Satt och gick igenom fotoalbumet i min mobil och tänkte att jag skulle dela med mig av några godbitar! Jag bara älskar att ha kamera i mobilen, den är ju liksom alltid med! Sen kanske inte bilderna alltid blir tiptop, men det blir i alla fall en bild. Hur många gånger har inte Du tänkt ”nu skulle man ha haft kameran med sig”? Just det.

Astrid Lindgrens värld, i somras. Världens finaste pirat!!

Godbitar i kvadrat!

Trött, nöjd tjej efter ett ridpass. Och världens finaste Forest!

Är man häxa så är man, hatten ska med även på promenaden.

Anton och jag sitter och kollar på Bollibompa. Idag handlar det om astronauter, ett yrke som sonen har funderat på. Christer Fuglesang har varit en idol ganska länge, ett tag var det bara rymdraketer och planeter som gällde. Sen kom alla superhjältar och inkräktade lite på intresset.
Just nu provar en av programledarna hur det känns att utsättas för ökad tyngdkraft. Ser skitroligt ut, fast bara för att jag sitter i soffan och inte i den där centrifugen… Anton verkar ha fått samma tanke.
– Åh, fy det där vill jag aldrig prova på nån gång!
– Men skulle inte du bli astronaut då?
– Näe…jag tror inte det. Längre.

Haha, mamma kan nog hålla med. Jag tycker han kan hålla sig på jorden i alla fall. Men vad det än blir av honom, så blir det något stort. Om han så hamnar i kassan på ICA, så kommer jag ändå tycka att det är stort.
Just nu är nog siktet fortfarande inställt på att bli någon form av superhjälte, hihi.

Min dotter är för närvarande en häxa. Jo, på riktigt! På en av hennes favoritfilmer med Hello Kitty klär en av figurerna ut sig till häxa med toppig hatt och lång, spetsig näsa och nu har Tuva börjat leka att hon är just den häxan. Hon rullar omkring i sin (alldeles för) stora hatt och skrattar (antagligen försöker hon skratta elakt, men hon är alldeles för söt för att kunna vara elak).
– Haha! Hätta!
– Är du en häxa?
– Jaa! Nääääsja! Petti. Happ!
– Med spetsig näsa och hatt?!
– Haha, jaa! Tolla tjitt!
– Kan du trolleritrick också?
– Mmm.

Åh, ljuvliga vårsol!

Lagom till det skall börja knoppas har jag även upptäckt att sonen växt. Ganska mycket. Förra veckan fick det bli ett akut shopping-besök till Borlänge, gossebarnet var i desperat behov av nya kallingar. Han springer inte omkring i bara kallingarna särskilt mycket längre, som han kunde göra när han var mindre. Då kunde kallingarna vara det enda plagget fram tills det var dags att gå ut. Men nu är han stor kille, och det där med att visa sig halvklädd verkar ha blivit lite känsligt. Förra veckan, sedan han tagit en dusch före läggdags, spankulerade han i alla fall omkring i bara kallingarna en liten stund och då såg jag till min fasa att de var på tok för små! Jag har funderat på varför han titt som tätt gräver sig i ändalykten, men där fick jag min förklaring. Kallingarna måste skära in nåt alldeles fruktansvärt.
– Du, Anton…börjar det bli dags för nya kallingar?
– Jaa…till och med mina kompisar säger att de är för små, när vi har duschat efter gympan…

Lättnaden och den högre graden av komfort är nu uppenbar, alla kallingar av storlek för liten har fått vandra vidare!

Ett knepigare kapitel tycks vara sonens skjortor. Han har alltid varit ganska bestämd i fråga om vad han har på sig. Tja, när han var riktigt liten kunde jag ju förstås klä honom så som jag tyckte var snyggt, men sedan tvåårsåldern blev han kinkigare. Ett tag var det bara T-shirts som gällde. Att få på honom en collegetröja (till exempel för att det råkade vara -10 grader ute och bara T-shirt under overallen kunde bli lite väl kyligt) var ett helt äventyr i sig. En period var det mjukisbyxor som gällde. I ur och skur. Nu är det alltså skjortor, och har så varit ett tag. Ibland med slips. Han har bara en för närvarande, men funderar på att önska sig fler slipsar i födelsedagspresent.

