen väldigt bra tycker jag, Anton var envisare än Semilia och jag lyckades hålla förhållandevis tyst (Anton blir tokig när jag kommer med tips och råd hela tiden) så att Anton kunde lyssna på och göra vad instruktören bad om.
Tuva och Hasse följde med idag, tyvärr hann de ju inte se jättemycket av hästarna eftersom vi bara var i ridhuset i 10 minuter. Men lilla fjärilen var lika glad för det, hon älskar att få åka till stallet! På måndag ska hon själv börja rida, på Habiliteringsridning. Det blir spännande!
Imorgon är det dags för terminens första dag på förskolan, vilket Tuva tjatade om i princip hela dagen. Hon längtar så!

Något har hänt med min son, jag vet inte vad men det är väldigt trevligt!
Han har aldrig pratat mycket om vad som hänt under dagen, vare sig när han gick i förskolan eller i F-klassen. När jag frågat har han svarat med en suck och:
– Vi lekte, jobbade, käkade, lekte. Gick hem.

Idag frågade jag som vanligt, vid middagen, om hur hans dag varit. Och ut kom en sådan flod av ord och beskrivningar att jag höll på att tappa mackan i soppan! Han pladdrade på som om han varit borta i ett helt år på ett jorden-runt-äventyr och berättade precis allt som han gjort under dagen! Varje lek de hade lekt på gymnastiken, vilka som gjorde vad i vilken lek, vad de lärt sig under dagens arbetspass, vilka lärare han hade och hur bra de var och varför. Till slut blev han tyst men jag hann inte ta till orda förrän ha satte igång igen.
– I am Anton! Vet du mamma, vi hade engelska idag också…bla bla bla bla

Helt underbart! Vi satt vid middagsbordet i nästan en timme, långt efter att maten var slut i skålarna, och pratade. Mot slutet lyckade jag klämma mig in så att det faktiskt blev en konversation även om jag tyckte att Antons monolog var underhållande att lyssna på. När vi väl reste oss tog han med sig tallrik och glas, ställde in det i diskmaskinen, hämtade trasan, torkade bordet och tackade för maten innan han undrade om vi skulle gå ut med hunden. Va?! Min son!? Som alltid skriker rakt ut när vi ber honom ställa in i diskmaskinen? Min son, som aldrig pratar om hur dagen varit? Jag gillar den här nya versionen, hoppas han är kvar imorgon.

Tuva och jag har hållit igång idag. Ny-termins-chocken har lagt sig, jag var inte alls så där läskigt trött idag som jag var igår. Lilla fjärilen har fått jobba hela dagen, med datorn, pussel, vi har läst böcker, ritat, jobbat i ståskalet. Hon tog en redig tur på gatan i Teddy, när vi kom in igen var hon alldeles blek.
– Är du trött, Tuva?
– Nä!
– Vill du sitta lite i Humlan? (rullstolen)
– Nä…jaa….

Hon vill inte gärna erkänna att hon blir trött i ståskalet, hon älskar det så! Men när satte henne i rullstolen såg jag hur slut hon var. Min envisa lilla krigare. Hon har pladdrat som bara den idag, och busat. Vi läste ”Petter och hans fyra getter”, en bok som både jag och Tuva kan innantill. Jag brukar läsa men utelämna vissa ord som Tuva fyller i. Men idag var hon på bushumör.
– I en stuga bodde Petter, med sin…
– Häst. fyllde Tuva i.
– Va? Näe, men Petter har ju ingen häst. I en stuga bodde Petter med sin…
– Muuu! flinade Tuva.

Sådär höll vi på tills vi låg dubbelvikta av skratt bägge två! Till slut fyllde hon ju i med rätt ord, men inte utan att busa ordentligt på varje sida först! Det tog ett tag och många skratt att ta sig igenom hela boken vill jag lova.

