Nyårsafton imorgon. Slutet på ett fantastiskt år, och löftet om ett kommande som kan bli ännu bättre.
En dag för fest och kalas i goda vänners sällskap. Hoppas att Du får en himla trevlig nyårsafton! Oavsett om du ska på stor fest eller planerar att ta det lugnt hemma i soffan.
Jag har bara en lite önskan, en liten sak jag vill be dig om. Var rädd om dig.

Jag vet inte om det är åldern (om 30 nu kan betraktas som en hög ålder) men det är som om modershjärtat växer lite för varje år som går. Nyårsafton innebär fest. Och fyrverkerier. Två ting som enligt mig inte alltid går ihop.
Champagne och smällare. Avverka då för allt i världen fyrverkerierna innan du går på alkoholen. För i omvänd ordning kan det bli precis hur knasigt som helst. Ett finger, en hand eller till och med ett helt hus kan ryka om det vill sig riktigt illa.

Tre gånger har jag kommit i vägen. För fyrverkerier, alltså. Jag har väl aldrig varit överdrivet förtjust i dem, men dessa två erfarenheter har knappast bidragit till plus i poängräkningen.
Första gången var inte alls på nyårsafton, utan på Valborgsmässoafton. Vi var på väg till den stora kasen i Hummelsta, på den tiden gick man praktiskt taget man ur huse för att samlas vid kasen, sjunga vårsånger och beundra brasan och fyrverkerierna. Naturligtvis förkom det även en del smällare och raketer hemma i trädgårdarna också.
Tre tonåriga killar roade sig på vägen, där alla gick för att komma till kasen. De tände en pjäs och lade den på backen, för att få se den susa iväg längs marken och skrämma vettet ur alla som var i närheten när den small av. Ett pojkstreck. Tyvärr ändrade pjäsen kurs, då den stötte på min fot när jag vände mig för att se mig om. Min fot och mitt ben blev en ramp, pjäsen höll stadig kurs mot mitt ansikte. Tack och lov small den aldrig, något gick fel. Den gav bara ifrån sig ett ”pyyys” och föll till marken. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om den smällt där, alldeles framför näsan.

Andra gången var när vi bodde i Gävle, i hyreshus. Hans och jag hade gått ut med våra hundar på gräsmattan utanför huset, när en smällare landade på mitt huvud, studsade ner och small på marken. När jag såg upp för att utröna vart den kommit ifrån såg jag tre förskräckta ansikten ovan en balkongkant på tredje våningen. Tre barn, ingen av dem över 10. Jag blev rosenrasande. Eftersom jag kände igen barnen visste jag också vilken lägenhetsdörr jag skulle banka på för att skälla ut föräldrarna så att de närapå fick mittbena. Jag  var inte arg på barnen, inte alls. Hur ska de kunna veta hur farliga leksaker de fått aftonen till ära? Jag var ursinnig på föräldrarna! Tänk om nåt av barnen inte öppnade handen och släppte smällaren i tid? Ve och fasa!

Tredje gången var vår första nyårsafton med Zingo. Vi firade i Nyköping hos brorsan. Jag gick ut på gräsmattan bredvid huset för att han skulle få pinka innan alla fyrverkerier drog igång. Just då for en pjäs in där, just där vi stod mellan husen, och small av ovanför mitt huvud. Jag är säker på att Zingos hjärta stannade för ett ögonblick. Mitt rusade. I ren och skär ilska. Jag släppte in hunden till brorsan och satte av mot huset som pjäsen kommit ifrån. Skällde ut mannen efter noter. Han ”ville bara att barnen skulle få se lite fyrverkerier innan de somnade”. Mitt i ett väldigt tätbebyggt bostadsområde. Idiot.

Så det är vad jag vill be dig om, om du har för avsikt att använda fyrverkerier imorgon. Var rädd om dig, och alla runt omkring dig. Ta hänsyn till din omgivning, fyra inte av mitt i bostadsområdet (det finns säkerligen en öppen yta inte alltför långt från ditt hus), ge för allt i världen inga pjäser överhuvudtaget till någon som inte fyllt 18, och om du är berusad: hoppa över fyrverkerierna helt och hållet.

Gott slut, och ett Gott Nytt År!
Var rädd om dig, och möt 2011 med tio fingrar och tio tår!

Gott Nytt År

önskar

Busungarna

Hoppas att alla har haft en alldeles underbar jul!!
Det har i alla fall vi haft, med nära och kära å en massa god mat. Alldeles för mycket god mat… tänk att man aldrig lär sig! Varje jul äter man alldeles för mycket av det goda och tänker att man aldrig ska göra så igen, men nästkommande år föräter man sig igen, likförbaskat! Jag har julmage nu, det ser ut som om jag väntar tvillingar, minst!
Men gott var det!