Under vintern har Antons överkropp växt så pass att han skjortärmar numera slutar en bra bit ovan handleden. Nästan på halva armen, skulle jag vilja säga. Skjortorna når med nöd och näppe ner till byxlinningen. Så när jag ändå var ute och köpte kallingar köpte jag en ny skjorta också. Skitsnygg, blå/vit/svart-rutig i jättehärlig, mjuk bomullskvalitet. Sån där som inte blir svettig och varm. Han dissade den i samma ögonblick som jag drog upp den ur shoppingpåsen…

Men imorse kom han och bar på den och ett par beige manchesterbyxor (väldigt ”inne” för Antons del med manchesterbrallor, smalrandiga). Riktigt snyggt matchat! Han krängde på sig brallorna först och sedan skjortan. Ärmarna var upprullade och knäppta med slejf. En kam genom håret och han hade platsat i vilken klädkatalog som helst.
– Mamma, kan du knäppa upp ärmarna och rulla ner dem? Jag avskyr när det är knöligt!

Visst, okej. Knäppte upp, rullade ner och rättade till. Väldigt snyggt, fortfarande. Skjortärmen gick ända ner på handleden, och skjortan täckte både rygg och mage. Helt rätt storlek!
– Men..åh…morr, fräs… Den är för LÅNG!!!
– Nej, älskling det är precis rätt storlek för dig. Du är jättesnygg!
– Jag kan inte HA den här SAKEN på mig!!!

Arg som ett bi slet han av sig den snygga skjortan, marscherade in till sin garderob och slet ut en annan. För liten. Ganska urtvättad också. Han ser inte riktigt klok ut… Hur ska jag bete mig nu då? Jag försökte lite fint påtala att alla hans skjortor blivit för små under vintern, men han vägrade lyssna på det örat.
– De ska se ut så här! Det är bara snyggt och skönt om ärmarna inte är så långa!

Mmm…jo, kanske om det är en kortärmad skjorta. Inte en långärmad som slutar under armbågen…
Jag överväger en kupp. Beställa hem nya skjortor och bara helt sonika kasta alla de gamla. Fast…jag vet ju att det kommer ta hus i helvete…

Den meningen har Tuva babblat om i snart 1½ timme. Mella. Arg. Prutta. Kitty.

Och korkade mamman fattade inte genast vad det rörde sig om. Men Tuva är inte den som ger sig, om mamma inte fattar, måste vi få henne att fatta. Nu har jag fattat. Blev tvungen att rådfråga Anton!
Tuva har tre filmer med Hello Kitty, som hon har sett många, många gånger. Men jag har väl inte tittat särskilt uppmärksamt och hängt med i handlingen, direkt… Som tur är har Anton gjort det!
– Jo, men alltså My Melody, Budsmaroo och Cinnamoroll pruttar på Kitty eftersom hon inte lät dem vara med och leka. Hon blev arg på dem. Hänger du med?
– Eh…aha, då förstår jag. Precis.

Tuva sken upp som en sol. Storebror fattar minsann!

Lilla Fjärilen håller fortfarande på att hämta sig från sin förkylning, så det blev ingen ridning idag. Hon är förvisso mycket piggare och feberfri, men hon låter fortfarande som Darth Vader när hon andas. Men om man inte får åka och rida, eller simma, eller gå till skolan, får man roa sig med annat. Klä ut sig, till exempel!
Det var en lycksalig dam uppenbarade sig i Pippi-dräkt, med ståltråd i flätorna och allt!

Suddig bild, men tydligt leende!

Och om man får låna farbror Raies skoterhjälm kan man leka pilot i bästa TopGun-anda!

Ännu en ängel har fått sina vingar. Allra finaste Matilda.
Jag har bara träffat Matilda en enda gång, men det mötet har gjort ett stort, tydligt avtryck i mitt hjärta. Hon var en kämpe, en Fjäril, precis som Tuva.  Matildas mamma och jag har hållit kontakten sedan det mötet, en värdefull vänskap. Man behöver inte alltid träffa någon ofta och mycket för att hålla väldigt mycket av en människa.
Matilda hade Leighs syndrom, precis som Tuva, även om deras symptom och sjukdomsbild såg olika ut på många punkter. Och väldigt lika på andra.
I morse fick jag veta att Matilda lämnat vår värld igår, fått sina vingar för att kunna flyga med de andra änglarna. Du fattas oss, Tilda, men jag vet att vi ses igen.