Fast helt väck är den ju inte. Häcken alltså. Våran hemska, taggiga häck. Hasse har brottats med den hela dagen, häcken som växte sig både hög och tät men inte särskilt snygg. Den enda den var till glädje för var väl myggorna, som fann en fristad där när solen steker om dagarna. Nu får de helt enkelt flytta nån annanstans! När min stilige trädgårsmästare var färdig så upptäckte jag att det faktiskt låg hus där, på andra sidan häcken! För att inte tala om hur ljust det blev här på baksidan. Anton högg i och hjälpte till när han kom hem från skolan, grabbarna stretade med att få upp allt ris på släpet.
– Vad snällt av dig att hjälpa pappa, det tror jag han uppskattar. sa jag till sonen när vi borstade tänderna.
– Nja, det tror jag inte han gör. Han sa ju inte ens tack för hjälpen!

Haha, nä det förstås. Man måste ju komma ihåg att säga ”tack”.
Vädret idag har varit helt underbart, jag hade behövt städa lite här hemma men vem vill sitta inne när solen skiner?! Till skolan fick det bli cykel, sen blev det hundpromenad när jag kom hem igen, vi har varit ute på baksidan så mycket vi bara hunnit, tog en promenad istället för bil eller cykel när Anton skulle hem igen. Nu gäller det att soltanka, för snart blir det mörkare! Det känns på morgonen, Anton och jag frös rejält om händer och öron imorse när vi svischade fram på våra cyklar. Men det är härligt också. Jag gillar verkligen hösten!

Lite svårt att komma in i alla rutiner igen bara, jag har varit jättesuperdupertrött idag! När jag suttit ner har jag knappt kunnat hålla ögonen öppna, och när jag stått upp har det snurrat i huvudet av trötthet. Vilade lite på förmiddagen, men jag är för rastlös för att orka vara trött längre stunder! Vem tusan kom på att skolan ska börja klockan 8? Det är ju okristligt tidigt, jag tycker runt 9.30 hade varit bättre.
Tuva längtar efter att få komma igång med sina rutiner också, idag har hon tjatat om dagis titt som tätt. Och simningen. Nästa vecka drar det igång, alltsammans. Men det är långt till nästa vecka, när man är 5 år fyllda, ivrig och förväntansfull!

Här har doftat underbart hela dagen! Imorse kokade Hasse nattens kräftfångst, det doftar himmelskt! Fast inte i Antons näsa, han står nätt och jämt ut med stanken hävdar han. Om jag inte vore så proppmätt efter middagen så skulle jag smyga till kräftkastrullen och norpa mig en smakbit.
På eftermiddagen fyllde Hasse huset med en doft som samtliga familjemedlemmar blev barnsligt glada av, nämligen doften av nybakta bullar! Här vankas ju kalas imorgon igen och utan bullar inget kalas! Jag tog en bulle så snart första plåten lämnade ugnen. Den var så varm att jag närapå brände både tunga och fingrar, men det är så vansinnigt gott med nygräddade bullar!!

Tuva har blivit rädd för sitt rum igen, av någon anledning som vi inte förstår oss på. Idag när hon rullade omkring med ståskalet så föreslog jag att vi skulle gå in på hennes rum och leka lite, jag gick före henne och satte mig därinne. Pillade på lite leksaker, pratade med Tuva och försökte få henne intresserad. Men Tuva rullade inte ens fram till dörren, hon stannade på behörigt avstånd och tittade på mig med panikslagna ögon. Hon blev alldeles kritvit i ansiktet, började kallsvettas, gråta och skaka. Jag var tvungen att gå ut ur rummet, plocka ur Tuva ur ståskalet och sätta mig med henne i soffan för att försöka få henne att sluta skaka. Min lilla fjäril, tänk om du bara kunde tala om vad som är på tok.

Hon får såna där perioder, ibland är rummet hur kul som helst och hon kan leka hela dagarna därinne. Men ibland är det som om hon ser spöken och blir livrädd för att gå in. Jag har ingen aning om varför, men hon visar klart och tydligt att rummet är otäckt och då respekterar vi naturligtvis det. Har funderat på om det är någon leksak hon är rädd för, men det går bra att ta ut leksaker därifrån och leka i köket eller vardagsrummet. Det är som om det är just Tuvas rum som är otäckt i sig självt ibland.