Julen firades här hemma hos oss. Mina föräldrar, svägerskan och svågern samt svärfar firade hos oss. Svärmor låg hemma och mådde dåligt, det var tomt utan henne.
Jag hade det oförskämt bekvämt som årets värdinna för julfirandet, ty all matlagning var delegerad. Min enda uppgift var att stå för lite godsaker samt att koka potatisen. Hasse trillade köttbullarna och resten av maten hade gästerna med sig! Det är ett utmärkt koncept, i min mening. Ja, inte att jag slipper laga mat överhuvudtaget, utan att alla tar med sig något. Mindre stress för alla!
Jag hade bara gjort en fatal tabbe i år. Glömt att boka en tomte…
Alltså, Anton tror ju inte på tomten längre, han har genomskådat att det är någon vi känner som drar på sig en tomtemask. Men Tuva tror ju på tomten…och längtade efter att han skulle komma. Shit!
Jaja, tänkte jag. Anton har ju ett tomteskägg, jag får väl låna det. Och dra på mig ett grönt jaktställ, för några tomtekläder har vi ju inte. Klart att Tuva ska få träffa en tomte i år också. Anton hade tidigare på dagen talat om för mig att även om han inte trodde på tomten så blev det ju inte jul på riktigt om det inte kom nån tomte alls, så han längtade nog lite i alla fall.
Jag tror det var mellan ett och två nån gång, som jag uppfattade en rörelse utanför ytterdörren. Jag öppnade och kikade ut, och där stod en tomte! I röda kläder, skägg å luva. Hela kitet!
Jag blev så snopen att jag drog igen dörren och knatade in i köket!
– Vad är det? undrade min mor.
– Det står en tomte på garageuppfarten!

Hasse fick släppa in tomten, själv var jag alldeles för snopen för att göra nåt alls. Vi försåg tomten med fyra paket och så kom han in och tomtade för barnen medan jag stod och höll i hakan så att den inte skulle trilla ner och slå i golvet. Tuva älskade det! Hon satt, som alltid, men allvarlig min och stora ögon, och betraktade tomten som slog sig ner på en stol bredvid henne. Han delade ut paketen, småpratade en liten stund och gick sedan.
– Mamma! Tomten kom, i alla fall! konstaterade Anton förnöjt.
– Jaa du…
– Men, vem var det? viskade han för att inte Tuva skulle höra.
– Jag har inte den blekaste aning…

Nu vet jag vem tomten var, men om jag fattat det hela rätt så gick tomten till fel hus. Men på så vis räddade han ju hela julafton! Tack, tomten!!

På kvällen delade vi ut resten av klapparna. Barnen hade visst varit väldigt snälla i år och fick (som vanligt alldeles för) många julklappar. Men de blev himla glada för alla klappar! Anton noterade varenda pryl och gladdes (förra året visade han uppskattning för ungefär hälften av paketen, resten öppnade han till hälften innan han gick vidare till nästa paket). Till och med när han öppnade paketet som innehöll ett par hemstickade sockor från farmor (mjuka paket, varje 8-årig grabbs mardröm) brast han ut i jubel, satte sig genast ner på golvet och krängde på sig sockorna. Jag är imponerad.
Vi hade nog varit ganska snälla, allihop, för ingen blev utan julklapp. Men den finaste av dem alla fick jag redan på morgonen. Jag ska inte bli så där sliskigt sentimental, men att vakna och höra båda mina barn andas, det är allt jag behöver, allt jag vill ha. Och att sedan få somna till ljudet av deras lätta snarkningar. Det är en gåva utan motstycke, det.

Det är redan annandag jul, alla kära har åkt hem till sitt. Det blir så tomt! Hasse och Anton har sysselsatt sig med snöskottning, själv har jag städat som en furie för att inte känna hur tomt det är här hemma.
För tillfället sitter Tuva och jag och kollar på Musses Klubbhus. Snart dags att laga mat.
– Det blir väl inte julmat, idag igen va? frågade sonen oroligt innan han gick ut och skottade snö.
– Tja, vi har ju hela kylen full med julmat…

Han såg allt lite blek ut om nosen när jag sa det. Men jag är också ganska less på julmaten. En gurka vore tillräckligt ikväll, känns det som. Undrar vad sonen säger om det?

Nu har jag gjort den! Min tredje tatuering!