Till Matilda

Jag mötte en flicka, ett strålande ljus,
som rörde min själ med sin hand.
En sagans hjältinna med hjärta av guld,
i strid mot tidens sand.

Hennes ögon rymde livets gåta,
hennes liv rymde ett svar.
Älska, glömma och förlåta,
ta vara på varje ögonblick du har.

Nu springer Matilda på gröna ängar
med andra änglar och ler.
De flyger med drakar och plockar blommor
vid havet just som solen går ner.

Jag kan se henne där,
på den rofyllda stranden
Där hennes fotspår aldrig
försvinner i sanden

Tuva och Matilda – två Fjärilar

Hand i hand

Jag sitter i soffan. Från TV:n hörs lugna, mumlande röster som rapporterar skidåkning. Bredvid mig ligger en blek liten Fjäril, med ögonlock alldeles skära av sömnbrist. Hennes lugna andetag är musik för mina öron, en symfoni, ett mästerverk.
Infektioner är inget ovanligt här hemma, det är mer ovanligt att vi inte har någon infektion. Men den här rackaren slog så hårt. Tuva hann knappt hämta sig från den förra svängen, innan den här slog till. I torsdags. Hög feber, hosta och slem. En helvetesnatt. Och en till. Febern åkte berg och dalbana, höga toppar men knappa dalar. Tuva blev så trött, så fort.

Vi har varit med så många gånger nu att isen i magen alltid är på plats. Vi kan rutinen. Feber, hosta, slem, kräks. Natt och dag flyter samman och tappar konturerna, tiden kan bara avläsas i antal timmar mellan panodil och ipren.
Men igår kände jag inte riktigt igen henne på kvällskvisten. Feberröda kinder och kritvit kring mun och näsa, öppna ögon men ingen hemma. Jag beslöt mig för att ta henne till akuten, få en koll av det väsentliga. Puls, saturation, lungor, hjärta, CRP.

Vi hade druckit ett var sitt glas vin till maten, så ingen kunde köra. Där kom ängel nr 1 in i bilden, min underbara svåger Raie som tog ledigt från nattskiftet på sitt jobb för att köra oss till och från akuten. Tack underbara du.
Mamma, som var här över helgen, följde med hon också. Ängel nr 2. Underbara, fina mamma. Långa timmar i ett sjaskigt väntrum blir lite enklare att tackla i gott sällskap. Och långa timmar blev det.
Första kontakten dröjde inte oacceptabelt länge, vi blev invisade i ett undersökningsrum där en sköterska tog lite uppgifter och kollade temp och saturation. I samma rum fanns två andra patienter, bakom ett var sitt skynke. Nästan inte integritetskränkande alls. Rum var det ont om, så vi fick vackert gå ut i väntrummet igen i väntan på barnläkaren, som blivit kallad till ett snitt och skulle dröja en stund.
Där träffade vi ängel nr 3 som inte gjorde så mycket mer än att bara uppenbara sig. Fantastiska sköterskan Marie, som var med oss första gången vi kom in med ambulansen. Hon kommer alltid att ha ett eget rum i mitt hjärta. Hennes fem minuters pratstund gav nytt mod i barm igår när kvällen övergick i natt.
Klockan 22.00 kom vi in till akuten. Klockan 01.00 fick vi komma in på ett rum och träffa läkaren. Snabba ryck. Eller inte.

Tuva var matt, trött och less. Hon lyckades slumra till en stund i väntrummet, men det var ingen rofylld sömn. Jag övervägde flera gånger att packa ihop och åka hem igen. Men så fick vi så äntligen komma in till läkaren som kollade öron, hals, lungor och hjärta. Ordinerade Ventolin och ett CRP. Som också tog en jäkla tid att få till, av någon anledning. Mamma och jag övervägde att hämta det som behövdes och göra det själva. Jag menar, hon är en fena på att ta prover och jag hanterar inhalationer som Hellner hanterar skidorna. Men sköterskorna kom till slut.