Hon har fått en favorit, som överglänser alla leksakerna i hela rummet just nu. Ett gratulationskort som hon fick av moster Mona! Åh, som hon älskar det kortet. Hon kan åka omkring och hålla i det och prata om det hur länge som helst. Idag lånade Anton kortet när Tuva inte hade det, men det märkte hon direkt.
– Mitt!! Mitt!!

Storebror fick vackert lämna det ifrån sig till lillasyster som greppade det hårt och höll i det länge och väl medan hon begrundade motivet, en flicka som dansar och sjunger med sin hårborste som mikrofon. Tuvas kort, hennes ögonsten.

Igår var här kalas för lilla damen som inte är så liten längre, 5 hela år!
Jag var först med att gratulera när jag gick in i hennes rum klockan nio sjungades ”ja må hon leva”. Lilla fjärilen tittade upp med yrvakna ögon och stönade fram med sin morgonraspiga röst:
– Mamma…soooova!

Jösses, bara fem år och redan som en tonåring på morgonen! Vi satte oss i soffan medan hon fick frukost och hon hade redan somnat om när vi kom till vardagsrummet. Egentligen skulle vi ju ha dubbelkalas i helgen för Tuva och Hasse, men det blev fullfjädrat kalas igår ändå. På förmiddagen for Tuva med pappa och Nilla in till stan för att handla lite, där träffade de på moster Mona och tog en fika. När ekipaget var hemkommet igen så blev det paket och fika med Nilla & Raie, finfina Kitty-saker. Tuvas ögon blev som tefat! Av storebror fick hon en bubbel-hund, en liten plastvovve med handtag som kan blåsa jättemånga bubblor om man klämmer på handtaget. På kvällskvisten kom farmor och farfar med mera presenter. Vi kalasade på broccolisoppa och till efterrätt blev det farmors goda blåbärspaj med vaniljglass. Det kallar jag en kalasdag! Tuva mumsade och njöt av glassen. Klockan tio slocknade hon som ett ljus, glad som en lärka.

Anton hade också en spännande dag igår, första skoldagen!! Han hävdade stenhårt att det skulle bli jättetråkigt att börja i skolan, men en pirrig och nervös hand smög sig in i min när vi entrade skolgården. Dagen började med gemensam samling på skolgården, rektorn höll välkomsttal och sen bjöds det på rulltårta och saft! Ingen dålig början på terminen tycker jag! Efter fikat skulle barnen gå till klassrummet och då kom den där nervösa lilla handen tillbaka och tog ett fast grepp om min. Inte gå än, mamma. Men jag var ju lika nyfiken som Anton på att se klassrummet! Jag stannade och tittade, sen smög jag mig iväg.
– Jag går nu, Anton. Vi ses sen. viskade jag i hans öra.
– Ja, okej. Visst. mumlade sonen med ögon som ropade ”Stanna mamma”!!

Min lille riddare. Jag grinade hela vägen hem, det var en alldeles för stor dag för att alla känslorna skulle rymmas inuti. Lillprinsen är stor och har börjat skolan, lilla prinsessan fyller fem år. Buääää!!!
Tjugo över tolv hämtade jag Anton igen, och han kvittrade som en liten fågel. Det hade varit sååå roligt, och hans nya fröken var så himla bra och trevlig och rolig så sonen visste inte till sig. På fredagens schema stod gympa, och Anton var så glad över första dagen att han inte ens gav ifrån sig sin vanliga ”åh-nej-va-trist-med-gympa”-suck. Jag visste väl att han skulle gilla skolan!

Imorgon drar allvaret igång igen! Antons första skoldag! Nya skolväskan hänger på sin krok, packad med skrivblock, mapp och pennskrin, allt i Star Wars-tema. Idag införskaffades nya gympaskor för terminen. Undrar om Anton är nervös? Själv hävdar han förstås bara att det ska bli ruggigt tråkigt att börja i skolan, men det tror jag inte en sekund på. Jag vet att han kommer bli glad över att träffa alla kompisarna igen, och att han innerst inne tycker att det är både lite läskigt och spännande. Nu lämnar han ju tryggheten i F-1 huset eftersom det denna termin ska inrymma 5- och 6-åringarna, ettorna ska börja i stora skolan, där det går elever ända upp till årskurs 9.