Länge, länge har jag gått och fnulat å funderat på den här. Själva ängeln hittade jag för flera år sedan, det är en ängel från tavlan Venus födelse av Alexandre Cabanel. Vi har spegelvänt den och ändrat om lite. Istället för änglavingar fick den fjärilsvingar och snäckan som ängeln har i sin hand i original målningen har ersatts av en pärla. På så sätt har jag fått in båda mina barn i konstverket. Min Fjäril, Tuva, och min Pärla, Anton.
Min kära svägerska har gjort ändringarna, tack Nilla!

Sen var det ju det här med att hitta en tatuerare. Inte för att det finns få av dom, tvärtom, det dräller av tatuerare i vårt avlånga land. Men man vill ju hitta DEN tatueraren, den man törs anförtro skapandet åt. Det är ju ändå något som ska sitta på min hud i resten av mitt liv!
Och nu sitter den där.

Det gör inte värst ont att tatuera sig, om man väljer rätt ställe att sätta konstverken på. Något jag lyckats ganska bra med hittills, faktiskt. Ängeln gjorde inte alls ont, det killades nåt alldeles vansinnigt i början av sittningen, men snart domnar man bort och känner bara tryck mot huden. Jag har två tatueringar sedan tidigare, en liten i ryggslutet och en lite större (men ändå liten) strax ovan min högra ankel. Också bra ställen att sätta dem på, ur smärtsynpunkt.
Men allra viktigast för mig är ändå att varje tatuering står för något, ingen av dem sitter på min hud för att snyggt eller coolt. Varje gång jag ser på mina tatueringar påminns jag om varför de sitter på min kropp och jag ångrar ingen av dem.

Enda nackdelen är väl att man får mersmak…

Det är jag det, en riktig liten fryslort. Särskilt om händer och fötter. Det är ingen dunderbra förutsättning när smällkalla vintern har infunnit sig. Det är lite överdrivet kallt, i mitt tycke. Jag anser att det borde ligga runt 5-6 minusgrader på dagtid, lite kallare kunde det kanske få vara på natten när ingen är ute.
Igår var det till och med för kallt för hunden, mer än 20 grader under minusstrecket. Han får köldkramp i tassarna när det är för kallt, vilket innebär att vi får skippa långpromenaderna. Igår hann vi inte längre än två kvarter innan han började halta, stackarn. Ett kvarter senare hade min näsa domnat bort! Jag kände den inte alls, utan var tvungen att nypa i den för att kolla så den satt kvar.
Idag frös jag ännu lite mera, fastän det var varmt som -16. Hasse och jag åkte och hämtade ved. Vi har lite begränsat med tomtyta, varför vi inte ha någon stor vedbod. Vi har ingen vedbod alls, faktiskt. Vi förvarar veden på altanen, nära och behändigt när man behöver hämta in. Men där på altanen får det inte plats mer än några veckors förbrukning, och i den här kylan krymper förrådet snabbt. Så idag fick vi bege oss mot vedhögen, beväpnade med släpvagn och ullsockor. Föga hjälpte det. Sockorna alltså. Jag frös så det gjorde ont. Ni vet, så där riktigt, riktigt ont att smärtan till slut gör att det blir svårt att andas. Händer och fötter frös nästan omedelbart till isbitar. Än värre är det när alltihop tinar igen. Fy fasen, rent ut sagt. Jag hade dock väldigt färgglada fötter när vi kom hem, en skala som sträckte sig från kritvitt, via lila, till ilsket rött. Aj aj.
Ändå borde jag blivit varm, den där veden värmer liksom flera gånger. Först ska varje säck bäras till släpvagnen där vi lastar på, sen ska ju varje säck bäras en gång till, av släpvagnen och runt huset till altanen.

Inatt sov Tuva, äntligen. Mest ”äntligen” för hennes skull. Hon slocknade redan igår kväll, alldeles innan Bollibompa, och sov sedan som en stock i 5½ timme utan att röra sig så mycket som en millimeter. Sen vaknade hon och stökade till ett på natten ungefär, då hon somnade om hårt igen. Och sov ända till 07.00! Helt fantastiskt!
Hon är trött och hängig idag också, men med en helt annan glimt i ögonen!
Själv kände jag mig som Stålkvinnan när jag vaknade, tänk vad lite sammanhållen nattsömn kan göra! Jag for upp och stökade med gröt- och äggfrukost, skjutsade Anton till skolan och tog med mig gubben och hunden i bilen för att hämta hem ved. På eftermiddagen hade jag planerat att åka och simma med Marit, jag ligger långt efter på crawl-träningen och har faktiskt lite abstinens. Det är skitkul att crawla!