Strax efter tre på natten fick vi lämna akuten, kollade och klara och väldigt glada och lättade över att slippa en natt på 34:an. Inget ont om avdelningen, den är helt och hållet fenomenalt fantastisk men att bli inlagd är inget någon strävar efter.
Vår vardagsrumssoffa var alldeles särskilt mjuk och välkomnande klockan fyra på morgonen när vi åter fick slå oss ner i den. Tuva fortsatte hosta ett tag, brölade och grät för varje hostning. Men så till slut kom sömnen, den välsignade sömnen. Hon fick sova mellan 06 och 08, lite hosta och sedan sömn igen. Hon har precis vaknat och ligger å kikar mellan smala springor på filmen Anton har satt på, Ice Age.

Själv sitter jag mitt emellan mina gulklimpar och hoppas på många fler, långa tupplurar för Tuvas del under dagen och natten.

Jo, så heter utställningen som just nu visas på Framtidsmuseet i Borlänge!
Den illustrerar TV-spelets historia och utveckling från 60-talet fram till idag, och det var faktiskt jättekul att kolla på!
Planen var först att bara jag och Anton skulle åka dit, men när bussen lämnade garageuppfarten var det fullpackat i bilen! Hasse, jag, barnen, Linda och svärfar!
Vi hade en supermysig dag. Anton tyckte väl att utställningen var lite smått intressant, men inte alls lika spännande som jag tyckte den var, han var mer intresserad av de permanenta delarna av museet t ex skrikröret, spegelrummet och rutschkanan. Tuva tyckte nog att TV-spelsutställningen var skittråkig, men hon hittade ett litet rum som hon tyckte var riktigt roligt. Bajs-rummet. Ett helt litet rum som kretsade kring bajs. En bajskorvskudde på golvet att mysa i, tygtarmar på väggen, tre toalettstolar att kika ner i (hujedamej), ”gissa bajset”- rör och mycket, mycket mer. Jag tror…att det är nån som verkligen hamnat i kiss- och bajsåldern…

Den här veckan njuter vi av sportlov, allt vad vi orkar! Anton fick en intensiv inledning på sitt sportlov, två heldagar i Romme med sin morbror och kusin. I söndags blev han lite klen på simskolan, Anton alltså, inte morbror, och jag tror att det var ren och skär utmattning. Men på måndagen var det full fart på prinsen igen, så vi drog till pulkabacken, han och jag. Åkte tefat och byggde snöskulpturer. Å fikade, förstås. Fika är obligatoriskt vid snöaktiviteter…

Vintern är inte Tuvas bästa årstid, hon fryser på nolltid så till den milda grad att hon hackar tänder men vi försöker få till små stunder utomhus när vädret tillåter. Men man kan hitta på mycket skoj inomhus också!
Igår läste vi böcker i parti och minut, allra roligast var Mamma Mu. Jag gillar den kossan, hon är så knasig och hennes kompis Kråkan är alltid så negativ. Den sista boken vi läste var Mamma Mu Bygger Koja, där kossan alltså klättrar upp i ett träd och spikar upp en koja, allt medan Kråkan försöker avstyra hennes tokigheter. När vi läst färdigt fick Tuva nåt plirigt i blicken.
– Mamma. Koja.
– Ja, Mamma Mu byggde en koja!
– Näää. Mamma! Koja!
– Ska jag bygga en koja?
– Ja!

Lilla Fjärilen hade blivit inspirerad. Så vi rev fram kuddar, filtar och klädnypor och byggde en egen kreation. Den blev perfekt! Vi släpade in Tuvas lekmatta och bullade upp kuddarna så vi låg bekvämt, sen låg vi där och lyssnade på musiksaga en lång, lång stund. Ända tills Tuva höll på att somna, då blev det fart igen. Fort upp i Humlan! Somna kan man inte göra! Tuva rullade ut i köket och tyckte det var dags att laga middag. Sagt och gjort.
Men så fort jag börjat med middagen pep hon iväg in på sitt rum igen. Jag tassade efter henne och fick order att starta musiksagan igen. Lotta på Bråkmakargatan. Sen skulle jag gå.
– Mamma, ut! Gå!
– Vill du vara själv i kojan?
– Ja. Mamma. Gå!

Hihi, gullrumpa. Jag ville inte störa henne när hon så tydligt demonstrerat att hon ville vara ifred med sin koja, så jag motstod lusten att knäppa ett kort. Men tidigare, när vi låg i kojan, hann jag få en bild. Visst ser det mysigt ut?