Tuvas termin drar inte igång förrän nästa vecka, så hon får ha sommarlov en vecka till. Men hon har också en stor dag imorgon, sin 5- årsdag!! Helt ofattbart, fem hela år! Det blir kalas med pompa och ståt, men inte förrän till helgen. Fast lite firande ska vi ju ha imorgon också förstås. Just nu ligger hon i sin säng och är jättesur å tycker att mamma är världens elakaste som lade henne där. Får se hur det går, har jag en himla tur bestämmer hon sig för att somna. Men just nu låter det som om hon kör på sitt vanliga trick, skrika tills man blir blå och får svårt att andas. Ett säkert kort för att få komma upp i soffan igen!

Jag får be om ursäkt för att jag varit så slapp på att skriva på sistone! Förra veckan var jag ju gräsänka, den här veckan vet jag inte vad jag ska skylla på… Jo, jag har väl lagt mer tid på mig själv helt enkelt! Jag hade flera kvällar förra veckan när barnen somnade snällt och i tid, men då satte jag mig bums med näsan i en bok! Håller på att läsa Stephenie Meyers bokserie Twilight. Ruggigt bra! På fyra kvällar avverkade jag 1381 sidor! Nu sitter jag som på nålar och väntar på att den fjärde och sista boken ska komma in till biblioteket så jag får veta hur allt löser sig för huvudpersonerna.
Filmen Twilight finns ute på DVD, och i november kommer nästa film på bio. Men vem har tid att vänta så länge på att få veta fortsättningen? Så om det blir tyst i några dagar så har det inte hänt något allvarligare än att jag har fått och begravt mig i bok nummer fyra!
Det är skön avkoppling, att få rymma in i en bok och följa någon annan, någon som är fullkomligt fjärran från en själv. Twilight är väl så långt från verkligheten man kan komma, den handlar om vampyrer.

Nä, nu måste jag ta en sista titt i skolväskan och kolla så allt är på plats innan jag tar upp den ilskna lilla damen igen. Och ja, hon kör på ”jag-blir-blå-om-jag-skriker”-tricket….

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5652590.ab

Ännu en familj har kastats in i den här fördömda berg-och-dalbanan av hopp och förtvivlan. Lilla Melanie, blott ett år gammal, misstänks ha Leighs syndrom (klicka på länken  ovan för att läsa mer). Föräldrarnas rosenrosa värld har förbytts och trasats sönder, ersatts med alla de tusen frågor vi sökte svar på när Tuva blev sjuk. Och alla de frågor man helst inte ville ha något svar på.
Det gör så ont. Jag vill hålla om dem och säga att allt kommer bli bra, men det kommer inte bli som de hade tänkt sig. Livet har tagit en vändning, men det har inte tagit slut. Bara blivit lite annorlunda. Jag vill förklara för dem att bortom all förtvivlan, alla svordomar och all hopplöshet över livets orättvisa finns glädjen! Det där lilla lilla, som tittar fram även när det är som värst, när man känner att man inte står ut i en enda minut till. Glädjen som man klarar sig hur länge som helst på. Jag vill be dem gråta och skrika, förbanna Gud och hans moster, falla i tusen bitar  för att sedan resa sig igen. Det går, bara man tar en fot i taget och sätter framför den andra. Jag vill hålla om dem och säga ”jag vet”. För det gör jag.

Jag vet.

Nu är snart vår vistelse i Norge slut! Men jag tänkte att jag skulle hinna med en liten hälsning medans vi är kvar här! Vädret har mestadels varit mulet, blåsigt och regningt.. men vi har sett solen emellan skurarna! I kväll ska vi lägga krabbtinor och förhoppningsvis fånga några krabbor att äta i morgon kväll. Vi har precis avnjutit en god fiskgratäng som farbror Eivind kokat ihop och det var Raies förtjänst att det blev nån fisk. Han fixade upp ett par rediga långor och en makrill på dagens fisketur, och det finns väl ingen gång fisk är så gott som när den är färsk =)

Ha de.