Men…efter att ha asat vad som kändes som ett ton med ved var jag inte Stålkvinnan längre. Jag var mer lik en sladdrig disktrasa. Den senaste tidens sömnbrist börjar komma ikapp, lägg lite kroppsarbete och köld på det (det är faktiskt utmattande bara att frysa så där in i bängen mycket som jag gjorde idag) så har man receptet för att bli rätt matt. Jag rasade ner i soffan och hade inte energi för att ta mig upp igen på flera timmar. Det bidde ingen simning.

Jag antar att ingen lyckats undgå självmordsbombaren som alla medier rapporterat om ur varje tänkbar vinkel. Det har inte Anton heller. Häromdagen hörde han något på morgonnyheterna som väckte en fråga.
– Mamma? Kommer det bli krig i Sverige nu?
– Va? Näe, varför tror du det?
– Tja, jag hörde nåt om en bomb…
– Jaha, nämen det var en självmordsbombare. Inga soldater, inget krig.
– Vad är en självmordsbombare?
– Tja…det är nån som sätter en bomb på kroppen och spränger sig själv i småbitar.

(Jag försökte att bara dra ”the basics” utan att blanda in så komplicerade saker som extremism och terrorism.) Anton funderade på mitt svar en stund.
– Men…mamma, det var ju inte särskilt smart av honom att spränga sig i luften!
– Nej, det var det sannerligen inte.
– Då får han ju inte veta vad som hände sen!
– Näe, precis.
– Knäppt.
– Jätteknäppt.

Igår verkade Tuva lite piggare. Hon blev ju dunderförkyld i tisdags. Hosta, dregel i mängder, feber, en och annan slemkräka. Vakna nätter, trötta dagar. Så, igår, verkade hon lite piggare. Hon ville till och med sitta i Humlan (vilket hon alltså inte gjort på flera dagar). Lite bus i ögonen. Hon var med när vi bakade, men lite för trött för att orka baka själv. Sen sa det bara pang, så var hon i sämre skick än innan. Började dregla floder igen, och hosta den där skrälliga hostan som gör ont i bröstkorgen på mig varenda gång.
Så trött, så trött var hon när klockan var åtta. Tack och lov kunde hon somna och sova tungt i två timmar. Men det blev också allt. Sen drog det igång igen, Fjärilen hostade mellan tårar av frustration och utmattning. Låt mig sova. Jag vill bara få sova. Och jag hade gett varenda del av min kropp för att kunna ge henne vad hon ville ha!

Som väl är så är jag begåvad med selektivt minne. Och kort. Jag minns någonstans i bakhuvudet att vi gjort det här hundratals gånger. Vakat, tröstat, snutit, fångat kräks, försökt mobilisera slem och hjälpa henne få upp det. Hållit om hennes skakande kropp när hon fått frossa, baddat henne med våta tvättlappar för att få ner envis och hög feber. Jag vet det, men jag kan inte riktigt minnas hur jobbigt det var. En luddig dimma av välsignad glömska har lagt sig över minnet. Det kommer som en chock varje gång, fastän det är vardag. Och tur är väl det, egentligen. Annars hade vi nog varit komplett galna vid det här laget, både jag och Hasse. Det är de soliga dagarna som biter sig fast i minnet, hårt hårt. Dagarna när hon är frisk och pigg, skrattar och busar som alla andra 6-åringar. Dagarna när hon kommer hem från förskolan, habiliteringen, ridningen eller simningen och bubblar av allt hon har att berätta. Dagarna när hon följer efter Anton vart han än går, bara för att få en chans att köra på hans hälsenor. Dagarna då vi är en alldeles vanlig familj.

Sådär ja, nu har jag hunnit plocka ur och städa hallen så den är presentabel!
Det blev så himla, himla bra!! Jag är ju ingen mästerfotograf, bemödar mig inte ens med att plocka fram en riktig kamera utan använder mobilen, men ni får hålla till godo med det som bjuds!

Lite finpill finns det ju kvar förstås. Ledstången ska få en omgång färg också, svart kanske? Annat får vänta lite, till exempel den bajsbruna ytterdörren. Ful som stryk, men den får hänga där och vara ful lite till. Ytterdörrar är inte gratis! Det hiskeliga proppskåpet har vi inte heller gjort något åt. Än. Men jag är jättenöjd i alla fall!

Nepp, jag har inte glömt bort er, kära läsare. Jag/vi har bara lite annat för oss just nu! Sånt som kräver tid, engagemang och en ängels tålamod. Japp, du gissade rätt: vi renoverar!

Nä, såhär kan det inte se ut! Återkommer med uppdateringar av arbetet. Önska oss lycka till!